Den förtrollade balklänningen

Den förtrollade balklänningen

 

Prolog:

Ta varning av andras felsteg, verkar det inte som om någon klarar av att göra i den här släktsagan. De egna misstagen går som en röd tråd från en generation till en annan. Så regeln är tydligen; att var och en måste göra sina egna tabbar.

Cissis kärlekstrubbel liknar dem hennes mor Barbro hade att fightas med som ung – och modern Barbro är inte olik sin egen mor Elin. Vilka missgrepp Elin gjorde på den där danslogen när hon hamnade i höet uppe på logens loft tillsammans med apteraren …, det kanske även hennes mor Tekla gjort en gång i tiden när hon var ung och kär. – Fast ett har alla gemensamt: De försöker mörka sitt eget tillkortakommande inför föräldrarna. Fast hur bra det går, vete gudarna.

 

Avsnitt 1 Elins logdans

 

Bröllop, logdans och maskeradbal. I nämnd ordning hade den gamla aftonklänningen deltagit. Nu hängde den vackra klenoden på en gammal vind, där det fanns råttor, spöken och dammiga spindelvävar.

Från allra första början var balklänningen en benvit bröllopsklänning av chiffong och uppsydd åt unga fru Tekla Jakobsson av hennes mor, Gustava Andersdotter, som var sömmerska.

Klänningens bystparti var broderat med blommor och blad. En blandning av plattsöm och fastsydda pärlor. En exklusivt påkostad klänning.

Det var Teklas dotter, Elin, som köpte färg i byns kemikaliebutik och färgade sin mors brudklänning mörkt grön till sin studentbal i hopp om att bli balens drottning. Några år senare, skulle Elin klä sig i samma klänning för att ge sig iväg på dans till en lite finare dansloge.

Så småningom skulle det visa sig att även Teklas barnbarns-barn, Cecilia, skulle få bära samma vackra aftonklänning vid ett tillfälle.

Cissi skulle fylla 22 år nästa gång och fortfarande hade hon inget bestämt manligt sällskap. Fast det var många på skolan som var singlar. De flesta faktiskt. Det skulle bli påskbal – maskerad – stor balluns i skolans regi. Cissi och hennes bästa väninna skulle klä ut sig. Om hon kunde klä ut sig till oigenkännlighet kanske hon skulle våga bjuda upp Stefan Flood till dans. Han som var hennes drömmars prins. – Bara han inte såg att det var hon, skulle hon säkert våga ta initiativ till både det ena och det andra, trodde hon. Men vad skulle hon klä ut sig till då?

Cissis mor, Barbro, var skild sedan en del år och hade flyttat till en lägenhet med små utrymmen för skräpförvaring, så några avlagda kläder hade inte fått följa med på flyttlasset. Allt sådant hade organisationer för hjälpverksamhet fått ta hand om, när hon flyttade från villan, som hon samägt med Martin.

Därför kunde inte Barbro hjälpa sin dotter med några avlagda plagg eller accessoarer, när hon kom hemcyklande från universitetet denna vårvinterdag och talade om att de skulle ha maskeradbal strax före påsklovet.

Cissi hoppade av cykeln, och körde vårdslöst in den i cykelstället bland alla andra halvtrasiga cyklar. Hon skyndade in för att be sin mor om några avlagda kläder. ”En balklänning av något slag … skulle vara toppen”, funderade Cissi.

Det var med besvikelse hon lyssnade till moderns utläggning:

– Snälla, Cissi! Du begär det orimliga ”En aftonklänning säger du!”  Jag har aldrig ägt någon sådan exklusiv beklädnad – och gamla trasor …? Nää, inte har jag något sådant liggande. Ska du ha något i den stilen, får du i så fall åka hem till mormor. För i det gamla huset finner du säkert vad du söker. Där uppe på den stora vinden, finns det säkert både spöken och annan rekvisita, skulle jag tro. Mormor är född i det där huset och hon har alldeles säkert inte kastat en enda sak sedan dess.

– Tror duu…

– Ja, kära barn, den mänskan spar som en liten hamster på allt. Hon får väl snart inte plats i huset själv, kan jag tro.

– Det är väl i så fall tur att någon kan se ett värde i gamla prylar, försvarade Cissi sin mormor.

Cissi hade många gånger tyckt att hennes mor, Barbro, högg efter mormodern på både det ena och det andra sättet. Dessutom tyckte Cissi att Barbro allt för lättvindigt gjorde sig av med attiraljer som hon inte behövde just då. För att några månader senare, stå där med skägget i brevlådan och bli tvungen att köpa nytt, eller höra efter med mor Elin om hon händelsevis ägde det som Barbro just då var i behov av.

Cissi skulle få låna sin mors bil för att åkte till sin mormor som bodde på en lantgård en bit utanför staden. Hur många gånger hade inte Barbro och hennes bror, försökt övertala Elin att sälja gården. Jordarealen och uthusen var utarrenderade, men boningshuset klamrade sig mormodern fast vid som en drunknande, tyckte Elins båda barn. Garaget hyrde Elin ut till grannen, eftersom hon själv inte hade någon bil.

– Ajöss på en stund, ropade Cissi och sträckte sig mot kroken och lösgjorde bilnyckeln.

Tur att jag fixade ett körkort i somras, tänkte hon och stängde dörren till lägenheten.

 

*** 

 

Cissis mormor blev glatt överraskad när hon öppnade dörren och fick se sitt barnbarn stå utanför på trappan.

– Hej på dig, Cissi lilla. Så roligt att du kommer! Kom in, kom in.

Medan Cissi berättade sitt ärende, började Elin göra i ordning för att bjuda på kaffe.

– Vill du ha glass eller kanelbullar, frågade hon. De är alldeles nybakade, förstår du.

– Båda delarna, svarade Cissi självsäkert.

Sådana svar tyckte Elin om. Cissi var aldrig nödbett. Hon var så äkta och rar.

Cissi förklarade allt om den förestående maskeradbalen, medan de drack kaffet. Hon frågade om hon fick gå upp på vinden och leta efter något som gick att använda.

– Så klart att du får gå upp och undersöka. – Där uppe finns det kläder och rekvisita sparade sedan förra seklet, sa Elin. Det skulle väl vara skoj om det fanns något som det fortfarande var värde i. Och som du kanske kunde använda till den där balen.  

– Jättesnällt, sa Cissi och stoppade sista bullbiten i munnen och tog en slurk kaffe ur den rosenmönstrade koppen.

– Om du ändå ska upp på vinden i all bråte. Passa då på att ta med din mammas bruna resväska ner. Den står precis ovanför trappan till höger. Den har jag sparat en del saker i sedan Barbro var barn. Det kan vara roligt för henne att så här långt efter få titta på grejerna. Fast det är kanske du, Cissi, som sätter mest värde på gamla minnessaker.

– Mamma slänger ju allt, vet du väl.

– Jo, jag vet. Barbro har blivit så vårdslös. Det är bara slit och släng med den flickan, muttrade Elin.

– Stämmer, mamma vill helst ha nya saker.

– Hon skulle veta, hon, hur det var att växa upp när jag var ung, sa mormodern och lade en rynka mellan ögonbrynen. Då fick man spara och gneta och aldrig slänga urvuxna kläder, för det fanns alltid någon annan som det passade till, fortfor mormodern. Då skulle den som kom som nummer två och tre i en barnaskara ärva den äldres avlagda kläder och skor. Det var sällan man fick något nytt om man som jag var född i mitten av barnaskaran. Fast de som kom efter mig, fick ju det ännu sämre, förstås, småpratade Elin.

– Det kan jag nog tro, svarade Cissi och slickade av glasskeden, tackade för kaffet och reste sig upp för att ge sig iväg upp på vinden.

– Vänta lite, Cissi! Jag har låst vindsdörren … Jag har liksom försökt låsa in gastarna där uppe, så jag ska få lite lugn och ro …, skämtade Elin lite förläget och gick bort till nyckelskåpet och överräckte en stor nyckel till Cissi.

– Jahaa-jaa… Säger du det …! sa Cissi lite dröjande och begrundade den lite rostiga nyckeln, som hon höll i handen.

Men vände sig sedan om och gick bort till vindsdörren och låste upp.

Vad menade mormor? grunnade Cissi medan hon gick uppför den knarrande trappan. Varför hade hon börjat låsa vindsdörren? Den hade ju i alla år fått vara olåst! ”Låsa in spöken …”, går väl inte. – ”Mormor är varken dement eller skrockfull, så vad menade hon?”, grunnade Cissi, och såg sig om i skumrasket uppe på vinden, och blev tvungen att huka sig när en fladdermus kom flygande som en disktrasa rakt mot henne.

När skräcken efter fladdermusattacken lagt sig, blinkade Cissi ett par gånger, och såg seden bort mot ett mörkt hörn, där stod en gammal kista. En stor amerikakoffert. Hon gick dit. Ovanpå den fanns ett flertal gamla skridskor, så kallade trôllskôttar, och en isbill samt ett par gedigna gäddrag med stora blänken, som liknade små mört till formen.

En gigantisk spindelväv var enda gardinen framför den lilla fönstergluggen som släppte in minimalt av dagsljus. En massa döda vinterflugor låg på fönsterkarmen.

Cissi irriterade sig på ett konstigt ljud. Det lät som takdropp. Men det regnade ju inte, så om taket var trasigt, skulle det inte spela någon roll en dag som denna.

När det där droppljudet inte slutade, beslöt Cissi att ta reda på varifrån det kom. Rysligt irriterande, på en i övrigt tyst vind. Hon stod stilla en stund för att lyssna. Ljudet verkade komma från några lådor som stod staplade på en hylla.

Cissi klättrade upp på en byrå, som stod under hyllan där lågorna fanns. Hon lutade huvudet in mot en av lådorna och lyssnade.

– Men vad sjutton …?! Det tickar inuti lådan, inte bakom som jag först trodde, sa hon för sig själv. Då kommer alltså ljudet inte från ett trasigt tak.

Det krävdes en hel del arbete för att få ner den tickande lådan. Det lät som om den innehöll en tidsinställd bomb, men det kunde det givetvis inte vara. För vem skulle ha placerat en sådan tingest i en låda på hennes mormors vind?

Hur det nu än förhöll sig med tickljudet, så kom ljudet från lådan, som Cissi lyckats få ner. Storögt tittade hon på lådan, som var ombunden med grovt snöre.

Hon öppnade lådan. Överst fanns det ett fint kakfat i tre våningar, ett sådant som Cissi inte skulle ha något emot att ärva. Under ett lager av tidningar, fanns allehanda porslin och bestick. Hon lyfte på en tekanna, och då kunde hon skymta en gammal väckarklocka, men den kunde väl inte ticka … Inte nu …? – Det var ju en sådan där väckarklocka med ett urverk som skulle dras upp. Men här fanns väl ingen som kunde dra upp fjädern på ett väckarur regelbundet?

– Hit upp kan inte mormor ta sig, och varför skulle hon dra upp en klocka som ligger i en gammal flyttkartong? viskade Cissi för sig själv och lyfte upp klockan och tittade på den.

Jo, visst, sekundvisaren tickade iväg precis som den skulle. Cissi kända att nu ville hon inte vara kvar på vinden längre, så hon lade tillbaka klockan, knöt snöret om kartonen och baxade upp den på hyllan igen.

Vad betydde detta? Men så slogs hon av en tanke: kanske lådan blivit ställd där nyligen? Men vem skulle be mormodern om att få ställa en kartong med grejer på hennes vind? Och varför hade mormodern börjat låsa vindsdörren? Hon bodde ju ensam i huset. Cissi hade många frågor när hon med alla sina upphittade fynd tog sig tillbaka ner genom vindstrappan.

 

***

 

Cecilia kom inte ner från vinden förrän det hade gått nästan en timme och då kom hon in i köket till Elin, helt överlastad med grejer.

– Oh, du milda tid! utropade Elin och slog ihop händerna framför ansiktet. Har du plockat med dig hela vinden, barn lilla?!

– Neej, då, bara halva … Men jag måste fråga dig: Har du nyligen varit uppe på vinden?

– Jag … Nej, snälla du, det har jag inte, men jag måste nog börja städa där framåt våren. Varför frågar du det?

– Det står en massa pappkartonger där uppe. Jag kollade i en och där fanns fint porslin … var har den kommit ifrån?

– Jaaha, du … de kartongerna har väl alltid stått där. Det är nog efter mina föräldrar, men det är nog bara gammalt udda porslin, knappast något att ha.

Cissi sa inget om väckarklockan, för då förstod hon att inte mormodern visste något om den. En rysning gick genom Cissi, så Elin frågade henne om hon frös.

– Nej, jag fryser inte, men kolla på den här, mormor … – Får jag låna den? sa Cecilia och höll upp en förtjusande långklänning, som var prydligt inknuten i en malpåse.

– DEN … som ja…! Ååå, jaa… Jo, visst! försökte mormodern svara.

Mormodern såg först glad ut, men leendet slocknade ganska snart och hennes ögon fylldes med tårar likt ett par skogstjärnar. Generat försökte hon torka bort tårarna med baksidan av handen.

– Vad, är det mormor? Varför blev du så ledsen? Sa jag något dumt?

– Nej, inget …! – Jo, förresten … Eftersom du frågar så … Den där klänningen hade jag på min första riktiga bal! – Den gången när jag var nära att bedra Anders … Ja, din morfar alltså! Jag hade blivit kär i en annan man, förstår du. Alldeles strax före det att Anders och jag skulle gifta oss. Det höll på att sluta riktigt galet, ska jag säga dig, sa Elin och höll händerna för ansiktet, medan hon ömsom grät, ömsom skrattade vid minnet.

– Guud, så spännande! Berätta! sa Cecilia och såg vädjande på Elin.

– Ja, du är vuxen nu Cissi. Inte för att jag vet om du har erfarenhet av brustet hjärta eller olycklig kärlek, men det gör det samma. Jag ska berätta, men håll i dig! Det är inte något som man berättar för konfirmander, förstår du.

– Jag kan sätta mig här sa Cissi och gick fram till fåtöljen som stod alldeles innanför dörren till vardagsrummet.

– Gör så du, sa Elin. Jag kommer också. Jag ska bara hälla upp en mugg juice. Vill du ha lite, du också?

– Ja, tack, sa Cissi och gick bort till diskbänken och tog emot muggen med apelsinjuice som Elin räckte fram.

Vad kan mormor ha varit med om … Hon som verkat så rekorderlig, funderade Cissi medan hon gick in till vardagsrummet hållande hårt i sin mugg med juice.

– Nu ska du få höra, sa Elin när hon slog sig ner i den andra fåtöljen och lade upp benen på fotpallen. Den där klänningen som du tog ner från vinden, var från början min mors bröllopsklänning, förstår du. Den färgade jag om och använde på min studentbal. Men några år senare klädde jag mig åter i klänningen när jag skulle vara riktigt fin på en logdans. Eller ska man kalla det bal, för det var många eminenta damer med på den dansen. Jag vill först tala för dig, att jag var drygt tjugo år när den här händelsen utspelade sig och nu är jag drygt sjuttio, men du ska inte tro att jag har glömt en enda liten detalj, även om jag inte tar med alla i min berättelse nu. Så här var det:

Anders och Elin hade haft sällskap sedan hon var sjutton år. Anders var fem år äldre. Han var en lugn och sansad yngling. Elins föräldrar, Tekla och Jonas, var jordbrukare och tyckte bra om Anders som studerade till agronom. ”Tur att någon av flickorna väljer en karl som kan ta över jorden efter oss”, hade Elins far sagt.

Det var Elin och hennes mor, Tekla, som planerade bröllopet, för så var sedan förr. Brudens föräldrar skulle stå för bröllopet. Det skulle bli ett ståtligt kyrkbröllop med lång klänning och luftig tyllslöja. Efter vigseln skulle brudföljet och gästerna bjudas på middag i Hembygdsföreningens festsal.

Elin och Anders Stenström brukade åka på logdans ibland. Där träffades ungdomen både från staden och från landsbygden. En del söp sig redlöst berusade och det blev onödiga slagsmål. Anders hade karaktär och använde spriten ytterst sällan och då med måtta. Han var därför inte en av dem som råkade i slagsmål. I spritens spår följde alltid bråk och det uppstod onödiga svartsjukescener.

Anders var ingen man som led av svartsjuka, inte ens när det kanske var befogat. Han älskade Elin och de hade lovat varandra att de skulle leva tillsammans till livets slut och det litade Anders på. Elin tog inte lättare på löftet.

Det var när hon blev bekant med Gusten Graaf, som flyttade till deras socken från grannkommunen, som hon höll på att glömma löftet till Anders. Gusten var skogvaktare. Lång, smärt och stilig. Han hade en del ärenden hem till Elins far i egenskap av att föräldrarna hade milsvida skogar. Det var för det mesta Elin som blev satt till att koka kaffe och se till att skogvaktaren och hans medhjälpare, apteraren, blev serverade inne i finrummet.

En fredag, när apteraren inte var med och fadern gått för att hämta den rätta skogspärmen, lade Gusten armen om Elin och såg in i hennes ögon och sa:

– Jag gillar dig, Elin!

Oj! Vad skulle hon svara? Hade han märkt att hon var kär i honom sedan länge? Hon försökte att inte visa så tydligt vad hon kände, men tackade ja till Gustens förslag om att följa med på en åktur i hans bil efter arbetsdagens slut. Hon fick hitta på ett svepskäl inför sin mor, för att följa med Gusten när han åkte. Kanske kunde hon säga, att hon ville komma in till staden för att titta på ett par skor som hon skulle ha på bröllopet.

Efter den där lilla utflykten kom Gusten oftare, till hennes far, i ärenden som gällde skogen. Elin var nästan rädd att hennes mor skulle ana oråd.

 

***

 

Ganska snart kände Elin vem av de två männen hon ville ha. Det var Gusten, och inte Anders som hennes unga hjärta klappade häftigast för. Hon skämdes när hon kände att det var på det viset. Men … Känslor rår man inte över, tänkte hon lite tufft när samvetet antastade henne. Hon skulle försöka träffa Gusten mindre i fortsättningen, för tanken på honom brände som en eld inom henne. Hans famntag blev hårdare och intensivare för varje gång de tog farväl och gav varandra en kram efter att de varit ute och åkt. Den där lilla kramen väckte alltid helt förbjudna känslor hos Elin. Hon kände en intensiv åtrå till den här mannen. Mycket starkare än all åtrå hon tidigare hade känt för Anders. Dessa känslor var av en helt annan kaliber. Så svallande och medryckande, att hon nästan kunde göra vad som hels för att få känna Gusten på riktigt.

Gusten visste ju som väl var att hon var bortlovad till Anders. Hon hade Anders ring på sitt finger, och de båda männen hade ju träffats och pratat med varandra. Gusten hade sagt till Elin att han inte ämnade förstöra något mellan henne och Anders, men han hade också sagt att han inte kunde hjälpa att han älskade henne.

Över dessa ord, hade Elin känt sig både smickrad och glad. Den här mannen älskade henne. Henne av alla de flickor som slog sina lovar kring den nye skogvaktaren.

Hur skulle det bli med Anders då? Anders – hennes fine fästman. Han som kunde göra vad som helst för henne. Han som var godheten personifierad. Snart skulle Elins frihet vara slut. Om bara fyra månader skulle hon vara fru Stenström. Det var alltså hög tid att avveckla Gustens och hennes smygande … Eller också skulle hon bli tvungen att bryta upp från Anders. Fast gör man så när det är så nära bröllopet? sa en röst inom henne. Det var samvetets röst som talade till Elin.

På onsdagen kom Gusten och apteraren. De skulle bleka på ett skogsskifte på en skog som låg bortom Elins föräldrars skogsarealer. Gusten parkerade bilen på deras ladugårdsbacke och gick åt skogen för att bli borta i flera timmar.

När skogsarbetarnas arbetsdag var slut, hade Elin sett till att hon befann sig i hönshuset, för att ta ut gammalt strö och ställa i ordning nya värpreden. Tanken var givetvis att hon, på så vis, kunde få en liten pratstund med Gusten.

När Gusten var klar för dagen och fick se Elin, tog han ett par långa kliv bort till hönsgårdens inhägnad och pratade med henne genom hönsnätet.

– Kan du inte åka till Sandbäckens loge på lördag? Det är dans där!

– Sandbäcken …, upprepade Elin och strök lite generat över förklädet. Den logen hör ju till Herrgårdens domäner.

– Jo, men jag ska spela där. Jag tänkte att vi kunde träffas och prata lite. Jag blir entledigad efter tolv. För sedan spelar Henrik resten av kvällen.

– Okej, skyndade sig Elin att svara och vände sig hastigt om och började ställa tillrätta vattengrytan åt hönsen när hon såg att fadern kom ut på husets trappa.

När Gusten åkt, frågade fadern vad Gusten hade pratat med henne om.

– Inget särskilt, svarade Elin undvikande och hällde upp snäckskal i en gammal gjutjärnsgryta. Han ville väl bara vara artig och hälsa när han såg att jag var i hönsgården.

Fadern gav henne ett lite för långt ögonkast, tyckte hon.

 

***

 

Resten av den veckan gick Elin som i trans. Vad skulle hon ha på sig på lördag? Hon visste att Sandbäckens loge räknades för att vara en exklusivare loge med bättre akustik och skickligare spelemän. Den brukade dra lite förnämare publik. Det kom många ekipage åkande ända från staden med damer klädda i långklänningar. Kunde hon använda sin långklänning, den som hon färgat mörkt grön till studentbalen? Hon kunde i alla fall prova den. Hon ville göra sig riktigt fin för Gusten.

Elin smög upp på vinden när föräldrarna var ute och arbetade. Hon visste precis var klänningen fanns. Den var ljuvlig. Raskt klev hon ur kjolen, vrängde av sig blusen och klädde sig i klänningen.

Åh, vilken tur. Den passar fortfarande, suckade hon och svängde runt ett par varv och lät känningskjolen svepa över de dammiga golvbräderna.

 

***

 

På lördagen stod Elin klädd i sin balklänning av mörkgrön chiffong, när Anders kom i bilen för att hämta henne.

– Onödigt att klä sig så fint, för en logdans, grymtade mor Tekla. Logdans … Pöö… och du styr ut dig i aftonklänning, som till den värsta gala, anmärkte hon. Har väl aldrig sett på maken! Sådant tok! Högfärdsgriller, är vad det är, småträtte Tekla.

Det hjälpte inte att Elin berättade, att folk som åkte till den logen, ofta var damer från så kallat bättre bemedlade familjer i staden.

– Pytt! Finare … Ingen är finare, bara för att de har fler kronor i börsen. Dumheter, snusade Tekla och blängde på sin dotter.

Anade Tekla något? Hon var inte dum den kvinnan. Det visste Elin alltför väl. Tekla avskydde skandaler. Folk skulle leva på ett sådant sätt, att de kunde stå för det de gjort, brukade hon säga.

– Ja, du gör som du vill, sa Tekla och knyckte på nacken så hårknuten vippade.

Elin vände sig om och gick mot dörren, och sa adjö, men tillade:

– Sitt inte uppe halva natten för att vänta på mig. Jag följer kanske med Anders hem.

– Jag tycker inte om att du stannar över natt hos Stenströms. Det ser illa ut, förstår du. Framför allt nu när ni snart ska gifta er och allting. Då kan ni lika gärna vänta. Annars tror kanske folk att ni är tvungna att fara till prästen.

”Onödigt att låta folk få något att prata om, så nära bröllopet!”, var de sista orden Elin hörde, innan hon stängde dörren och skyndade sig ut till Anders bil.

 

*** 

 

När Elin och Gusten svängde runt i den virvlande dansen, kände hon sig förtrollad och hon fylldes av samma skamliga känslor som när han kramade henne godnatt. Just då fanns det bara HAN. Att hon var tvungen att välja, mellan Gusten och Anders, hade hon helt förträngt.

Efter några danser, smög de sig undan och upp på ett loft. Där var det fullt av årets nyskördade hö. Där tog Gusten Elin i famn och gav henne en kyss som hon hungrigt besvarade. Aldrig hade hon blivit kysst på det viset. Hela hennes varelse brann av längtan efter något mer. Hon tryckte sig mot Gusten och han drog lekfullt omkull henne i höet. Oh! Vilken känsla! Hon var förlorad, kände hon. Det fick bli hur som helst, men hon ville ha Gusten. – Där och då!

Det var ytters nära att Elin hade gjort en dumhet. I sista stund lyckades en klok tanka tränga in i hennes sinne. Hon värjde sig och bad Gusten vänta. Hon satte sig upp och drog bort några höstrån ur håret. Så sa hon:

– Nej, Gusten! Det här är fel…! Vi kan inte …!

Där tystnade hon och försökte fånga hans blick i mörkret.

Gusten sa inte emot henne. Han bara suckade och reste sig upp och ordnade sin klädsel.

Lite molokna återvände de till dansgolvet. Anders hade inget märkt. Han sa i alla fall inget och om bara några månader skulle Elin gifta sig med den mannen, som just då höll henne i sin famn och dansade tango. Elin skämdes. Hon skulle försöka sluta tänka på Gusten. Nu skulle de två inte träffas mera. Det hade de lovat varandra. ”Anders är en bra kamrat, hade Gusten sagt – och så gör man inte mot en sådan”, hade han lagt till. Jag hoppas du blir lycklig, torts allt, hade han sagt innan de skildes åt.

Efter den danskvällen blev balklänningen instoppad i en malpåse och buren tillbaka upp på vinden i det gamla huset.

Nu lades sista handen vid brudklänningen, och Elin blev Anders brud i sockenkyrkan. Ett fint bröllop med vackert väder och många risgryn som regnade ner på brudparet.

 Äktenskapet blev långt och lyckligt. Anders och Elin hade levt och låtit varandra växa. Stöttat varandra. Allteftersom åren gick, märkte Elin att hon var nöjd med sin lott. Hon skulle inte för allt i världen kunnat tänka sig att byta Anders mot någon annan man när första barnet kommit till världen. Inte ens mot Gusten. Elin ansåg sig vara fulländat lycklig med sin Anders och lillan. Det var bara så att vägen till insikt varit extra lång och lite besvärlig.

Sorgligt nog var Elin änka nu. Om hon kunde få sin Anders tillbaka, skulle ingen lycka kunna mäta sig med den. Hon saknade honom så, trots att det var fem år sedan han hastigt hade rykts bort i en hjärtinfarkt.

Så kom mormor Elin tillbaka till nutid. Visst hade hon – för något år sedan ­– hört att Gusten blivit änkeman? Vad kunde det innebära för hennes framtid … Nu? Kunde hon leta reda på hans namn på nummerbyrån och ringa? Kan man göra så? tänkte hon och torkade bort ytterligare en salt tår och strök varsamt med handen över balklänningens mörkgröna tyg, och mötte Cecilias blick.

 

***

 

Den förtrollade balklänningen

Avsnitt 2    Barbros hemliga gymnasieår

 

Mormor Elin och hennes barnbarn, Cissi, såg under tystnad på varandra när Elin avslutat sin berättelse genom att stryka en extra gång över aftonklänningens mörkgröna chiffong. Den aftonklänningen som låg i hennes knä. Den som hon dansat en förtrollande dans i en gång, för länge sedan. En tår trillade – mot Elins vilja – ner på klänningen. Så sa hon:

– Snälla Cissi! Lova mig att du inte berättar om min ”förtrollade dans” för din mor, Barbro skulle ändå aldrig förstå. Däremot kan jag ge dig tillstånd att berätta för dina jämnåriga. De är nog inte lika dömande som vad min egen dotter är, ja … din mamma, menar jag förstås.

Cissi hade svårt att fatta att detta var hennes mormors egen upplevelse som hon suttit och lyssnat till. Det liknade mest en psykologisk thriller, tyckte hon. Cissi kramade om sin mormor och skulle nu bege sig hem. Hon tog med sig den bruna resväskan som Elin bett henne ta ner från vinden. Det skulle vara roligt att tjuvtitta i väskan, bara för att se vilka betyg mamma hade fått på sina examensskrivningar, tänkte Cissi, men så erinrade hon sig att så skulle man inte göra. Det var fult. Därför avstod hon.

– Här får du, morsan! sa Cissi när hon ställde ner den bruna väskan i hallen.

– Vad du blev borta länge! anmärkte Barbro.

– Jo-men du förstår … mormor berättade lite om sin ungdom, svarade Cissi medan hon hängde upp balklänningen på en av hatthyllans krokar.

– Om sin ungdom …!? Pyttsan ungdom …! svarade Barbro och ryckte på axlarna. Det var väl inget annat än slit, arbete och elände förr i tiden? Meen …! Var har du fått tag på den där blåsan? undrade Barbro och gick fram och tog tag om malpåsen och skärskådade aftonklänningen. Åkte du aldrig till mormor – som du sa att du skulle göra?!

– Joo-visst! Det gjorde jag väl. Varför undrar du, det?

– Försök inte inbilla mig att du hittade den där exklusiva klänningen på min mammas vind, skrattade Barbro och skakade på huvudet.

– Så klart jag gjorde, sa Cissi och himlade med ögonen över sin mors uttalande. Förresten du har nog fler överraskningar i den där väskan, om du ser efter! Känner du inte igen den heller, kanske?

– Nej, verkligen inte. Varför har du den väskan med dig?

– Därför att i den har du din barndom och ungdom bevarad, lilla mamma. Det sa i alla fall mormor. Så titta efter och berätta för mig vad du hade i avgångsbetyg när du tog studenten! Du som var så dukig, raljerade Cissi. Du som hackar på mig för att jag inte läser mina läxor ordentligt.

– Har du tittat redan? undrade Barbro lite skrämt som om hon hade något att dölja för sin dotter. Inte för att jag tror att jag var någon dålig elev precis, men …

– Nej, jag har inte tjuvkikat, men du kan väl låta mig ta del av innehållet när du öppnar väskan! När jag nu var så snäll och lät mormor skicka den med mig.

– Äsch! Gamla grejer. Det är väl inget att spilla dyrbar tid på att rota i.

– Jo, jag vill att du öppnar den, envisades Cissi.

Hur som helst skulle inte Barbro öppna väskan just då eller där. Hon ville vänta. Man kan undra varför, men hon ville absolut öppna den när hon var helt ensam.

 

***

 

Nästa dag när Cissi var i skolan, öppnade Barbro väskan.

Jisses Amalia …! Hjärtat gjorde en frivolt. Där bland allt skräp, låg hennes svarta dagbok … Den hade inte varit svart på pärmen från början. Den hade hon själv svärtat med tusch, så den blev svartrosig. Den röda grundfärgen kunde anas här och var. Det var tyvärr inte bara pärmen som var mörk … Innehållet var svart. Så svart att Barbro i sitt stilla sinne hade kallat dagboken för sitt livs: ”Svarta Låda”. Där stod allt som ingen – vare sig då eller nu – levande människa skulle få ta del av. Den som öppnade dagboken kunde följa hennes eskapader från den dagen hon mötte Tommy och till den dagen hon sade upp bekantskapen med honom, och förresten – kanske ännu längre … hon mindes inte riktigt. Det slog henne att dessa äventyr måste hennes antika mor, Elin, ha läst många gånger om under årens lopp. Eller var hon så fri från nyfikenhet, så hon avstått? funderade Barbro i sitt stilla sinne.

– Synd att jag inte tog alla mina grejer med mig när jag flyttade hemifrån, mumlade hon för sig själv.

Sådant som Barbro hade ansett som skräp, hade hon lämnat kvar. Utan tanke på vem som skulle ta hand om det efter att hon flyttat. Det som hon packat ner inför flytten var kläder och skor som fortfarande var moderiktiga. Åt resten som blev kvar, hade hon inte ägnat en tanke.

Konstigt att hennes mor aldrig hade slängt henne i ansiktet om vad hon sysslat med bakom föräldrarnas rygg. Fast Elin var ju gammal nu och hade kanske börjat bli glömsk, tänkte Barbro och drog en suck och öppnade dagbokspärmen.

Men vaad? Blodet isades i ådrorna för någon sekund.

– Huuur? – Veeem … har rivit ur en massa dagboksblad? Har mamma …? Har hon blivit så förbittrad över mina svart-vita lögner, så hon rivit ur bladen? sa Barbro krystande mellan hastiga in och utandningar.

Barbro satt som förstenad. Alldeles tyst en lång stund och lät blicken vila på tapetens medaljongmönster i beige och brunt, medan hon gick bakåt i tankarna.

Men så slogs hon av ett diffust minne. Hon hade ordnat ett bokbål nere på sjön hemma hos sina föräldrar … just när hon hade gjort slut med Tommy. Nu klarnade det; hon mindes exakt, hur det varit. Hon genomfors av en rysning, trots att det var varmt i rummet.

Minnesbitarna ramlade på plats i Barbros hjärna. Mot sin vilja spelades hela filmen upp. Med ångest mindes Barbro hur det var när hon slutligen tog sin studentexamen, med vad hon hade för sig skapliga betyg. Då på sin examensdag hade hon plågats av en fasansfull hemlighet. Utan att föräldrarna misstänkte något, hade hon under en tid, burit deras första barnbarn under sitt hjärta. Över att ha lyckats dölja detta faktum för sina föräldrar och andra närstående, blev hon så lättad att hon resolut gjorde slut med Tommy. För att radera ut hela den hemska episoden, tog hon dagboken med sig under jackan ner till sjön när hon skulle åka skridskor.

Egentligen var skridskoåkningen bara ett svepskäl, för att hon skulle kunna elda upp ”Svarta-Lådans hemligheter”. Det mindes hon nu. Ja, ja, det var kanske inte bara Barbros mor som blivit lite glömsk. Även hon själv hade glömt en del, märkte hon när hon grävde runt i väskans innehåll. Men hur hade hon kunnat glömma denna hemska sanning? Var det möjligen sådant här, som kallades att förtränga. I så fall hade hon lyckats över förväntan.

Det var dock dryga tjugo år sedan allt detta hände, tröstade hon sig.

Barbro mindes alla sina dumheter mycket bra, helt utan dagboken, så att hon bränt många sidor gjorde inget.

Hon mindes den där speciella vårdagen, när kråkorna kraxat inne från holmen. Och det luktat av smältande vårvintersnö från den kristalliserade snösörjan på sjön. Hur svårt det varit att åka skridskor i den issörjan som låg nästan halvdecimeter tjock ovanpå isen. Hur väl mindes hon inte, hur hon kavat runt holmen. Och hur hon hade rivit blad efter blad ur dagboken och satt fyr på dem. Hon hade hållit till just där bakom holmens träd, för att hennes mor inte skulle se röken från bokbålet.

Barbro log för sig själv när hon tänkte på vilken lustig grop det blivit i isen och hur svärtad snön hade blivit av hennes eldning.

Hon hade eldat upp minnet av att hon blivit kär i en kille när hon gick i sista ring på gymnasiet. Hon vågade inte ta hem Tommy Lund som han hette, och presentera honom för föräldrarna. Hon bad honom istället komma till henne efter att det blivit mörkt. Hon övertalade honom klättra på brandstegen upp till hennes fönster.

Fem gånger lyckades de med det konststycket, utan att någon kom på dem och dessa gånger hade Tommy kunnat stanna hela natten hos henne. Han brukade åla sig ut genom fönstret först någon gång under den mörka ottan. – Den sjätte gången gick det åt skogen. Då råkade Tommy möta hennes far, Anders, på övare hallen, när båda hade ärende till badrummet.

– Jisses! Var kommer du ifrån? gormade Anders bryskt när han mötte Tommy i halvmörkret. Eller är du ett av våra vindsspöken, kanske? Man skulle gott kunna tro det, sa han när han examinerat Tommys Elvisfrisyr, som var både spretig och kletig vid tillfället. Och hur har du tagit dig in?

Något svar på den frågan fick dock inte Barbros far, men han bad ynglingen gå en trappa ner och passera ut genom ytterdörren. Detta med omedelbar verkan, hade Anders betonat när han stått där i sin randiga pyjamas och pekat mot trappan till nedervåningen. Anders som inte hade en aning om sin frus bedrifter som ung, var ganska sträng i sin uppfostran av sina flickor. Inga pojkar på rummet löd första paragrafen. Läxläsning var den andra stränga paragrafen och den tredje var; att inget utespring fick förekomma på vardagskvällar.

Detta visste alla fyra flickorna så väl, men ändå hände det, att just Barbro slog dövörat till. Men så gick det också som det gjorde för hennes del. Hon blev gravid i sista ring på gymnasiet, och fadern var Tommy Lund.

Den fria aborten hade ännu ej gjort sitt inträde i Sverige, när Barbro började förstå att hon väntade barn. Så hur skulle hon klara ut den här historien. Tommy var inte heller mogen att ta något större ansvar.

Barbro började slarva med skolarbetet och skolkade titt som tätt för att hon inte mådde bra, på grund av graviditeten.  Hon fick tillsägningar i skolan om att skärpa sig. Frånvarotimmarna blev många ett tag. De dagar som hon skolkade tillbringade hon hos Tommy som bodde inackorderad och som läste på en helt annan linje.

Inackorderingstanten var en klok gammal lärarinna, som bestämde sig för att hjälpa Barbro att läsa ifatt, efter det att Tommys syster förklarat för henne, hur landet låg till för de båda ungdomarna. Systern var några år äldre än Tommy och var bekant med en släkting till hans inackorderingstant.

Visst skulle ”tant Anna” (inackorderingstanten) hjälpa ungdomarna, nu när det vänt sig så galet till, så tösen blivit gravid och till råga på allt elände fått missfall. Anna lovade att inte skvallra för Barbros stränga föräldrar.

Den dagen Barbro fick missfall, lyckades hon undvika att föräldrarna blev inkopplade, tack vare en lögn, om att skolan skulle ha en skolresa. Hon ringde hem till sin mor och sa, att hon glömt att berätta om skolresan. Hon drog även till med att hon skulle hjälpa sin kompis att fixa en sak och att hon därför inte kunde komma hem på kvällen. Hon sa att hon skulle stanna hos klasskamraten och åka direkt därifrån på skolresa nästa dag. (På så vis kunde hon vila ut hos Tommy nästan en hel vecka.)

Det var Tommys äldre syster, Teresa, som blev Barbros bundsförvant. Barbro hade sagt till henne, att hon hade så stränga föräldrar, så det här med missfallet, kunde hon absolut inte berätta för dem. Det fick på inga villkors vis komma fram till dem. Hur skulle hennes mor kunna fatta vad kärlek var? Hon som aldrig tillät sig att göra några fel. Nej, Barbro menade att hennes mor, Elin, levde i en förgången tid och gjorde halvt om halvt narr av sin strikta mor och sin plikttrogne far. Ingen av de där två ser ut att någonsin ha kunnat vara unga, brukade Barbro säga till sina kamrater.

Efter händelsen med missfallet, var Barbro rejält bränd. Hon skulle göra slut med Tommy, hade hon bestämt, men allra först skulle hon ta igen det hon förlorat i skolan, med hjälp av hyrestanten Anna. På så vis kanske den här fadäsen inte skulle synas alltför väl i hennes avgångsbetyg. Det var inte långt kvar till studenten.

Barbro blev en ganska blek student, när den dagen kom. Inte alls så kavat som hon hade varit i början av skolterminen. Studenthippan blev en lugn ceremoni – utan långklänning. Hippan fick de andra ha, utan henne. Hon hade inte krafter till någon fest. Hon ville bara vara i fred och andas ut. Ja, så tråkigt hade det varit när Barbro var ung och nybakad student. Förmodligen var hon vid den tiden djupt deprimerad och slutkörd efter allt som varit. Det fattade hon nu, men det hade hon inte förstått då.

Föräldrarna hade nog trott att hon var lite överansträngt efter sista gymnasieåret och lät henne vara i fred för att ta igen sig och hämta krafter.

 

*** 

 

Barbro hade blivit mycket allvarlig, nästan introvert efter den där historien med missfallet. Så det där med studentens lyckliga dagar, kände hon inget av. Hon tog det lugnt och gjorde sig ingen brådska att knyta nya kärleksband. Hon blev en hemvävd, stillsam tös och bodde hemma hos sina föräldrar medan hon studerade vidare under de kommande tre åren. Hon utbildade sig till bibliotekarie.

Sett utifrån, vekade hon nog i det närmaste vara en gammalmodig lite förläst, ung dam. Men så fick Barbro anställning på biblioteket och mötte den åtta år äldre manliga kollegan, Arnold, som också var bibliotekarie. Då knöt hon nya knutar på kärlekens band. De gifte sig och flyttade till Stockholm och hade turen att få arbete på samma bibliotek.

Barbros mor Elin hade försökt få henne att vänta med giftermålet. Hon tyckte att Arnold var alldeles för gammal. Dessutom verkade han allt annat än modern. Torr och förstockad, som en gammal gubbe, hade Elin tyckt, men det hade hon givetvis inte sagt till dottern.

Barbro gifte sig utan några större festligheter. Elin var bekymrad för sin flicka. Vad för liv skulle hon få med den där sillmjölken. Lång som en räkel och snart flintis, fast han var ung enligt kyrkboken. Elin rös invärtes. Hon hade hoppats in i det sista att Barbro skulle ändra sig och försöka hitta en bättre gemål. Men så blev det inte, och som förälder hade hon inte rätt att styra sin dotters liv, även om det känts lockande.

Efter bara något år som gifta, kom deras lilla flicka Cecilia till världen, Elins barnbarn. Och allt lunkade på. Det mesta såg bra ut tills den dagen kom, då Arnold kom med förslaget att de skulle förnya sitt äktenskap. Förnya sig själva och sin syn på livet och universum … Arnold tyckte att äktenskapet hade allt för snäva gränser. Han ville pröva något nytt. Ett nytänkande, som han kallade fenomenet.

Barbro försökte protestera, men vad hjälpte det …? Det var inte äktenskapslöftena som Arnold ville förnya … Nej, själva förhållandet var det som skulle omformas. När inte Barbro ville vara med på det, hotade Arnold med att ta ut skilsmässa och en sådan skandal ville hon inte vara med om. Hon hade fått nog av rädslor och ångest i samband med relationer och uppbrott när hon gick i gymnasiet. Så Barbro beslöt att hänga med i den nya storstadstilen, som hon först trodde att det var. Att det var en ny våg, en ny era, som höll på att rulla in över Sverige från USA, var hon nog inte riktigt medveten om.

På så vis fann de vägen till organisationen som kallade sig Greenpeace och vidare till den nya tiden: New Age. – Tron på Buddha och Gandhi blev en ny sanning. En egen sanning.

Om bara Barbro hade vetat vad hon gav sig in på, hade hon förmodligen hellre gått med på skilsmässa, men hon litade blint på Arnold. Newage verkade bra på många sätt och vis. Man kunde plocka ut lämpliga ”godbitar” ur de olika religionerna, som sa att; känner man att man vill ha en personlig Gud, då har man det. Vill man istället ha Gud som en opersonlig kraft, då är Gud på det viset. Bibeltrogna kristna, som ville hävda att det bara fanns en objektiv sanning, betraktades av dessa new-age-anhängare som kärlekslösa och intoleranta. Barbro tyckte ett tag att allt det där nya verkade bra. Men … I det långa loppet märkte hon hur det drog allt för mycket tråkigt med sig.

Vad som var bäst eller sämst med att leva på det där viset som Arnold ville att de skulle göra, var svårt att säga så här efteråt. Kollektivboendet kändes bra och spännande först i början, men det blev så småningom flummighet i största allmänhet och allt flippade till sist ur för Barbros del. Det där med kollektivboende fungerade dåligt. Åtminstone om man samtidigt skulle ägna sig åt partnerbyten och familjebildning. Det blev sexorgier och svartsjukescener som ofta slutade med slagsmål och intriger. Det ledde till att både vuxna och barn blev nervösa och mådde dåligt.
   Barbro blev inte klar över vem hon kunde lita till eller tro på. Kanske var de en samling charlataner allihop på det där kollektivet. Hon drog sig därför ur det hela och försökte bo mer för sig själv. Så småningom tog hon sin femåriga flicka, Cissi, med sig och lämnade Stockholm bakom sig. Hon flyttade hem till Elin och Anders en tid. Om Arnold tänkte flytta efter, visste hon inte. Om han inte gjorde det, så kvittade det, ansåg Barbro.

– Ja, kära du, sa Elin. Jag tyckte då aldrig om den där torra, korrekta och stroppiga karl’n. Du är ännu ung, flicka lilla. Honom kan du nog klara dig lika bra utan. Bokmal är väl vad man kallar sådana där torra typer, sa hennes mor med en fnysning.  

Så otroligt långt från sanningen min mor är, tänkte Barbro. Var det den bilden hennes föräldrar skapat sig om Arnold? Man ska ju inte döma hunden efter håren. Men nog var väl hennes föräldrars syn på Arnold, så långt bort från sanningen som man bara kunde komma? Om de kunde tycka, att en Newagare och greenpiesare som bodde i kollektiv – mest av allt liknade en torr bokmal … Det var ju rent komiskt, hade Barbro tyckt.

Barbro ämnade inte ta sina föräldrar ur den villfarelsen. Det var bara bra om de inte kände till sanningen. Hon kramade om sin mamma den gången och sa att nu var hon i alla fall på hemmafronten igen och dessutom med Elins första barnbarn. Lilla Cissi.

Tur att Barbro inte förde dagbok under den där tiden, för då skulle det nog ha blivit en bok som haft både svarta pärmar tillika med svart innehåll. En bok som varit svartare än hennes dagbok från skoltiden.

Arnold flyttade aldrig efter till Barbros breddgrader. Däremot tog han kontakt med henne och bad om skilsmässa. Han förklarade att han förälskat sig i en kvinna som bodde i kollektivet – det som Barbro nyss hade rymt ifrån.

 

***  

 

När Barbro slickat sina värsta sår och hade turen att träffa Martin och kunde börja leva som en vanlig människa igen, kände hon sig fullkomligt lycklig. Det där gamla huset som de köpte tillsammans, blev hennes första riktiga hem. Med liv och lust gav hon sig i kast med att måla och tapetsera, och gjorde hemmet riktigt mysigt. Hon bökade som en mullvad i trädgården. Hon höll igång dygnet runt. Vad spelade det för roll? Hon arbetade inte längre åt ett helt kollektiv. Allt hon gjorde nu, gjorde hon ju åt sig själv och för sin familjs bästa. Det som var egendomligt och lite märkvärdigt var att Martin alltid lyckades befinna sig någon annan stans, så fort det var något som skulle göras. Skit samma brukade Barbro tänka, hon var van att ta i.

Tyvärr var det även mycket av det ekonomiska som Barbro fick ta på sitt konto om det skulle bli några förbättringar gjorda.

Barbro fick ensam slita och försöka få till ett hem åt familjen. Manliga eller kvinnliga sysslor hade hon för länge sedan slutat dela på. Hon arbetade som en slav, men blev på något galet sätt bara mer och mer efter … Någonstans stämde inte rebusen.

Om hon gav sig den på att städa i källaren och sedan ta garaget, så grodde källaren ihop på nytt medan hon kämpade med all bråte i garaget. Det var som om Martin jobbade emot henne hela tiden. Som om han ville simma i bråte och oordning. Den dag jag inte längre orkar hålla efter både honom och mig själv, så slår oordningen ihop över huvudet på oss, brukade Barbro tänka.  

Hon började känna sig mer och mer sliten och otillräcklig. Det hade till följd att hon blev irriterad och trött och så var ekorrhjulet igång.

Martins tjänsteresor blev allt fler. Han började bli kitslig och lättretad. Vart var livet på väg med dem? Vad var det som var på väg att hända? Det undrade Barbro över allt oftare, men gav sig inte tid att reda ut begreppen.

Äktenskapet fick gå, så att säga på lösa boliner. Barbro orkade inte ta tag i problemen.

 

***  

Den förtrollade balklänningen

 Avsnitt 3  Påskens Stora Maskeradbal

Barbros äktenskap med Martin, kapsejsade när hon fick höra att han varit otrogen. Nu orkade hon inte kämpa längre. Hela världen var emot henne, tyckte hon. Vad hade hon gjort, som förtjänade att straffas på det här viset? Hon gick nu in i en andra djup depression i sitt relativt unga liv.

Tur att Cissi åtminstone var fjorton år, och på det femtonde, så hon kunde klara av att ta sig till skolan utan hjälp. För nu orkade inte Barbro vara någon – vare sig kärleksfull eller omtänksam – mor för flickebarnet längre. Hon hade alltför mycket att tänka på och försöka reda ut i sitt eget liv. Hon var åter igen sviken av en man och nu var väl skandalen ännu större, förmodade hon. Hennes tankar blev farligt dystra. Allt tappade färg och glans. Hon kände inte någon motivation inför att börja en ny dag.

Barbro tyckte inte att hon orkade kämpa sig igenom en enda dag till. Så förnedrad och utnyttjad som hon hade blivit av Martins svek. Allt var nattsvart – och då var hennes lilla flicka, Cecilia, mitt uppe i sina svåraste tonår, med kamrattryck och det ena med det andra.

Cissi hade ofta visat avundsjuka mot sin styvfar Martin. Hon hade många gånger frågat sin mor om hon tyckte mer om honom än om henne. Så var det ju inte, men att förklara det för ett barn var svårt. Barbro försökte säga att kärleken inte var likadan. Man tyckte om människor på olika sätt. Att kärleken till en man var på ett vis och kärleken till sitt barn, på ett helt annat vis, var svårt för Cissi att fatta.

I sitt eget stilla sinne kunde Barbro, som mor till Cissi, tänka att hon aldrig i sitt liv, skulle klara av att mista tösen sin. Men om hon var tvungen att välja, skulle hon hellre föredra att bli änka. Fy, så hemska tankar jag plågas av, tänkte Barbro. Det var just slitningarna mellan flickan och styvfadern som låg till grund för att sådana frågeställningar dök upp inom henne.

Martin i sin tur var svartsjuk på Cissi. Det behövde man inte var högt studerad för att se. Han blev förbannad när Barbro tog flickan i försvar. Martin var en mycket bra styvfar när de alla tre träffade hennes släktingar. Då var han Gudomlig och alla tyckte att han var en präktig och omtänksam far. Många sa att Barbro hade haft stor tur som fått en så förstående och rar äkta man till sist. När familjen var på tu man hand, alltså när Martin och hon var ensamma med Cissi, då kunde det vara både si och så med hans översvallande kärlek och rättvisa gentemot Cissi.

Vem skulle hjälpa och ledsaga hennes älskade tös nu? Nu när modern knappast orkade ta hand om sig själv? ”Gud hjälpe mig!” bad Barbro ofta. Om hon åtminstone hade kunnat bekänna sitt nederlag inför sina föräldrar och be dem om hjälp och stöd. – Men nej! Föräldrarna var så gammaldags och oförstående. Fast … (Var de verkligen det?) Jo, så var det nog! Det var Barbro ganska säker på.

 

*** 

 

Tider komma och tider gå. Det har poeterna skrivit i alla tider. Det var nog sant – och en ny tid kom även in i Barbros liv så småningom. Inte med någon ny kärlek, men dock med ny kraft. Hon beslöt att satsa hundra procent på sitt skrivande och bli författare och på så vis hjälpa sina efterföljande medsystrar att sätta fötterna rätt på kärlekens virriga stigar.

Barbro beslöt att visuellt lägga kärleken till män i en stor malpåse och förpassa den till ett mörkt ställe. Den skulle passa bra borta på hennes mors rymliga vind, slog det henne.

Barbro var tydligen inte född för att leva i tvåsamhet. Det började hon förstå. Nu gällde det att hålla sig flytande. Både ekonomiskt och kraftmässigt och inte på något vis tillåta sig att tappa taget om livet en tredje gång. Barbro blev kanske i och med sin nysatsning på sitt skrivande, sedd för att vara tråkig och enkelspårig. Åtminstone sågs hon som sådan av sin uppväxande dotter, som inte kände till sin mors alla felgrepp genom åren. Cissi hade varit en liten flicka, på den tiden. Som på något konstigt sätt förskonats att uppfatta eller inse vad hennes mors tungsinne hade berott på.

Flickebarnet hade turen att ha blivit född intelligent. Så ingen behövde hjälpa henne med vare sig matematik eller språk. Förresten vem skulle ha kunnat hjälpa Cissi med läxorna? Ingen var svaret! Det som hennes mor lyckades åstadkomma i den vägen, var att tjata på henne om att sköta sina läxor och det var en överflödig hjälp.

Cissi höll sig med väninnor som inte umgicks i de värsta kretsarna, för det fanns dock element som utmanade ödet på många vis i ”den nya tiden”, som Cissi levde i. Att hon lyckligtvis var försiktig, var kanske mycket tack vare att hon trodde att hennes mor var oförstående och dömande i sin syn på allt som var roligt. Framförallt trodde Cissi att hennes mor var fördömande vad det beträffade kärleken. Barbro var bra på att svartmåla män och deras syn på kvinnan och tvåsamheten. Bäst att akta sig, hade Cissi tänkt många gånger, när hon anat vad modern hade för tankar om nutidens gossar.

Cissi nämnde därför aldrig något om sina svärmerier. Att hennes hjärta klappade hett för Stefan höll hon hemligt även för sina väninnor. Inte värt att yppa något. Gittan var också förtjust i Stefan, det hade Cissi märkt. Den tjejen var så uppblåst och självgod, och trodde alldeles säkert att hon kunde få vem som helst. En extra sport var det om hon kunde bräda någon medsyster, verkade det som.

Den stundande påskbalen, såg Cissi fram emot. Då skulle hon inte längre vara samma blyga flicka som hon varit tidigare. Hon skulle försöka få dansa med Stefan Flood. Hon skulle inte ge sig förrän han fått upp ögonen för att hon fanns. Så gick hon och hoppades. 

De där orden som Cissis mormor hade sagt när hon hämtade balklänningen, hade fastnat inom henne. Mormor Elin hade härmat efter sin mormor, Gustava, som en gång hade sagt så här till henne: ”Lilla älskade barn! Jag önskar så att jag skulle kunna varna dig för alla världsliga faror och felsteg … MEN det ser ut som om alla … Var och en för sig, måste göra sina egna misstag! Ja …, jag menar” hade hon förtydligat, ”det kunde ju vara bra om man kunde ta varning av andras misstag, men du måste nog tyvärr göra dina egna missar, lilla vän. Att ta varning av mina … det vore att ta sig fram för enkelt i livet”, sa Gustava.

Jaha! tänkte Cissi. Även mormors mor, hade kanske gjort sina misstag, fast nog lät det ganska orimligt i Cissis öron. Det fanns väl knappt några farligheter man kunde begå då, för så rysligt längesedan. Det som fanns på den tiden var väl häst och vagn – täljkniv och hembränt … Samt en och annan cykel. Då fanns väl knappt kärleken heller … Eller var det den de slogs och drog kniv om, när pluntan var tom? Cissi visste inte mer än det som hennes mormor berättat om gamla tider.

Mödrar verkade vilja hålla tyst inför sina döttrar om sina egna tillkortakommanden, och först någon generation senare vara villiga att låta barnbarnen kika in bakom förlåten. Lite märkligt, tyckte Cissi.

 

***

 

När Cissi gick sin sista termin på universitetet och skulle komma ut som färdig kemist fick hon en fin present av sin far, Arnold Häggkvist. En alldeles egen mobiltelefon.

– Sådana här tingestar fanns inte när vi, din mor och jag, var unga. Utvecklingen har gått framåt, sa han. Du får den redan nu, det är ju bara en dryg månad kvar till din examen. Kanske kan du ha användning för den redan nu. Du kanske behöver ringa till någon och be om skjuts hem från påskbalen. Han plirade illmarigt mot henne och tillade retsamt:

– Även en så gammal uv som jag har varit ung, förstår du! Och även din mor, tillade han och såg dubbelt så kryptisk ut, när han ruskade på huvudet och hummade för sig själv; ja se de där förrädiska ungdomsåren, kommer ingen ifrån!

Vad menade han med det? undrade Cissi. Pappa Arnold och hennes mor hade ju varit unga samtidigt, det visste hon, men inget mer hade hon reda på. Hon hade för sig att modern pratat lite om en hastig ungdomsförälskelse i gymnasiet. Men han hette väl Tommy, hade hon för sig.

 

***

 

Cissi gjorde sig i ordning för festen. – När hennes mor drog igen blixtlåset bak på långklänning och Cissi kunde skrida fram till helfigursspegeln, kände hon sig nästan förtrollad. I kväll … tänkte hon och hjärtat gjorde en loping i bröstet.

– Jisses-Amalia … den klänningen sitter som en smäck, sa Barbro. Blir du inte balens drottning i den, så är det ingen som blir det.

Cissi och Annie skulle dela på en taxi till skolan. Spänningen steg.

Aulan var full av festklädda människor när Cissi och Annie kom. Cissi sökte med blicken efter Stefan, men hon visste ju inte vad han skulle ha på sig. Det var inte lätt att veta, vem som var vem av alla maskeradklädda killar.

– Oj! se dig för! sa Cissi och tog ett snedsteg när en nunna med dok kom farande och knuffade till henne.

– Jamen ser’u inte att dä e jaag?

Givetvis var det Gittan som hade klätt ut sig i så felaktig mundering. Nunna var nog det sista hon passade att klä ut sig till. Det visste hela skolan. Som nunna är det nog ingen som känner igen henne, tänkte Cissi lite elakt.

Det var en brandman med gasmask som var intressant för Cissi. Den mannen var lika lång som Stefan. Fast … Svetsaren som hade en kåpa för ansiktet var lika lång och visst var det mörkt hår som stack fram vid kanterna på hjälmen? Skulle det bli så svårt att känna igen killarna? Det hade hon inte räknat med. Den där som hade dragit på sig en blå rånarluva med tofs, var också i rätt längd och kroppsform. Eller var det rent av den där andre, som var utklädd till tomte, som var Stefan? Kul att killarna verkligen hade lagt manken till och klätt ut sig.

När dansen började fick Cissi se att Nunnan dansade med en grodman med snorkel och hela köret. Till och med tuber på ryggen hade han. Vem farao var det? Kanske det var Stefan eftersom Gittan dansade med den mannen. Gittan anade säkert att Cissi var tänd på Stefan, och då gjorde hon nog allt för att vinna Stefans intresse. Om så bara för att Cissi inte skulle få honom. Sådan var hon, Gittan. Okamratlig så in i vassen.

När Cissi stått länge utan att begripa vem som var vem, eller vem hon skulle bjuda upp, kom det en gullig kanin och bjöd upp henne. Kanindräkten var ljuvligt mjuk och skön i brun och vit teddy med långa mjuka öron. Synd bara att det endast var hål för ögonen, men kanske att det var Stefan? De där melerade ögonen som hon kunde skymta i gluggarna på teddyhuvan var inte de Stefans? Han sa inte ett knyst, så hon fick ju inte höra rösten. Hon skulle dansa fler gånger med kaninen, så gav det sig väl till sist vem han var.

När Cissi dansade för tredje gången med kaninen, hårdnade hans famntag om henne. Jo, det är Stefan, tänkte hon och smög sig ännu lite närmare i dansen.

Efter ett tag började Gittan dansa oroväckande mycket med Cissis kanin. Det om något var tecken på att det var Stefan. Typiskt, tänkte Cissi. Gittan har märkt att jag vurmar för kaninmannen och nu vill hon förstöra.

Till sist hade det serverats så många drinkar så det blev lite för varmt i kaninpälsen, så rätt som det var vrängde kaninen av sig både päls och luva och då såg ju Cissi att det var Stefan, precis som hon trott.

– Oh! Jag håller på att försmäkta i den här munderingen, sa Stefan och tog Cissi om livet och svängde ut på dansgolvet med henne medan Gittan stod en bit bort och bara såg efter dem.

De sista danserna tillsammans med Stefan hade blivit riktigt tighta. Det var nog drinkarna som lösgjort tungornas band och även släppt efter på andra hakar, för under den sista dansen hade Stefan bekänt att han haft ögon för Cissi under en längre tid, men inte riktigt vågat stöta på henne.

”Rädd för att få nobben”, hade han viskat i hennes öra när de dansade sista dansen.

Cissi kände sig så lycklig, så utvald. Hon tyckte att hon svävade. Hon kände sig förtrollad. Saker och ting hände, utan att hon själv riktigt var medveten. Stefan skulle hon vilja leva hela sitt liv med. Det var hon helt säker på. Han hade alltid varit en reko kille i skolan. Både som liten buspojke i de mindre klasserna och även nu sedan de blivit skolkamrater på universitetet. Lite blyg hade han alltid varit, men snygg och snäll.

 

***

 

Allt roligt har ett slut, även den här maskeradkvällen led mot sitt slut. Stefan och Cissi satt vid ett bord i ett skumt hörn och småpratade. Så helt plötsligt lade Stefan handen över Cissis och såg på henne när han sa:

– Kan inte du och jag ha en liten efterfest hemma hos mig? Jag har nämligen skaffat mig en egen lägenhet. En Hi-fi-anläggning har jag också satsat på – och en massa skivor har jag. Vi kunde spela lite musik och ha en trevlig avslutning på den här fina kvällen? Vad svarar du, Cissi?

Hon hade velat klappa i händerna och hoppa högt av glädje, men här gällde det att inte göra bort sig. Därför såg hon på Stefan och sa helt lugnt att det lät trevligt. När han föreslog att de skulle ringa efter en taxi innan festen var helt slut, protesterade hon inte. Cissi hade dansat så mycket att hon hade ont i fötterna och några fler drinkar ville hon inte ha.

Hon följde med Stefan hem. Han tog fram en flaska vitt vin och bredde ett par fina smörgåsar och serverade i sitt nya vardagsrum. Han drog igång den dyra stereomaskin och spelade allt som Cissi hade på önskelistan, utom två hitlåtar som han inte införskaffat ännu.

Att det blev lite mer än kyssar den kvällen, blev nog ingen överraskning för någon av dem. Cissi ville med varje fiber i sin kropp ha Stefan för resten av sitt liv. Därför kände hon varken saknad eller skam efter sin förlorade oskuld dagen därpå.

Stefan och Cissi kom överens om att de skulle ses så ofta de kunde under påsklovet. Nu hade de en veckas ledighet från pluggandet och skulle passa på att åka skridskor och stressa av för att orka med slutspurten i skolan.

Stefan kramade Cissi hårt och kysste henne innerligt när hon lämnade honom, för att ta bussen hem till sin mor.

 

***

 

Stefan ringde och gav Cissi förslaget att de skulle ses på en konstfrusen isbana för att åka skridskor. De träffades där och åkte tills de var både törstiga och hungriga. Det kändes otroligt bra att dela fritidssysselsättning med denne stilige drömprins.

Stefan bjöd henne på ett kafé som låg alldeles i närheten, innan de skildes för den dagen. Cissi kände sig som hans isprinsessa när hon satt inne på fiket bredvid Stefan. Så lycklig hon var. Vilken tur … maskeraden hade fört in Stefan i hennes liv, precis som hon hade hoppats och innerligt önskat. Var det tack vare den förtrollade balklänningen, kanske?

De hann träffas några gånger till under lovet, men Cissi hade en hel del annat att göra också. Därför fick hon tacka nej till sista ledighetshelgen med Stefan.

När skolan började igen gick det lättare att komma upp på morgonen än vad det gjort före lovet, märkte Cissi. Till och med själva skolan var mer intressant nu när hon träffade Stefan där varje dag. Hon märkte genast reaktionen hos Gittan som tydligen inte gillade, att Cissi hade försvunnit från påskbalen i sällskap med Stefan.

Gittan började flirta med Stefan både i smyg och helt öppet. Cissi hoppades att Gittan inte skulle ha något för det, men man kunde ju aldrig veta. Hon var listig den kattan.

En eftermiddag blev Cissi tvungen att ta ledigt från eftermiddagens lektioner för att gå till tandläkaren. När hon var färdigbehandlad och var på väg till busstationen, såg hon neonskylten ”Skivmagasinet”. Skulle hon ge sig tid och råd och slinka in där och köpa plattan som Stefan inte hade? Om hon gjorde det, kunde hon ta skivan med sig till honom på fredag och spela den hos honom. Själv hade hon ingen skivspelare.

Hon styrde hastigt stegen in i affären och skulle just gå förbi ett par nojsande tonårgrabbar som stod alldeles innanför dörren och småbrottades. Men så tvärstannade hon … Där framme vid disken satt Stefan på en stol med Gittan i knäet! Båda lyssnade tydligen till musik genom var sitt par hörlurar som de hade på skallen. Gittan gav Stefan en kyss mitt på munnen inför alla. Det var ingen skämtgrej. Det såg hur äkta ut som helst och han avvisade henne inte utan gav henne en puss på nästippen. Vad betydde det …? Cissi tvärvände och försvann osedd ut.

Var inte Stefan mer att lita på? Hade han fallit för den där apan i alla fall? Det var en kortvarig lycka. Cissi grät på hemvägen. Så fruktansvärt ont det gjorde. Hon kunde se synen för sig, när som helst – synen av när Stefan kysste Gittan på näsan. Den plågade henne. Kändes som ren tortyr.

Dagen därpå sjukskrev hon sig från alla lektioner. Hon orkade inte möta dem i skolan nu när hon visste. Tur var det väl att hon fått se dem, så hon inte gått till skolan som vanligt och blivit hånad av Gittan.

Hade Stefan helt glömt bort att han inlett en relation med Cissi? Eller betydde det inte mer än så för honom? Cissi var förtvivlad över att ha blivit sviken.

Cissi ägnade den lediga dagen åt att åka till mormor och lämna tillbaka balklänningen och tacka för lånet. Vad var det för trolltyg i den klänningen? Som hade fått henne att falla så pladask. Även mormodern hade sina erfarenheter som hon berättat om, när hon hade varit på fest i den klänningen. Eller var det bara en slump? Ödets nyck, kanske.

Cissi tänkte att om hon någon gång skulle behöva eller vilja lätta sitt hjärta inför någon angående det här problemet med Stefan. Så skulle hon göra det inför mormor, men än så länge ämnade hon behålla sin sorg för sig själv. Hon bävade över hur hon skulle orka se Gittans skadeglada nuna när de åter blev tvungna att ses i skolan.

Om det inte varit så sent på terminen, så skolan snart skulle vara slut, skulle Cissi ha bytt klass. Egentligen var inte Gittan speciellt omtyckt i skolan. De andra tjejerna brukade kalla henne för den uppnästa bulldoggen. Vad såg Stefan hos henne, det kan man undra, och hur skulle det bli i fortsättningen?

Nu tyckte Cissi att det fina mellan henne och Stefan var förstört. Om hon bara inte hade tyckt så innerligt mycket om honom, hade han gärna fått fortsätta släpa på den där falskblackan. För falsk och lögnaktig, det visste Cissi att Gittan hade varit i alla tider.

 

*** 

 

Den förtrollade balklänningen

Avsnitt 4    Mormor blir förälskad

 

Mormor Elin hade fått balklänningen tillbaka efter att barnbarnet, Cissi, hade lånat den till sin maskeradbal, som hon skulle på under påsken. Elin hade lagt märke till att flickan verkat så tyst och allvarlig, nästan ledsen. När Elin hade velat veta hur det varit på balen och vad de andra flickorna varit utklädda till, var det som om Cissi helt gick i baklås. Hon ville inte prata alls om balen. Elin anade att det var något som blivit riktigt galet under den kvällen. Bäst att inte rota för mycket i det, tänkte hon. Så småningom skulle kanske Cissi självmant berätta.  

När Cissi åkt tillbaka hem funderade Elin över vad tösen kunde ha varit ledsen över, samtidigt som hon undrade hur hon skulle göra med sin egen framtid. Tiden går fort och det är inte så långt kvar till midsommar, tänkte Elin när hon stod i hallen och åter kunde stryka med handen över det mörkgröna tyget i balklänningen.

– Vilket minne du din rackare har väckt upp hos mig, sa Elin. Slita upp minnen som gör gamla mormor knasig. Bra eller dåligt, det får vi se när vi gluttar i faciten, hummade Elin nöjt.

Elin hade grubblat hit och dit, allt sedan Cissi var där och letade fram klänningen där uppe på den dammiga vinden. Elin skulle väl aldrig ha kommit på tanken att kontakta Gusten Graaf om inte klänningen hade satt griller i huvudet på henne. Skulle hon ringa till Gusten? Eller var det kanske opassande? Vågade hon? Hon visste att han liksom hon själv var singel. Deras livskamrater hade så att säga, gått vidare till en annan värld för några år sedan.

Elin tryckte klänningen mot sin kind och drog in andan genom tyget och förflyttades till sin egen fest för så där 50 år sedan. Det var då hon hade burit den här fina klänningen. Den festen var inte i går, kunde hon konstatera, men den var långt ifrån glömd. Elin kunde höra dragspelsmusiken och gitarrerna och även känna doften av årsfärskt hö från det där loftet, där hon och Gusten hade kramats i smyg, och där det nästan gått över styr.

Hur ung och söt hon hade varit den gången. Jo, hon skulle ringa till Gusten. Bära eller brista. Hon hade tagit reda på telefonnumret och skrivit upp det på en lapp. Det skulle vara intressant att veta om han liksom hon mindes den där förtrollade danskvällen.

Elin öppnade telefonboken, läste på lappen och lyfte luren. Hon slog numret. Signalerna började gå fram: tuut, tuut … Så blev hon nervös! Vad skulle hon ge som förklaring till att hon ringde; tuuut … Helst ville hon slänga på luren; tuuut … men så hörde hon att Gusten svarade med sitt namn och han lät precis som han gjorde förr. Den mjuka, grova röst sa:

– Gusten Graaf!

– Du kan nog inte gissa vem det är som ringer till dig nu, började Elin.

Det blev tyst några evighetslånga sekunder, sedan kom hans röst tillbaka. Det behövdes ingen gissningstävling. De pratade länge om saker de varit med om i sina liv.

Innan det långa samtalet slutade, kom de överens om att Gusten skulle komma över till Elin och fira midsommar.

Genom telefonsamtalet fick Elin reda på att Gusten levde ganska ensam, eftersom äktenskapet inte gett honom några arvingar. Ensamheten efter hustruns bortgång, hade många gånger känts tärande, hade Gusten berättat. Men han hade inte kommit sig för med att bryta sig ur sin isolering. Så nu satt alltså både Elin och Gusten på varsitt håll och kände sig överflödiga och ensamma.

Elin bekymrade sig för vad hennes barn skulle säga om hon drog in en karl i sitt liv, så här sent på ålderns höst. Barbro levde ju ensam, och inte verkade det som om hon tänkte skaffa någon ny karl …

– Äsch … dottern har inte med mig att göra, försökte Elin peppa sig. Det där feministiska får stå för lilla Barbro, hummade hon. Jag är i alla fall ingen rödstrumpa.

Strax efter telefonsamtalet ansattes Elin av samvetsförebråelser. Hon gick ut i hallen där klänningen hängde på en galge. Strök över tyget och lutade sig med kinden mot klänningen, och gav sig själv en samvetsfråga: Skulle hon bedra Anders innan hon slutade sina dagar här på jorden? Hon kände sig lika billig nu som vid den där logdansen när hon iförd den här fina, mörkgröna långklänningen hade hamnat på höloftet … med Gusten Graaf.

Hennes tankar avbröts när blicken fastnade på blommorna, som stod på köksbordet. Buketten som lilla Cissi hade haft med sig som tack för lånet av balklänningen. Det var nästan som om blommorna talade till Elin: Gå till Anders viloplats med en bukett blommor och förklara för honom.

– Vilken idé! Var kom den ifrån? viskade Elin och släppte taget om klänningstyget.

 

***

 

Sagt och gjort. Elin skulle åka till kyrkogården. Till Anders grav. Hon tog ut sin gamla cykel ur vedboden och pumpade de tomma ringarna efter alla konstens regler. Det var ett tag sedan hon cyklade. Hon brukade vänta till dess att vägarna torkat upp efter vårfloden.

Det där med ballansen, det sitter nog i ryggmärgen, trodde hon, för det gick riktigt bra att ta sig fram på två hjul. Det kändes skönt när vinden snodde runt ansiktet, och vispade runt i Elins dyrt ondulerade gråhårslockar, som stack fram under baskermössans kant. Så befriande. Hon var sig själv, behövde inte fråga någon om löfte. Hon hade det bra, hon gjorde som hon ville, men … Hon kände sig ofta ensam. Ensamhetskänslan kanske hon skulle slippa, om hon blev bekant med Gusten och det där med frihet …

Äsch! Elin drog in ett djupt andetag och plingade för ro skull på ringklockan. Hon hade haft så många års frihet, så nu kunde det räcka. Kanske skulle det kännas skönt att ha någon att meddela vart hon tänkte styra kosan i fortsättningen.

Elin cyklade bort till blomsteraffären som Otto Ågren hade öppnat bredvid Ica-affären. Hon köpte röda nyhemkomna rosor. Fem stycken. Blomsterspråket kunde hon inte, men hon hade inte råd med fler än fem stycken. Färgen var i alla fall rätt. Rödaste rött!

Försiktigt satte hon fast blombuketten på pakethållaren. De var väl emballerade, så de skulle säkert klara sig. Cykelkorgen hade hon glömt hemma. Den hade hon förresten tagit till stoppkorg, för strumpor och vantar och ullgarnsrester, för det där med cykelutflykter med fikakorg, hände så sällan.

När Elin kom fram till kyrkan, hoppade hon vigt av cykeln, lutade den mot kyrkogårdsmuren och tog sin bukett och knallade in genom de svarmålade järngrindarna.

Grusgångarna var så välkrattade så man kunde nästan tro att det aldrig var några besökare inne på kyrkogården. Länge satt hon vid sin före detta mans grav, så länge att vaktmästaren, som tydligen sett henne, undrade om hon behövde hjälp upp från sin sittande ställning. Lite förargligt tyckte hon, men han var nog van vid att se både det ena och det andra när det gällde sörjande människor, tröstade hon sig. Förresten så var det nog vaktmästaren som tyckte det var mest förargligt, för han bad henne om ursäkt för att han störde, men han hade blivit lite rädd, att hon kanske hade ramlat och inte kunde resa sig för egen maskin, förklarade han.

– Det är väl bra att ni bryr er om, förklarade Elin. Det sker så mycket så man kan inte vara säker på något. Tack för omtanken, tillade hon och nickade åt vaktmästaren.

Jag kanske skulle ha duat honom, tänkte hon – men äsch, det fäste han sig nog inte vid.

När Elin cyklade hemåt, tänkte hon; det är egendomligt att man försöker be om förlåtelse – för en tänkt synd – med en blombukett. En synd som man eventuellt ämnar göra – en som man ännu inte gjort …

Hur som helst, så tyckte Elin, att hon sopat framför sin dörr. Det skedde inte bakom ryggen på Anders, som det hade gjort den där gången i deras ungdom på den där logdansen. Kanske var hon löjlig som bad sin döde man om löfte, om att få träffa sin ungdomskärlek, så här på ålderdomen. Men det var hennes ensak, försökte hon intala sig, och nu efter att hon telepatiskt pratat med Anders, kändes det lättare att cykla hem.

 

***

 

När Elin och Gusten träffades under midsommarhelgen, för första gången efter alla år, kändes det inte alls som om det var drygt 50 år som passerat sedan de senast sågs.

– Jag ska titta i tidningen och se om det finns någon majstångsresning som vi kan titta på, sa Elin och lade upp tidningen på köksbordet och bläddrade tills hon fick tag på en annons: ”Midsommarfest på Sandskär, med lekar och dans kring stången”, läste hon högt för Gusten. Ska vi fara dit? frågade hon.

– Ja, varför inte. Vi har ju inget annat inplanerat, så det låter väl bra.

Sandskär var en fin badplats. Ovanför stranden var det en stor äng, som arbetsvilliga ungdomar klippt så kort, så den nästan var lika slät som en ansad gräsmatta.

Å, så mycket glada människor det var som hoppade runt till ”Små Grodorna”. En skicklig dragspelsvirtuos spelade upp till några gammeldanser. Både barn och vuxna hade blomsterkransar i håret och tjoade glatt när de mötte någon bekant.

Under den här midsommarhelgen gick Elin och Gusten bit för bit igenom sina liv och underhöll varandra med små anekdoter, som de varit med om. Gusten hade fått ett bra liv, men blev änkling för fem år sedan. Sorgen hade lagt sig som den ju gör till sist. Han hade sålt sitt hus och skaffat en lägenhet i den stad som lång närmast Elin. Inte för att komma närmare henne, utan därför att han kände sig mest hemma där.

I fortsättningen träffades Gusten och Elin nästan varje dag. De trivdes tillsammans även i vardagslag. Gusten tyckte det var trevligt att hjälpa Elin med hennes stora trädgård. Så småningom kom de på den geniala idén att det vore bra mycket bättre att flytta ihop i Elins stora hus. Där fanns det gott om plats. Gusten hade dessutom saknat sin egen trädgård, och kunde tänka sig att hjälpa Elin med hennes stora gräsmatta och alla rabatter.

Frampå sensommaren hörde Cissi av sig. Flickan ringde just när Elin stod och knådade en vetebrödsdeg. Cissi lät lite dämpad och sa att hon var trött och sliten. Det nya jobbet hade varit besvärligt, för det fattades två personer som var sjuklediga.

Elin som inte kunde prata så länge, eftersom hon stod och höll telefonluren med mjöliga fingrar, bad Cissi komma en sväng och hälsa på. Då skulle hon få färska kanelbullar, lockade hon med.

Cissi lät positiv till förslaget och tog cykeln, och var ute hos Elin på vischan efter bara trekvart.

– Lilla tös, sa Elin. Nu har du slagit mitt rekord att cykla från staden och hit. Jag får numera beräkna en hel timme.

– Jo, men jag har ju en riktig racercykel, sa Cissi och log mot sin mormor. Titta så många växlar jag har!

– Växlar … på cykeln är nog växlar bra, huvudsaken är att man inte har några på banken, sa Elin när hon knöt av sig förklädet och började göra i ordning kaffe.

Elin såg att Cissi var både blek och avmagrad. Hon tänkte vänta med att fråga hur det stod till, det var bättre att Cissi själv fick ta initiativet, för något var det som tyngde tösen, det såg Elin.

Hon behövde inte vänta länge förrän Cissi sa, att det där med Stefan nästan hade tagit knäcken på henne när hon samtidigt hade börjat ett alldeles nytt arbete, som dessutom var underbemannat.

– Det var ytterst tråkigt att höra att ditt första försök att möta Amor, blev en olycklig kärlek. Så tråkigt att den där andra flickan skulle tränga sig emellan, Gittan eller vad det var du sa att hon hette. Det är fult att gå mellan barken och trädet, sa Elin, men så blir det ibland. Var tacksam för att du inte hann bli gravid och bli lämnad med ansvaret för ett barn. Det är många som det går så för. Du ska se att du säkert träffar någon annan trevlig man. Du är ju ung, tröstade Elin!

Där blev Elin tyst. Så slog hon lätt knytnäven i bordet och satte sig på stolen mitt emot Cissi och sa:

– Varför drar jag alla de där slitna ramsorna, om att du är ung och att du kommer att möta … Det känns ju helvetiskt det du upplever nu. Det fattar jag ju. Låt det göra ont till dess att det har värkt färdigt. För det gör det till sist. Det är sant, fast det tror du nog inte nu. För det tror man inte! Jag vet vad du går igenom. Vi kan prata om det när du vill, Cissi. Låt dig inte skrämmas av att ditt första försök med kärleken blev ett misslyckande. På något vis blir man klokare av sina misstag, lita på det, vännen.

Cissi satt tyst och bara hummade något nästan ohörbart då och då.

– Se så! Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar, sa mormor Elin och strök Cissi över håret.

Cissi kunde inte låta bli att le åt sin kloka mormor.

– Mister du en så står dig tusen … och så vidare, det är ju också en vanlig kliché, tillade mormor och klappade Cissi på handen och hällde upp kaffe i hennes kopp. Men sant är det, att förr eller senare dyker det faktiskt upp nya stjärnor, på ens slocknade himmel.

Elin nickade och lovade att inte säga något, till någon, om Cissis olyckliga kärlek.

– Det där stannar mellan oss. Det är vår hemlighet, log mormor Elin.

Cissi trodde likadant om sin mamma, som vad hennes mormor gjorde. Nämligen; att hon inte hade haft några större äventyr med karlar. Alla försöker väl dölja sina dumheter och misstag, tänkte mormodern, men Barbro har nog inte haft någon annan än den där förläste bibliotekarien. Inte värt att vi yppar våra misstag och bataljer, varken Cissis eller mina, tänkte Elin, det skulle aldrig Barbro förstå.

 

***

 

När Elin fick veta att Cissi tänkte annonsera efter en egen lägenhet, kunde hon inte göra annat än berätta för barnbarnet, att hon kände en person som hade en lägenhet ledig.

– Lilla Cissi! Även jag, gamla människan, har skaffat mig fästman, eller om det heter kille eller bör jag kanske säga gubbe … Jag har träffat den mannen, som jag dansade med för 50 år sedan. Då när det var min tur att vara klädd i den där förtrollade balklänningen, som du lånade i påskas. Han och jag har börjat träffas, förstår du. Han ska flytta till mig och göra sig av med sin lägenhet. Ska jag ringa honom och höra efter ifall han har någon som ska ta över lägenheten. Annars … om han inte har det, vore det väl ett kap för dig, Cissi?

Cissi blev eld och lågor över förslaget och Elin gick och ringde till Gusten. Lägenheten var inte överlåten till någon annan, fick Elin veta i telefonsamtalet. Gusten lät hälsa, att han skulle komma omgående, för att prata med Cissi om övertagandet av hans lya.

 

***

 

Cissi som tyckt att hon aldrig hade haft någon riktig far, blev glad över att ha fått bli bekant med Gusten Graaf. Lägenheten skulle hon få överta, utan att vara tvungen att betala insatsen, det kunde vänta, menade Gusten. Det räckte tills vidare att hon betalade hyran. I sitt stilla sinne tänkte Gusten: Jag har inga barn, inga andra släktingar i livet har jag heller. Jag har pengar så jag klarar mig. Varför ska jag då ta betalt av en ung fattig flicka? Om vi kommer att hålla ihop i fortsättningen – Elin och jag, och det kommer vi att göra – så kan jag så småningom skriva lägenheten på Cissi, som gåva eller som ett kommande arv. Arvsfonden får pengar ändå, så just mina kronor behöver de inte ha. Så resonerade Gusten.

 

 

***

 

Den förtrollade balklänningen  

Avsnitt 5  Barbro möter en stilig man

 

Barbro nådde sitt mål och blev med tiden en bra författare. Hon hade intressen på många olika områden, men tyvärr inte något intresse för män. Dem hade hon uteslutit från sin nöjeslista.

Konst var ett av hennes många intressen. Tyvärr hann hon inte besöka konsthallen så ofta som hon önskade. Konstnärernas namn kände hon därför dåligt till. De största som figurerade mest i lokalpressen hade hon viss pejl på, men utomsocknes … Nej, där var hon analfabet. Det var dock inte konstnärernas namn som hon var intresserad av, utan av vad de åstadkom på sina dukar, brukade hon svara de som pikade henne för att hon inte kände till förmågorna.

Barbro hade tidigare i veckan sett en tidningsnotis om att det skulle bli en konstutställning i grannkommunen. Temat var: ”andlig konst”. Skulle vara intressant att se hur en sådan konst kan gestaltas, tänkte hon.

Lokalen var Gamla Skolan i Björklinge. Hon skulle inte missa den utställningen. Även andra mer kända konstnärer skulle också medverka. Men så var det en del nya stjärnor, gissade hon.

För att se lite konstnärlig ut, åkte hon in till staden och shoppade en snygg byxdress i svart som gjorde henne lite smalare. Hon slank in på en liten butik på en sidogata och köpte sig en hemvirkad sjal, som var melerad i olika nyanser av beige och orange. Den passade att hänga lite lätt över axlarna.

När hon ändå gick förbi Kristallgrottan, gick hon in och fastnade för ett långt halsband som var gjort av trumlade stenar i olika färger. Mot den ljusbeige blusen som hon köpt på samma ställe som långhalsduken, satte det lite färg på kreationen. Med jackan uppknäppt skulle halsbandet ligga som en färgglad slips över knappslån.

Håret hade frissan tonat i förra veckan, så det var kastanjefärgat. Det var roligt att göra sig fin ibland, tyckte Barbro. Det blev sällan av nu för tiden eftersom hon för det mesta vistades ute på vischan i sin skrivarstuga. Visserligen brukade hon åka in till staden för att gå på teater ibland och även göra ett varv på konsthallen om hon hade tid.

Där ute i skrivarstugan trivdes hon. Långt från folk, mitt i skog och mark och nära en liten skogssjö med näckrosor. Det var – så att säga – hennes eget paradis. Vid den sjön kunde hon sitta och korrekturläsa sina manus med en medtagen fikakorg när det var fina sommardagar.

 

***

 

Skönt att ha bil och körkort när man är ensam, tänkte Barbro, när hon svängde ut på vägen. Hon satte på radion och njöt av Celine Dions sång. Snart skulle hon ta av från E 18 och ta en genväg till Björklinge. En smal väg som gick över Västerskogen, som höjden kallades. Den vägen blev nog en halvmil genare, gissade hon.

Vägen över Västerskogen var en gammal grusväg som slingrade sig mellan bergknallar och sänkor. En naturskön väg skulle man kunna säga och dessutom knappt ingen trafik. Om hon inte redan varit sen, skulle hon ha passat på att stanna vid någon tjärn och slå sig ner på någon stubbe och bara lyssna till tystnaden. Men det får bli en annan gång, tänkte hon.

Barbro hade nog inte kört mer än någon mil, när det började kännas knepigt att styra Audin.

– Säg inte att jag fått punka … på den här ensliga vägen, muttrade hon för sig själv.

Jo-dåå… visst hade det blivit punktering. Ingen tvekan om den saken. Finklädd och med ett par läderstövlar som hade höga klackar. Nu var det nära att hon svor.

Turligt nog var det en mötesplats en liten bit längre fram. Hon bromsade och körde in på den, och steg ur för att se efter vad som hänt.

Vänster bakhjul var nästan helt platt.

– Attan också, sa Barbro och sparkade till på hjulet. På den här bilen finns det inte vettiga bultar på bromsoket, så man enkelt kan hänga på reservhjulet, sa Barbro tankfullt. Tacka vet jag den gamla Saaben, den var det lätt att byta hjul på, bara att ta bort det punkterade hjulet, och hänga på reserven och skruva fast muttrarna, och sedan kunde man tuta och köra igen.

En lång stund blev hon stående overksam och bara såg på det punkterade hjulet.

På den här bilen var det hart när omöjligt att byta hjul, om man inte var atlet. Det fick nog bli en dyr bärgning, konstaterade Barbro där hon stod på vägkanten.

Hon sträckte sig in i bilen, och satte på varningsblinkersen och stängde radion.

Hur långt kan det vara kvar till utställningslokalen? funderade hon. – Två mil kanske, gissade hon och öppnade bagageutrymmet. Varningstrianglarna … Var sjutton … fanns de?

Hon lyckades få fatt i en som låg under en massa skräp. Hon ställde ut den en bit bakom bilen, och beslöt att ringa en bärgare. Hon drog upp mobiltelefonen ur handväskan, och prisade sitt beslut att skaffa en sådan modernitet. Den hade hon bara varit ägare till ett halvår. Nu kom den bra till pass.  Men hur skulle hon kunna beskriva platsen där bärgningstjänsten kunde hitta henne? Hon befann sig en bit utanför tätbebyggt område. Men var?

– Skog, skog och åter skog, suckade Barbro och såg sig oroligt om. Inte ett enda hus i närheten. Men så fick hon se ett par billyktor närma sig. Ingen idé att försöka hejda den bilen. Den hade säkert ingen lust att hjälpa henne, dessutom fattades kanske även kunnigheten.

Men så … Ååh! Finns det så underbara människor, tänkte Barbro när hon såg hur bilen körde in framför hennes punkterade kärra.

– Hej! sa mannen. Har du fått motorstopp?

– Nej, men jag har fått punktering, inte så värst mycket bättre.

Mannen slängde en hastig blick på sitt armbandsur och konstaterade att han borde hinna hjälpa henne.

– Ta fram domkraft och fälgkors, så ska vi nog fixa det här, ska du se.

Tänk vilken tur, tänkte Barbro medan hon flyttade på lite skräp i bagageutrymmet för att få tag på det som behövdes för att skifta hjul.

Den okände hjälparen arbetade raskt och kunnigt, som om han vore däcksmontör. Efter en stund reste han sig upp och sa:

– Så där! Nu kan du köra en bit igen, men du kanske ska kolla luften i däcket. För det har du nog inte gjort på ett tag.

Han log under lugg.

– Nej, jag vet, sa Barbro ynkligt. Man ska alltid kolla reservhjulet också … men …

– Jag, vet! Det blir så för mig också, man gömmer sig bakom svepskälen: bråttom – har inte tid – en annan gång … Genom att skylla på brådskan, slipper man ju kolla just den gången, sa han och sa tack när Barbro stack till honom en stor tuss trassel att torka av händerna på, samt en ”citrondoftande våtservett”.

– Nu vill jag betala dig för arbetet. Du vet, att det här hade ingen bärgare gjort gratis åt mig!

– Du kan få bjuda mig på middag någonstans i morgon, för då är jag här i närheten.

– Räcker det …? undrade Barbro förvånat.

– Visst det blir betalning som heter duga, sa han och drog upp sitt visitkort och gav henne.

Barbro stack ner kortet i fickan, hon skulle titta på det senare. Hon tackade och lovade att ringa och tala om vart han kunde åka för att avnjuta den utlovade middagen.

– Det går bra med en vanlig Mc-Donald. Jag är inte bortskämd tillade han och sa hej och höjde handen till en vinkning och satte sig in i bilen.

Barbro stod en lång stund och såg efter bilen. Hon kände sig helt plötsligt ensam. Som om denne man, hade varit en nära bekant till henne. Så dum jag är avfärdade hon sina känslor, men det hade varit något tryggt över mannen. Hon drog en lång suck, satte sig sedan in bakom ratten i sin egen bil och startade.

Barbro såg på klockan att hon skulle få det lite knappt om tid till vernissagen. För hon ville fylla på luft i det påsatta reservhjulet och tanka några extra liter, så inte bensinstopp blev hennes nästa problem.

Hon körde in på en mack i början av Björklinge samhälle. Det fanns både grill och kiosk där. Hon var hungrig. Skulle hon köpa en grillad korv kanske? Nej, det fick räcka med en banan.

Barbro tankade och kollade luften i däcken innan hon fortsatte bort till skolan där konstutställningen skulle finnas.  

Det blev svårt att få fatt på en bra parkering. Där skulle hon inte bli ensam.

Så mycket folk, tänkte Barbro när hon klev in i skolans avklädningsrum. Men hade hon tagit sig ända hit, så skulle hon väl inte bli stående på tröskeln.

Hon började med att titta på en del etsningar som var upphängda på högra sidan om ingången till klassrummet. De bilderna var bara svarta streck i olika riktningar, som inte gav henne några som helst associationer till det andliga temat.

Lite längre bort efter samma vägg, var det en konstnär som hade fem akvareller på temat andligt. Det var olika molnformationer. Fyra tavlor i ljusa lätta färgtoner och en mörk, hotfull åskhimmel … Vad betydde den egendomliga kollektionen, med en tavla så mörk, och de andra ljusa? undrade Barbro i sitt stilla sinne och vände sig om och började gå mot bordet vid ingången där det serverades juicer med tillbehör.

Hon ämnade titta på andra väggen sedan. Där hängde det större målningar, utförda i olja och akryl. De verkade intressanta.

Just som hon skulle förflytta sig dit bort, fick hon se en man som hon kände igen, men vem var han? Under ett par sekunder stod hon stilla i steget och tittade på mannen som var inbegripen i ett samtal med en grupp människor. Så slog det henne: det var ju mannen som hjälpt henne att byta hjul alldeles nyligen. Vilket sammanträffande, hann hon tänka innan han fick syn på henne och nickade åt hennes håll. Hon vände sig hastigt om och skyndade bort till väggen med de stora tavlorna, och kände sig lite dum som stått vänd åt hans håll och bara glott på honom.

Barbro glömde tid och rum där hon stod och beundrade de underbara oljemålningarna. Men så föll hennes blick på namnet nere i högerhörnet. Tommy Lund stod det. Tommy Lun… Jisses, vem kunde det vara? Några tiondels sekunder förflöt innan hon lyckades placera namnet. Tommy Lund?! – Jamen, det är nog en helt annan Tommy Lund, än min …

Där avbröts hennes tankar av en mörk röst, alldeles bakom henne. Hon vände sig hastigt om och stod öga mot öga med hjälparen från den smala skogsvägen, där hon stått med sin punkterade bil.

– Får jag presentera mig, sa mannen och log mot Barbro och räckte fram handen och sa:

– Tommy Lund!

– Tommy Lund, upprepade Barbro, vem är det …? Nej, ursäkta mig. Jag menar …

Där tappade hon talförmågan och såg som hastigast på tavlan en sekund och sedan tillbaka på mannen, innan hon fortsatte:

– Är du ”den här Tommy” eller är du någon annan Tommy Luu…?

Han skrattade till och avbröt hennes försiktiga fråga.

– Jag är ”den där Tommy”, sa han och pekade på signaturen på tavlan. Jag tror att du och jag har setts förr, tillade han lite dröjande! Men jag kom inte på det först …

– Joo-visst … Vi sågs ju för en knapp timme sedan, sa Barbro lite tufft.

Hon ville inte säga till honom att hon tyckte att han hade dåligt minne, utan sa istället:

– Det var ju lite bråttom där borta på vägen, så det var inte så lätt att lägga ett utseende på minnet.

– Du kände möjligen ingen yngling med samma namn i sista ring på gymnasiet? frågade mannen och tog ett kliv närmare Barbro och tog båda hennes händer i sina och såg på henne.

– Tommy …!? – Oh! Är det … Tommy som …

Hon tog ett snedsteg och blev tvungen att ta stöd mot väggen.

– Är det verkligen sant att det är du, Tommy …!? Min Tommy, sa hon utan att tänka sig för.

– Ja, gärna det, om du vill, sa han och lade armen om livet på Barbro och lotsade henne ut ur folksamlingen och in i det som var ett lärarrum.

Tommy såg att hon behövde få ta igen sig. Så han drog ut en stol och bad henne sitta ner en stund, så hon fick kontroll över sina tankar och känslor.

Den kvällen tog Barbros liv en helt annan vändning. Hade hon kanske utan att förstå det, burit på sin gamla ungdomskärlek under hela sitt gångna liv. Det kändes faktiskt så. Aldrig hade hon trott att man kunde bli så glad, så man nästan tuppade av, vid mötet av en gammal vän. Men det var just vad hon varit nära att göra när hon började förstå att det var Tommy Lund som blivit konstnär.

Tommy hade flyttat utomlands för studier, det var allt som hon hitintills hade vetat om honom. Därför hade hon aldrig stött på honom tidigare. Han hade blivit kvar i Paris under sin yrkesverksamma del av livet. När han blev änkeman, för tre år sedan, och åter var lika ensam som när han flyttade dit, bestämde han sig för att återvända till Sverige. Han hade inget kvar som band honom i Paris.

Under de tre ensamma åren hade han ofta längtade hem till Sverige.

Tommy hade tyckt att det var något bekant över kvinnan när han hjälpte henne att byta hjul på bilen, men han var lite stressad just då. Han var ju på väg till konstutställningen. Därför hade han inte lyckats placera Barbro just då.

 

***

 

Dagen därpå när Barbro skulle träffa Tommy och bjuda honom på middag, kom Cissi störtande med en tom resväska och berättade att hon skulle flytta, och frågade om Barbro kunde hjälpa henne lite med flyttningen.

– Ska du flytta …?! Nu … Vart? Hur hastigt kom det på, undrade Barbro.

– Jag vill ha något eget! Och har haft turen att få fatt i en lägenhet.

– Ja-meen … lägenheter plockar man väl inte var som helst? Det är ju brist på bostäder, sa Barbro förvånat.

Cissi såg riktigt finurlig ut. Så släppte hon nyheten:

– Jag får överta mormors fästmans lya. Det är insats och jag behöver inte betala insatsen omedelbart. Det är låg hyra och jag har ju fast anställning nu.

Barbro blev stående med halvöppen mun. Så drog hon in luft och sa:

– Mormors fäästmaaan … Du skojar! Varför säger du så? Mamma, gamla mänskan, har väl ingen …

– Jojoo-men-san, det har hon! sa Cissi. Svaret lät både nonchigt och tufft.

Barbro brast i skratt. Det var i så fall det sista hon trodde om sin strikta mamma, förkunnade hon och kramade om Cissi som hade svårt för att hålla sig för skratt även hon. Fast Cissi hade svårt att hejda skrattlusten av det enkla skälet att hon tyckte att hennes mor såg så superidiotiskt dum ut där hon stått handfallen och bara stirrat, och det talade hon även om, så inte Barbro skulle tro att hon gjorde narr av mormor. För det gjorde hon absolut inte.

Barbro förstod att Cissi behövde hennes hjälp med flyttningen. Hon skulle ringa till Tommy och göra ett förslag om att han kanske kunde ta den där överenskomna middagen på onsdag hemma hos henne istället. Hon kände ju Tommy. Han brukade aldrig var omöjlig. Det kunde väl vara roligt för honom att få se hur hon bodde. Kanske kunde hon bjuda honom med till skrivarstugan också.

Om ett par tre dagar trodde Cissi att hon skulle vara någorlunda installerad i sin nya bostad. Barbro föreslog att Cissi skulle komma hem på onsdagen, så skulle hon bjuda henne på middag. På så vis slapp Cissi laga mat innan hon visste var hon hade ställt kastrullerna, eller visste hur spisen funkade.

– Då ska du även få träffa min fästman, tillade Barbro. Ja, jag menar … jag vill ju inte vara sämre än din gamla mormor!

Efter det uttalandet, kunde inte Barbro hålla sig för skratt, för nu var det hennes egen dotter, som såg ut som en fågelholk i ansiktet.

– Har duu… Fler ord kunde inte Cissi hitta i hastigheten.

– Ja, kära du – jag tog en genväg jag …, sa Barbro.

– Jaha’ru, du hämta’n på näätet, förstås, sa Cissi och såg lite besviken ut.

– Ne-hej, du, jag tog en gammal kärlek. En som jag polade med i skolan. I gymnasiet! – Tommy Lund. Han är konstnär och har en fin utställning just nu. Den ska du och jag åka och titta på innan den är slut.

Cissi blev inte bara överraskad. Hon blev glad också. Då skulle inte hennes mor behöva bli så ensam när hon flyttade. Det hade hon varit lite ängslig över, men nu föll även den stenen från hennes hjärta.

– Tänk så bra allt kan bli när man minst anar det, sa Cissi och kramade om sin mamma.

– Det här med din mormors fästman låter jättegulligt, tycker jag, sa Barbro. Hon har nog känt sig mycket ensam sedan min pappa dog. Hon har väl inte så många väninnor heller.

– Nej, det har hon inte, fastslog Cissi, för mormor säger att de andra änkorna är så rädda för alla andra tanter som är singlar.

– Rädda för singlar …? Varför? undrade Barbro.

– Jo, kärr…, ursäkta. De andra änkorna, menar jag, är rädda för att mormor ska norpa deras gamla gubbar, jag menar änkornas äkta män, tillrättalade Cissi och såg generad ut.

Cissi brukade inte säga så om äldre människor. Hon gjorde det bara den här gången; därför att mormor Elins bästa väninna varit snorkig mot Elin och inte velat att hon skulle följa med på en pensionärsresa som väninnan och hennes gubbe skulle på. Trots att resan var till för alla pensionärer.

– Knäppt va? sa Cissi.

 

***

 

Cissi hade varit trött och mått dåligt en längre tid, men det hade hon inte hunnit ta notis om. Det hade varit så mycket hon hade haft att stå i. Hon hade lyckats få anställning som Kemiingenjör bara några veckor efter att hon var klar med skolan. Dessutom hade det varit så jobbigt psykiskt, så hon hade haft svårt att sova. Inte så konstigt att hon kände sig nere.

Något annat kunde det väl inte vara …? Hon räknade på fingrarna för att göra klart för sig hur många veckor sedan den där påskbalen var … Inte kunde det väl vara så att … Nej, så fick det absolut inte vara. Stefan kilade väl stadigt med Gittan, antog hon. Det skulle innebära katastrof för Cissi om det skulle vara så att …

Hon vågade inte tänka tanken till slut.

Hon hade pratat med Stefan i våras, strax innan avslutningen. Frågat honom varför han svikit henne på ett så tarvligt sätt. Svaret som Cissi fick var mer än ynkligt; Stefan berättade att Gittan och ett par väninnor, hade bjudit honom och några grabbar till på partaj sista helgen på påsklovet, då när Cissi hade förhinder och inte kunde följa med på bio, påminde han henne. Istället för att sitta ensam, hade han sagt ja till att gå på Gittans party. Där hade hon bjudit på både hembränt och likörer som fadern köpt utomlands. Gittan hade tafsat på honom hela kvällen allt från det han klev in genom dörren. Hur det nu hade gått till, hade Stefan hamnat i säng med Gittan.

Dagen därpå hade Gittan ringt på hemma hos Stefan. När han öppnade halvt medvetslös hade hon sagt:

– Gå in i duschen och fräscha till dig, så dukar jag upp en medtagen lunch under tiden, för nu ska vi göra repris på gårdagens trevligheter.

Stefan berättade att Gittan hade haft ett par Mc-Donalds-burgare med sig i en fettdrypande påse och sprit i en läskedrycksflaska. Han hade gått in i duschen som hon beordrat honom och där hade han försökt tänka.(Vilket blev ett gruvligt misslyckande.) Han skämdes över gårdagen. Ångrade sig mer än som gick att sätta ord på, men lät sig trots det viljelöst ledas till sängen efter Gittans Mc-Donaldsmiddag. Hur han kunde få fjong på apparaten, så som han kände sig, fattade han inte efteråt. Skammen blev inte mindre av att han tillförde ännu fler tokigheter till gårdagens eskapader.

Stefan förstod att han aldrig kunde bekänna eller få förlåtelse av Cissi. Så därför kunde han lika gärna fortsätta med Gittan eftersom han ingen annan hade. Han kände sig nästan sjuk av ångest och ånger. Så fel det hade blivit.

Cissi funderade en stund över det där som Stefan berättat då i våras. Hon drog djupt efter andan; Nej, så dåligt som hon fått må den sista månaden i skolan, var inte Stefan värd att få chansen att veta hur det hängde ihop med påskens efterräkningar … Om det skulle visa sig att hon var gravid … Hon skulle köpa Clearblue graviditetstest på apoteket, bara det blev vardag.

 

***           

Den förtrollade balklänningen

Avsnitt 6   Livet ligger framför Cissi, likt ett oskrivet blad

 

Det var en helt vanlig måndag och Cissi var på väg till apoteket för att köpa Clearblue graviditetstest. Tur att hon inte hade den blekaste aning om hur mycket som låg framför henne på livets stig. Händelser som var menade för henne att reda ut. Om Cissi haft en aning om vilka olösta problem framtiden bar med sig, hade hon knappast orkat ta ett enda steg i riktning mot apoteket, för att få reda på vad den närmaste framtiden hade i sitt sköte för hennes del. Men snart skulle hon åtminstone få reda på om hon väntade barn eller inte.

Innan dess var det svårt att sia om framtiden. Lite nervöst kändes det när hon tänkte på vad testet kunde visa, men inget är så besvärligt som ovissheten.

Trädens blad hade börjat få lite höstfärger och en del löv singlade som lätta fjädrar i luften, innan de lade sig tillrätta på marken. Himlen var så där klart blå som den bara kan vara en tidig höstdag.

Cissi kände ett stort vemod inom sig. Vilken hastig sväng hennes liv hade tagit. Som om hon aldrig hade försökt planera sin framtid. Ändå hade hon nyss varit en målmedveten ung kvinna, som hade låtit alla nöjen och relationer till män få vänta till fördel för studierna. Hon skulle minsann inte bli en sådan person som inte var klar med studierna när hon väntade barn och absolut inte en som väntade barn ensam. Och ändå såg det ut som om alla hennes föresatser var på väga att rasa samman.

Det verkade som om Cissi tappat tyglarna helt och hållet strax före examen. Den där maskeradbalen och balklänningen hade gjort att hon känt sig som lilla Snövit eller någon annan sagoprinsessa. Hon hade känt sig nästan förtrollad den där kvällen.

Visserligen var hon färdig med sina studier nu, men kära nån … Hon hade knappast fast mark under fötterna, så hur skulle ett barn få det med henne som mor?

– Nej, varför grunna på sådant, jag vet ju inte ens om jag är gravid, viskade Cissi ner i den vinröda långhalsduken som hon virat ett par varv runt halsen.

 Cissi såg den gröna apoteksskylten på långt håll och det riktigt killade till i hjärttrakten. Hon drog in luft och lät blicken glida utmed trottoaren och försökte tänka på ingenting när hon gick med skyndsamma steg bort mot apoteket.

Hon öppnade dörren och gick fram till montern med nummerlappar. Hon såg sig om åt både höger och vänster. Ingen fara! Det var så att säga grönt. Hon såg inga bekanta ansikten och apotekspersonalen var idel okända människor. Skönt!

 

***

 

När Cissi kom hem slängde hon apotekspåsen på diskbänken och greppade istället kaffepannan. Hon hade ringt och sjukamält sig. Så på jobbet fick de klara sig utan henne.

Egendomligt hur en människa reagerar, tänkte Cissi, när hon märkte att hon gjorde allehanda andra saker, som att sortera tidningar och vattna blommor, i stället för att göra graviditetstestet. Det var som om hon omedvetet ville skjuta på beskedet.

Men så beslöt hon sig för att ta reda på hur det förhöll sig. Hon hämtade påsen och gick in i badrummet. Nu var sanninges minut inne. Hon skulle få veta …

Hon läste på den medföljande bruksanvisningen. Sedan doppade hon stickan i muggen med sparad morgonurin. Lade stickan ifrån sig på handfatet och satte sig på toan med armbågarna på knäna och ansiktet i händerna och blundade. Skulle hon våga titta på stickan?

När hon till slut tittade på stickan, blev hon tvungen att blinka ett par gånger, för den visade: gravid.

Kunde det verkligen vara sant? Det var ju bara den där påskveckan som … Hon slet upp den andra stickan och gjorde som det stod i bruksanvisningen: kissade på stickan. Det kanske hade blivit för koncentrerat när hon doppade stickan i den sparade morgonurinen. Men ne-hej. Svaret blev det samma: gravid.

– Jaha …! Då vet jag, hur det är ställt. Fast jag har inte gått upp i vikt. Jag har faktiskt gått ner, småpratade Cissi med sig själv.

Hon räknade veckorna. Påsken hade kommit sent, omkring mitten av april. Hon räknade på fingrarna en gång till och klev ner från vågen.

Att hon inte gått upp ett enda dugg, berodde nog på allt stressande hon hållit på med sedan hon slutade skolan. Dessutom sov hon inte bra om nätterna. Var uppe på tok för länge på kvällarna och låg sedan och grunnade på framtiden innan hon lyckades somna. Dessutom var hon tvungen att ta sig ur sängen tidigt varje morgon. Sådan livsföring blev man inte fet av. Till råga på allt, hade hon ofta slarvat med maten. Tagit kaffe och en macka eller frukt och jagat vidare några timmar till, innan hon lagade sig något ätbart. Om hon inte resolut struntade i lagad mat den dagen. Sådant hade också hänt.

Ska jag ha barn, så får jag inte sköta mig på det här viset, tänkte hon.

Nu hade Cissi behövt ha en människa att prata med, men ingen kunde hon ventilera sina uppkomna problem med. Mamma …? Nej, hon har väl inte förståelse för en sådan här situation. MORMOR … slog det henne. Hon skulle kanske förstå.

Cissi bestämde sig omedelbart för att ta en uppfriskande cykeltur till henne. Hon hoppades att Gusten inte skulle vara hemma, utan att hon kunde få en enskild pratstund med bara mormor Elin.

 

***

 

När Cissi hoppade av cykeln nere vid grinden hos sin mormor, såg hon att både Gusten och mormodern var ute i trädgården.

– Hejsan! Får vi storfrämmande? Så roligt, sa Elin när hon fick syn på Cissi. Det var inte i går. Vilka vindar blåser det idag? sa hon lite undrande och gick med raska steg mot barnbarnet, medan hon fortfarande höll en tulpanlök i ena handen.

Elin kramade om Cissi när de hälsade.

– Det här är den sista löken, sa Elin och höll upp den framför Cissi. Den ska bli flammig i gult och rött. Bara jag har satt ner den, ska jag gå in och laga lunch.

Elin frågade aldrig varför Cissi inte var på jobbet. Hon förstod att det fanns skäl att strunta i det i dag, men hon visste givetvis inte den riktiga orsaken.

När de kommit in och Elin börjat stöka vid spisen, sa Cissi:

– Du ska bli gammelmormor, någon gång nästa år!

– Oj, då! sa Elin och satte ner stekpannan lite för hastigt på plattan. Hur kommer det sig? Dum fråga förresten, förlåt mig, tillade hon och skrattade till.

– Joo-men, mormor … Du kommer väl ihåg vad jag berättade för dig, om den där påskbalen, sa Cissi och bet sig i läppen.

– Jo, det kommer jag ihåg, men har inte den ”lille luringen” gjort sig tillkänna förrän nu? Och vart tog pappan vägen? Kom inte han tillbaka?

– Nej, faktiskt inte, svarade Cissi. Så nu är det desto marigare att veta hur jag ska göra.

Nu svarade inte Elin, utan såg bara frågande på sitt barnbarn. Du tänker väl inte … Sedan tystnade hon igen.

– Nej, det tänker jag inte, men vad säger du om adoption? undrade Cissi.

– Jahaa, du! Vad tycker och tänker jag om det? frågade Elin sig själv. Jag skulle ju inte önska att du adopterade bort krabaten, nej och nej! Fast den saken måste du själv bestämma.

– Jag begriper inte hur jag ska kunna ta hand om ett barn, med så lite livserfarenhet, klagade Cissi.

– Åjo, det går nog! Du har än några månader kvar att ordna på innan det är dags. Om jag hade varit lite yngre, hade jag kunnat stötta dig. Jag hade åtminstone kunnat vara barnvakt, men jag törs inte lova något sådant nu. Men jag tycker absolut att du måste tala om för den blivande fadern hur det är fatt. Han måste ju också få ett ord med i laget.

 

***

 

Efter mycket tänkande och grubblerier, bestämde sig Cissi för att adoptera bort sitt barn, utan att lyda mormoderns råd, att underrätta Stefan. Det skulle bli det bästa för samtliga inblandade, ansåg Cissi. Stefan hade ju för länge sedan gjort sitt val och valt Gittan. Cissi hade blivit gruvligt sviken när han mitt i deras nystartade relation, stack iväg med Gittan istället. Cissi tänkte inte förnedra sig genom att krusa för honom. Han kunde gott fortsätta släpa på den där apekattan, Gittan.  

Dessutom kände sig Cissi inte längre så ensam om de dumheter hon begått. Hon hade ju mormor. Hon hade även fått fin kontakt med sin mor Barbro. Cissi hade fått reda på hur modern hade levt i sina yngre år. Mamma Barbro hade berättat om sitt missfall, som hon hade fått strax före studentexamen och hur hon hade försökt hålla Cissis mormor, Elin, utanför sitt elände. Det fanns människor före Cissi som klarat av sina problem och motgångar.

Mamma Barbro berättade även om den tiden när hon och Arnold, (Cissis far) levde i kollektiv. Hur det söps där och hur karlarna titt som tätt tog ihop och slogs. Det röktes både det ena och det andra, det visste Barbro. Hon berättade även hur de bytte partner och stod i. Det var inte klokt hur den tidens Newage var – och var kom Gud in i deras livsåskådning? Han hamnade nog utanför helt och hållet, gissade Barbro.

Cissi blev minst sagt förvånad när hon fått reda på både mormoderns och mammans snedsteg. De var inte alls så där perfekta och oerfarna på kärlekens irrvägar som vad hon hade fått för sig. De var ju precis som vilken jämnårig kamrat som helst – fast ännu värre, tänkte Cissi. Det hade hon aldrig kunnat tro.

Allt eftersom tiden gick, blev Cissi alltmer tveksam till sitt beslut om att låta någon adoptera hennes barn. Babyn sparkade och gjorde sig tillkänna på alla tänkbara sätt och Cissi pratade med sin baby och läste sagor för sin mage … Varje kväll lade hon händerna över magen och kände på babyns rörelser och klappade yrvädret där inne god natt. Nej! Det här går inte, började hon tänka. Inte kunde hon lämna bort den här varelsen, som hon tyckte att hon började känna mycket väl. Hon kunde ju nästan kommunicera med babyn där inne. Barnet kändes så bekant.

 

 

***

 

Cissi hade haft turen att få vara frisk under graviditeten, men nu började hon känna sig trött. Hon var stor och tung som ett hus, tyckte hon. Blodvärdet började se sämre ut hade barnmorskan sagt vid senaste kontrollen och en aning äggvita kunde skönjas, så nu hade Cissi slutat arbeta. Det var ju bara några veckor kvar.

Hon ordnade och styrde med saker som fått anstå på grund av tidsbrist. Den här dagen hade hon ett ärende till banken. Det kunde inte vänta längre.

Åh! Vad folk! tänkte Cissi när hon klev in i banklokalen. Men det skulle nog inte bli mindre vid ett senare tillfälle, så hon tog en nummerlapp och sökte efter en sittplats, men förgäves.

Kön var lång. Rätt som det var vände sig en manlig kund om och hon såg, till sin förskräckelse, att det inte var någon mindre än Stefan Flood. Jesicken … vart kunde hon ta vägen nu? Längre hann hon inte tänka, förrän han, med två långa steg, var framme vid henne och hälsade.

– Hej på dig Cissi! Det var längesedan, sa han glatt, men blev i nästa stund gravallvarlig och tillade:

– Får man gratulera …?

– Visst, får man det, svarade Cissi avmätt och gav honom en skarp blick innan hon tittade bort.

– Vem är den lycklige?  Eller är det oförskämt att ställa en sådan fråga? undrade Stefan och såg lite besviken ut.

– Vem … ja, säg det! Vem tror du? sa Cissi. Om jag säger såhär: Det är en påskkyckling jag bär under min kappa … plingar det till någonstans då?

Stefan blev helt stum, sedan sa han:

– Oj, då …! Är det sant? Får jag ringa till dig i kväll, så vi får prata, utan att en massa andra människor som lyssnar?

Som väl var rasslade det till på tavlan som visade vems tur det var och Cissi såg att det var hennes nummer som visades. Hon sa hej till Stefan och gick bort till kassan.

Stefan hade ett annat ärende och fick stå kvar i sin kö till en annan kassa.

Att Stefan skulle ringa henne på kvällen, var hon inte så säker på. Han skulle säkert hinna få kalla fötter, trodde hon. Hon undrade om han fortfarande höll ihop med Gittan. Förresten, det kvittade, för Cissis tid med Stefan var i alla fall överspelad.

 

***

 

Cissi hade just satt på teven för att se slutet på en serie som hon följde, när telefonen ringde.

– Kanske är det han, sa hon och skyndade sig – mot sin vilja – att svara.

Det var Stefan. Först pratade de lite om hur mycket folk det var i farten på staden så där före jul. Så ledde han in samtalet på graviditeten och frågade när Cissi beräknade nedkomsten.

När Cissi nämnde om tankarna på att adoptera bort babyn, blev Stefan först alldeles tyst, sedan sa han:

– Nej, snälla Cissi! Så kan du inte göra! Inte får du handskas så vårdslöst med vårt barn. Vi ska hjälpas åt, du och jag. Det ska bli roligt med ett barn och vi är inte så förtvivlat unga vare sig du eller jag. Vi är lite omogna på grund av att vi studerat så länge, men det kan vi nog rätta till, eller vad tror du, Cissi?

 – Jag tror inte att vi ska satsa på att hjälpas åt på det viset som du får det att låta. Du har haft din tid att visa ditt ansvar på, sa Cissi beskt.

– Jag kan inte göra mer än be dig förlåta mig. Jag skäms över hur jag har burit mig åt mot dig. Om det är något att gömma sig bakom, så skyll händelserna i påskas på spriten! För hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk, hade jag aldrig ramlat i säng med Gittan. Det tror jag att du förstår.

– Gjort är gjort och det fina mellan oss är förstört, svarade Cissi.

– Jag låter mig inte avfärdas så lätt, sa Stefan.

De var varken vänner eller ovänner när de avslutade telefonsamtalet, men Cissi behöll ett lagom avstånd till honom.

– Var rädd om dig, Cissi, sa Stefan innan han sa hej till henne och telefonsamtalet avslutades.

 

***

 

I fortsättningen ringde Stefan varje kväll för att höra hur Cissis dag hade varit och om barnet hade gett några påminnelser om att det ville komma till världen.

Han frågade även om han kunde få vara med när underverket skulle födas. Cissi hade lite svårt för att säga ja, även om hon inners inne hade velat ha någon med sig i den stunden. Hon bad att få fundera över det.

Den här allra sista tiden av graviditeten blev mycket bra, för hon behövde aldrig känna sig ensam. Stefan hittade på allehanda upptåg. Han föreslog bio, teater eller bara en åktur i hans nya bil. De träffades och umgicks som vänner och det tyckte Cissi var bra.

 

***

 

En onsdagskväll strax efter jul, fick Stefan höra talas om en husvisning. Det var Munksjöhus som hade tre stycken hus klara för visning. Man behövde inte vara spekulant för att få åka och titta på visningen. Därför ringde han och frågade Cissi om hon hade lust att följa med till Kellerstad där husen hade byggts.

Stefan var inte den som körde som en vettvilling, men vad hjälper det att man själv är försiktig om inte andra också är det? Det hade börjat falla underkylt, snöblandat regn som gjorde vägbanorna glashala.

Mitt ute i ingenstans blev de omkörda av en bilist, som hade bråttom och som inte observerat att det var en kurva längre fram som dolde den mötande bilen. Det blev inte frontalkrock, men en av bilarna tuschade till Stefans bil så den snurrade ett varv på asfalten och sedan for i diket på motsatta sidan.

Cissi hörde ljudet av hopknölad plåt och glaskross, men kände ingen smärta någonstans. Hon slog upp ögonen och såg åt Stefans håll. Han verkade vara illa däran. Åtminstone vid första anblicken.

– Lever du? frågade Cissi.

– Knappt, stönade Stefan där han hängde i säkerhetsselen i en besvärlig ställning.

Det dröjde dock inte så länge förrän det kom både ambulanser, bärgare och poliser till olycksplatsen.

Stefan tuppade av när räddningsmanskapet försökte få loss honom ur säkerhetsbältet. Cissi blev så rädd och förtvivlad att hon skrek och frågade om han dog.

Stefan och Cissi togs till sjukhuset i varsin ambulans. Stefan först, eftersom det var han som var skadad. Cissi fick invänta nästa ambulans.

Cissi var helt oskadd, visade det sig, men chockad av upplevelsen, och över att Stefan sett så dålig ut när han lades på ambulansbåren. Hon grät där hon låg på sin brits i en sjukhuskorridor och väntade på att få höra hur det var med honom. Det var ingen som hade tid att upplysa henne om hur det var. Enda beskedet hon fått, var att han var på operation. 

– Käre Gode Gud i himlen, var snäll och hjälp Stefan, så han klarar sig! viskade Cissi där hon låg på båren under en tunn gul landstingsfilt.

Så småningom kom det en sjuksyster och meddelade Cissi att Stefan var vaken efter operationen, så hon kunde få träffa honom en liten stund, om hon ville.

Han var blek och såg trött ut, men han försökte sig på ett leende. Han skulle få stanna ett par dagar på lasarettet, hade doktorn sagt. Så att de såg att det inte tillstötte något.

Efter en stund kom en sköterska in för att ta ett blodprov på Stefan, så Cissi kramade hans hand innan hon lämnade honom i sköterskas vård. Cissi lovade att komma tillbaka på besökstiden nästa dag.

 

***

 

Dagen därpå när Cissi skulle besöka Stefan slank hon in i blomsteraffären och köpte tre rosor. En rosa, en vitt och en röd. Därefter gick hon in på Ica och köpte en chokladask.

Cissi var verkligen glad över att Stefan levde. Hon vågade inte tänka den hemska tanken till slut … tanken om hur det hade kunnat sluta. Det kunde ha gått riktigt galet med honom eller med dem båda och även med det ofödda lillpyret som hon bar under sitt hjärta. Nu hade Cissi i alla fall barnets far kvar i livet. En far som dessutom var intresserad av att bli pappa.

Så där hade hon gått och funderat när hon klev in i sjukhusets foajé. Hon gick fram till hissen, för att komma upp till avdelningen där den blivande fadern väntade på besök.

Stefan såg glad ut när Cissi steg in i hans sjukrum.

– Hur är det med dig idag? frågade hon.

– Jo, tack …! Nu är det väl skapligt. Jag har ju blivit hopspikad och omplåstrad och ska få åka hem i morgon ryktas det om.

 

***

 

De här närmaste dagarna efter olyckan, kom Cissi på sig med att hon inte en enda gång tänkt på adoptionen.  Hon blev riktigt häpen själv, när hon märkte att hon tänkte på babyn som en familjemedlem. Ännu mer överraskad blev hon när hon märkte att hon såg Stefan i en fadersroll. Skulle det gå att bli en liten familj, kanske? Precis så som Stefan föreslagit innan olyckan hände.

Efter den här vådliga färden, när de varit så nära att mista varandra, dök frågan – om att bilda familj tillsammans – upp titt som tätt. Tänk att det måste ske något så drastiskt för att man ska få upp ögonen för vad ens medmänniskor betyder för en, tänkte Cissi och riktigt kände efter vad Stefan betydde för henne nu.

Var det verkligen bara kamratskap hon kände för Stefan? Var det känslor som för en vän? Eller var det rent av kärlek? Cissi försökte göra en djuplodning i sitt inre. Hennes känslor var i alla fall av annorlunda karaktär nu efter olyckan. Hon var visserligen fortfarande kvar i efterdyningarna av chocken. Men hon var inte längre bitter över det där snedsteget Stefan gjort med Gittan. Vad betydde en sådan sak nu …? Det sveket hade kommit i skuggan av den hemska bilkraschen. Cissi hade tydligen vidgat sina vyer. Blivit mer förlåtande och tolerant, verkade det som.

Hissen stannade så hastigt att hon knäade till. Hon tryckte upp hissdörren och gick ut i foajén och kryssade fram mellan rullstolar och andra patienter för att komma ut i det fria så fort som möjligt.

Hon kände sig förunderligt matt varje gång som hon gick tillbaka i tankarna, och insåg hur den ödesdigra kvällen – med olyckan – hade kunnat sluta. Hon bestämde sig att lägga locket på alla känslor som trängde sig på. När Stefan blev utskriven kunde de tala ut med varandra, hoppades hon.

Under besökstiden hade Stefan och Cissi kommit överens om att han skulle åka hem till henne och vila tills han blev återställd. Han kunde ju inte klara sig själv, gipsad och omplåstrad som han var. På så vis skulle de få pröva på att bo ihop. Sedan fick de väl se hur det kändes. Kanske skulle det gå så bra, så de valde att fortsätta leva tillsammans. Det fick tiden utvisa.  

 

© Ingbritt Wik