Prolog

 

Hon var döpt till Michella, men ingen säger någonsin något annat än Ella till henne. Många gånger under sin levnad får den här kvinnan anledning att fråga sig: under vilken stjärna hon egentligen är född. Något svar får hon givetvis aldrig, utan får ta nya tag och kämpa vidare för att försöka lösa problem och gamla konflikter med både släkten och maken Olof.

Visst kan det väl dyka upp något litet glädjeämne ibland, men Ella tycker, att de är alldeles för få och det är på tok för långt emellan dem och det har hon nog rätt i. Tiden med Olof, blir inte alls vad Michella trodde, att den skulle bli när hon gifte sig med den stilige affärsmannen Olov Lagerhjelm.

Jo, då! Visst var Ella lycklig en tid, men några år går så fort och med tiden börjar Ella känna sig mer och mer utarmad. Hon känner sig tömd på både kroppslig och själslig kraft.

Strax före olyckan, då Ella blir änka, är allt som allra mest kaotiskt runt omkring henne. Affärsresor och otrohetshistorier varvas. Barnen bli sjuka ibland och största flickan, Anna, kommer in i tonåren mitt uppe i Ellas värsta tid … När Ella själv är så slut och förbi, att hon är nära att gå in i väggen, då hamnar hennes älskade flicka i ett gäng där det finns droger. Detta tror dock inte hennes släkt … och det blir stora schismer mellan Ella och hennes släkt. Olov och Ella har helt olika syn på barnuppfostran. Olov är för frihet och Ella är  minst sagt emot … Detta utlöser konflikter mellan henne och Olof.

Anna är ingen besvärlig tonåring alls, men Ella räcker inte till och Anna är den enda som hon kan försöka förmå att undvika ytterligare bekymmer när allt redan är nattsvart och hopplöst för henne i äktenskapet och med allt bråk inom släkten.

Livet tycks vända när hon möter Datafreaken Danny. Då får hon för första gången ordentligt med luft under vingarna, men hur blir den flygturen egentligen … –  Aj, aj, aj!

 

Kapitel 1

 

Ella hade varit änka i bra många år när Lotten började tjata på henne om att hon skulle försöka ge sig ut och träffa någon som hon kunde leva sina sista år tillsammans med.

Det hjälpte inte att Ella gång efter annan talade om för Lotten, att hon tyckte, att hon levde bra som hon gjorde.

– Du har många år kvar, försök att få ut något bra av dem, sa alltid Lotten.

Ella kontrade med att svara, att det skulle man inte vara så säker på. Detta var visserligen ingen positiv tanke, men hur mycket vet man om morgondagen, resonerade hon.

När Lotten hade förklarat hur mycket mer hon kunde få ut av sitt liv, om hon delade det med någon, började hon faktiskt fundera på saken. – Kanske Lotten hade rätt, hon hade visserligen inte varit singel så värst många månader i sitt liv, den kvinnan. Det var fart och fläkt över Lotten. – Hon var stark. – Starkare än jag i alla fall, tänkte Ella.

Två gånger hade Lotten blivit änka och en sambo hade brutit upp och gett sig av frivilligt – och i sina allra yngsta år hade hon en skilsmässa som låg som ett mörkt minne. Allt hade Lotten tagit sig helskinnad ur,  genom att ta allt i tur och ordning, som det kom.

Lotten verkade varken förgrämd eller härjad. Märklig människa, tänkte Ella. Hennes väninna var kanske levnadsglad från födseln. Ella beundrade henne och det var det nog många andra också som gjorde det. – Fast kvarters­juntan, kallade gärna Lottens olyckor för en form av lössläppthet och det ryktet skulle Ella – för allt i världen – varken vilja eller våga dela med sin väninna.

Lottens barn hade haft sina trassliga affärer och landat hemma hos sin mor igen, för att samla kraft och mod, för att göra nya flygövningar. Nu var de visst någorlunda flygfärdiga alla fyra, hade Ella hört.

Jo, visst! Det skulle väl inte vara så dumt, att ha någon att luta sig emot när det kändes tungt. Bara det inte blir tvärs om, så det alltid blir jag som måste stötta någon annan, för då klarar jag mig bättre ensam, tänkte hon. Lite själviskt resonerat kanske, men så var man tvungen att tänka, så som tiderna hade blivit.

Ella ville inte ha någon gammal ungkarlsräv, men heller ingen änkeman med många barn och massor av barnbarn, som skulle komma och dra i hennes saker. Barn som Ella inte kände och som hon inte vågade säga ifrån till … Egna barn och andras ungar – ett ganska sant uttryck.

Nej, bevara mig väl! tänkte Ella och gick raka vägen ut i köket och satte på en extra kaffetår. – Hon skulle prata förstånd med Lotten, så hon slapp alla påhitt om nya karlar.

Lotten ville väl, det visste Ella, men hon blev så väldigt entusiastisk, när hon kom på något och Ella var en försiktig general. Livet hade lärt henne att inte ta ut någon glädje i förskott. Det brukade alltid stranda på något, innan man kommit i land på fast mark, resonerade hon.

– Det är i alla fall min livserfarenhet, hummade Ella för sig själv.

Ella kom fram till att hon måste ha levt i ett skyddat vakuum ända sedan Olof dog. Hon hade intalat sig, att hon vare sig ville eller behövde någon ny man – och de män som funnits i Ellas närkrets och som faktiskt försökt vinna hennes förtroende, hade hon snoppat av. På något konstigt vis hade hon intalade sig, att det inte skulle gå att leva tillsammans med någon av dem. – Sant eller falskt, kunde hon ju inte få veta, eftersom påståendet var hennes eget och oprövat.

Nu hade alla kavaljerer och intressenter tröttnat på att försöka bjuda ut Ella, när hennes svar alltid blev ”Nej, tack inte nu, men kanske en annan gång.”

Nu satte hon sig ner på kontorsstolen och grunnade länge på det som Lotten hade sagt så sent som i förrgår. Hon funderade även över sina egna skrämmande upptäckter av de där innersta tankarna; att hon inga nya män ville ha. – Innersta tankar …? Nej, det var inte hennes innersta tankar. Dörren in till dem var och förblev rejält stängt, kom Ella underfund med. När låste jag den? tänkte hon.

Visst hade det blivit en rejäl chock, när poliserna knackade på mitt i natten, den där mörka senvinternatten i slutet av februari – och meddelat om olyckan. Men redan då var det någon form av skyddsmekanism som slog till, utan att hon själv var medveten om det, trodde Ella.

Hon följde villigt med poliserna och identifierade Olof. Det var ofattbart, det mindes hon att hon hade tyckt. Fast på något vis var det precis som om något höll den öppna sorgen i schack, så den inte mejade ner henne helt.

Tiden efter Olofs död var så full av: ordnanden hit och ordnanden dit … att hon knappt hann tänka. Det uppstod alla möjliga trassligheter – inte minst med försäkringen som Olof, i alla fall, haft på bilen.

Tack och lov, så hade inte Olov kört ihjäl någon i den där sista fyllan heller. Han hade visserligen skadat annans egendom som det stod i lagparagrafen. Han hade kört in i en stillastående, parkerad bil och sedan rammat ett räcke lite längre fram, innan han slutade sin färd nere i en djup och strid älv.

Det hade varit glashalt den där sena februarinatten. Det mindes Ella med extra tydlighet. Det hade kommit underkylt regn som låg som ett centimetertjockt glansigt islager på både marken och även på hennes trädgårdsmöbler som fortfarande stod ute. Det gjorde de för det mesta hela året om. Hon mindes hur hon hade stått och petat och ristat med husnyckeln i isen på postlådelocket när hon hämtade reklamen sent på kvällen.

 

***

Olofs begravning var det heller ingen annan som kunde ordna med än Ella själv. Den begravningen blev nog minnesvärd för många, trodde hon. – För tänk: ”Hon kom! ” Hon som absolut inte hade i kyrkan att göra; kan man tänka sig … Så fräcka fruntimmer det kan finnas …

Den där lösspringande hoppan som Olof måste ha hittat på något riktigt varmt och mörkt ställe … Hon, den tokan, dök upp på Olofs begravning och ställde sig vid sidan om Ella, där hon och det övriga begravningsföljet stod samlade vid graven.

Den slampan hade mage att viska till Ella: ”Det var hos mig han var sista natten!”  – Som tur var – så var Ella bedövad av något lugnande som hon fått av läkaren på vårdcentralen. Annars hade hon väl tagit sin röda ros och stoppat in den i gapet på det målade spöket, trodde Ella

Sedan hade Oloft älskarinna den goda smaken, att strutta fram till gravens kant och släppte ner sin alldeles för stora handbukett. En jättestor röd ros. Då sa våpet högt och med klar stämma, så att alla som ville höra – även kunde göra det: ”TACK MIN KÄRE OLOF, för alla fina nätter du gav mig!” Som om det skulle vara så viktigt – att gapa ut Olofs otrohen … om det nu skulle vara någon som inte redan visste …

Ja, tänk hur ont det gjorde! Ella kände sig ratad och kränkt där hon stod och frös vid graven. –  Hur kunde människan – mitt under begravningen – att hon inte skämdes, komma … ja, hon den andra?!

Fast på något vis blev Ella arg – på Olof – fast han låg där i kistan mitt framför henne och var stendöd. Just då och där kände Ella hur ilskan vällde upp inom henne, när hon tänkte på alla kvällar och nätter, när hon hade varit ensam hemma. Hur hon hade väntat – hoppats och sedan somnat ensam. Olof hade inte kommit hem. Han hade inte ens, alla gånger, varit hemma på morgonen, när hon vaknade efter en dålig natts sömn. – Hur hon gråtit, ängslats och hoppats, att han skulle ändra sig och ta sitt ansvar som make och far. Komma tillbaka till henne och stanna för evigt. Hos bara henne och barnen.

Ilskan tog överhanden och Ella skar nästan tänder, där hon stod i snön och issörjan vid graven i sina tunna läderstövlar. – Tack vare ilskan lättade sorgen betydligt kände hon och helt plötsligt kändes den nästan inte alls. ”Där kan du ligga, din falsk… jaae, de kan du!”

Oh – nej…! – SÅ FÅR DU INTE TÄNKA! Det var Ellas nästa medvetna tanke. – Hon kom hastigt till sans över situationens allvar och hon skämdes. – Skämdes så hon började må illa. Tur att följet vid graven löstes upp just i den stunden. Ella kände sig yr, färdig att falla ihop där på gravkanten.

Snålblåsten över den öppna och ödsliga kyrkogården började dra runt hennes bara hals och det flög små, små vassa snöflingor i luften. Klockan var redan över två på eftermiddagen. Den lilla solstrimma som faktisk hade visat sig en liten stund, när hon stod nere vid graven och prästen hällde de där skovlarna mull på kistan … Den solstrimman var nu nästan helt borta. Bara en liten rosa anstrykning på molnen längst bort vid horisonten, kunde anas. – Snart skulle det vara mörkt och slut på den här dagen.

– Gud! – Tack och lov att den här begravningen var över, viskade Ella ner mot kappans slagkrage.

Ella gick ut genom kyrkogårdsgrinden. Hon rös till och styrde stegen mot bilen. Snön låg som ett litet vitt lager över biltaket. Torr! Kall! – Den skulle försvinna i fartvinden.

 

***

Kapitel 2

Vintern kändes lång, det här året. – Så småningom kom dock sorgen lite på avstånd och Ella kunde minnas Olof på det sätt, som han verkligen varit. Hon kom ibland på sig med att undra över – varför …? – Varför hade hon sörjt honom så djupt och länge, som vad hon verkligen hade gjort? Den frågan var det också många av Ellas bekanta som ställde till henne, när tiden lagt händelsen lite på avstånd. Men det tålde hon inte alls att höra. Vid sådana påpekanden blev sorgen nästan som färsk och hon hade blivit både arg och förnärmad. Hur kunde hennes, så kallade, vänner fråga henne en sådan dum sak? Olof var ju barnens far och han hade lämnat deras mor ensam med två relativt små och omyndiga barn, varav den minste inte var mer än fyra år. Anna hade visserligen kommit in i tonårsperioden, men inte var hon vuxen för det!

Nej, just då var det som jobbigast med Anna. Flickan drogs ofta med ut av kamrater, ville inte lyda sin mor det minsta, tyckte Ella just då. – Då när allt var så jobbigt hemma. Ganska vidlyftig av sig var hon också, lilla Anna, ansåg Ella, men det var också då, samtidigt med alla andra problem som modern hade. Problem som inte alls handlade om vad Anna gjorde eller inte gjorde, men som Ella hade att brottas med, dag som natt. – En man som drack och inte kom hem. Var inte Olov hos älskarinnan, så var han på tjänsteresor – eller tvärs om. Om det inte blev turbulens i sådana hem, blev det inte turbulens någonstans, resonerade Ella, vid sin tillbakablick.

Fast när Ella tänkte efter … Så var det nog inget fel på flickan. Det kanske hon bara tyckte, då när allt var uppochnervänt i hennes liv. Ella hade verkligen mycket att tänka på, ängslas för och övervaka.

Mellan Anna och hennes mor, hade det uppstod det allt som oftast tråkiga schismer, gräl och missförstånd av alla de slag. Annas utespringande på sena kvällar och nätter, var den ständiga orsaken till att trubbel uppstod. Ella ville nog även att Anna skulle vara hemma, bara för sin egen trevnads skull.

Anna blev ju på ett konstigt sätt, det enda problemet som Ella kunde försöka styra. Fanns Anna hemma, behövde hon inte ha bekymmer för henne. Alltså blev det på följande vis: Kunde Ella förmå Anna, att inte vara ute på vägarna och riskera att bli ihjälkörd eller om Ella kunde hålla henne hemma, så hon inte kom i lag med dåliga kamrater och slutade som knarkare, ja, då hade ju Ella fått ett problem mindre att brottas med… – Vem vill inte ha mindre bekymmer, när nivån av tråkigheter står högt över ens huvudet och man inte se en enda lösning … Ja, svara ärligt på den frågan, tänkte Ella, så här i efterhand.  

Men därtill kom det faktum, att om hon var hemma på kvällarna så hon visste var hon hade henne, behövde hon ju inte oroa henne för vad hon gjorde. Hon älskade Anna. Höll henne kanske i för stränga tyglar. Hon skulle ha velat ge henne en mycket bättre start i liven, än vad hon fick – Må himmelens änglar förlåta henne!

Hon var givetvis rädd för att mista henne också i någon otäck olycka. Hon hade ju verkligen fått möta ödet – öga mot öga – alldeles nyligen, så hon var extra rädd. En del kör ju som galningar. Är det inte man själv som kör för fort, så kan det vara någon annan som tappat omdömet. Så resonerade hon nog.

Ella var även rädd för att Anna skulle komma i dåligt sällskap. Det är klart. Inte nog med det. Ella var även rädd för elaka människors prat. – Såsom: Se där! ”Hon har ingen hand med jäntan” – – – ” Nu när Olof är borta, går skeppet snart över styr, det ska ni få se … Sanna sina ord!” –  Så kunde Ellas egna syskon  säga till folk som de träffade. – De höll om ryggen på Olov i alla väder och försökte sänka Ella med all kraft. Orsaken var väl gammalt groll och avundsjuka, sen långt tillbaka i barndomen, misstänkte Ella.

Ja, tänk så mycket det var som Ella skulle försöka stå pall för eller slå sig igenom på egen hand, utan att ha någon att lätta sig hjärta för eller få råd och stöd av. Saker som hon Ella sätta sig över eller slå dövörat till för … Alldeles ensam … Fy, fa … vilka hemska år.

 

***

Varje natt somnade Ella utmattad av ångest. – Vaknade till en ny dag med samma känsla. – Tröttheten den var kronisk. Hon ville helt enkelt inte leva längre. Det var för mycket, allt det där som hände samtidigt. Det kändes som om hon höll på att frätas upp invändigt.

Tony, som lillpojken hette, var ofta sjuk och vållade henne nattvak, bekymmer och utlägg för vård och medicin. – Medan Olov levde, var det hemskt, för han insåg inte att grabben var sjuk, utan motarbetade Ella, så pojken inte ens fick sin medicin som han kunde bli bättre av, bara för att Olof inbillat doktorn att det inte var något fel, utan bara moderns överbeskyddande. – Där höll allt och även Tonys framtid att gå åt hell … Om inte Ella tagit kontakt med en helt annat Lantsting, vilket inte var så lätt efter Olofs ord. Han som var en högutbildad och fin man, blev lättare trodd av läkarvetenskapen. Han som dessutom sällan var hemma när pojken mådde som sämst. Hans talan blev hör, inte vårdarinnans.

Inte ens hunden kunde hålla sig frisk. Hon slet sig lös vid ett löp och såg till att bli med valpar, innan hon kom hem igen. De där valparna som blev fem stycken, kunde hon inte föda med mindre än att hon fick ge henne in till ett djursjukhus och få fatt i någon som kunde göra ett kejsarsnitt, innan hundstackaren gav upp andan.

 

Djupfrysta höns, köttfärs och fläskkorv in på lasaretter med Anna och tony. MILITÄRTJÄNST Lägga pussel med omöjliga medel.

 

 ***

Vid en tillbakablick, fann Ella att eländen och bekymmer hade avlöst varandra hela tiden, så länge som hon kunde minnas: Kattkraken, Sara-Valborg smet ut genom rastgårdens trasiga nät och blev påkörd, när det givetvis var som mest i hopkört. Fast just den här händelsen, med katten, inträffade några år tidigare, medan Olof ännu var i livet, men vad hjälpte det? – Han tog sig väl inga bekymmer över en katt, när han inte gjorde det om sina barn …

Kattstackaren var så illa skadad, att den var tvungen att tas till djursjukhuset omgående, och Olof, han hade givetvis viktigare saker att ägna sig åt, så även det föll på Ellas ansvar att ordna.

Tony var ju spädbarn då och Ella ammade honom. När hon såg på klockan i köket, fann hon att hon skulle vara inne på djursjukhuset, när pojken nästa gång vaknade och ville ha mat och maten … Ja, det var ju bröstmjölk och bröstet hade hon ju i så fall med henne. – Alltså tar man matgästen med sig, försökte Ella tänka. Därför väckte hon upp den sovande babyn och bytte blöja och tog på ytterkläder och lade honom i babyliften. Dåtidens babylåda med handtag, så den gick att bära.  

När Ella kom ut på trappan, hade hon en vrålande baby i en brun babylift som hon bar i höger hand, en katt som jamade klagande i en transportbur, som hon bar i vänster hand och styrde stegen mot bilen.

Detta var samma år som hennes far fick en hjärtinfart och Ellas mamma ringde henne flera gånger om dagen, för att få tröst och stöd av Ella. – Syskonen klankade på Ella för att hon var hemmafru. För det var hon en kort tid. ”Du som inget arbete har”, sa syskonen, ”du kunde gott vaka lite mer på pappa, än vad du gör!” – Inget arbete …? Så kan man ju resonera, när man inte har insyn hos varandra, utan bara stirrar sig blind på yrkestiteln i telefonkatalogen.

Ella vakade faktiskt vid sin fars dödsbädd, så gott som varje natt. Hur skulle hon kunna vaka på dagen också? Nej, det där hade de nog inte tänkt över alls, syskonen. De bara skällde på henne, så fort som de kom henne tillräckligt nära.

 

***

Kapitel 3

Ella hade ju ensam ansvaret för Anna, även när Olov levde. När makens arbetsdag var över och han klev in genom ytterdörren, kom händelserna oftast i den här ordningen:

– Halloj! brukade Olov hälsa när han klivit in i hallen.

Sedan slängde han sin portfölj vid skohyllan, fortsatte in i köket. där Expressen hamnade på köksbordet. – Därefter försvann han oftast in på kontoret. Ringde några samtal och kom ut efter en stund – och var det dags för en ny otrohetshistoria, drog han till med att han var tvungen att ge sig i väg för jobbets skull, och han skulle nog bli sen … Ja, sen – det blev han för det mesta och sista gången han var till HENNE … då kom han inte hem alls. Den gången fick hon hämta hans tillhörigheter på bårhuset. – Vilka minnen.

Det som oftast startade bråken mellan Anna och hennes mor, var när flickan vasst sa åt Ella, att om pappa ändå levat… så skulle han ha tillåtit henne att göra det … som hon just då blivit förbjuden – av sin mor – att göra. ”Pappa, pappa …” –  Alltid var det han som var ljuset på Annas stig; han, pappa, Olof … Han var minsann inte någon sådan där intorkad stofil som vad Ella var. Han var en bra förälder. Han kunde ha lite vyer och Anna hade haft frihet. Ella skulle ha velat säga att det var FRIHET utan FADERNS ANSVAR … För ansvar var inget som låg för Olof.

Den gången som Anna sa: ”Tänk om det varit du mamma som kört ihjäl dig istället, då hade världen sett annorlunda ut.” – ”Då skulle Annas liv ha sett annorlunda ut.” – Och förvisso kanske tösen hade rätt, på både ett och två sätt, men då brann i alla fall Ellas stubin upp, utan någon som helst förvarning, och hon minns hur hon ryckte och drog Anna i håret. – Skrek åt henne, att hon kunde för faa… få göra precis vad hon ville för henne också i fortsättningen. Som en vilde bar Ella sig åt. Det skämdes hon för än i dag. Hur kunde hon bära hand på sitt eget barn …?

Hon var nog en dålig människa på den tiden, det var hon övertygad om, men det fanns otaliga anledningar till det … Det lilla försvaret vill hon ändock ge sig själv. – Ella var så nära utbrändhetens gräns en människa kan vara, utan att ännu har ramlat ihop på hallgolvet och fallit i koma. Det där ordet Utbränd … fanns inte ännu, var det därför hon inte kunde få ett slut på sin pina. – Pinan att vakna till samma olösta problem, pinan att försöka ta sig igenom en ny dag med ännu mindre krafter än under gårdagen. Men med en inre visshet att innan kvällen, kunde Olof hota med att han ville ha skilsmässa, för hon den andra ville …

Oj! – Herregud! Ella fick halsbränna av bara minnet av hur hon hade levt medan Olof, hennes älskade make levde.

 

 ***

Aldrig hade de någon ordning på ekonomin. Men den tiden låg långt bakom Ella nu, och väl är väl det, men av allt det här hade hon blivit mer eller mindre vaccinerad mot att hoppas och tro något bra för framtiden.

För varje gång Ella hade glatt sig åt något eller sett fram emot någon händelse, hade alla sina förhoppningar eller eventuella planer grusats i god tid. Så hade det varit i de allra flesta fall, när hon hade satt sin tilltro till det positiva tänkandet. Det där; ”allt ordnar sig”. Skit samma vad saken gällde … Hopp, förväntan och besvikelse! – I den ordningen hade Ella  vant sig vid att saker och ting kom. Så hade det varit under livets gång, så länge hon kunde minnas. Förhoppningar hade enbart gett henne besvikelser och tårar i det tysta – och ännu mer obotlig ångest. Självkänslan hade flyktat som torra löv i en stark höstvind.

Därför ss Ella: Nej, nej …! till alla som skrek högt om att man skulle tänka positivt – För Ella var inte ett uppstaplat önsketänkande om roliga händelser eller orimliga lösningar på problem något positivt. Det som för henne var positivt tänkande var: när hon intalat sig att hon inget mer behövde ha här i livet. – Allt är bra som det var. Då blev hon i alla fall inte vare sig SVIKEN ELLER BESVIKEN ytterligare en gång till. – När Ella visste vad hon hade, och att det inte fanns någon annan med i planeringen, som bakom hennes rygg kunde kullkasta alla ansträngningar och planer, gick det lättare att känna ett visst lugn, med andra ord: Det blev lättare att leva sedan hon blivit helt ensam med barnen. Så såg sanningen ut när hon väl fick ögonfäste på den. Konstigt! Ella som trott att hon inte skulle klara vare sig ekonomi, barn eller övriga saker som: bil och huslån, försäkringar och allt som följer i spåren när man är människa. Fick hon bara ut sin lön, även om den inte var hög, kunde hon dra lasset runt i alla fall. Med det hade hon varit fullt nöjd under alla sina ensamma år.

 

Här ska det in en liten knorr för att locka till nästa avsnitt.

 

***

Kapitel 4

Just det att inte behöva hoppas och tro: att KANSKE … – Nej, Ella ville veta! Blir det bra, bättre eller blir det skit … Med den vissheten … Då först kunde hon vågade leva.

Sista gången Ella hoppats på något som låg utanför hennes möjligheter att kunna kontrollera, det var den där Data-dejts-mannen som hon var dum nog att ge sig i lag med. Det var helt och hållet hennes eget fel! Hon nappade ju på, just precis, den enda mannen som Lotten bestämt varnade henne för – gång efter gång. – Lotten med sin större livserfarenhet av att sortera människor såg det som Ella absolut inte såg.

Ella hade mailväxlat med den här mannen några veckor, men så bad han att få ringa henne. Jo, det kunde han väl få göra och så fick han hennes telefonnummer.

Han ringde en kväll och de pratade i flera timmar. Han verkade vara både snäll och intelligent och kunnig på de flesta områden. Händig helt enkelt. Han verkade ha allt, tyckte Ella redan efter första telefonsamtalet. Kunde det verkligen ligga till så, att det fanns lycka kvar åt henne på den här sidan floden Styx? – Det såg sannerligen så ut!

Det blev en vana att prata en stund med den här mannen i telefon varje kväll, efter det att Tony lagt sig och dragit på sin stereo i botten, så han inte hade en aning om var hans bor hittade på.

Anna var vid det här laget nygift och mor till ett par tvillingpojkar. Så nu var, tack och lov, alla deras bråk och gräl till ända och de hade slutit fred. De hade även dragit ett streck över alla gamla räkningar, nu när Anna börjat se att det inte var så enkelt med hem, barn, en älskad make och sig själv mitt uppe i allt. – Den nya generationen skulle vara välutbildad – och det var Anna verkligen, men så skulle man leva sitt eget liv vid sidan om; förverkliga sig själv kallades det. Ella ville kalla det att dra in bekymmer i äktenskapet, där det förut inga funnits. Där var kanske Anna och modern en aning oense.

En fredagskväll undrade Danny, som Ellas nye kavaljer hette; om hon inte kunde tänka sig att träffa honom i verkligheten. Det här med mail och prat i telefon räckte inte längre, tyckte han. Visst, det kunde väl gå för sig, men Ella ville inte bestämma sig just då, utan bad att få vänta till över helgen åtminstone.

Tony och Nicke skulle in till den större staden dagen därpå. Det var modellflygtävling i grannstaden och grabbarna hade donat och grejat både länge och väl i hobbyrummet för att få flygplanen tävlingsklara inför starten. VAD var det för tävling? Det där… började Ella undra lite över, efter sitt senaste telefonsamtal med Danny. Hon blev tvungen att knacka på Tonys dörr för att fråga vad den där tävlingen – han skulle iväg på – kallades för.

Hon knackade och Tony svarade lite förvånat: ”KOM IN …!”

– Säg mig, Tony! Vad kallade du den där tävlingen för …? Jag menar den där flygtävlingen som du och Nicke ska iväg på i morgon?

Tony såg lite förvånat på modern. Gäspade, men talade om det, samtidigt som han nämnde två flygplanstyper som Ella hade hört Danny prata om i telefonsamtalet. Ett av namnen på de där planen som Tony nämnde nu, stämde med det som Danny skulle tävla med dagen därpå. Då blev hon eld och lågor. Skulle Danny och Tony iväg på samma tävling …

Tony hade alltid varit en snäll kille, lätt att ha att göra med. Ella invigde honom snabbt i sina planer. Han fick veta att Danny var en man i 55-årsåldern. Att hon hade träffat honom på nätet, och att de pratats vid i telefon. Hon talade även om att Danny föreslagit att de skulle träffas så småningom och att han skulle vara med och tävla just i den där tävlingen – den som Tony och Nicke skulle iväg på.

– Tänk, Tony! – Om du kunde spana in den här mannen och försöka komma underfund med om det är en reko människa?!

– Kan jag väl, svarade Tony halvt om halvt ointresserat, men, morsan! – Jag måste ju veta lite mer än så för att kunna känna igen karl'n, fattar du väl! Ett foto har du kanske?

– Nej, det är just det jag inte har, förstår du. Han är skogvaktare, så han borde ju vara normal, kan man tycka, men man vet ju inte. Änkeman är han, det vet jag och om han inte har slagit ihjäl sin frun själv, så kan han inte rå för att hon är död, skämtade Ella och såg på Tony. 

– Varken skogvaktare eller änkemän kan man spåra genom att bara titta på dem, svarade Tony och såg road ut.

– Jamen han är lång som skogvaktare brukar vara, det har han sagt. Han har en aning rött hår också, och det är inte så vanligt att män har. Lockig vet jag att han har berättat att han är. Glasögon kommer jag ihåg att han har sagt att han måste ha. Sedan vet jag att han har en husbil. Så om du händelsevis ser någon lång, rödhårig glasögonprydd man som rotar i en sådan bil efter ett flygplan, så antar jag att det är han som du ser, menar jag.

– Okey, morsan! – Det var en fantastisk beskrivning av en skogvaktare, skrattade han. – Det är lördag i morron och då kan vi snacka lite mer om det här. Jag åker ju inte såå tidigt, vet du. Nu vill jag sova!

– Visst! Natti, natti, sa Ella och backade ut ur dörrhålet där hon stått och hängt mot den vassa dörrposten.

Hon stängde dörren och gick ut i köket för att göra i ordning en kopp te åt sig.

Nu hade det blivit lite liv i hennes liv. Inte så tokigt tänkte hon och sände Lotten en tacksam tanke, för det var tack vare henne som Ella kommit ur den där jämmerdalen som hon befunnit sig i så många år. Nu kände Ella att hon hade fått frisk luft under sina vingar, och det behövdes verkligen. Det kände hon först nu, när hon äntligen var ute ur sorgen och det vakuum som uppstått runt henne när hon blivit ensam.

 

***

 

Den här kommande lördagen blev spännande. Danny, ringde till Ella strax innan han skulle åka till tävlingen. För att komma till den större staden, där tävlingen ordnades, var han tvungen att åka igenom Ellas lilla stad, den som hon bodde i. Han hade på förslag att de kunde träffas när tävlingen var slut och han åter var på genomresa i hennes ”little town” som han så belevat uttryckte sig. mötte honom vid flygplatsen när han kom hem från tjänsteresan.

– Vi kan väl träffas som allra hastigast. Presentera oss för varandra, åtminstone och kanske ta en fika och bara prata en liten stund? Vad säger du om mitt förslag? undrade han i telefonen. – Vi kan ju göra upp en lämplig tid för en riktig dejt, någon dag framöver.

Så hade han uttryckt sig. – Det lät väl sansat och vettigt?

Ella hann tänka, att Tony kanske skulle hinna hem, så hon kunde få en liten rapport från honom lite i förväg. Det skulle ju vara bra om hon visste lite grann, vem det var som hon hade bestämt dejt med.

Oj så spännande! Kanske var detta, just den mannen som varit ämnad för henne från allra första början. Om hon hade skilt sig från Olof långt innan hon blev änka! Då kanske hon hade mött den här mannen mycket tidigare i sitt liv. Inget att göra åt den saken nu. Bättre sent än aldrig, tröstade hon sig med.

Även om Tony var fjorton år nu, kunde han mycket väl behöva ha en fadersgestalt att se upp till. En man som kunde bli – för honom – nästan som den far han knappt aldrig hade haft. För vad mindes Tony av sin egen far? Det kunde inte vara mycket!

Oj! Ella ryckte till när hon hörde att ytterdörren öppnades och Tony kom hem från sin utflykt. Han drog in i hallen med både flygplan, kassar och allehanda grejer som han haft med sig till tävlingen.

 Kameran slängde han elegant upp på hatthyllan, men den trillade ner och hamnade på golvet bland allehanda skodon. Där skulle han inte hitta den, förrän Ella städade hallen nästa gång, mindes hon att hon tänkte.

Tony var både hungrig och törstig – trött och varm, men nöjd med tävlingen, trots att han inte hade haft någon far som varit med och hjälpt till och gett råd. – Han hade fått åka med Nickes föräldrar.

Ella var så full av förväntan. Hon visste knappt hur hon skulle våga fråga Tony om han sett till skogvaktaren. Pojken skulle väl tycka att hon var knäpp, som hade blivit så intresserad av gubbar helt plötsligt. – Hon skämdes inför sig själv.

Efter en bra stund undrade hon lite  försiktigt:

– Såg du honom? Skogvaktaren alltså!

Hon sa det i en obesvärad ton och försökte låta minst sagt ointresserad – samtidigt som hon böjde sig ner och tog upp Tonys jacka från golvet och vrängde den rätt. Ella undvek att se på sonen, när hon sträckte på sig för att hänga upp jackan på kroken.

– Visst såg jag honom, men …

Tony såg lite villrådig ut. – Det är nog …

Han drog på det han skulle säga och såg inte på henne, utan styrde och grejade med sitt, som om han inte alls ville kommentera saken vidare.

– Jo, visst! Mm … men jag måste tala om för dig, morsan, att den mannen ska du inte ha!

Det var ord och inga visor, tänkte Ella och backade ett par steg i sin förvåning och såg stint på sonen och sa:

– Vad nu då! Hurså? – Va, han så ful?

– Nej, jaa vet inte – Jag tror inte att han är snäll. Han verkade hemskt barsk, måste jag säga. Nej, spola den kisen, är du snäll, mamma!

– Jahaa … Vaa… – Hur kan du veta det? Pratade du med honom, du sa väl aldrig att det var jag som…?

– Tok heller! Tror du att jag är dum på nått vis? Eller? Det begriper du väl att jag inte gjor…

Där avbröt hon sin son i hastigheten och frågade:

– Hade han någon med sig som han pratade med då, jag menar … eftersom du säger att du höö…?

– Nej, men vänta och lyssna inflikade Tony hastigt och gick ut i köket och spolade i ett glas vatten medan han berättade. – Den där Danny eller vad det var du sa att han kallade sig. Han tillrättavisade Nicke två gånger, på ställen där han inte alls hade behövt säga något alls, ansåg jag. Han anmärkte också på något som Jonas gjorde, fast det vet jag inte vad det handlade om.

Ella suckade och stod mol tyst medan sonen berättade.

 NÄ … Morsan. – Skit i den där gubben, du! – Han var en riktig besserwisser. Förresten så var han inte rödhårig heller. – Det var värre än så … Ett leende drog hastigt över Tonys läppar.

Tony, min kloke son, som inte var mer än i tonåren, hade försökt hjälpa henne att träffa en vuxen människa, utan att hon trillade in i något galet. – Hur skulle hon göra nu? Hon hade hoppats på just den här skogvaktaren. Han hade ju låtit så klok, hade hon tyckt. – Han hade även ett skapligt yrke. Det var ju inte någon dagslända om han var skogvaktare, ansåg hon.

Allt hon lyckades svara Tony var:

– Jahaa …! Så tråkigt då …

Tony förmedlade sin uppfattning om skogvaktaren mycket försiktigt, nästan som om han helst inte hade velat säga något alls.  

 

***

 

Hur det nu än skulle bli, så hade Ella redan lovat Danny att hon skulle möta honom vid TWENTY – en barservering vid genomfarten ut ur stan mot nästa större stad. Var det här början till ett felsatsning? undrade hon. Vad kunde hända om hon inte lyssnade på sin son?

Ellas upprymdhet blandade sig snabbt med besvikelse.

– Jo, Internet i all ära – men …

Det kunde nog dölja sig bra många felsatsningar där, fast bra människor måste det ju också finnas, försökte hon peppa sig med. Man ska inte döma hunden efter håren. – Hon skulle själv möta den här ansiktslöse mannen och se efter vad han gick för. Hon gjorde sig i ordning, så hon kunde ge sig iväg, när han hörde av sig.

Det dröjde. – Kanske han hade ändrat sig i sista stund. Fått kalla fötter kanske. Tony hade ju varit hemma länge, så då borde ju även Danny ha kunnat ta sig ända till deras stad. Han var ju tvungen att åka igenom där.  

Tonys upplysning hade liksom tagit udden av Ellas glädje och förväntan. – När Tony kände dåliga vibbar av det här slaget – kunde man vara ganska säker på, att han skulle ha rätt. – Det brukade han alltid ha. Det var kanske inte hennes drömmars prins om hon skulle tro på Tonys ord. Det kanske inte var någon idé att spinna vidare på den här kontakten. Förresten så kommer han nog inte, tänkte Ella och började diska. Bättre att stanna hemma och göra något nyttigt.

Vad var det som Tony känt? Funderade hon och höll upp ett glas mot ljuset. Hon fick inte riktigt grepp om sonens känsla. Det var nog inte bara det att han tyckte att mannen var stäng … – Det måste ha varit något mer, tänkte hon och drog till sig den stora stekgrytan och började diska den.

Där kunde sagan ha varit slut, om inte Ella hade varit så enfaldig, som vad hon var.

När hon tömt ur diskvattnet, ringde det. Hon såg på köksklockan …

Nu … nej, det är nog inte han, tänkte hon och gick mot telefonen och svarade med iskyla i rösten.

JO, då! Han hade krånglad med att reparera sitt flygplan, som skadats i tävlingen. – Det var vad han skyllde flera timmars försening på. Inte bad han om ursäkt eller något annat. Sa bara nonchalant:

– Möt mig vid baren, där som vi sa att vi skulle mötas.

Så gav han henne en tid. Han skulle köra från den andra staden med detsamma meddelade han kort och koncist.

 

***

 

Ella mötte Danny vid baren, precis som de kommit överens om. Spänningen gjorde Ella så nervös att hon blev torr i munnen. – Jag duger väl inte åt en så där märkvärdig man som en skogvaktare, tänkte hon. En journalist och författare duger väl kanske inte åt en sådan. Helst skulle jag väl kanske ha varit mångmiljonär; Ella visste inte hur rätt hon egentligen hade när hon tänkte den tanken. Fast om framtiden visste hon som väl var inget. Hon försökte komma tillrätta med sina nerver – innan Danny ( Skogis) skulle stå rakt framför henne.

Där borta var det en av de kommande bilarna som blinkade för sväng. Kunde det vara han? Jo, det kunde det! Åja, den husbilen var inte den nyaste hon sett, så det så! Det var en lång räkel som steg ur bilen. Hon gick mot honom och han tog några dröjande steg åt hennes håll men stannade och inväntade henne bredvid sin parkerade husbil.

Danny var kanske lite sträv vid första kontakten, men han mjuknade ganska fort.

Han berättade lite om tävlingen som han kom nästan direkt från. Han pratade lite om vilka som flög med de olika modellplanen. Ella fick höra att för hans del hade det inte alls gått så bra. Det hade krånglat rejält – och det var just precis vad Tony hade berättat för henne. – Så sanning talade i alla fall den här mannen, även om han kanske var en aning kort och korrekt, men det behövde ju inte innebära, att han inte gick att leva med, tänkte hon.

På så vis fick hon tag i en liten skör tråd av förhoppning igen. Inte skulle hon väl ge upp, innan hon hade hunnit bilda sig en egen uppfattning om karl´n? – Nej, lite tålamod fick hon väl lov att ha. Hade hon börjat så …

 

***

De fortsatte att träffas under den senare delen av sommaren som var kvar. Den gick ganska fort, tyckte Ella. Danny som bott i en släktings sommarstuga under hela sommaren, skulle nu tillbaka till Linköping och greja lite i sin lägenhet. Han hade känt sig så stressad och utarbetad i våras, så han hade blivit långtidssjukskriven. Nu när sjukskrivningen gick ut, passade han på att ta ut sin semester, så det blev ytterligare ledigt. Dessutom tog han några extra dagars tjänstledighet, så han fick en lång sammanhängande ledighet. På så vis fick han möjligheten att komma ner på fötter igen, som han själv uttryckte det.

Sportstugan som Danny hyrde av någon avlägsen släkting, låg vid en sjö. En fin badstrand dessutom, med len sand som man lätt kunde rista sitt namn i just som vågen dragit sig tillbaka, för att senare radera ut det skrivna.

Det hade inte varit så lätt för Danny att tackla sorgen efter frun, samtidigt som han arbetade och stressade runt. Hans liv hade varit helvetiskt i snart ett par års tid, anförtrodde han Ella. Nej, det är inte lätt att leva ensam efter det man levt ihop med en människa i många år. Det hade inte Ella svårt att förstå. Man skakar inte av sig sorgen lika lätt som man skakar ett lakan. Danny var tydligen en människa med känslor, tröstade hon sig med.

Sommaren stod i sin vackraste skrud och blåbären hade börjat mogna och i år verkade skörden kunna bli stor hade Ella hört ryktesvis.

Lotten skulle komma ut till Björkäng som området där sportstugan låg. Innan dess hade Ella föreslagit att de skulle sticka till skogen och titta efter blåbär. Danny nappade på förslaget och de tog husbilen och stack iväg. Då kunde de laga middag i bilen och ta eftermiddagskaffe tillsammans med Lotten och grilla frampå kvällskröken. Hon skulle ha sin nya sambo med sig, så de kunde få en fin kväll, för den mannen var musiker och skulle ta med gitarren och sjunga några visor vid stranden, hade han lovat.

 

***

När Lotten och Stefan anlände till stugan, såg Ella till sin förtvivlan att väninnan var rödögd som en sill. Länge teg Ella, men till sist var hon tvungen att ställa frågan:

– Hur är det fatt Lotten? – Har du fått sorg eller ska ni gå isär?

– Ja, visst ja! – Glömde att berätta för dig när vi talades vid i telefon, att jag reagerade konstigt på de nya linserna. Jag fick ta till de gamla glasögonen igen, för att överhuvud kunna se vägen där jag går, du vet min syn …

– Jo, det vet jag att den har du haft besvär med. Tur att det inte var något mer som till stött.

Eftersom Ella och Danny kommit hem från blåbärsskogen precis innan Lotten och Stefan svängde upp på stugtomten, föreslog Ella att de skulle ta det där sommardopp, innan de drack kaffe. 

***

Danny var ganska envis, började Ella förstå. Om hon var trött var det extra jobbigt att undvika ett gräl när Danny satte den där envisa sidan till. En fin och solig sommarlördag, bar det sig inte bättre än de blev lite oense. Ella kom på med att det kanske kunde åka på dans för att glömma osämjan. Det bestämdes i hast att de skulle sticka till Jakobs loge och ta en svängom. Den logen låg nära.

Som en försoningsgest, bjöd Ella upp Danny, så fort de betalat entrébiljetten och kommit in på logen. – Nästa dans blev Ella stående i ett mörkt hörn där Danny lämnat av henne efter dansen, och sedan bjöd han upp en läcker blondin. Nå, hon var inte svartsjukt lagt, så visst fick han dansa med vem han ville. Det var bara det att nästa dans tillägnade Danny en rultig liten dam i övre medelåldern. – Dansen därnäst blev med en lång brunett, som var nästan decimetern längre än skogvaktaren själv. – Vilken slana! Eller var det kanske en transvestit …? – Ella såg att de pratade och skrattade som om de varit gamla bekanta, och det kunde de väl å andra sidan vara. – Måtte han inte vara lagd åt fel håll, flög det genom Ellas tankar.

När orkesterkillarna så småningom utlyste damernas tjyvdans – då var Ellas självförtroende så sargat, att hon inte ens då hade lust att tjuva tillbaka sin dansanta fästman från den där långa tanten. Han kunde få fortsätta att dansa med vem han ville. De hade åkt i hennes bil dit, så hon kunde sticka hem ifrån honom ifall hon blev alltför ledsen. Om han inte ens kom för att dansa sista dansen med henne, skulle hon dra … Barnsligt kanske, men förlåtligt, tyckte hon. Trodde Danny att hon åkt till logen för att han skulle få dansa med alla utom henne, och hon skulle stå som panelhöna och se på. – Då trodde han fel. Att få män bjöd upp Ella, kunde hon förstå, för hon såg nog inte vidare glad ut, där hon höll sig halvt gömd i ett mörkt hörn av logen.

Så klart att Danny var fräck nog att bjuda upp en annan kvinna, även till sista dansen. En snygg kvinna som stod endast en liten bit från Ella, men då blev hon förbannad och for hem.

– Nu får Danny ta sig hem bäst han vill eller följa med någon annan kärring hem, morrade Ella när hon startade sin bil.

Man kan tycka att Ella borde ha brutit upp ur det här förhållandet med Danny. Det hade ju haltat betänkligt redan från allra första stund. Men Danny var en sjutusan till karl, mer behöver väl knappast sägas … Eftersom det var ord som Ella i egen hög person hade anförtrott Lotten, så trodde hon givetvis att det var det attributet som höll Ella kvar i förhållandet med Danny. För det fanns ju fler män på den där Datasajten – och det hade Lotten klargjort för Ella, men hon hade tackat nej, varje gång som Lotten tjatat på henne om att leta efter en ny och behändigare kille. 

Det led snart mot höst och de blev ju inte yngre vare sig Danny eller Ella. De hade gjort en hel del kul under sommaren, men nu började de se framåt. De bestämde att de skulle flytta ihop och kanske även gifta sig, för de tillhörde ju den generationen som helst ville ha det så.

 

***

 

Efter den här fina sommaren, bortsett från lite osämja, skulle Danny åka till Linköping och sälja hela sitt bohag till en auktionsfirma. Han skulle göra sig av med allt gammalt som bara påminde om tider som flytt. – Det lät vettigt … För det blir faktiskt lättare om man inte behöver se saker och ting som man har haft gemensamt med någon som man älskat och som dessutom inte längre finns med en i det här livet. Ella ansåg att det var ett klokt drag. Eftersom Denny sagt att han hade en hel del antikviteter, skulle han även kunna få bra betalt för sitt gamla hem. – Då skulle de kanske kunna köpa den där maffiga soffgruppen i mjukt svart läder, som de sett på en möbelaffär.  Han är så omtänksam, han min älskade Danny, tänkte Ella. Hon skulle inte behöva sitta i en soffa eller ligga i en säng som hans döda fru suttit eller legat i. En fin gest av en man … Män brukar inte vara så kitsliga, när det gäller sådana saker.

Det kändes varmt inom henne, när hon tänkte på Danny som sin älskling. Äntligen har jag en människa som jag kan beteckna som min man, tänkte Ella. Hon visste mycket väl att man aldrig kunde äga någon annan människa.

 Hon hoppades innerligt att han var hennes Danny. Fast han hade haft stora ögon riktade mot annat kjoltyg de gånger de hade varit ute och dansat. Det hade Ella lagt märke till. Om det bara varit för att locka fram svartsjuka, för att han skulle få ett extra bevis för hennes kärlek eller om det var äkta intresse för andra kvinnor. – Det kunde inte Ella avgöra. Att vara så där utstuderad, så man gjorde saker bara för att väcka motpartens svartsjuka, hade Ella trott hörde det kvinnliga släktet till, fast männen var ju tänkande individer de också. Men det där som sägs, att kvinnans list övergår mannens förstånd – hur är det med den saken?

 

Ella var så bränd, så det hade tagit hela sommaren ända fram till nu på höstkanten – innan hon vågade tro på Dannys ord. Nu hade de i alla fall rott båten i hamn. De skulle viga livet åt varandra. Hjälpa varandra i stort som i smått. De var vuxna människor och även om de inte hade hela livet framför sig längre – hade de i alla fall de år som var kvar – framför sig. Ella, kände sig äntligen för första gången i det här livet riktigt trygg. Nu var prövotiden för Danny slut. Det där lilla spöket som hon tyckte skymtade fram ibland, det där att han dolde något, tröstade hon sig med att det var spår av hennes forna otrygghet. De hade haft så många onödiga gräl, om just det där att hon tyckte att det fanns något som han höll hemligt för henne, så nu skulle hon sluta att snoka.

Hon tackade Lotten i sina tankar. – Utan hennes påtryckning, skulle hon inte ha varit så här lycklig. Vad kunde hon göra henne i gengälld? tänkte hon.

Hon var i alla fall en människa som aldrig hånade henne, eller mådde gott, när det var någon missräkning hon råkade ut för. Hon var mer än en syster. Kan man ha tvillingsjälar gående här på jorden från ett tidigare liv, så var hon en av dem.

Det var hon som tipsade henne om den där lägenheten som hon så gärna ville ha. – Det kändes mindre farligt att lämna staden om hon i alla fall hade en övernattningslägenhet kvar här i stan. Det skulle kännas tryggt för både Tony och henne.

Tony kunde ta tåget upp till Värmland över någon helg om han ville hälsa på kompisar. Då var det ju bra om han hade en lägenhet att övernatta i. Det skulle väl kännas skönt att slippa hysa in sig hos kompisar.

Även för henne skulle det kännas bra, ifall hon skulle få för henne att försöka ta henne upp till bekanta någon gång fram över. Hon tycker att det är obehagligt att övernatta hos bekanta. Hon har så lätt för att få den där känslan av att vara till besvär. Nej, det här med en extra liten lägenhet, det var en försäkring, som ingav trygghet åt både henne och Tony.

Hon blev jätteglad när Lotten tipsade henne om att det fanns en insatslägenhet på ett rum och kök borta på Skogsrundan.

Hon hade ju fått ett torp i arv, men det hade hon inte velat sälja. Därför hyrde hon ut det och nu kunde hon lägga de hyresintäkterna på den här nya lägenheten. Då skulle den ju inte kännas ekonomiskt betungande, för då blev det ju i stort sett samma sak som om sitt torp hade stått obebott som en reservbostad.

Det enda extra det drog med sig var insatspengarna, men den summan skulle hon få ut när hon sålde min del i radhuset. Om hon då betalade insatssumman för lägenheten och kunde få den tillbaka någon gång i framtiden om hon så önskade, så var väl detta förfaringssätt lika säkert som en bankaffär, resonerade hon. Pengar insatta på banken gav ingen stor ränta, så kanske detta var ett bättre alternativ.

 

***

Kapitel 5

Kvällarna blev långa och dystra sedan Danny rest till Linköping. Ella hade vant sig vid att de träffades ofta, inte varje kväll, men åtminstone varannan i alla fall.

De hade levt så intensivt den här tiden. Pratat, planerat grälat och älskat hett och innerligt. Det fanns en skugga runt Danny, som inte Ella kunde begripa vad det berodde på. Han sa visserligen inte så mycket om sig själv längre. Hon fick nöja sig med det hon fick reda på under de första dejterna och med det borde hon ju klara sig. Någon dolde han för henne, det var hon ganska säker på. Förr eller senare skulle hon nog ta reda på vad det var. I övrigt tyckte hon att de var som skapta för varandra. – Hon var för första gången sedan hon blev änka riktigt lycklig. Allt tråkigt låg bakom henne nu. Det var framtiden som gällde. Trodde hon i alla fall.

Tur att Ella hade mycket att ordna med nu, annars hade nog tiden känts outhärdligt lång.

Tony skulle ju börja första året i gymnasiet nu i hösten. Det blev ju en hel del att ordna med, så att han kunde börja där i en ny skola i Linköping. Det var ju tur att alla de andra skolåren var avklarade. Han behövde inte förlora några gamla klasskompisar. Bara de som eventuelle skulle ha sökt till samma linje, som han. Annars skulle det bli nya elever även här hemma. Det gjorde Ella lite lugnare, för det var inte bra att rotrycka skolbarn, det visste hon.

Tony hade som tur var inget emot att flytta till Linköping. De skulle nu övergå från att vara infödda värmlänningar, till att bli östgötar. Ett stort steg! Det tyckte åtminstone Ella.

Tiden gick och det var ofta som hon själv fick ringa Danny, för att han glömt att höra av sig. Glömt! – Det lät inte bra, tyckte Ella.

Det blev nästan bråttom … Tonys skola hade redan börjat och Danny kom med än det ena förhindret efter det andra. Hon började nästan misströsta. Han ändrade och sköt fram datumet för Tonys och hennes flyttning gång på gång. Vad sysslade karl´n med? – Nu fick det snart bli lite fart, annars var hon tvungen att låta Tony börja i den skolan, som han skulle ha gått i.

 

***

Danny hade sålt hela det gamla möblemanget till en auktionsfirma och Ella hade varit till Linköping och städat hela lägenheten, från golv till tak. Så det var åtminstone avklarat. Snyggt och rent blev det.

Fönstren hade hon också fixat. Det var många. Gardiner blev en dyr historia för Ella. Hon pratade med Danny om det. De skulle dela på utgiften kom de överens om, men Danny kunde inte betala just då, för han hade ju varit sjukskriven och han hade betalat bra mycket till sin släkting för stugan som han nödgats hyra.  Dessutom hade han ju haft hyran för den här stora lägenheten, lät han henne förstå … Ja, jo … Visst, pengar går ju åt, men …

Ella valde ut gardiner, sydde dem själv på symaskinen som hon förutseende nog tagit med sig.

I sovrummet hade hon valt en vit tunn spetsmönstrad kappa att sätta emellan sidogardinerna som var också var vita, men av lite kraftigare mönstrad bomull. Överkastet som skulle komma när flyttbilen anlände, var i tjockt tyg. Nästan som täckjackstyg i svart och vitt. Ett par prydnadskuddar i vinrött och svart var också med i packningen. Det skulle bli snyggt.

Tonys rum blev en tung bomullsgardin, stormönstrad i svart, vinrött och vitt. Genomtryckt. Möblerna hade Tony valt ut hemma, ur en katalog. Han var bra på färger och former, den grabben. Tony hade skrivit upp det han ville ha på en inköpslista; en säng som var fäst i en blank stålrörskonstruktion. Extra bred. En spegelvägg, ett skrivbord i massiv furu och en skinnfåtölj i oxblod med tillhörande fotpall. Ett stort prydnadsträd fick varje kund till extrapris om de handlade för en viss summa. En herrbetjänt och ett sängbord, båda i massiv furu stod också på inköpslistan.

Tony ville inte ha någon matta. Hellre ett par fårskinn hade han sagt. Då kunde han lägga sig framför stereon på golvet och läsa läxor. Hans stereo och skivor skulle ju också komma med flyttlasset.

Det enda Ella behövde göra för att få Tonys rum möblerat, var att prata med dem i affären. – När äntligen möblerna och gardinerna var på plats, så rummet mycket fräscht och smakfullt ut. Det var massiva och lite tyngre möblemang och absolut manligt. Waow …! tänkte Ella. Vilken smak grabben hade. – Detta kommer Tony att trivas med. Hon var tvungen att slå sig ner i skinnfåtöljen och känna efter hur det skulle kännas att bo här. Hon lade upp benen på fotpallen – blundade och försökte slappna av. Det här skulle nog bli bra, när det blev färdigt, men än var inte allt klart. Bara Tonys rum och Dannys och hennes sovrum. En bra bit på väg i alla fall.

 

***

– OH!  Ella visste knappt var hon var när hon vaknade. Hon hade somnat. Hon blinkade och såg bort mot Tonys säng och mindes; javisst ja, jag skulle bara provsitta. Sedan såg hon ut genom fönstret, men där såg hon ju inte så värst mycket mer än himlen, för hon befann ju sig några våningar upp, men det var väl det här fönstret som vette mot baksidan. Hon reste sig upp en aning. Jo, då där utanför var det grönska och parkträd och en gång- och cykelbana, såg hon. Hon sjönk ner en stund till i fåtöljen. Så gott man sov i Tonys nya stol. Bättre än i en säng, men det hade kostat också, men det blev ändå inte så farligt dyrt, påminde hon sig. Alla de andra möblerna som behövdes utöver sovrummen, skulle ju komma med flyttbilen… – De möblerna var ju för länge sedan betalda och skulle inte kosta henne mer än flyttningen av dem. Så slutsumman för bosättningen skulle ju bli ytterst liten om man tänkte efter. Om man såg till hela kostnaden. Hon skulle ju inte köpa nytt mer än i de fall när möbeln inte fanns bland hennes gamla grejer. Eller om den som fanns inte alls passade. Bra, tänkte hon.  Det var ju precis en billig bosättning, som hon hade försökt göra. En bra och billig sådan och hon hade lyckats, kunde hon konstatera. Nu var hon nöjd.  

Vardagsrumsgardiner hade hon redan köpt och Gardiner till de övriga två rummet fick bli något som hon redan hade packat ner hemma. Det fanns alltid något som passade, resonerade hon. Mattor hade hon gott om, så den utgiften slapp hon.

Även om bosättningen blev relativt billig, tyckte hon att det var orättmist, att Danny skulle komma undan, helt och hållet. Det var ju i alla fall så att de skulle bo där allihop, inte bara Tony och hon. Danny kom på något konstigt vis undan. Endera hade han inte pengar just då. Eller så hade han inte växel när det var något de handlat gemensamt. – En tanke slog ner som en blixt: ”Ta den summan du ska ha Ella. Du kan låta honom få vänta på det han ska ha tillbaka. Du kan få vara skyldig honom ett tag. Vänd på begreppet människa!” – Nu började Ella skratta där hon satt. Det där var Lottens ord, tänkte hon. Så skulle hon ha sagt till mig, om jag hade beklagat mig för henne. 

– Ja, Lotten var en rådig människa. Blev aldrig bet, vare sig med karlar eller andra bekymmer. Häftig människa, mumlade Ella och reste sig upp. Gubevars – så stel man blir av att sitta en stund, så tittade hon på klockan …Två och en halv timme… då var det inte så konstigt att det kändes i hela kroppen.

 

***

 

Möblerna till Tonys nya rum hade Ella begärt att få hemkörning och hon hade talat med utkörarna, så de visste i vilket rum hon ville ha dem och på ett ungefär var de skulle stå, för Danny var i skogen och jagade älg just vid det tillfället.

En tvättmaskin hade Ella förtretligt nog blivit tvungen att kosta på lägenheten, för nere i tvättstugan var det så mycket folk som trängdes och snodde maskinerna för varandra, så det där tvättstugekriget ville hon inte bli en ny medlem i. Nej, nej!.

Hon skaffade en och lät en elektriker installera den innan hon åkte tillbaka till Värmland för att ordna med lite annat före den slutliga flytten. Den där tvättmaskinsinstallationen, den höll på att bli dyrare än maskinen, för det fattades trådar i dosan på väggen. När elektrikern öppnade den där lilla holken på badrumsväggen var den helt tom. Bara ett hål. Efter den saltade räkningen, förstod Ella vad den menat som myntat uttrycket: ”elektrikersvett är dyrare än saffran.”

Det verkade som om det bara var Ella som skulle ordna inför det här samboskapet. Ibland blev hon både lessen och arg, men Danny menade, att om han inte hade haft så mycket annat som han varit tvungen att ordna med, skulle han givetvis ha hjälpt henne med allt det som hon nu blivit tvungen att göra ensam och utan sin sambo.

Hon fick ju lov att förstå, att han hade bott uppe i Värmland ända sedan i våras och att det var mycket som blivit eftersatt. – Jo, det var ju klart, men … Där kom det en sådan där situation igen, tänkte Ella. En sådan där grej som hon inte hade något bra motsvar till. Han var som en såpad ål, den här karl´n, undanglidande på något vis.

Hon fick kanske inte begära för mycket. Han hade ju mått dåligt, men inom henne skrek rättvisans röst: Det har jag också gjort, men ingen har någonsin brytt sig om det!  För mig är det bara att spotta i nävarna och ta nya tag. – Aldrig ge upp, inte ens vila. Bara stressa på. Utan att tänka – helst!

 

***

 

Möblerna från Tonys gamla rum, skulle Ella flytta till en liten etta, som hon för säkerhetens skulle hyrde i hemstaden, för att ha något kvar att slå sig ner i, om det skulle gå riktigt snett. En liten lya kunde även vara bra för Tony. Då kunde han kvista upp till Värmland när han ville och han kunde alltid lita på att han hade någonstans där han kunde sova och även vara sig själv. Att slippa utnyttja vänner och bekanta, tyckte Ella, kunde vara guld värt. Det kunde ju även hända att hon ville återse sin hemstad och då hade hon ett ställe att ta in på, utan att behöva ställa till besvär för någon. Hon behövde inte känna sig som ett påhäng om hon hade en egen bostad. Det betydde mycket för Ella att inte behöva känna sig ivägen eller överflödig.  

På så vis skulle Tony inte känna sig lika rotryckt hoppades hon. Något var hon ju tvungen att göra för att döva samvetets röst, när ångesten ansatte henne och kom med anklagelser över att hon ryckt loss grabben, mitt i hans känsligaste ålder.

Släkt och vänner var inte nådiga i sitt dömande. Eller rättare sagt fördömande, för de ansåg att Ella måste ha blivit spritt galen som gjorde en så halsbrytande galenskap på det – som de kallade – ålderns höst. Åja, så fruktansvärt hög var dock inte åldern, men gott och väl medelålders, det förstod hon ju att hon var, men hade hon tur i fortsättningen, kunde ju den tiden bli ganska lång.

Den enda som inte försökte hacka ut ögonen på Ella var väninnan Lotten. Hon kände istället skuld, för att hon varit Ella behjälplig, att komma på denna "urbota, galna idé", som hon kallade det nu så här efteråt. Nu blev ju hon dessutom av med sin väninna. Till råga på allt elände och dessutom gillade hon inte Danny alls. Hade aldrig gjort det heller…!

– Ja, tänk hur det kan gå när haspen inte är på … eller när kärleken gör en både blind och döv långt upp i femtioårsåldern, sa Lotten och bad Ella hålla korpgluggarna öppna så hon kunde få klart för sig vad dessa skuggor var för något mystiskt. De där skuggorna som aldrig Ella lyckats få skåda i rätt ljus. Något dolde Danny, det var hon ganska säker på nu när hon nästan flyttat till Linköping, men då var det så dags. – Danny verkade vara lite för säker på sin sak, på att han hade fångat Ella, men än fanns det återvändo. Tony hade inte börjat på någon ny skola ännu.

Det skulle visa sig att den där ettan som Ella skaffade på stående fot mellan tvättstugan och tandläkaren kanske var det bästa av alla de bisarra påhitt hon hade fått för sig att göra just den här hösten. 11 500

 

***

 

Kapitel 6

Så kom i alla fall dagen som Ella hade väntat på. Dagen när flyttbussen backade intill hennes dörr. BRÖDERNA FÄRDIG AB. Så stod det med stora bokstäver på möbelbussens båda sidor.

Att det inte var första stället som de här gubbarna bar ut möblemangen, det fattade Ella ganska fort, för ett tu tre, så var alltsammans klart och de sa hej och lovade sända räkningen.

– Så där ja! Nu är hela bohaget på väg till Östergötland, suckade Ella och drog till sig den sista sittmöbeln hon hade, en bra och stor pall inköpt på IKEA en gång i tiden. Det var en pall som hade fått tjäna som både stol och ibland bord, men nu skulle den vara henne behjälplig när hon skulle putsa fönstren, för hon var ingen lång människa och fönstren var rätt så höga. Nu kunde hon börja flyttstäda på allvar. Skönt!

Ella bodde i en radhusvåning på tre rum och kök! Nu skulle äntligen livet börja på allvar igen. Hur hon hamnade i den här avkroken av världen en småstad i Bergslagen, det var knappt hon mindes, för hon tyckte att det måste vara 100 år sedan hon bodde någon annan stans än här.

– I med lite Ajax här – och lite såpa där. – Ella fann, att medan hon skurade och fejade, så hon var som en enda stor såpbubbla hela hon, så gnolade hon på de där ramsorna som hon sjungit för barnen när de var små.

– Ja, som det har varit, tänkte hon och vred ur skurtrasan och fortsatte torka parketten som var nästan nyinlagd. Den inläggningen hade kostat en del, hon hoppades nu att hon skulle kunna få ut lite det utlägget när hon sålde radhusdelen, som hon faktiskt inte hade några lån på längre. Storartat, berömde hon sig själv och städade vidare.

 

***

– Äntligen är min gamla bostad renskurad och fönstren putsade. Nu är det så rent här, så nu skulle jag kunna tänka mig att flytta in igen, sa Ella och höll händerna för kinderna och lät blicken går runt rummet och sedan ut genom det genomskinliga fönstret. – Hon skrattade åt sin egen inre kommentar, om att fönstren var genomskinliga igen.

Så här hade Ella alltid önskat, att hennes bostad skulle ha varit, men av kända anledningar, var ju det en utopi.    

Hon gick i strumplästen fram till altandörren i köket och såg ut genom det nyputsade glaset på sin fina altan, där trädgårdsmöblerna hade stått i många år, både sommar och vinter på grund av platsbrist och även brist på lust, att försöka sig på att tränga in dem någonstans när hösten nalkades. Radhusägare har inga extra-large skjul.

De bastanta brunbetsade furumöblerna hade stått där även den där ödesdigra februarinatten, när det där kraftigt underkylda regnet kom. Hon minns hur hon den kvällen ristat Olofs namn på brevlådans lock med nyckeln till köksingången, när hon hämtat reklamen som kommit sent. – Nej, usch! Den februarinatten ville hon inte minnas. Det rös till i henne som av frossa.

Hon lät i stället blicken svepa över alla sina blomplanteringar. Den fina barrväxtgruppen som ramade in hela altanen så fint, och den där lilla grinden som man kunde öppna och gå ut på  gräsmattan om man ville. Eller som hon gjort den där kvällen för så längesedan – gå tvärs över den glaserade gräsmattan och ut till brevlådan vid gatan.

– Ja, det var då det.  Oj, så längesedan det måste vara, sa hon för sig själv.

 Nu skulle den nya tiden komma, hon hoppades att allt skulle bli bra, för både Tony och henne och givetvis för Danny också.

– Oh! Du nya ljuva tid, nynnade hon och tänkte på Danny, så det pirrade i hela kroppen. Kär och galen … Jo, det var hon nog, det skämdes hon inte för att erkänna, om det skulle behövas.

Nu, skulle hon äntligen sparka loss och möta en ny vår sitt i höststormarna.

Min blick följde en ekorre som kom stressande över gräsmattan och fram till den plats där sitt fågelbord stod. Det skulle få stå kvar och hon hade lagt ut lite bröd på det. Nu lät han sig väl smaka den lille luringen.

Hon tänkte i tacksamhet på Lotten som räddat henne ur det tråkiga och enahanda liv som hon levt o så länge. Utan hennes hjälp hade hon inte haft den här underbara sommaren att se tillbaka på, nu när hösten snart skulle övergå till vinter. 

Löven for runt i cirklar ute på gräsmattan. De skulle hon kratta. Lönnen borta vid parkeringen, var alldeles röd och asparna längs genomfartsleden längre bort, var gula och orangefärgade. En del träd fällde löven tidigare än andra.

Hon öppnade altandörren. Luften var kylig och luktade höst. Hon hade frusit när hon putsade de sista fönstren.

Just som hon stod där och tänkte kom ett vindkast som nästan ryckt dörren ifrån henne.

Det kändes sorgligt när hon tittade ut på altanen. Nu skulle hon inte få se alla krokusarna, nästa gång det blev vår. Den jättestora bondpionen som var en sevärdhet …

Vem skulle ge den fullgödselmedel efter blomningen nästa år? 

 

***

 

Hon fick se en röd bil svänga in på min tomt. Det var Lisbeth, min arbetskamrat från biblioteket.

Hon hade ju födelsedag i dag, slog det henne.

Hon bar på en tårtkartong. Hade hon kaffe kvar? – Jo, det hade hon nog, men koppar …

Några muggar fanns kvar. Allt annat hade fått följa med flyttbilen. Hon skulle ju bara städa efter henne och kratta löven… Där avbryts hon av ringklockan.

Hur såg hon ut? – Med huckle om håret liknade hon nog en fäbodjänta som var på väg att mjölka kossorna på en säter.  

Hon öppnade och blev omfamnad av Lisbeth som sjöng: "Har den äran att gratulera".

Hon gick in i badrummet och rättade till håret. Slängde på henne ett par jeans i stället för de där mysbyxorna som var så vida och säckiga i benen. Tog av med den gamla, svarta munkNickean som hon haft på henne som skydd mot den isande höstvinden när hon putsade det sista fönstret. Om hon fällde upp luvan på den, såg hon ut som Liemannen. Usch!

Hon satte på kaffebryggaren. Tog fram brickan och dukade på den.

– Kom! Vi får sätta oss inne i vardagsrummet, hon har ju skickat möblerna med fyttbilen, sa hon och tog brickan och vandrade iväg.

I vardagsrummet hade hon en mysig hörna: En luftmadrass i ett hörn och några plädar. En pall hade hon sparat som sängbord. På den stod väckarklockan som hon nu ställde ner på golvet, för att i stället sätta brickan där. En liten teve och min transistorradio stod på golvet till lika med en hög tidningar och böcker.

Tony var hos sin syster Anna. Honom skulle hon hämta, när hon var klar för att ge henne av.

Hon gick tillbaka efter kaffet och sa till Lisbeth att hon skulle slå sig ner på madrassen.

Brickan var dukad med muggarna och ett par assietter samt bakelserna som hon haft med sig.

– Danny! Var är han?

– Han är före i Linköping, svarade hon.

– Jaha, men att han inte åkte upp och gratulerade dig, sa hon lite förvånat.

– Nej, men du vet bensinen …

– Äsch! Så får han väl inte resonera. Vad är han för en kavaljer?

– Nej, men du förstår … försökte hon att försvara honom.

– Vadå? Borde han inte vara lite mer uppvaktande? påpekade hon som en fråga.

– Njae … Han är väl kanske inte sådan, försökte hon medla.

– Är han snål?

– Nja, hon vet inte. Han har utgifter brukar han säga …

Hon visste inte vad hon skulle skylla på.

– Se upp, varnade Lisbeth.

Vad menade hon med det? Hon hade ju träffat Danny flera gånger.

– En skogvaktare har bra lön, sa hon. – Om han nu är skogvaktare, tillade hon.

– Vad menar du med det?

– Nej, hon menar väl inget särskild, men hon tycker att han har kommit med så många konstiga ursäkter sedan han vände tillbaks till Linköping. Hon vill inte att du ska råka illa ut!

En konstig rädsla steg upp inom henne. Vad visste Lisbeth, som inte hon …

.

***

Kapitel 7

Utsikten från Dannys lägenhet var faktiskt inte så dum. Huset var placerat så att baksidan vette mot ett grönområde. Utsikten från dessa fönster var nästan lantlig. Stora ekar växte på den sidan. En lekpark kunde man ana lite längre bort. Vägen till affärscentrat gick på den sidan. Man kunde se hur den asfalterade gång- och cykelbanan ringlade sig bort mellan kullarna och försvann bland alla parkträden. Visste man inte att det fanns både dagis, skola och affärscentra där bortom alla träd och backkrön, kunde man nästan tro, att man bodde på landet. Man fick en känsla av frihet och ändå så var det här i en storstad. – Fantastiskt.

”Jag bor med lantlig idyll i stadsmiljö”, brukade Ella säga att hon hade från lägenheten. Det gällde ju att titta ut genom rätt fönster, förstås. Fast det behövde man ju inte skvallra om, ifall man fick lust att skryta inför sina vänner och bekanta.

När man tittade ut genom sovrumsfönstret eller om man satt på den lilla balkongen som fanns på den så kallade baksidan, den som vette mot väster. Då kunde följa höstsolen ända tills den – med en sista rödaktig glöd – försvann bortom horisonten. Då brukade Ella tänka på sitt barndomshem. Hur nu det kom sig … Det kändes precis som om den där horisonten var det som skilde henne från sitt barndoms Bergslagen. Den där känslan fick hon så gott som varje gång när hon satt ensam där ute i stillheten och följde solnedgången.

 

***

 

Både Tony och hon trivdes bra. Skolarbetet gick också bra, trots att han inte varit med riktigt från början. Kamraterna var ganska tuffa, men reko, tyckte han.

För första gången på länge kunde hon andas ut. Det hade varit så mycket krångel med hela den här flytten. Danny tyckte inte om att hon köpte den där dyra enrummaren. Alldeles för hög insats, ansåg han. De pengarna hade det varit bättre att satsa på annat, menade han.

Danny tyckte det var urbota dumt att kasta bort pengar på det där viset. Vad skulle grabben med en så dyr insatsetta till?

Det hade nästan blivit en spricka i förhållandet – honom och henne emellan – i den där vevan. Hon hade blivit riktigt rädd där ett tag. Man får lov att vara försiktig. Det är inte så lätt att hitta vettiga livspartners vid min ålder, minsann. – Men för Tonys skull stod hon på henne och gav inte efter en tum när det gällde den där ettan som hon hade kvar i hemstaden.

 

***

Dannys lägenhet var stor … En femrummare. Alldeles för stor för bara oss tre, men på sätt och vis var det skönt, för det blev inte övermöblerat, som det så lätt blir i en mindre bostad. Det hade hon dystra erfarenheter av. Man vill inte så gärna slänga, bara för att det uppstått platsbrist. Man är ju en liten ekorre, tänkte hon. Fast den som spar han har … Det är också ett ordspråk att ta till sig.

    Man kom åt att städa ordentligt i den här lägenheten, utan att trassla in sig i en massa stol- och bordsben. Skönt!

 Ja, på tal om städning så blev hon riktigt arg, för dammsugare och sådana saker för städning och rengöring, hade Danny också sålt eller vart han hade gjort av det, för städskåpet var tomt.

Danny sålde mer än vad som var nödvändigt och det var en källa till förtret. – Att sälja både städgrejer och köksutrustning, var att gå för långt. – De grejerna hade han väl kunnat ha kvar i alla fall, ansåg hon som lämnat alla sådana saker – från min radhustrea – i den nya lilla ettan.

Likadant var det med köksutrustningen. Det fanns inte så mycket som en kastrull eller annat kökstillbehör, när hon skulle sätta igång att laga mat. Vad hade karl'n tänkt på? Skulle vi gå ut och äta – hela familjen?

Hon blev arg och frågade om han inte hade alla getter hemma … Hon var trött och sliten, så hon kanske överreagerade.

Bevara henne väl, så rädd hon blev, när hon märkte hur arg han blev. Den sidan hade hon aldrig sett tidigare.

Nå, han var kanske trött och överansträngd han också, försökte hon skyla över med.

Han vidhöll att hon varit oförskämd och att han inte trott att hon skulle kunna vara sådan som hon tydligen var …

Hon svarade honom att så farligt var det väl ändå inte …?

Han såg barsk ut en lång tid efter det.

VAD hade Danny tänkt på? Varje gång som hon talade med honom om saker som fattades och som han hade kunnat ha kvar, hävdade han att han inte ville ha några gamla saker kvar, som påminde honom om det som varit.

Om det var henne han ville förskona, så var det omtänksamt i överkant, ansåg hon. Hans fru var före henne, så varför skulle hon ta illa upp om det var några saker som tillhört henne som vi fortsatte att använda. Inget som fanns kunde påminna henne om henne. För hon hade inte gjort henne illa på något vis och hon hade aldrig träffat henne. Hon var rätt och slätt en föregångare. Dannys och hennes liv tillsammans – ansåg hon var historia nu.

Till en början tyckte hon väl att det var omtänksamt av Danny att säga att hon inte skulle behöva ärva en annan kvinnas hem, men när det gällde städattiraljer och kastruller… hade det inte gjort henne så värst mycket, för det var hon som fick ersätta allt som Danny i omtanke om henne hade gjort sig av med.

Hon som fick ersätta allt som han förskonade henne för, blev irriterad, för hon såg ju hur det tog hårt på min ekonomi och hon började tycka att Danny hade gått långt utöver gränsen, för hur man gör.

Det var inte bra det här att hon fick stå för allt. Han lockade ju fram de allra sämsta sidorna hos henne.

En annan sak också: Hon hade märkt att han kunde ljuga. Inte så bra, men det var så att säga Goda Försök.

Hon var tränad i att utläsa när en karl ljög. Hon hade ju mångårig vana, kan man säga. Olof hade ju också ljugit friskt, men han ljög bra, så man fick anstränga sig för att lista ut vad som var lögn och vad som kunde vara rimlig sanning. Så det blev ju en aning spännande.

Danny han ljög så ofantligt dåligt, men istället blev han förbannad när hon talade om för honom att det var till hundra procent lögn. Han blev rasande om hon inte gick på hans egenhändigt hoptotade lögner.

Ibland undrade hon, om han överhuvudtaget kunde begära en så orimlig sak av henne. (Ingen människa skulle ha trott på så helt omöjliga lögner, så löjliga var de.) – Men han tycktes tro på dem själv, annars skulle han väl inte ha blivit halvt vansinnig, över att hon vägrade gå på dem.

 

***

 

Efter det hon flyttat till Linköping, blev det slut på de få biokvällar som vi under sommaren, kostat på oss. Danny sa varje gång som hon frågade om vi inte kunde gå på bio:

– Bion den har vi ju i vardagsrummet. Det duger väl …

En sådan sak som att hyra en videofilm och göra lite festligt en fredagskväll … Nej, det var inte att tänka på. Visst fick hon hyra en film om hon ville, men han skulle aldrig slänga pengar i sjön på det viset som hon gjorde, förklarade han och ändå var hon verkligen ekonomisk. Det var ju för tusan han som alltid var pank och det sa hon till honom och då såg hon att han tog illa upp.

Det började torna upp sig små moln på min rosa himmel. Vad kunde det betyda? Var min lycka hotad?

När han kom hem från skogen en eftermiddag och talade om att han sålt bilen, då trodde hon att hon skulle trampa ur dojorna av frustrering.

Vad menade han med det? Den kunde väl inte påminna om hans döda fru? Den frågan ställde hon också.

– Nej, men brusa inte upp nu, gumman! sa han. Hon tänker ekonomiskt.

– Pytt! sa hon. Var har du den ekonomin? Du låser ju oss bara begriper du väl. Hur ska du nu komma till jobbet i fortsättningen? frågade hon.

– Lilla vän! Det här är en storstad, icke att förglömma. Här går det bussar härs och tvärs, så tätt att de nästan kör om varandra i rutterna. Så du kan ju enkelt ta dig till jobbet, även utan bil i fortsättningen, kläckte han ur sig.

– Ånej! Det är väl – förhoppningsvis – inte min bil du sålt? Går du och säljer din egen, så är det väl du som får passa den där förnäma busslinjen, svarade hon och sjönk ner på en köksstol och lade upp armbågarna på köksbordet och lutade huvudet i händerna. Vad skulle hon ta henne till med den här varelsen, tänkte hon. Har han blivit helt knäpp? Han var fullständigt förvandlad. Hon kände inte längre igen min älskade Danny.

– Du har ju inte alls långt till ditt jobb, fortsatte Danny att mala. Så det passar ju att du tar bussen. – Hon måste ju använda den bilen som vi har kvar, förstår du väl. – Hon har ju för det första längre till sitt arbete, dessutom går det ju inga bussar dit hon ska, förklarade han.

 Detta sa han med en säker och överlägsen min och utan att möta min blick.

Att han inte skämdes!

Varför gör du så här emot henne, Danny? frågade hon.

Vaddå gör? svarade han. Hon gör väl inget emot dig?

Som vanligt en fråga tillbaka, vad var detta för politikersnack, vem tog han henne för?

– Jamen du ljuger för henne och handlar utan att prata med henne, sa hon.

– Ljuger! röt han. Det gör hon verkligen inte. Du är oförskämd! Hur kan du påstå att hon ljuger?

Detta var bara för mycket, tyckte hon!

Han brukade ljuga och se lika troskyldig ut som ett barn. Det kvittade hur stora lögner han än drog. Hon kände hur maktlösheten drog in över henne, som en grå Londondimma.

Vad var det som Danny vecklat in sig i? Det måtte väl vara utpressning allra minst, slog det henne. Han var ju beredd att sälja sig själv. Eller var det kanske henne han tänkta göra sig av med här näst?

Hon väcktes ur sina tankar när han sa:

– Vi måste tänka logiskt! Vi kan inte ha två bilar när vi bor så centralt!

Ska man skratta eller gråta över en sådan man?

– Vad ska du göra med pengarna som du fick för bilen och hur mycket var det?

– Varför frågar du det?

Ständigt detta … Varför frågar du det? Alltid en motfråga. Varför kunde inte karl'n svara på frågan istället? Detta retade henne. Om han frågade henne om något, var det nog säkrast att svara.

– Det var ju en skaplig bil, så hon hoppas att du fick bra betalt i alla fall!

Det var det enda hon kunde säga. Längre än så skulle hon inte komma. Nu kunde hon de flesta svängar och refränger vad det gällde den här mannen.

Nu undrade hon bara, vad hon hade gett henne in på … Kunde det röra sig om sol och vår, slog det henne. Nej! Det var det inte heller likt.

Vad katten var han för en luring? Hon blev inte klok på den här människan.

Danny harklade sig, och så kom hans svar:

– Åh, så förskräckligt mycket var väl inte bilen värd, sa han. Vad vi ska använda pengarna till är väl inte så noga, vi lever ju ihop och vi ska ju gifta oss. Vi kan åka på en fin smekmånadsresa.

Du Store Tid! Vad svarar man på det här? Var det omtänksamhet mot henne – även det här? – Nej, ville hon skrika, men om han menade att han ville satsa en så stor slant på vår lycka, så kunde hon ju inte börja stormskälla på honom.

VAD skulle hon ta henne till? Nu skulle hon ha behövt få tag i en rådgivningsbyrå för nyförälskade.

Hon kände henne matt sitt i min stora lycka. Hon visste inte vad hon skulle säga – känna – tänka – tycka eller vad hon skulle ta henne till.

Hon kände henne helt bakbunden av Danny. Han gjorde fel emot henne. Danny gjorde allt det här på ett sätt som gjorde honom oåtkomlig för henne. Hon kunde inte förebrå honom, för han försvarade sig med att han gjorde det av omtanke för oss båda och att hon borde vara glad och tacksam. Han hävdade alltid att han hjälpte henne med allt … Han talade om att han kunde fixa det eller det, men därvidlag brukade det stanna. Hon kunde inte stoppa honom eller få honom att se sitt handlande från sitt håll. Han tycktes tro att han redan utfört allt som han lovat fixa.

Vad han än gjorde, förväntade han sig att hon skulle visa tacksamhet och gjorde hon inte det, blev han irriterad och stingslig. Allt var enligt honom gjort i kärlek.

Det var tur att hon inte hade sålt sitt torp, slog det henne, för då hade han väl plockat av henne så mycket som gått. – Nej, så fick hon inte tänka. Han var nog ingen sol och vårare. Nej! Han var skogvaktare – inte miljonär. Det är klart att allt kostar. Resor till arbetet, olycksfallsförsäkringar, bensin, bilförsäkringar och allt möjligt annat. Sjuk hade han också varit en längre tid. Han hade fått dålig ersättning från försäkringskassan. Det hade han talat om för henne massvis av gånger.

 

***

 

En dag när hon just hade kommit hem från jobbet. Trött och sliten och slagit henne till ro vid datorn, ringde det på dörren. När hon öppnade blev hon stående öga mot öga med en proper kvinna i femtioårsåldern.

   Hon hade trott att det var Tony som glömt nycklarna igen, för det hade hänt tidigare. Så hon hade haffat med henne soppåsen på min väg mot dörren. Hon måste ha sett ut som ett förvånat fån, där hon stod på tröskeln med en stinkande soppåse i ena handen.

– Var är Danny? frågade kvinnan.

Vad var nu detta?

– Jaa, han är väl i skogen som vanligt, antar hon. Var skulle han annars vara? flög det ur henne.

– Skogen!? svarade den paranta damen, och såg på en gång både förvånad och undrande ut. Vad i helskotta gör han där?

– Ja, hon menar att han är på sitt arbete, förklarade hon.

– Det var något nytt. Skogsarbetare … Straffarbete då förmodar hon, sa damen och det var nästan så att hon skrattat till när hon sa det, men hon fick snabbt ordning på sina anletsdrag igen. – Det har han i så fall inte nämnt något om till henne, fortsatte den parfymstinkande damen efter en liten konstpaus.

– Ja, du får väl stiga in … då – men du borde kanske presentera dig först!

Då både log och fnös damen samtidigt och sa lite kaxigt:

– Kanske det är du som ska presentera dig för henne istället!

Så klev hon resolut över tröskeln som den självklaraste sak i världen. Inkommen i hallens skumrask, började hon så sakta knäppa upp kappan medan hon gick – ett steg i taget – baklänges med ett krampaktigt grepp om soppåsen.

Vad var nu detta? Vad skulle hon ta henne till? En människa som helt fräck bara klev rakt in i sitt hem, utan att ens fråga eller tala om vem hon var. HELKNÄPPT! ansåg hon.

Efter något som kändes som en evighet, och efter det att damen muttrat över att hallspegeln var borta, tog hon i alla fall av sig sin hatt och sa liksom för sig själv: "Nå det finns väl en spegel inne på gästtoaletten."

Så traskade hon om hörnet och försvann in på gästtoaletten och stängde dörren väl om sig. Hon till och med reglade, som om hon varit rädd för att hon skulle följa efter henne in dit.

Där inne stannade hon både länge och väl. Hon till och med pratade för sig själv, eller om hon händelsevis haft en mobil – med sig i handväskan – som hon slagit något nummer på och pratade i.

Fast mobiler var inte så vanligt då ens i slutet på 90-talet. Datorer och mobiler var inte riktigt var mans egendom än, fast det var ju då som de började föröka sig långt utöver kontorslandskapen.

Danny hade ingen mobil, trots att han var skogvaktare och mycket väl skulle ha behövt ha en, med tanke på den risk som han tog i ett sådant arbete. Därför kunde hon inte nå honom, för att fråga vad hon skulle göra?

Springa ner till någon granne i våningen under och säga: "Hjälp!" – "Hon har fått in en galen människa i sitt hem”! – "Hon gömmer sig på toaletten."

Nej, så kunde hon ju inte bära henne åt. VAD i fridens namn gör man i en sådan här, minst sagt prekär, situation? Inte ringer man väl polisen? Nej, det vore väl för drastiskt.

Att hon hade varit inne i den här lägenheten förr, det begrep hon, för hon hittade ju vant både hatthyllan och toan. Att det finns speglar på en toalett, det är ju vanligt, men att det fanns en gästtoalett, precis som hon nämnt, det är inte standard i alla lägenheter, och hon kunde ju vägen dit, utan att använda karta och kompass.

Så välorienterad var hon, det märkte hon. Kunde hon vara någon släkting av något slag? – Varför hade hon inte presenterat sig? Vad var hennes ärende och vad ville hon Danny?

Till sist beslöt hon henne för att ropa och be henne tala om vem hon var och fråga henne vad för ärende hon hade. Hon ropade:

– Kan du inte säga henne vem du är – åtminstone!?

– Hon äger den här våningen, svarade hon lite lågt, och hon heter Clivia Norton.

– Norton! – – – Heter du Norton? svarade hon med små flämtningar mellan varje ord.

Samma efternamn som Danny hade. Kunde det vara …? NEJ! Det kunde det ju inte alls vara! Hon var ju ...

Så där stod vi länge och bollade frågor och svar till varandra – alltså genom den stängda toalettdörren. Hon hörde att hennes behärskning inte höll. För visst snyftade hon emellanåt?

– Gråter du??? frågade hon helt spontant.

Ganska dumt förresten, för det hörde hon ju alltför väl att hon gjorde.

– Jaa, pep hon där inifrån. Visst gråter hon. – Det kanske du också kommer att göra, när hon har talat om att det är du som ska utrymma det här huset. Inte hon! För det är hon som är fru Norton.

Sedan blev det helt tyst. – Som om hon tvärdött.

– GODE GUD! – MIN HELIGE SKAPARE!

Nu orkade hon inte stå längre. Hon sjönk ihop borta i det mörkaste hörnet av den omöblerade hallen. Med soppåsen bredvid henne, som stöd för armen. Danny hade skjutit upp det där möbelköpet – som vi skulle göra – till okänt datum. Precis som han gjorde med det mesta nu för tiden. Allt sattes på framtiden, och helst på ett obestämd datum.

Hur hängde det här ihop? Den frågan kretsade omkring i sitt huvud som en velig vinterfluga på en ljus vägg.

Det rasslade till i låset på toalettdörren och den gled sakta upp och ut kom en förgråten kvinna med svart maskara under sina vackra, mycket sorgsna ögon.

Hon berättade mellan snyftningarna att hon fått ärva ett ganska stort företag utomlands efter en knarrig gammal släkting. Inga miljoner i kronor räknat, utan ett företag som hon kunde arbeta upp och sätta på fötter igen om hon ville.

Eftersom hon faktisk var en driftig kvinna, hade hon sagt upp sin anställning här i Sverige och flyttat utomlands. Där hade hon startat upp den nya firman och nyss fått ruljansen att gå runt.

Det hade varit meningen att Danny skulle komma efter och att möblerna skulle skickas till hennes våning i Tyskland. Det skulle ha varit gjort för längesedan, berättade hon. Den våningen hade stått tom hela tiden. Danny hade skyllt på allt mellan himmel och jord.

Hon hade i väntan på sitt dyrbara möblemang fått ligga på en luftmadrass.

Hon hade inte ärvt några stora summor i kontanter. Det var företaget som var arvet och Danny hade tjatat om att hon skulle sälja det för att få loss lite MONEY, som han hade kallat det. Så de kunde unna sig lite roliga saker innan de blev för gamla.

Om detta hade de bråkat länge. Tills de till sist blev så bittra ovänner, att Danny hyrt sig en stuga uppe i Värmland och stuckit ifrån alltihop, berättade Clivia.

Hon, Clivia, hade flyttat ensam med det allra nödvändigaste. Danny hade lugnat sig så småningom och lovat – på heder och samvete – och otaliga löften om bättring – att han skulle komma efter.

Han skulle ombesörja flyttningen av hennes antika möbler, som var värda en förmögenhet och var ett arvegods från hennes föräldrar. Hennes egen bil hade Danny fått ha kvar så han kunde ta sig ner till Tyskland utan större besvär. Hans egen kärra var ganska risig, så den skulle han köra till skroten.

Danny hade sagt upp sin tjänst som handläggare på försäkringskassan tidigt i våras, det visste Clivia, men sedan hade han bara kommit med än det ena och än det andra konstiga och knappt trovärdiga förhindret, för att kunna skjuta upp sin egen flytt till Tyskland.

Han hade skyllt på allt mellan himmel och jord och hon hade gått på det – "För kärlekens skull", snyftade hon.

Hon hade trott på alla hans historier – ända till dess att hon tyckte att det kändes helt sanslöst med alla förseningar och hopkokat krångel som Danny endera ringde eller skrev till henne om.

– Rena storyn! kved hon, där hon nu satt i hörnet på golvet bredvid henne.

Hon snöt sig i en parfymdoftande näsduk som hon fiskade upp ur ett ytterfack på den svarta, eleganta handväskan.

– Alla hans sagor som han diktade upp för henne. Alla lögner som hon har gått på – allt svek. Clivia grät så hon nästan hickade.

Hon hade tyckt att allt detta som Danny försökte få henne att tro på, börjat verka helt otroligt. Därför hade hon bestämt sig för att resa hem en sväng och undersöka vad det egentligen var som inte stämde. För något var det, hade hon tyckt. Allt kunde – absolut inte – vara sant – hade hon tänkt.

– Och nu när hon stod utanför min egen dörr och upptäckte att nyckeln inte längre passade. DÅ FATTADE HON; att det var något som inte stämde – men hon visste ju fortfarande inte vad, snyftade Clivia och snöt sig ännu en gång i den där fina näsduken som hade en fin liten spetskant runtom.

Hon hade inga ord överhuvudtaget. Hon bara satt där på golvet och såg på henne och lyssnade. Till sist fick hon lite mål i munnen och då sa hon:

– Detta var en fruktansvärd historia!

Så här efteråt kan även hon se att hon borde ha reagerat för vissa saker. Inners inne gjorde hon nog det, men hon lade locket på varje gång som den där varningssignalen ljöd inom henne.

Även hon hade fått ett arv. Hon hade strax innan hon träffade Danny fått ett torp i arv efter min morbror Jarl.

Första tiden efter tillbakaflytten till Värmland, bodde Tony och hon där i ettan. Nu är Tony också vuxen och gift. Hon själv bor nu permanent här i torpet ute på vischan. Hon bor ensam utan någon ny man, och det är kanske inte att undra på. Det kommer att dröja innan hon vågar lita på en man igen – om ens någonsin.

 

© Ingbritt Wik