Startsida > Romaner > Akterseglad i Singapore

Akterseglad

Prolog

Sierskan ruskar på huvudet och ser näst intill gråtfärdig ut när hon säger:

– Jag uppfattar teleprinterpipen och jag hör radiorösten också … Det måste ha hänt något. Annars borde man inte höra nödrop mitt i svarta natten. Orkanen piskar upp höga vågor, som slår över fartygets reling. Oj, vilka vågor. Hemska vågor. Nu hör jag radiorösten utifrån etern: Mayday, mayday… Det knastrar och är ytterst dålig radiomottagning: Mayday … Mayday … det låter hemskt, säger mediet.

Nanny ser att mediet ryser till. Hon har tårar i ögonen och är märkbart berörd.

– Ynglingen är rädd, säger mediet. Stormen tar tag i skeppet så det knakar i fogarna.

Nanny känner sig illamående. Hon begriper vem det är som mediet har fått kontakt med. Men hur hänger det ihop? Lever Carlos eller betyder det här meddelandet att han är död?

Mediet berättar, att hon har en hälsning till Nanny från en ande som kallar sig Scarface. En ärrad och tatuerad ande. Han är nuförtiden en skyddsängel för någon med ett namn som hon har svårt att uppfatta. Kanske är namnet inte svenskt.

***

Kapitel 1

Nanny Grundzell var vid den här tiden änka och hade så varit i många år. Under sin yrkesverksamma del av livet hade hon jobbat på konfektionsfabriker och slutligen som hemsömmerska, innan hon lade om spår och blev författare på heltid. Nu höll hon på att lägga sista handen vid en sinnlig kärleksroman, som utspelade sig en het sommar. Detta passade Nanny, eftersom hon inte hade något till övers för vintern, som just då rasade utanför arbetsrummets fönster.

Stormen hade bedarrat och snöflingorna dalade sakta ner mot marken. Gradantalet låg någonstans mellan fyra och sex minus. Ypperligt för den som gillade vintern.

Nanny hade råkat ut för den omtalade skrivkrampen. Hjärnan var helt tömd på nya idéer och fantasin låg i träda. Det var sällan hon råkade ut för detta tillstånd, men det hände. Oftast inträffade det när hon kände tvång att skriva och det gjorde hon just då. Ett förlag väntade på hennes redigerade manus, och hon hade ingen idé om hur det aktuella kapitlet skulle ändras. Kapitel nio, där Frida i manuset skulle ut på äventyr. Vad skulle hon utsätta sin romankaraktär för som verkade lockande för en läsare?

Nanny satte armbågarna på skrivbordet, lutade huvudet mot händerna och suckade.

– Hela boken handlar om kärlek, men det finns en hel del svek också.

Hon reste på sig och fattade pennan.

Ibland är det bra att man har egna besvikelser, som man kan väva in här och där, tänkte hon och mindes mötet med den stilige kavaljeren som var homo…

Hon fnissade till och tillade:

– Fast det var ju bi… han var, förstås.

Hon bet i toppen av pennan och läste vidare i manuset, samtidigt som hon mumlade:

– Det får inte bli för mycket erotik, så det liknar porr.

Hon gjorde resolut ett streck över en mening – och läste om stycket för att känna in hur det kunde mottas av en läsare.

Nanny satt i sin bekväma kontorsstol. Hon sköt ifrån med fötterna och rullade sig en bit bakåt. Lade händerna bakom nacken och lutade sig bakåt så det sträckte skönt i den stela ryggen. Trots att hon var ekonomisk i överkant, hade hon kostat på sig en bekväm stol. En som det fanns rejäla hjul på. Hon hade även investerat i en rya som låg under stolen. Mattans färger var orange och brunt. Just dessa varma färger gav henne en känsla av lugn och ro.

I sitt sökande efter något äventyr att utsätta sin romankaraktär för, hade Nanny varit snuddande nära att lägga in en händelse ur sitt eget liv – men blivit tveksam. Den episoden var kanske för utlämnande. Hon började äggvända storyn på allvar. Kanske skulle det, trots allt, gå att ta den där danskvällen. Den som Nanny knappt vågade tro, att det var hon själv som upplevt. Så förvillande lik en sinnlig kärleksnovell var den.

Egentligen var det Nannys avlidne make, som inspirerat henne att välja den händelsen åt ”Frida i kapitel nio”. Nanny hade fått uppslaget när hon var på kyrkogården. Då i höstas, när hon suttit en stund vid makens gravsten och småpratat med honom. Hon hade gråtit och låtit tårarna droppa ner på den nyplanterade höstglöden.

Av en slump hade hon låtit blicken gå ut över sjön som låg alldeles nerom kyrkan. Hon hade fantiserat om att den där båten som just då gled fram över sjöns stilla vatten kunde vara Karon som rodde en människosjäl över floden Styx till Hades. Det hade sett så mäktigt ut. Pampigt på något vis.

Det var i det ögonblicket som Nannys avlidne makes ande tycktes mana henne att skriva om deras återförening. ”Danskvällen … Ta den … vår återförening!” Nanny hade ryckt till. Precis så tyckte hon att Erik sa till henne. I den stunden hade hon blivit märkbart berörd, rest sig upp, strukit med handen över stenen och sagt: ”Adjö med dig Erik!”

Efter besöket på kyrkogården hade idén om att ta danskvällen som äventyr till romanfiguren Frida dykt upp gång efter annan. Den liksom pockade på att bli skriven. Nanny försökte skaka av sig känslan, men den återkom.

Självkritisk som Nanny var började hon tvivla. Inte kunde Erik … Han som varit död i många år. Inte kunde han kontakta henne? Hon som levde här och nu. Så nära varandra låg väl inte Jorden och Edens lustgård?

Vore givetvis praktiskt om det kunde finnas en rak kommunikation mellan personer som är på andra sidan och människor som fortfarande lever här, tänkte hon.

Nanny skulle titta i sin dagbok. Kanske kunde hon hitta någon annan händelse som passade för manusets Frida. Eller skulle det få bli danskvällen, trots allt? Deras danskväll innehöll en del erotiska inslag … Fast det var väl bara uppiggande.

Hon fnittrade till där hon satt. I sådana här situationer om sex och samlevnad, sken ofta Nannys religiösa bakgrund igenom.

Kyrkan och den köttsliga kärleken mellan två människor var inte kompatibla när jag växte upp, tänkte Nanny. Så är det kanske fortfarande. Det där snacket om kyskhet, som pastorerna hela tiden predikade om. Vad stod det för?

Hon ruskade på huvudet och lät tanken gå vidare till tiden när hon var ung: De där pastorerna verkade vara torra som fnöske – och de kvinnliga ledarna var förtorkade tanter, som bara missunnade oss yngre att få ut något av livet.

Nanny hade tyckt att prästerna predikat moral och sedlighet så det osat svavel, men själva levde de nog inte efter dessa dogmer. Hon mindes utan svårighet en del helvetespredikningar som hon lyssnat till som barn. Helvetet med den där skärselden. Ilskna eldsflammor … Vilken fasa. Lågor som fladdrade orangeröda i någon sorts stekugn. Nanny, som var överdrivet rädd för eldsvådor, hade fått hemska mardrömmar efter sådana andaktsstunder när hon tvingats sitta tyst och väluppfostrad på en kyrkbänk och ta till sig allt som prästen röt ut från den där jättestora starholken, som satt på kyrkväggen. Den lustiga anordningen kallades predikstol.

Gudarna ska veta att man, som barn, mådde dåligt efter sådan andlig spis, tänkte Nanny och ett vemodigt leende drog som en hastig vindil över hennes läppar.

Hon förde undan en hårslinga som fallit ner ur håruppsättningen och suckade. Hon lyckades än en gång hejda impulsen att börja skriva in danskvällen i manuset.

Hon bet i pennan … En dum ovana hon hade. Men så beslöt hon att låta kapitel nio få mogna ytterligare. Kanske skulle hon sätta igång med en helt annan berättelse. Hon brukade skriva noveller för ett par veckotidningar. Kanske skulle skrivkrampen släppa, om hon började bolla med en helt ny text.

– Januari, februari, mars …, sa Nanny och räknade på fingrarna och tittade bort mot almanackan. Det borde bli lagom att snickra ihop en påsknovell.

Hon lät blicken vila på de dansande snöflingorna utanför fönstret. Hon rös till vid tanken på att snart skulle hon bli tvungen att gå ut och skotta. Den sysslan var både ansträngande och ointressant. Hon sträckte sig efter almanackan och bläddrade fram till påsk-månaden. Tittade länge på bilden med de små, gula kycklingbollarna som låg i halmredet. Bilden var varm och kärleksfull. Alldeles färskt nytt liv. En del äggskal låg kvar i redets utkant. Mamma höna såg med kärlek på de nykläckta individerna, som kravlade fram och åter i redet sökande efter en fast punkt i tillvaron.

Av de där små nykläckta krakarna skulle det bli värpglada hönor eller galande tuppar. Nästan svårt att föreställa sig.

Nanny sträckte sig efter en blyertspenna, fick fatt i ett kollegieblock och började fundera. Hon brukade skriva för hand allra först och sedan renskriva på maskin. Men nu lyste inspirationen med sin frånvaro. Med en uppgiven suck kastade hon blocket på skrivbordet och lät pennan följa efter. Men den rullade av blocket och hamnade långt inunder skrivbordet.

– Typiskt! sa hon och reste sig upp från skrivbordet och tog upp pennan.

Efter en lång blick på skrivmaskinen, där ett nytt oskrivet blad satt nerstucket, lämnade hon sin skrivarlya och gick nerför trappan. Inkommen i köket öppnade hon skafferidörren och tog fram asken med Novalucol och tog en tablett. Halsbrännan dök alltid upp när hon blev stressad.

Måns-katten missade aldrig ljudet från en öppnad skafferidörr. Han kom travande ut till Nanny, strök sig mot hennes ben och kurrade. Svansen vajade fram och åter som ett moget veteax i en stilla vindbris.

– Jahaaa, vad vill du ha, då, Månse-man? Du skulle snart behöva tänka på figuren. Du börjar bli riktigt rund. Och snart är det vår.

Katten gav henne en förintande blick ur sina gulgröna ögon.

– Du ska få mat, sa hon och tog ut en burk Pussi ur skafferiet.

Med katten snurrande runt benen hasade hon bort till diskbänken och ställde ner burken. Tog tag om den lilla plösen och drog. Det hördes ett metalliskt knäpp, sedan stod hon där med metallbiten i ena handen och den oöppnade burken i den andra.

– Fasen … så typiskt.

Med en irriterad rörelse öppnade hon dörren till slaskskåpet och slängde metallbiten i sophinken.

– Ajöss med den, fnös hon och stängde skåpdörren onödigt hårt.

Hon drog ut bänklådan och fick tag i en konservöppnare för att försöka få upp locket medan Måns såg på. Katten verkade bli irriterad på Nannys sävlighet. Han reste sig på bakbenen, stödde framtassarna mot hennes lår och jamade uppfordrande. Det lät nästan som han sa: ”Vad håller du på med? Ska det behöva ta sån tid? Jag är hungrig … skynda på lite! Jag har inte hela dan på mig.”

När katten till sist fick sin skål fylld med ny mat, smakade han bara lite grann på den, såg sedan upp mot Nanny, som satt på en köksstol och iakttog honom. Därefter vände han sig nonchalant om och började krafsa runt skålens kanter. På stela ben lämnade han köket, hoppade upp på telefonpallen i farstun och började tvätta sig.

– Höö… Det kände jag på mig. Du är bortskämd, Måns. Hör du det?

Hon blängde mot katten, som för längesedan slagit dövörat till. Måns var en stor katt. Tigerrandig. Brun med ramsvarta ränder. Vita fötter och vitt skjortbröst.

***

Kapitel 2

Nanny blev irriterad på sig själv. Hon hade ju trott att hennes tidigare relationer med män var glömda. Hon hade givetvis sörjt Erik Grundzell – mannen som hon varit gift med och som var far till tre barn. Det hade varit en hemsk förlust när han så omotiverat ryktes bort. Men även den förlusten låg långt bak i tiden nu. Nanny hade trott att hon bearbetat sina tunga upplevelser, så hon till sist kommit ut ur sorgens grådis och var redo för nya äventyr.

Nanny var inte gammal – övre medelåldern måste man väl tillstå att hon uppnått. Hon hade retat sig på att hon fått en del gråa strån i sitt mörka hår, men äsch … inget att bry sig om. Än borde hon ha många fina år att förfoga över, om hon inte dröjde sig kvar i gamla minnen till ingen nytta. Så fort som tillfälle gavs, skulle hon börja leva igen. Det var ett löfte hon gett sig själv för inte så längesedan. Tyvärr, hade hon redan försuttit en del bra chanser till nya kärlekar. Det där att gräva i gammalt fick hon sluta med. Det gav ändå inget som kunde sättas in på något pluskonto.

I valet av nya karlar gick det givetvis inte att vara för kräsen. Men hon tänkte inte slå sig ihop med förste bäste.

Kärleken hade många gånger utsatt Nanny för makabra vågspel som hon knappt ville vidkännas, och som hon inte ville göra repris på. Det var inte bara i yngre dagar som hon gjort felaktiga val. Så sent som för bara några år sedan föll hon för fel man. Hon tänkte på den gången när hon som relativt nybliven änka, efter Erik Grundzell, träffade konstnären Marko Franzén. Den gången hade hon fallit pladask. Det hettade till i hennes kinder vid minnet.

Hur hade hon kunnat gå på en sådan nit? Att hon inte lyckats genomskåda den mannen tidigare, än vad hon gjorde, var förargligt. Det var ju så mycket som pekat i en riktigt galen riktning. Men hon hade varit ensam länge och var utsvulten på kärlek och det hade inte varit svårt att bli kär i Marko. Han var en ytterst charmerande man. Stilig enligt hennes tycke. Lätt att umgås med. Hans skånsk-danska brytning gav en extra poäng.

Nanny kunde inte hindra tankarna att spela upp fragment från den amorösa kärlekshistorien: Hon hade haft födelsedag och bestämt sig för att vara helledig den dagen. Det var bara ett aber: hon visste inte hur bemärkelsedagen skulle firas.

Höstdagen var fin. Hon hade stått ute på balkongen och andats in den kalla, klara luften. Träden skiftade i rött och guld. Himlen var kornblå och hög. En lätt bris föste samman en del torra löv nere på gården. Det såg nästan ut som en lek när löven jagade varandra in till en avlövad syrenbuske. En koltrast hade suttit på en av vinterapelns mossbelupna grenar och hackat på ett äpple, som fortfarande hängde kvar.

Nanny hämtade tidningen och satte sig vid köksbordet och bläddrade i den. En konstutställning. Kunde det vara något? Sex glada amatörer ställer ut, stod det med stora bokstäver.

Ja, varför inte? Konsthallen hade hon inte besökt på länge och det var vernissage i dag. Hon beslöt sig för att göra ett besök där.

Hon satte upp sitt fortfarande mörka hår i en prydlig knut. Bytte om till lite elegantare kläder och prydde dräktjackan med en färggrann scarf. Valde ett par pumps med lite klack, eftersom hon var ganska kort. En blick i spegeln sa henne att hon såg ut som en proper medelålders dam.

***

Så fort Nanny hade hängt av sig kappan, stack en värdinna ett häfte i hennes hand, så hon kunde se både titel och pris på de utställda konstverken.

Hon såg sig om inne i den ljusa konsthallen. Där visades färg och form i alla möjliga varianter och konstellationer. Här kände hon sig hemma på något vis. Säkert kunde hon loda runt bland konstverken hela eftermiddagen utan att tröttna på det hon såg. Det var inte bara doften av linolja och terpentin som mötte henne. Själva luften dallrade av inspiration.

Det enda som irriterade Nanny var en så kallad ”Installation”. Det dröjde en stund innan hon kunde begripa vad figurerna föreställde. Men när hon väl fattat vad det handlade om, gjorde hon ett kast med huvudet, och vände ryggen mot de älskande gipsgestalterna och tänkte: En man som älskar med två personer … Samtidigt! Är det konst det?

– Perverst i dubbel mening eftersom mannen ligger halvt om halvt över två personer, en kvinna och en man, muttrade hon för sig själv.

Med ena näven höll gipsmannen ett stadigt tag om den undre mannens fallos. Den andra näven hade han kupad runt kvinnans ena bröst. Samtidigt kysste han den underliggande mannen, vilken verkade ha ett krampaktigt grepp om gipsmanens nacke, medan han tycktes stimulera kvinnan, som vilade vid hans sida.

– Vilken soppa – är det detta som kallas trekant? mimade Nanny och ruskade på huvudet.

Hennes moraliska uppfostran gjorde revolt mot det hon såg.

Det där konstverket är väl ändå inte rumsrent? tänkte hon. Vem av de sex konstnärerna är far eller mor till denna idiotiska installation?

Nanny skyndade sig bort från det löjeväckande konstverket, utan att ta reda på vem upphovsmannen var. Hon kunde inte begripa hur den där installationen kunnat få tillträde till den, i vanliga fall, så rigorösa konsthallen.

– Men det är väl modernt förstås, sa hon och fnös.

Hon såg sig lite skyggt om för att förvissa sig om att ingen hörde, att hon råkat prata för sig själv.

Redan efter någon timme troppade folk av från utställningen, och Nanny fick äran att träffa en av konstnärerna. Han presenterade sig som Marko Franzén och verkade vara en intressant person med mycket speciell konst. Färgstark. Kanske det kallades koloristisk stil. Eventuellt skulle hon köpa en tavla av just den konstnären. Priserna var överkomliga och hennes tapeter var dystra, och hon hade inte så många tavlor.

En av de där tavlorna som Marko kallade för realistisk stil, tilltalade henne mer än de första målningarna hon tittat på. Den tavlan hon kände mest dragning till påminde henne om Kristus på Golgata.

– Det var en intressant tolkning, sa Marko och log över hennes naiva tolkning.

Tavlans motiv var en man som satt på en sten bredvid ett stort kors. Mannen var klädd i fotsid mörkblå mantel. Kanske gestaltade konstnären sin egen Golgatavandring, funderade Nanny.

– Jag övertalade brorsan att sitta modell till Kristusgestalten, sa Marko och såg stolt på den stora målningen, som var utförd med yviga penseldrag i nedtonade, dova nyanser.

***

Tiden gick fort den här eftermiddagen. Alldeles för tidigt hörde hon Marko säga:

– Nu tror jag att det är dags att dra sig hemåt. Men kanske jag får bjuda dig på kaféet, som ligger alldeles här intill.

Han log mot henne.

– Tack gärna, jag är faktisk riktigt kaffesugen.

Marko var en synnerligen artig och trevlig man. Dessutom verkade han tillhöra den känsligare människotypen. Det avspeglades i hans målningar. Vad hade den här mannen varit med om? Den frågan förtjänade ett svar, som Nanny inte kunde få just då.

När den trevliga kaféstunden var över undrade Marko om de kunde träffas någon mer gång. Kanske gå på bio nästa fredagskväll.

Nanny tackade ja, utan minsta betänklighet. Hon kände sig upprymd och utvald. En så här bra födelsedag var det längesedan hon hade haft. Sista gången hon känt sig så här glad och förväntansfull var innan Erik dog. Efter makens bortgång hade hon för jämnan känt sig mer eller mindre ensam och överbliven, som en gammal halvantik möbel utan större affektionsvärde.

Nanny började längta efter fredagskvällen omedelbart efter att hon skilts från Marko. Tanken på nästa möte med den här mannen var som att suga på en läcker pastill.

***

Kapitel 3

Efter att Nanny blivit bekant med Marko kände hon sig mer levande. Han kunde locka fram de där speciella känslorna av att vara älskad och åtrådd. Hon blev varm inombords och trodde att den kommande vintern skulle gå lättare att ta sig igenom. I Markos sällskap spelade årstiderna mindre roll. Nu kunde de där fruktansvärda yrvädren och minusgraderna få komma. Hon var redo. Tillsammans med Marko kändes inte vinterkylan det minsta besvärlig. Nanny var kär.

– That’s it, sa hon och log mot sin spegelbild när hon gav sitt ansikte en genomgripande föryngringskur med en dyr anskitskräm innehållande Q10 och aloevera-extrakt.

***

Efter bion, just den där första fredagskvällen, blev det lite knepigt. Skulle de sära på sig och gå åt var sitt håll efter bion eller kunde hon – när han själv inget sa – fråga hur han ville ha det?

Nanny klämde i med:

– Ska vi gå hem till dig … – eller ska vi gå hem till mig?

Frågan dallrade fritt i atmosfären, någon sekund, utan att det kom något svar. Men så gav Marko henne en snabb, frågande blick. Han harklade sig och svarade utan att se på henne:

– Eftersom du frågar, så hakar jag på och förklarar läget för dig med en gång. Jag är snart skild och har inte bott här i stan så värst länge. Jag bor för tillfället hos min bror och vi jobbar på samma firma. Det känns lite kymigt att ta hem kvinnliga bekanta när det inte är min egen lägenhet, om du förstår.

Nanny förstod. Inga problem, hon hade ju ett helt gammalt hus för sig själv, so what?

– Då föreslår jag, att vi kilar hem till mig och tar en macka och en kopp te.

– Tackar, tackar!

Marko sken upp och kramade henne lätt.

Det spratt till i Nannys kropp vid hans beröring. Hans manliga doft fick det att pirra lite extra.

– Jag får bjuda igen, så snart jag får en egen lya. Jag hoppas att det inte ska dröja alltför länge.

– Det blir nog bra med det.

De följdes åt hem till henne.

Det där med män i skilsmässa kunde vara problematiskt, det visste Nanny. Men, men … de var vuxna individer båda två. Markos ex fru fanns på sydligare breddgrader, så risken att springa på hans ex var minimal. Nanny var medveten om läget och det var huvudsaken. Han var åtminstone ärlig, och det var en stor fördel.

Marko var inte bortkommen i ett kök. När Nanny plockat fram bröd, smör och pålägg ur kylen, började han bre fina smörgåsar medan hon bryggde en kanna te.

Han bar in brickan till vardagsrummet och satte på stereon. Det kändes skönt att det, för en gångs skull, var någon annan som tog initiativet till något. Slippa vara ensam.

– Du ligger i skilsmässa, eller hur var det? dristade sig Nanny att fråga.

Hon ville veta lite mer om separationen.

Marko fick ett besvärat drag över ögonen och svarade lite kort, samtidigt som han körde fingrarna genom pannluggen och gav henne en hastig blick.

– Som jag redan berättat, så har vi delat på oss. Men det där är inget jag vill prata om. Vi hade glidit ifrån varandra, så det fanns inget mer att bygga på. Den sagan är inget jag sörjer över. Det är passé.

– Har du barn också, då?

– Nej, nej, för tusan! Som väl var hann det aldrig bli några kottar i det kyliga förhållandet.

Nanny bara nickade och lämnade ämnet, eftersom han ogärna ville prata om det.

De drack teet under lite småprat medan de lyssnade på musiken. När teet var urdrucket, sköt Marko in sin tomma kopp en bit på bordet, reste sig upp, bugade chevalereskt och sa:

– Får jag lov! Den här låten tycker jag är så dansvänlig, för du dansar väl?

– Jo, det händer väl ibland, men nu var det längesen.

Hon sköt undan sin urdruckna tekopp, sträckte upp ena handen och lät Marko dra upp henne ur soffan.

De första två danserna gick utan komplikationer, men den tredje blev annorlunda. Marko höll henne lite för hårt mot sig. Onödig nära. Nanny märkte, att han var riktigt tänd och hennes kropp svarade. Hon tryckte sig mot honom i ett tyst svar. De blev stående i en het omfamning mitt på vardagsrumsgolvet.

Marko tog Nanny om hakan, lutade sig fram och kysste henne. Sedan borrade han ner ansiktet vid hennes hals och förde in handen innanför hennes blus och smekte det ena bröstet. Den tredje dansen slutade ovanpå soffan. Skickligt smekte Marko av henne kläderna. Nannys hämningar släppte. Hon öppnade hans läderbälte och trevade efter blixtlåset. I ett nafs var även Marko naken och deras smekningar blev häftigare alltmedan Bruce Springsteens hesa röst ljöd ur högtalarna.

Efteråt låg de utmattade och varma intill varandra som två fnittrande tonåringar. Nanny skämdes inte över att hon släppt loss. Gamla mänskan hade fallit pladask vid första dejten. Marko var en mästare på älskog. Det var längesedan hon blev förd till sådana höjder i den amorösa leken. Hon hoppades att det skulle komma många fler likadana kvällar.

***

Marko och Nanny fortsatte att träffas. Alltid hemma hos henne. Det som störde Nanny, var att de alldeles för sällan var ute i svängen.

På nyåret frågade hon om de inte kunde gå på någon revy eller liknande, men det blev inget gehör då heller.

– Tycker du inte att vi har det bra, som vi har det?

Marko såg nästan besviken ut efter att Nanny hade antytt att hon, för en gångs skull, ville göra något annat mer socialt än att bara träffas hemma hos henne.

Någon egen lägenhet hade han inte heller skaffat. Det var dåligt drag i karln, men hon älskade honom. Vad kunde hon göra för att förända deras liv tillsammans?

Nanny hade försökt flera gånger att ta upp problemet med Marko, men hon fick aldrig någon riktig respons. Därför hade hon lagt alltsammans på is och låtit sig nöja med hans svar, att han ville bli varm i kläderna på sitt nya arbete – och att han gick en kurs i språk en kväll i veckan.

Marko hade många andra bra sidor. Han skilde sig, både på det ena och det andra sättet, från andra män hon mött.

Han var konstnär – sådana var kanske lite annorlunda.

***

Kapitel 4

Första vintern, efter att Nanny blivit bekant med Marko, började släppa sitt bistra grepp och våren gjorde sin skälvande entré. Nästan som om den var rädd för att slås tillbaka av Kung Bore. Fåglarna kvittrade oförväget i snåren. Både mes och trast var i färd med att söka sig en plats där det gick att bygga bo.

Nanny satte sig en stund ute på balkongen med en kopp kaffe och en mazarin. Hon lät blicken gå ut över de närmaste björkarna, som börjat veckla ut sina små ljusgröna kjolar. Hon drog in den sockriga doften, som lämnade knopparna just i den där stunden när de öppnade sina sköldar och släppte loss den hopskrynklade bladmassan.

– Åh, så underbart det doftar, sa hon och drog ett djupt andetag. Tur att man inte är allergisk mot våren.

Tänk om Marko kunde hänga med på något roligt, någon gång, tänkte hon.

Nanny hade slutat tjata på honom om att de kunde göra något tillsammans utanför hennes stuga.

På sin nyanskaffade mobiltelefon knappade hon in numret till Majken och frågade om hon hade lust att följa med ut till en djurpark. Väninnan nappade direkt.

Kanske björnarna hade vaknat och krupit ut ur vinteridet. Chansen fanns att björnparet kunde ha fått något nytillskott under vintern. Små björnungar var kul att titta på. Lurviga små nallar, som tultade runt bland mossa och barr i björnhagen.

Nanny och Majken åkte ut till Hägeröns djurpark. Allra först gick de till apornas lilla park, där brukade det vara mest hålligång.

En djurskötare kom för att slänga till schimpanserna lite extra godsaker. Majken, som var oblyg, frågade om inte hon och Nanny kunde få mata aporna med det de skulle ha.

Djurskötaren hissade förvånat på ögonbrynen och sa:

– Jo, föralldel … har ni bara tid till det, så varsågoda.

Han ställde lådan med frukt på marken. Alla schimpanserna kom farande och flockade sig vid gallret. De tjattrade högljutt. En apa blev så frustrerad av att vänta på sitt godis, så den knöt näven i luften och gav ifrån sig ett riktigt ap-vrål och ryckte till sig bananen, som Nanny stack in genom gallret.

Efter en stund stötte Nanny till Majken med armbågen, lutade sig mot henne och sa halvhögt:

– Vänd dig försiktigt om! Det finns fler som kommer för att titta på aporna. Du vet …, konstnären som jag pratat om, Marko, menar jag.

Majken slängde en hastig blick över axeln.

– Aj, fasan, ser han ut så. Riktigt läcker, viskade hon med ett efterföljande fniss, innan hon mötte Nannys blick.

– Han är heelgo, förstår du, viskade Nanny utan att se på väninnan.

Marko Franzén kom lufsande likt en stor vårtrött björn med blicken fäst i fjärran. Vinden slet i hans halvlånga hår och halsduken fladdrade utanpå den svarta duffeln, som var oknäppt. Nanny observerade, att Marko hajade till när han fick syn på henne och Majken. Men då var det för sent att lägga om kursen, så han skred makligt fram till dem. Han nickade lite stramt och ställde sig sedan någon halvmeter längre bort. Nästan som om han inte ville vidkännas att han var bekant med någon av dem. Märkligt, tyckte Nanny. Hon tog ett par steg fram till honom och presenterade Majken för honom i ett försök att få igång ett samtal.

Marko nickade, tog ett steg tillbaka och såg sig nästan skyggt om och förklarade att hans bror alldeles snart skulle dyka upp. Brodern var bara iväg till kiosken för att köpa en ask cigaretter, förklarade han. Marko verkade nervös. Eftersom han tydligen bestämt med brodern att de skulle träffas vid aporna, så blev han ju tvungen att stanna kvar. Men han verkade besvärad av att träffa Nanny.

Marko, som i vanliga fall var både verbal och social, fäste blicken framför sina egna fötter och svarade knappt på tilltal. Vad var det med honom? Hon kunde inte gärna fråga.

Efter att brodern, som hette Hannes Franzén, presenterat sig, följdes gruppen åt för att titta på en del andra djur i den vidsträckta parken. De diskuterade djurens beteende och fotograferade. Eftermiddagen rann iväg och till sist föreslog Marko att de skulle äta på ”Restaurang Markattan”. En bar som låg alldeles utanför entrén till djurparken.

Både Nanny och Majken nappade på förslaget. I maklig takt drog sig sällskapet mot utgången och sade adjö till menageriet där inne och gick till baren. Marko hade tinat upp betydligt under eftermiddagen och var nästan som vanligt.

***

För att vara bröder verkade Marko och Hannes inte speciellt lika. En annan sak som Nanny lade märke till, var dialekten. Visserligen är skånskan ganska lik danskan, men nog hade väl Hannes en mer utpräglad dansk brytning som inte Marko hade?

Nästa gång Nanny träffade Marko, frågade hon varför de hade så olika dialekter.

– Inte så konstigt, sa Marko. Hannes jobbade i Danmark under sina ungdomsår.

Marko berättade, att både han och brodern var barnfödda i Lund, men när föräldrarna skildes flyttade modern över sundet till danska sidan och tog Hannes med sig.

– Jag blev kvar i Skåne hos farsan.

Marko gav henne ett retfullt flin.

– Jahaja, så var det alltså med den saken, sa Nanny.

Men det var en sak till som hon funderat över: varför hade Hannes så stort inflytande över Markos liv. Var det verkligen enbart på grund av att Hannes var storebror? Hon hade svårt att släppa misstanken om att bröderna mörkade något för henne.

***

Några veckor senare – när Nanny var ledig – fick hon för sig att göra ett besök på stadens museum. Hon blev förvånad över att träffa Marko och Hannes där. Även denna gång verkade Marko lite besvärad över att möta henne på en offentlig plats.

Varför kan Marko göra saker och ting tillsammans med sin bror, men aldrig följa med mig på något roligt, tänkte hon och kände en tagg av avundsjuka. Varför hade han inte kunnat be mig följa med hit idag? Han visste ju att jag var ledig.

Besvikelsen lägrade sig likt en tung filt över hennes glädje, och hon blev rent ut sagt förbannad. Men den ilskan fick hon behålla för sig själv, för Marko verkade vara mycket konflikträdd. Så vitt hon visste var Marko kapabel att ta hand om sig själv så någon förmyndare behövde han inte.

Visserligen hade Marko erkänt att han varit lite vild som yngre, och att Hannes brukat hålla ett öga på sin fem år yngre bror. Men nu var de vuxna män i femtioårsåldern. Vad för slags skumma affärer höll de på med?

När de gått runt bland allehanda gamla grejer och beskådat det mesta som varit av intresse sa Marko:

– Mina vänner! Nu bjuder jag på fika. Häng med till Hagströms kafé, så slår vi oss ner en stund och vilar benen.

– Okej, sa Nanny. Jag behöver verkligen sätta mig en stund.

– Ja, det här frestade på, sa Hannes, som knappt sagt något på hela tiden.

Marko valde ett fönsterbord. Artigt drog han ut stolen åt Hannes. Med en blick mot brodern sa han:

– Jag går och beställer. Vad du Hannes vill ha, det vet jag, men vad önskar du dig, Nanny?

Han fäste blicken på henne och stannade i steget och inväntade svaret just som hon drog ut sin stol och satte sig.

– Jag skulle gärna vilja ha en sådan där rosa bakelse. Min favorit. Napoleon, eller vad de kallas.

– Det fixar jag, sa Marko med sin vanliga självsäkerhet.

Gud så väl att han är som vanligt igen, tänkte hon.

Hannes och Nanny blev sittande tysta vid bordet medan de väntade på Marko. Det blev en tryckt stämning. Ingen av dem hade något som passade som diskussionsobjekt.

Nanny drog en lättnades suck när Marko kom tillbaka och satte sig. Efter en stund dök en servitris upp med det beställda. Med ett glatt leende och ett par ursäktande ord om att det dröjt lite, förklarade hon att det råkat komma många kunder samtidigt. Med säker hand serverade hon det beställda och sa varsågod.

Nannys blick fastnade en stund på en av duvorna som spatserade på trottoaren alldeles utanför fönstret. Den ena var nästan helt vit och Nanny tyckte det var märkligt. Helvita duvor var inte så vanligt.

Marko menade att det säkert var en brevduva som blivit permitterad från Postverket. Verket hade kanske fått nya sparkrav. Det hade väl inte räckt med att höja frakt och porto. De hade kanske blivit tvungna att friställa en del brevduvor för att få ekonomin att gå ihop.

Marko hade tydligen kommit ur sitt besvärade tillstånd och började skämta som vanligt så både dystre Hannes och Nanny brast i skratt.

Markos skämtlynne föranledde Nanny att säga till Hannes:

– Jag tror att din bror är en riktig skämtare. En stor entertainer skulle jag vilja säga. Har han alltid haft en så härlig humor?

– Humor …, sa Hannes och höjde lite förvånat på ett ögonbryn. Menar du Marko? Han har alltid varit skämtsam. Åtminstone så länge jag har känt honom, men min bror är han inte.

– Nä… häää… – inteee…? Det trodde jag, stammade Nanny.

Hon satte ner sin kopp på fatet, så hastigt att det klirrade till i porslinet. Hon såg från den ene till den andre av de båda männen, utan att veta vad hon skulle säga.

Marko fäste blicken på sin bakelse och låtsades som om han inte hört vad hon sagt. Hannes lade ner tårtgaffeln, svalde det han hade i munnen och såg med fast blick på Nanny när han sa:

– Jag vet inte vad du bygger ett brödraskap på. Marko är min lagvigde partner, min livskamrat, förklarade han sakligt och utan omsvep och höll fast blicken på Nanny längre än nödvändigt.

– Fö-förlå-ååt, jag har kanske fatt…, började hon, men avbröt sig tvärt.

Varför skulle hon ursäkta sig och säga att hon hade fattat fel. Hon hade inte alls fattat fel.

Där gick solen i moln för Nanny. Hade hon hört rätt? Eller skämtade Hannes? Partner – livskamrat – lagvigde … Det var väl ändå inte möjligt? Hon och Marko, hade ju levt som ett äkta…

Allt snurrade nästan runt för Nanny, och hon drog djupt efter andan. Vad sjutton var det Hannes hade sagt: Livspartner – lagvigde?

Det blev ovanligt tyst vid bordet. Nanny noterade att bröderna eller vad de nu var, gav varandra snabba ögonkast utan att säga något.

Nanny satt som paralyserad. Hon såg ner i kaffekoppen. Som om hon skulle få större klarhet genom att försöka spå sig i sumpen.

Skulle hon resa sig upp och försvinna till damtoaletten? Eller var det bättre att bara lämna bordet och försöka få tag i en taxi? Skulle hon klara av att ta sig hem i det omtöcknade tillstånd hon befann sig? Eller skulle hon ställa Marko till svars för ett årslångt förhållande med lögner och svek?

Nanny slängde en blick bort mot Marko, som hastigt väjde undan med blicken och stirrade ner i bordet.

Marko verkade vara lika besvärad som vad hon själv kände sig. Hade Hannes kanske börjat förstå? Var det därför han hade sett så besvärad ut varje gång som Nanny träffade dem?

Nanny tittade ner på sina händer och drog av sig förlovningsringen. Den dyrbara pärlan gnistrade till en sista gång. Hon reste sig upp och fick fatt i handväskan. Innan hon vände ryggen åt sällskapet gick hon fram till Marko. Lutade sig fram och lade ringen på kanten av hans assiett och sa:

– Tack för lånet, Marko, men den skaver! Jag tror inte att den passar mig längre. Du kan ge den till din lagvigde livskamrat.

Sedan vände hon sig om och skyndade ut från kaféet.

***

Kapitel 5

Nu måste jag skaka av mig alla galna minnen, annars blir det inget skrivet alls, tänkte Nanny och satte ett nytt papper i skrivmaskinen.

– Den där händelsen med Marko var längesedan, sa hon högt och ruskade på huvudet åt minnet av den hopplösa förälskelsen, som fått ett så snöpligt slut.

Hon vecklade upp en pappersnäsduk, snöt sig och slängde den sedan i papperskorgen. Reste sig upp och gick fram till fönstret. Det hade slutat snöa. Kanske kunde hon ta sig en promenad. Eller rent av ta en tur med sparken. Men den tanken föll på sin egen orimlighet. Sparkstöttingen stod inklämd bland alla andra grejer ute i garaget. Det skulle ta flera dagar att sortera bland bråten för att få fram sparken.

Nanny, suckade och föste undan en hårslinga som slitit sig ur uppsättningen. Hon stod kvar vid fönstret och lät blicken gå ut över den tysta trädgården. Under all snön vilade både sorken och gullvivorna. Men båda skulle väl tina upp bara det blev vår. Förmodligen vaknade sorken före gullvivorna bara vårvärmen kom.

Träd, buskar och planteringar pryddes av vit snö. Det var vackert, men Nanny var ingen vän av vintern. Hon gillade värmen och grönskan bättre. Kylan liksom åt sig in i både kroppen och sinnet. Även fantasins flöde frös och stelnade.

Hon lät blicken vila på gullregnets mjuka grenar, som av snöns tyngd var böjda i stora bågar. Topparna nådde nästan ner till marken.

Tänk så tyst det blir i naturen när snön lägger sig som ett vaddtäcke över gator och växtlighet, filosoferade Nanny och föste undan den vita spetsgardinen för att se bättre.

Ljud från bilar, som i vanliga fall hördes in när de körde ute på gatan, passerade så gott som ljudlöst tack vare snöns dämpande effekt.

Himlen var blygrå. Skulle det bli ännu mer snö?

Nanny tog koftan från stolens armstöd. Huttrade till och krängde den på sig. Sedan sträckte hon sig mot skrivbordet efter adventsstjärnan, som hon lagt där efter att hon lyckats ta ner ur fönstret. Julen var över. Med stjärnan i ena handen lämnade hon rummet för att gå ner till köket. Hon stängde dörren efter sig så att katten inte skulle smita in.

***

Efter det senaste snöovädret låg det inemot ett par decimeter snö över det runda fågelbordet. Det liknade en jättestor gräddtårta. Bordet vilade på en hög påle och var placerat alldeles utanför köksfönstret. Nannys katt hade många gånger försökt hoppa upp på fåglarnas matbord, men misslyckats. Det var för högt för hans bakbensstyrka.

Småfåglarna behövde ha sin matsal i fred för kattdjur. På Måns-Trisse gick det ingen nöd. Han hade både Pussi och Whiskas inne i skåpet. Bara att jama och kurra lite, så fick han genast påfyllning. I sanningens namn, så nöjde sig katten numera med att sitta i fönstret och bara titta på fåglarna. Måns var till åren kommen, och jaktintresset hade minskat.

Nanny längtade efter plusgrader och koltrastens ljuva toner. Den svarta fågeln brukade sitta i toppen på hängbjörken och hålla konsert när vårsolen visade sig. Idag tyngdes den stora hängbjörken av snö. De långa grenarna liknade vita trådgardiner. Än skulle det dröja innan saven trängde på innanför den kalla barken.

Nanny vände sig om från fönstret och gick till städskåpet. Hon fick stäcka på sig för att nå lådan som stod på översta hyllan. I den förvarade hon fågelmat. Hon tog upp ett par talgbollar som hon skulle hänga upp i syrenbusken. Men först var hon tvungen att sopa av fågelbordet. Hon tog med sig sopkvasten och gick mot farstun.

– Men var sjutton har jag de där spiralerna som talgbollarna ska läggas in i?

Hon blev stående med kvasten i handen medan hon funderade.

– Jooo, men jag hängde ju upp dem i tujan, vid altanen, när jag krattade löven i höstas. De finns redan där ute i trädgården – om de inte har blåst ner, förstås. I så fall ligger de under snön nu.

Hon ställde kvasten ifrån sig vid dörren, lade talgbollarna på golvet bredvid och tog jackan från kroken just när telefonen ringde.

– Attan också! Vem kan det vara?

Nanny blängde på telefonen och tänkte strunta i att svara. Men så hejdade hon sig, lät jackan dimpa ner på pallen och gick till telefonen.

– Säkrast att svara. Det kan vara något viktigt. Jag har ju barn.

Hon skulle skaffa en nummerpresentatör, så det gick att se vem som ringde.

Telefonen stod i hallen, så hon tog ett steg fram till den och lyfte på luren. Hon höjde lite förvånat på ögonbrynen när hon hörde att det var Marion, dottern. Yngsta barnet. De pratade en stund, sedan gick hon tillbaka upp till sitt skrivarrum och skrev en stund till. Det där med att mata fåglarna blev bortglömt på grund av andra tankar som trängt sig på. Eller hade hon skrinlagt fågelmatningen med vett och vilja?

***

När Nanny suttit och skrivit en stund mindes hon det där med promenaden.

– Jisses, jag har ju helt glömt bort att jag skulle gå ut en sväng, mumlade hon och sköt undan manushållaren.

Hon reste sig upp, fällde huven över skrivmaskinen och gick en våning ner. Tröttheten var enorm. Hon skulle sätta igång kaffebryggaren. En stark kaffetår kunde kanske väcka livsandarna.

Måste försöka få något vettigt gjort den här dagen, tänkte hon.

Hon drog in ett djupt andetag, tittade på klockan och sedan ut genom fönstret. Rös till. Usch! Snö, snö, snö … vart hon än tittade.

– Promenaden kan jag ta en annan dag. Det är ju inte skottat heller.

Skönt att ha något att skylla sina ändrade planer på. Men så mindes hon att fågelbordet skulle sopas rent från snö. Men neeej. Även det kunde få anstå till en annan dag.

Nanny mätte upp vatten och hällde i bryggaren, öste i nära dubbelt så mycket kaffe som hon brukade.

– Jag blir visst gående mellan fönstren som en äggsjuk höna hela dagen utan att komma mig för att gå ut, sa hon och ruskade på huvudet och parkerade sig vid köksfönstret.

Fågelbordet var lika mycket översnöat nu som för någon timme sedan. Det stack lite i samvetet. Hon borde ha sopat av det! Hon vred på en saintpaulia, och se där en knopp var på väg. Mitt i vintern.

– Välkommen lilla vän!

Hon nöp bort ett par fula blad, hämtade vattenkannan och gav blomman en skvätt på fatet.

– Nå-jaaa, fåglarna är inte utan mat. På andra sidan huset har de ju fröautomaten, den borde det finnas en hel del frön kvar i. Dessutom finns det grannar som kan förbarma sig över fåglarna.

Men samvetet ville inte nöja sig med en så klen ursäkt. Hon slängde en hastig blick på termometern som satt på fönstrets utsida. Bara fem minus.

Det där med fågelbord var egentligen mest för Nannys eget höga nöjes skull. Hon tyckte det var rogivande att sitta inne i värmen och se hur både blåmesar, talgoxar och ibland även de där granna domherrarna kom på besök.

Det hade funnits ett sådant fågelbord i hennes barndomshem. Det var kanske därför hon så gärna velat ha ett för egen del. En rejäl havrenek brukade hon köpa och sätta i ett av äppelträden när det blev jul. Fåglarna skulle ha något de också, brukade hon säga.

– Det är kallt här inne, muttrade hon och lade en hand på elementet för att förvissa sig om att det inte slutat fungera.

Hon huttrade till och drog yllekoftan tätare om sig och gick fram och strök på Måns som låg på en köksstol. Han svarade med ett vänligt ”Mmmrrr” och reste sig upp i sittande ställning, gäspade stort och såg en aning frågande ut. Som om han velat säga: ”Varför väcker du mig, utan att ha något ätbart att bjuda mig på?” Han spann en stump, men lade sig ganska snart ner igen. Inte ens Måns hade haft lust att gå ut i dag.

Efter det senaste yrvädret var det inte lätt att ta sig ut, om man inte var en långbent giraff. Varken Nanny eller hennes Månse-man var långbenta.

– Det är inte väder för en hund idag, så inte ger jag mig ut och pulsar i den här snömodden. Skottningen tar vi en annan dag eller vad säger du, Måns? I morgon är också en dag. Eller hur?

Hon strök på katten.

– Vi har det bra, vi två. Snön kan vi skotta i morgon. Vi väntar inte något främmande. Om inte du gör det, Måns, sa Nanny och stack ner näsan mellan Måns-kattens öron och drog in hans underbara kattliga arom.

Katten nös och skakade på huvudet och gav henne en undrande blick.

Kaffebryggaren hade slutat väsnas. Hon slängde ett getöga bort mot den och konstaterade att kaffet var klart. Måns hoppade ner på golvet och följde efter Nanny när hon gick bort till kylskåpet och tog ut grädden. Katten jamade och iakttog henne när hon hällde upp en skvätt grädde i en filbunksskål och ställde ner på golvet.

***

Kapitel 6

Nannys tankar stack iväg till tiden med Carlos De Tryss. Han hade varit hennes ungdoms stora kärlek. De hade planerat för en gemensam framtid. Egentligen borde hon passa på att skriva om den där hemska hösten 1962. Idén om en roman från deras ungdomstid pockade på, men en sådan story kunde hon inte ge sig till att börja med nu när förlaget väntade på ett helt annat manus. Men nog lockade det, att få beskriva kylan och den råfuktiga luften i Götet, just den där ödesdigra morgonen när hon och Carlos liftade till Göteborg. Tur att hon inte visste något om framtiden den gången.

Nanny drog en tung suck och bet sig i läppen vid minnet av deras avsked. Levde Carlos eller var han död? Han var som uppslukad av jorden. Hennes tankar nästlade sig in i gångna tider, och hon blev sittande overksam och funderade över flydda dagar.

Carlos hade inte haft några pengar när han mönstrade på båten. Därför hade Nanny gett honom sin sista femtiolapp, efter att hon betalat för deras besök på det nattöppna fiket. Där inne på det halvt nersläckta kaféet hade hon suttit och väntat under tiden som Carlos sökte hyra på båtarna nere i hamnen. Hon hade gråtit och tiggt om att han inte skulle ge sig iväg. Styvnackat hade han vägrat ta reson.

Carlos talade inte om vilket av fartygen han hade mönstrat på. Det var bättre att hon inget visste, hade han sagt. Då kunde ingen pressa henne på vart han tagit vägen.

Skulle Nanny aldrig bli kvitt minnena av Carlos De Tryss? Mot hennes vilja dök de enträgna minnesbilderna upp. Hon försökte stänga av flödet – men snart skulle hon upptäcka att det bara blivit ett nytt misslyckande. Det var något som pockade på att få komma upp till ytan. Till vad nytta så här långt efteråt?

Så småningom skulle Nanny skriva om den här hemska hösten när Carlos mönstrade på ett lastfartyg och försvann spårlöst. Men först skulle hon snickra ihop ”kapitel 9” i den romanen som hon höll på med. Det kapitlet hade blivit kvar, på grund av att hon inte funnit något lämpligt att sysselsätta manusets Frida med. Hon skulle ta fram sin dagbok och kika på en speciell danskväll. Hon hade ju fått idén på kyrkogården när hon fick kontakt med sin avlidne makes ande. Han hade uppmanat henne att skriva om just den händelsen.

Erik hade känts så nära, att Nanny tyckt att hon nästan kunnat ta på honom. Hur kunde det vara på den så kallade andra sidan. Hade de som fanns där fortfarande bekymmer om dem som var kvar här på Jorden? Nanny brukade fundera över sådant ibland. Men några svar fick hon givetvis inte. Men många gånger infann sig ett konstigt lugn efter att hon ackorderat en stund med Erik. Endera var det inbillning, annars var det någon form av telepatisk kommunikation hon hade med Eriks ande.

Det där med att de döda kunde leva vidare i en annan dimension, det gick stick i stäv med hennes fars predikotexter. ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda!” Under sin uppväxt hade Nanny suttit tillsammans med syskonen på någon kyrkbänk och lyssnat till faderns domedagspredikningar. Som barn hade hon blivit ganska klar över, att det fanns två ställen dit man kunde komma efter att man kolat. Det ena och mest troliga stället var ju Helvetet med de där lågorna som kallades skärseld. Så fanns ju Edens lustgård, men dit skulle man inte komma förrän efter jordens undergång och uppståndelsen, när Gud i egen hög person skilde agnarna från vetet.

– Gud bevare mig så mycket man har blivit itutad, sa Nanny nästan argt.

Hon tog upp Måns i famnen för att trösta sig och dämpa den där inre oron. Kanske var det ångest den där obehagliga känslan kallades. Hon strök över kattens mjuka päls och fick ett dovt spinnande till svar. Han buffade med huvudet mot hennes bröst. Måns-katten var en effektiv ångestdämpare.

Om sanningen skulle fram, var Nanny livrädd för döden. Hade värre skräck för den än för ormar, spindlar och spöken, och det ville inte säga lite.

Nanny anade, att hon skulle ta till sig det där rådet som Erik försökte förmedla från den sfär där han möjligen befann sig. Det kändes lite knepigt att låta en död person diktera vad hon skulle skriva. Fast varför inte? Lite skrockfull hade hon alltid varit, men detta: Att ta emot meddelanden från en annan värld. Där gick väl gränsen.

Nanny hade aldrig tidigare reflekterat så mycket på det övernaturliga som vad hon börjat göra på sista tiden. Var man död, så var man död. Men detta med Erik hade verkligen skakat om henne. Hon hade känt eller hade hon hört hans röst? Lite svårt att säga vilket. Det var som om Eriks röst befunnit sig inne i hennes eget huvud. För hon hade inte hört vad han sa med sina vanliga öron. Men hon hade uppfattat hans röst. Klart och tydligt.

Nanny började ängslas för att hon kanske hade fått hjärnspöken av alla grubblerier som hon blivit tvungen att fightas med under ett helt liv i ovisshet om vad som hänt Carlos De Tryss. Men så var det ju det där som mediet hade sagt. Mediet som Nanny och hennes väninna hade träffat vid en seans. Mediet hade påstått sig kunna se en fartygskollision under en stormnatt ute till havs.

Fy attan för alla tankar som kommer vältrande. Kanske är det dags att gå till en hjärnskrynklare? funderade Nanny och strök undan luggen.

Nanny visste, att för länge sedan under en hemsk stormnatt, hade det hänt en hemsk fartygsolycka utanför Sydafrika. Många besättningsmän hade omkommit. Kunde det vara den olyckan som mediet fick meddelande om under den där seansen som Nanny och hennes väninna var med på?

Mediet berättade, att hon sett en yngling som irrat omkring på ett fartyg under en stormig natt ute till havs. Hon hade nämnt ett par initialer, vilka kunde stämma med Carlos De Tryss. Mediet hade även fått kontakt med en ärrad ande, som kallade sig Scarface. Mediet hade även hört orden: May-day – may-day … och ljudet från en teleprinter. Mediet visste inte att Nanny hade en manlig bekant, som gett sig ut på haven i unga år, och att det dessutom skett en kollision mellan två fartyg under en stormig natt. Alltså måste mediet ha fått sina uppgifter från en annan dimension? Vem var Scarface och vems namn var det som mediet inte lyckades få ordentligt grepp om? Namnet lät inte svensk hade hon sagt, och Carlos De Tryss låter inte vidare svenskt. Det är inte lika vanligt som ”Allan Svensson”.

Nanny hade nästan glömt att kaffebryggaren slutat väsnas. Hon tog kannan från värmeplattan och satte den på ett underlägg mitt på köksbordet. Sedan gick hon bort till porslinsskåpet och hämtade en kopp och sa till sig själv, att hon inte fick börja göra sådana här djupdykningar i det förgångna fler gånger.

Hon bredde smör på en brödskiva och hyvlade en tjock skiva av Herrgårdsosten. Hon skar en bit av rulltårtan. En alldeles för stor bit med tanke på alla inhiberade promenader. Alltsammans placerade hon på en assiett och hällde upp det becksvarta kaffet i koppen. Därefter sjönk hon ner på stolen med en belåten suck.

Vips var tanken åter i Göteborg anno 1962. Efter sina besök på olika fartyg, hade Carlos kommit tillbaka till kaféet och talat om, att han fått hyra på en båt. Den upplysningen hade känts som ett pistolskott rakt i hjärtat, hade Nanny tyckt. Hon kunde minnas känslan när som helst. Kanske kan man likna den vid chock. Efter det kafébesöket kunde hon inte äta fralla med ost någon mer gång. Det skulle aldrig ha fallit henne in att köpa småfranska efter det kafébesöket.

Tänk så minnen kan etsa sig fast vid allt möjligt, funderade hon. Dofter kunde sätta i gång stora skred av minnen. För att inte tala om hörseln. Viss musik från 60-talet kunde hon inte lyssna till utan att få tårar i ögonen och minnas speciella episoder tillsammans med Carlos.

***

Kapitel 7

Efter kaffepausen tvingade Nanny sig att ta med dagboken när hon gick tillbaka till arbetsrummet. Kanske kunde hon hitta något annat att föra in i kapitel 9, än sin och Eriks danskväll. Lite disciplin över sig själv fick hon lov att ha. Inte gå i en död människas ledband som en lydig vovve.

Hon bläddrade länge i dagboken utan att hitta något bättre än danskvällen åt manus-Frida. Alla övriga kapitel i romanen var klara, men kapitel 9 var kvar. Det berodde på att hon ratat det ursprungliga kapitlet. Det fanns ju något som kallades: kill your darlings, men att man skulle slopa hela kapitel fanns det ingen regel som sa, men det hade Nanny gjort.

Hon reste sig upp och satte på radion. Musik kunde många gånger sätta sprätt på fantasin.

***

Innan Nanny drog ut sista pappersarket ur skrivmaskinen, lät hon blicken göra en lov ut genom fönstret. Det snöade fortfarande. Hon hade hört en stor vägmaskin dundra förbi ute på gatan. Plogningen var tydligen i full gång.

– Hur många yrväder har vi haft i vinter och hur många har vi kvar innan det blir vår? sa hon och drog koftan tätare om sig och huttrade till.

Vilken kontrast dagens väder var mot de höga plusgrader som fanns i Nannys manus. I kapitel 9 låg både kärleken och väderleken på kokpunkten. Nanny log ett inåtvänt leende, när hon mindes den där egenupplevda sommaren, den som varit så het. Faktiskt het i dubbel bemärkelse.

Nanny önskade att hon hade haft en korrekturläsare, som kunnat se över manuset, innan hon sände det till förlaget. Framförallt kapitel 9. Men det var även några fler kapitel som hon var tveksam till.

– Här kan jag inte sitta overksam hela dan, sa hon och sträckte på sig.

Upp och hoppa, beordrade hon sig själv och lade ihop manuspapperen i kapitelordning och placerade hela bunten ovanpå skrivmaskinen. Hon påminde sig om att ett nytt färgband var tvunget att inköpas. Det som satt i maskinen började bli dåligt. En del bokstäver blev svaga och andra endast fyllda till hälften.

Det var inte alla bokhandlare som hade färgband i lager längre. Det retade henne. Bara för att datorn kommit för att stanna, så behövde väl inte alla kassera sina dugliga skrivmaskiner. Nästa gång skulle hon köpa ett färgband utan rött. Det var så sällan hon använde rött. Bättre med ett helt svart. Ett sådant färgband kunde man vända så det gick att skriva med svart på den andra bandhalvan också.

***