152 000 tecken inkl. blanksteg

 

Sara Pettersson – marinbiolog

Mikael von Sederkrona – musiker

Ninja von Sederkrona mor – till Mikael

Oskar von Sederkrona far – till Mikael

 

Det var nyårsaftonens förmiddag och Sara Pettersson var i full färd med sin manikyr. Hon hade lagt upp krämer, oljor och bomullstussar och radat upp flaskor med nagellack i olika färger. Allt var upplagt på teakbrickan, som hon placerat på badrumspallen. Hon satt med en bomullstuss som var indränkt med aceton och gned bort gammalt nagellack från naglarna.

När hon var klar med manikyren, ämnade hon gå till Eivor som bodde i samma kvarter. Hon hade lovat att sätta upp Saras hår i en festfrisyr som tack för att Sara varit så hjälpsam och lånat ut sin bil till henne i ett nödläge förra veckan.

Miljöcenter AB. som Sara arbetade på, bjöd sina anställda på Nyårsfest på Stadshotellet just den här kvällen. Det brukade vara mycket folk på Statt en nyårsafton. Det var alltså inte bara Saras arbetskamrater som skulle vara där.

I den abonnerade festsalen, var ett långbord dukat för firmans gäster. Resten av Statt var ledigt för vem som helst och dansgolvet var stort. Det kunde mycket väl dyka upp någon elegant och skötsam herre en sådan speciell kväll som nyår. En man som kanske kunde intressera henne. Bäst att göra sig riktigt fin, tänkte hon.

Väninnan gjorde en vågad uppsättning av Saras mörka hår och satte små, blänkande prydnadsspännen här och var. Det såg exklusivt ut. Jättesnyggt!

Med den svarta långklänningen, vars dekolletage var kantat med svandun, blev hela intrycket mycket i ögonfallande. Nästan för mycket, tyckte Sara själv. Men det var nyårsafton.

– Du ska inte vara så blygsam, Sara, förmanade Eivor. Du behöver synas, så du får tag på en karl någon gång. Det är på tiden. – Seså! Stick i väg nu och ändra ingenting! Kom ihåg det! För som du ser ut nu, blir du kvällens drottning på balen, skämtade hon.

 

***

 

Långdragna middagar var inte Sara värst begeistrad av. Det började alltid krypa i benen eller så började det klia på ryggen, så hon knappt visste var hon skulle göra av sig. Man kan ju knappast ta gaffeln och sticka innanför klänningskragen för att klia sig på ryggen, hade Sara skämtat med Eivor, när de under eftermiddagen diskuterat hur bra eller dåligt de trivdes på firmafester.

Om sanningen skulle fram, så var det nog för dansens skull som Sara tackat ja till den här festen.

Så småningom blev det dags för orkestern att spela upp till aftonens första dans.

Det var inte Saras drömprins som bjöd upp henne allra först. Utan en man som fått lite för mycket dyr dryck till maten, så han trampade henne rejält på ena foten. Skadan blev så pass allvarlig, att de blev tvungna att stanna upp mitt på dansgolvet. Pinsamt, tyckte Sara som blev tvungen att luta sig mot en pelare vid kanten av dansgolvet, medan hon examinerade fotskadan. Att luta sig mot kavaljeren var inte att tänka på, för han hade nog med att hålla sig själv upprätt.

Den mannen som Sara däremot blev intresserad av, var givetvis en som hon inte kunde få. Det är ju en oskriven lag, att den man inte kan få, är alltid den som blir mest åtråvärd. Det var en mörkhårig man i orkestern som Sara fastnade för. Han som var den ene av de två saxofonisterna. Hon hade mött hans blick flera gånger när hon dansat förbi där framme vid scenen, där orkesterkillarna stod och spelade. Den killen var tjusig. Nästan blåsvart hår, hade han. Han såg nästan sydländsk ut.

Orkesterkillarna dansade aldrig med restaurangens gäster, så den killen kunde Sara glömma. Orkestern var inte ditkommen för att roa sig, utan för att se till att andra kunde ha roligt. Det var mycket folk på Statt den här speciella kvällen. Så det fanns kanske någon annan, stilig kille som kunde vara intressant för henne.

Just vid tolvslaget slutade orkestern spela, för att ge lite andakt åt det nya årets inträdande. Just då befann sig Sara alldeles nedanför scenen. Istället för kyrkklockor lät orkestern cymbaler och trummor ljuda ut över gästerna med tolv majestätiska och mäktiga slag för att välkomna det nya året.

Därefter spelades ”Du Gamla Du Fria”, och alla stod tysta, nästan andäktiga. Sara som hade lätt för att bli rörd, kände hur en tår smög sig ner över ena kinden. Oh! så förargligt! Hon försökte i smyg torka bort tåren utan att förstöra makeupen. Till sin fasa, såg hon hur den stilige mannen log och nickade mot henne. Innan han åter satte saxofonen till munnen, höjde han handen ett par gånger med handflatan uppåt, ungefär som om han ville säga: ”kom-igen-upp-med-humöret!”

Efter nationalsången fortsatte dansen, med “As a bridge over troubled water …” Lustigt nog var det just Saras drömprins som sjöng solo. Hon tyckte att det kändes precis som om han sjöng bara för henne. 

Strax före sista dansen, kom just den här orkesterkillen fram till Saras bord. Bugade och presenterade sig som Mikael von Sederkrona. Han hade kommit överens med kompisarna i orkestern att under sista dansen – skulle de spela sådana låtar som hans saxofon inte behövde medverka i. På så vis kunde han bjuda upp ”Damen i svart”. Orkesterkillarna lovade att åtlyda Mikaels önskan. Så nu bad han Sara att hon skulle spara sista dansen åt honom:

– Save de last dance …, sa Mikael och log mot henne.

– Gärna, gärna, svarade Sara saligt och kramade lite hårdare om hans hand som hon fortfarande höll i efter att de presenterat sig för varandra.

Helst skulle Sara ha velat hålla den här mannen i handen resten av kvällen, men det kunde ju inte gå för sig. Det Sara fastnade för var Mikaels utstrålning och hans enorma charm. Inte för hans efternamn som förmodligen bar anor av blått blod.

 

***

 

Sara började bli nervös, skulle Mikael verkligen komma att bjuda upp henne när det blev dags för sista dansen? Hon var ängslig för att han skulle glömma bort det eller kanske få syn på någon annan kvinna som attraherade honom mer.

Dansen före den sista dansen var Sara uppe och dansade med en skaplig kille, men inte kunde han mäta sig med Mikael. Sara blev så nervig när hon dansade förbi där framme vid scenen. Hon vågade inte titta upp på Mikael.

När den dansen var slut och hon sjönk ner på sin stol, verkade det som om Mikael tänkte stå kvar där framme. Borde hon kanske ha nickat åt honom när hon dansade förbi? Kanske tyckte han att hon verkade för ointresserad?

Så annonserades sista dansen, och bandet spelade upp och Mikael stod kvar på scenen …

Saras hjärta sjönk så hastigt, så hon nästan tappade andan. Men så nickade han åt en av grabbarna, ställde saxofonen ifrån sig och hoppade ner från scenen. Med långa steg kom han gående i riktning mot Sara. Oh! Han kommer, sjöng det inom henne.

Mikael dansade precis så där underbart nära som hon hade fantiserat om att han skulle göra. Hon kände sig som om hon befann sig i en dröm. ’Balens drottning’, hade hennes väninna sagt. Nu kände sig Sara verkligen som balens drottning. Hon kunde ha tagit hela världen i famn just denna nyårskväll. 

 

***

 

På nyårsdagen ringde Mikael och bjöd ut Sara på middag. Det bar iväg till den nyöppnade restaurangen ”Stjärnljus”. Den middagen var inte billig. Mikael verkade ha exklusiva vanor, började hon misstänka och det bekymrade sig Sara över. För hur skulle hennes enkla person kunna passa ihop med den här belevade mannen? Fast visst kändes det härligt att bli så fint uppvaktad, det kunde hon inte förneka. Fast i fortsättningen ville hon ha det enklare.

Mikael fortsatte att uppvakta Sara med blommor eller choklad. Då och då hade han med sig en flaska vin när han var bjuden hem till henne. De trivdes ihop och hade trevligt när de träffades. Deras bekantskap djupnade ganska snart och blev en fin kärleksrelation.

– Äntligen kan jag sluta jiddra ute på krogar och dansbanor, för nu har jag hittat min prins, sa Sara till sin väninna.

Efter endast ett halvår var det inte längre enbart passion som Sara kände. Det var äkta kärlek från hennes sida. Hon kunde mycket väl tänka sig att leva resten av sitt liv med den här mannen. Om han bara inte varit så exklusiv i sina utsvävningar, tänkte hon ibland. Hon hade trott att det skulle gå över när han väl blev ordentligt varm i kläderna och vågade vara sig själv inför henne, men nej – tyvärr …

Mikael förblev den han var. En aning uppblåst och alldeles för självsäker. Det var endast det dyraste som var gott nog åt den mannen. Sara började förstå, att hon inte kunde ändra på hans sätt att leva. Ville hon ha honom, så fick hon ta honom precis som han var.

Ibland när de drack kaffe hemma hos Sara i hennes andrahandslägenhet, där både möbler och porslin ingick i hyran, kunde Micke fälla mycket dumma kommentarer – som den gången när han undrade varför hon inte köpte andra kaffekoppar. Några med stil, i stället för att använda de där billiga, som hörde huset till. Att Sara blev arg och struntade i att dölja sin harm, tycktes inte bekymra Mikael.

En lördag när de var ute på staden tillsammans och Sara ville gå in på en bosättningsaffär för att köpa sig några dricksglas, föreslog Micke att hon kunde skriva upp glasen på jultomtens önskelista, så skulle han ombesörja att tomten kom med några fina kristallglas. Sådana glas som var maken till hans designade glas som han hade hemma hos sig.

– Aldrig! Kommer aldrig på fråga, svarade Sara bestämt. Jag ska ha dricksglas nu och jag ska inte ha kristall, för jag har så bråttom när jag diskar, så kristallglas kommer aldrig att hålla. Det ska vara okrossbara vardagsglas, förtydligade hon och spände blicken i Mikael.

Micke viftade till med ena handen och hade givetvis en invändning att komma med.

– Äsch! När vi är gifta ska du inte behöva diska för hand. Det finns maskiner som är gjorda enbart för att diska.

Sara var inte så ung, och inte heller lika oerfaren som Micke hade hoppats, att hon skulle vara. Det gick inte så bra att styra henne.

Sara hade visserligen levt singel under många år, men några kortare förhållanden hade hon i alla fall haft, fast inget som hon hade satsat helhjärtat på före Micke. Han var den förste som hon fastnat på allvar för.

Nu hände det allt oftare att Sara ställde sig frågan, huruvida hon skulle fortsätta relationen med Micke eller om hon kanske borde bryta på grund av deras olika sätt att se på livet. Han var ju snäll och omtänksam, men lite märkvärdig, eller var det bara ett spel? Hon kunde knappast fråga rent ut.

Nu var alla Saras studieår till ända, då hon bott på olika platser i möblerade andrahandslägenheter. Hon skulle skaffa sig en egen våning och det såg hon fram emot. Det skulle bli skönt att få sätta sin egen prägel på bostaden.

Sara var nu en framstående marinbiolog och hade lyckts komma upp sig på den där karriärstegen, som många pratade om. Hon skulle inte tävla om översta pinnen på stegen, för hon hade det bra där hon befann sig. Hon ville lära sig mer, enbart för sitt stora intresse av djurlivet i havet och miljön för övrigt. Det var inte heller lönen som sporrat henne i yrkesvalet, för den hängde nog inte med som den borde. Huvudsaken var att hon trivdes, ansåg hon.

Det var inte keramik och äkta kristall som lockade nu när Sara skulle köpa utrustning till ett eget hem. Någon dyr servis att äta på behövde hon inte ha. Dög det inte för gästerna att dricka och äta på samma sorts porslin som hon använde, fick de väl gå någon annan stans, resonerade hon. Sara var enkel och praktisk. Visst kunde hon kosta på sig fina och dyra saker, men inte för att andra tyckte att hon skulle göra det.

 

***

 

Så kom den dagen när Mikael ville presentera Sara för sin familj. Micke försäkrade henne, att hon var så välkommen. Att Mikael tillhörde en familj som höll sig lite för mer än andra, hade Sara räknat ut på ett ganska tidigt stadium, men hon skulle inte leva med Mikaels släkt – utan med honom själv. Därför hade hon inte tagit sig några större bekymmer för den saken. Inte förrän nu när han ville att hon skulle följa med hem till hans föräldrar och hälsa på.

Mikaels barndomshem var inte något mindre än en flott Herrgård några mil utanför staden. Att hon, enkla Sara, skulle bli svärdotter i ett sådant palats, kändes nästan otroligt. Det hade hon aldrig kunnat föreställa sig.

Sara var inte bördig från någon adlig eller rik släkt. Hon bävade faktiskt för den här uppvisningen, men hon förstod att hon inte kunde komma undan. Det hörde liksom till att man bekantade sig med släkten, innan man gifte sig.

Dagen före midsommarafton kom Mikael för att hämta Sara utanför hennes bostad. Artigt, som den värsta betjänt, visade Micke in Sara på passagerarsidan i sin lyxbil, som han nyligen köpt, och så for de iväg ut i den vackra sommargröna naturen.

Sara försökte intressera sig för det hon såg i stället för att bekymra sig för mötet med svärföräldrarna. Färden gick genom mörka skogspartier och slättland med åkrar och ängar. För att här och var nästan omärkligt försvinna in i små skogsdungar, med skira lövträd, för att efter några kilometer bytas mot nya åkrar eller hagar med betande kossor. En liten slingrande älv rann fram på ett ställe i det kuperade landskapet. På älvbrinken gick det både vita och svarta får och betade bland enbuskar och stora flyttblock, som var kvarlämningar från istiden. En mängd kullersten låg även högt över strandlinjen, likt häckande fåglar.

Mikael saktade farten när de kom till en avtagsväg, där det stod Sjövik Herrgård på en vägskylt. Där försvann asfalten och en smal krokig grusväg tog vid. Det var den gamla riksvägen som de skulle följa ytterligare en mil. Så småningom svängde de in på en ännu mindre grusväg som var rak och kantades av en lindallé. Sara förstod att detta var uppfartsvägen till Mikaels föräldrars hem. Det ilade till invärtes, tyckte hon, och blev arg på sig själv. Varför var hon så uppskruvad inför det här mötet? Mickes föräldrar kunde ju vara både enkla och rara, även om de bodde flott. Fast med Mikaels dyra vanor, anade Sara att han var van att vältra sig i överflöd och lyx.

Sara drog några djupa andetag för att lugna nerverna. Inom sig önskad Sara att hon fått kliva ur den lyxiga bilen och ta en promenad bort till en samling får, som betade längre bort i landskapet. Tänk så avslappnande det skulle kännas att få göra dessa varelser sällskap i hagen.

Längst uppe på åsen låg den slottsliknande Herrgården, vitrappad som en vakande jätte. Sara såg att det fanns stora flygelbyggnader, en på vardera sidan om den majestätiska herrgårdsbyggnaden.

Mikael parkerade vid garagelängan. Steg ur, gick runt och öppnade artigt dörren på Saras sida. Räckte henne handen och hjälte henne ur bilen. De gick hand i hand genom den sagolika blomsterprakten fram till den stora herrgårdstrappan av gedigen marmor.

Sara som älskade blommor, kom att tänka på sin mors och mormors blomsterodlingar, när hon hastigt lät blicken svepa över den överdådiga parkanläggningen, som hon visste sköttes av lejd arbetskraft.

Saras morföräldrars hemman var för länge sedan sålt och igenväxt. Naturen hade tagit tillbaka sitt. Den uppodlade trädgårdstomten, låg nu för fäfot. Åkrarna var planterade med långa rader av granplantor som med tiden blivit mer än meterhöga. Det var ledsamt, tyckte Sara. De släktingar som Sara en gång hade haft, vilade nu på kyrkogården. Det var en sorg som hon bar i det tysta.

Just nu i denna stund, när hon skulle ta första steget upp på sina blivande svärföräldrars trappa, kände hon sig lättad över att hennes föräldrar aldrig skulle behöva utsätta sig för ett sådant elddop som att hälsa hennes noble prins Mikael välkommen in i släkten. Den förnedringen slapp de i alla fall.

Det högg till inom Sara, när hon kom på sig med att hon skämdes över sitt eget enkla ursprung. En fråga dök upp inom henne: Varför skulle hon behöva känna en sådan vördnad inför de här människorna? De var ju bara människor de också, även om de blivit födda in i rikedom. En välfärd som de från första början inte medverkat till själva.

 

***

 

Mikael angav sin ankomst genom att använda portklappen som satt på den massiva ekdörren. Portklappen var utformad som ett lejonhuvud och gjuten i mässing. När ingen kom öppnade Mikael dörren och de gick in.

Hans mor kom skyndande emot dem i hallen och sa ett ”Välkommen”, som Sara tyckte isade sig i luften. Det var Micke som tog emot Saras ljusa sommarkappa och hängde upp den på en galge i den delen av hallen där det var kappgarderob och gästtoalett.

I en spegel som nådde från golv till tak, kunde Sara se hela sällskapet, där de stod i hallens dunkel. Tunga oljemålningar såg ner på henne från sina guldpläterade ramar.

Sara stäckte fram handen mot Mickes mor och presenterade sig:

– Jag heter Sara Petterson, sa Sara lågt och nästan neg en aning, när hon tog den smärta gråhårsdamens beniga hand i sin.

– Om inte Mikael redan har talat om vad jag heter, så är mitt namn Ninja von Sederkrona.

Ninja von Sederkronas hår var uppsatt i en stram knut med ett snyggt diadem som höll tillbaka en ostyrig lugg. Hon hade ett gediget guldsmycke hängande runt halsen. Ninjas hals hade för övrigt kunnat vara lite fylligare. Hela människan hade ett smalt utseende. Ganska lång.

Ninja bar en elegant mörkblå klänning som gjorde hennes hy ännu blekare än nödvändigt. Hon såg inte snäll ut. Men skenet kan ju bedra, försökte Sara intala sig.

Fadern kändes mer sympatisk. Han hade en lagom rondör och mjuka anletsdrag, bruna ögon under de buskiga ögonbrynen. Hans hand kändes varm och kraftfull när han gav Sara ett fast handslag och presenterade sig som Oskar von Sederkrona, visserligen med tillägget: ”Ett gammal adligt släktnamn.”

– Jag har en adlig släkt bakom mig jag också, skyndade sig Ninja att inflika, en helt annan släktgren än min makes.

Detta tillade hon för att inte Sara skulle tro att hon åkte snålskjuts på sin makes adelssläkt. Ninja var mycket noga med att framhålla sin egen adelsgren.

Efter presentationen gick de en halvtrappa upp till matsalen. Där väntade ett långbord. På den blankmanglade linneduken, var det dukat efter alla konstens regler. Brutna linneservetter vid varje kuvert. En kandelaber vid varje kortända och en majestätisk urna med blommor vid bordets mitt. Höga karmstolar omgärdade bordet.

Fin utsikt över trädgården genom de höga fönstern. Ett femtiotal meter från byggnadens baksida syntes sjöviken svänga in mjukt mot herrgårdens ägor. En stor pontonbrygga med parkbänk låg och flöt inbjudande där ute i den lugna lagunen.

Middagen förflöt utan större problem, men när de lite senare fick röra sig fritt, råkade Sara ut för Mikaels mor flera gånger. Hon tilltalade Sara med en giftighet som knappt gick att återge:

– Ja-ha … Det är du, Sara, som är Mikaels nya väninna, förstår jag (hon sade inte fästmö).

– Det tog ju slut mellan Sonja von Glansen och min son och det var ytterst tråkigt. Det tyckte hela släkten, betonade Ninja och plirande på Sara (liksom för att se hur det träffade). Vi hade ju varit beredda på att pojken skulle gifta sig med Sonja. – Men du, Sara, blir kanske Mikaels nya adelsdam – von ...? var det Pettersson du sa …? Von Pettersson då … fortsatte modern och log rävlikt.

Modern förhörde sig noga om Saras släkt och om vad för yrke hon hade. Ninja såg nog lite häpen ut när Sara talade om vilket yrke hon hade. Fast den snipnästa Ninja återkom strax med någon anekdot som hon mindes från tiden med Sonja von Glansen.

Detta var dagen före midsommaraftonen, och det var meningen att Sara och Mikael skulle stanna över natten och fira midsommar hos hans föräldrar. Sara kände sig mer och mer ånger på att hon överhuvudtaget hade ställt upp på att följa med. För här var hon inte alls välkommen. Det försökte hon även säga till Micke, men han bara viftade bort hennes farhågor. Helst av allt ville Sara lämna det här herresätet och åka hem, men det gick ju inte för sig.

 

***

 

Det var en toastmaster som höll i programmet för midsommarfirandet. På midsommaraftonen efter lunchen skulle – de gäster som ville – vara med och resa den majestätiska majstången och klä den med björklöv och ängsblommor. Utsatt tid var kl.13. 00.

Det skulle bli ringdanser, uppträdanden och allehanda jippon. Nästan som på en offentlig nöjesplats. Folk från när och fjärran dök upp.

Hade möjligen Mikaels föräldrar anordnat en extra pompös fest, bara för att visa Sara viken rang Mikael och hans föräldrar tillhörde?

 

***

 

På midsommaraftonens kväll skulle det grillas och nya gäster skulle anlända och presenteras. Det skulle minglas runt bland alla möjliga släktingar och deras bekanta. Sara försökte dra sig undan en del okända ansikten. Hon fann det enbart tråkigt. Alla ville veta hennes härkomst. Hon började känna sig som en katt bland hermelinerna.

När äntligen dagen var till ända och Sara hade klarat av det som hon trodde förväntades av henne – drog hon sig tillbaka och hoppades på att få krypa in i Mickes trygga famn en stund. Men då upptäckte Sara att hon hade missräknat sig. Så bra skulle det alls inte bli i det här huset.

Ninja hade visat Sara ett gästrum på andra våningsplanet, och i lite oklara ordalag hade hon sagt något om att hon helst såg att Sara och Mikael inte delade rum … Varför, hade Sara undrat, men hade inte ställt någon ingående fråga. De var ju vuxna både hon och Micke och de brukade ju sova över hos varandra hemma i staden. De var förlovade och skulle ju så småningom gifta sig. Så gammal­modig kunde väl ändå inte Mikaels mor vara, så hon menade att de var tvungna att vara gifta för att få dela rum? Nonsens!

Sara tänkte i alla fall gå in till Mikael en stund, eftersom de knappt hunnit prata med varandra på hela dagen. Det hade ju hela tiden dykt upp alla möjliga släktingar som han varit tvungen att hälsa på och prata med. Lite på tu man hand ville hon vara med Mikael, även om det skulle bli först nu på sena kvällen.

När det till sist blev tyst i huset, och Sara trodde att alla sov, öppnade hon försiktigt dörren och skulle just smita över hallens knarrande golvtiljor och bort till Mikaels rum. Men då … Då upptäckte hon att Ninja satt i en fåtölj i övre biblioteket med en bok i knäet och lurpassade. Ninja reste på huvudet, lika hastigt som en anfallande huggorm när hon hörde Saras försiktiga steg och så frågade hon med uppstramad min:

– Hur är det fatt? Kan inte lilla fröken Sara sova?

– Jo, då! Det kan jag nog, men jag vill prata med Mikael en stund, svarade Sara lite kavatare än var hon kände sig, men stannade mitt i steget på den vinröda äkta mattan som var gångmatta längs hela övre korridoren.

Ninja lade hastigt boken ifrån sig på ett sidobord och reste sig upp. Det frasade i Ninjas beige taftsidenmorgonrock när hon kom skridande likt en gengångare mot Sara och gjorde en gest mot Saras rum, samtidigt som hon sa:

– Se så, unga dam! Ni träffas ju i morgon bitti igen. Gå nu tillbaka in på rummet och lägg sig! Vi vill inte ha en massa spring här i huset efter sängdags. Nå …?! sa Ninja och såg skarpt på Sara.

Sara blev så förskräckt så hon försvann som en strykrädd hund in på rummet. Kröp ner i sängen och drog täcket över huvudet och grät. Hon lovade sig själv att den här släkten skulle hon inte bli medlem i.

– Så fort som möjligt ska jag härifrån. Frivilligt sätter jag aldrig min fot här igen, snyftade hon.

 

***

Inte god nog åt Baronessan … Avsnitt  2

 

Sara blev så paff av det otrevliga bemötande som hon fick av Ninja. Hon kröp ner i sängen, drog täcket över sig och brast ut i en tyst och övergiven gråt. Åh! Som hon vantrivdes i det här fashionabla spökslottet. Vad skulle hon hit och göra? Nej, den här elaka människan, Ninja, ville hon inte bli släkt med. Inte på villkors vis. Så fort som möjligt skulle hon härifrån och hon skulle inte frivilligt sätta sin fot här fler gånger. Var någonstans höll Mikael hus? Hade han bara helt frankt struntat i henne och gått till sängs som en lydig skolpojke på sin mors order? Det skulle inte förvåna mig, tänkte Sara.

Någon gång efter midnatt öppnades dörren till Saras rum och Mikael kom insmygande.

– Sara, älskling, sover du? viskade han. Jag blev lite sen för det kom ännu fler nya gäster och jag var tvungen …

Där tystnade han när han såg att Sara låg långt under täcket och inte sa ett knyst.

– Stick! väste Sara.

Då förstod Mikael att hon råkat ut för hans moraliska mor.

– Du… Sara! Jag skulle ha sagt till dig tidigare i dag, att morsan är lite vass och gammalmodig. Hon menar inte så mycket med det, tror jag. Hon tillhör den gamla stammen. Jag glömde bort att förvarna dig om det. Hur har det gått …?

– Det hade du kunnat kläcka ur dig – innan jag råkade i klorna på den eldsprutande drakhonan, fräste Sara och vände sig mot väggen, så hon fick ryggen mot Mikael som blev stående lite dumt mitt på den vita ryamattan framför Saras säng.

– Får jag krypa ner hos dig en stund? undrade han.

Nu var inte Sara på den soliga sidan längre, så hon bara fräste:

– Stick in till dig! Du är en riktig mammas gosse. Du passar perfekt här i det gamla sagoslottet bland drakar och spöken. Du är lika märkvärdig och tillgjord som din mor och den övriga släkten! Jag vill inte ha något mer att göra med någon av er sort.

Mikael lade försiktigt sin hand på Saras axel, men hon ruskade den av sig och kröp snyftande ännu längre ner under täcket.

– Stick, väste hon ytterligare en gång och gjorde ett kast under täcket för att få bort Mickes hand.

– Snälla Sara … – min älskling! Jag vill inte bråka med dig. Vi får prata om det här i morgon. Det är dumt att väcka upp morsan. Hon har god hörsel och så roligt är det inte att lyssna till hennes moralpredikningar. Jag förstår om du är besviken på både mig och mor Ninja. Förlåt mig älskling, sa Micke. God natt, vi ses i morgon bitti.

– Försvinn! väste Sara ännu en gång under täcket.

Den ordern hörde aldrig Mikael, men gick ändå tyst ut ur Saras rum och stängde försiktigt dörren efter sig. I det ögonblicket förbannade Mikael att han var född där han var född. Han ville för allt i världen inte mista Sara. Hon var den kvinnan som han älskade och som han ville dela sitt liv med. Hur skulle han kunna få sin mor att förstå det? Det var inte titlar som betydde något för Mikael när allt kom omkring. Han älskade Sara för den hon var och för hennes tuffa sätt att stå upp för vad hon ansåg vara rätt och riktigt.

 

***

 

Brukade Mikaels föräldrar verkligen ha så här omåttligt stora balunser varje midsommar? Det var något som Sara spekulerade över.

Mikael började fatta, att det var säkrast för honom att ta bättre hand om Sara under den fortsatta vistelsen hos föräldrarna, om han skulle ha en chans att få behålla henne. Han förstod att förhållandet just nu hängde på en skör tråd och att det var upp till honom om den tråden skulle hålla eller brista.

När Mikael dagen därpå träffade Sara, tog han upp föregående kvälls tråkigheter till diskussion och föreslog att de framåt kvällen skulle åka över till närmaste stad och ta in på ett hotell nästkommande natt. Sara skulle inte behöva riskera att råka ut för fler otrevligheter från hans mor. Det var tillräckligt illa som det var. 

Mikael lovade Sara att hans mor, Ninja, inte skulle få någon möjlighet att gå emellan och förstöra deras relation. Han gick fram till Sara, tog tag om hennes haka, såg in i hennes ögon och bedyrade högtidligt, att han älskade henne och slöt henne hårt i sin famn. Han gav henne en längtansfull kyss.

Sara älskade ju Mikael och bestämde sig för att försöka dra ett streck över tråkigheterna som hände föregående kväll. Hon hörde ju att Micke ångrade, att han inte tagit bättre hand om henne. Om han varit i sällskap med Sara under dagen, skulle inte modern ha vågat vara otidig mot henne.

– Sara! Jag älskar dig! Jag längtar efter att vi ska få rå om varandra som vi brukar. Jag tar med en flaska vin ur farsans barskåp och så tar vi in på ett trevligt hotell i närmaste stad. Mina föräldrar och de där andra inbjudna stofilerna, kan få fortsätta fira resten av midsommaren bäst de vill, utan oss. Du och jag ska dela rum i natt. Med lite vin kan vi sitta på sängkanten och ha det jättemysigt, utan att någon kan förmena oss det. Vad säger du?

Sara såg upp i Mikaels bedjande ögon. Han var en blandning av sin far och mor i utseendet. Hans sätt … Tyvärr, verkade det, som om det var modern han liknade mest, men han hade faderns bruna ögon och övriga karisma och det var den Micke som Sara älskade.

Framemot midsommardagens kväll, gjorde sig Micke och Sara i ordning för att åka in till staden. De ämnade leta upp ett mysigt hotell.

– Vart ska ni ta vägen så här sent? Inte ska ni ut och åka nu? sa Ninja med skärpa i rösten.

– Lugn mor! Vi är gamla nog att ta vara på oss själva, sa Mikael när han öppnade bildörren åt Sara som steg in och satte sig på passagerarsidan.

Själv gick Mikael runt bilens front och satte sig på förarplatsen. Han startade bilen, lyfte handen och vinkade som allra hastigast till modern som stod som ett levande frågetecken och såg efter bilen.

– Puh! vilket näbbigt svar, från en son, snäste Ninja och gick plattgången upp mot trappan.

Hon stannade till en stund vid den rosa pionen. Böjde sig en aning över den och drog in ett djupt andetag. En förunderlig doft, så ren och oförfalskad. Doften kändes mer i den lite svalare kvällsluften, än vad den gjorde mitt på dagen i gassande solsken.

Vid trappan vände hon sig hastigt om och lät blicken söka sig ner mot allén, där hon uppfångade en sista skymt av Mikaels bil, när den försvann ut på landsvägen.

– Vart skulle det nu bära å, tro? Dög dä inte åt’na här kanske? Ena vanli bonjänta… ska väl inte tråne ätter härskapsfôlk, kan ja tro! Lika barn leka … Så här sent ska en väl inte vara ute å fara? mumlade Ninja för sig själv på dialekt, som hon aldrig annars brukade prata.

Hon ruskade på huvudet.

– Nä, nä, sa hon och öppnade den stora ekdörren och försvann in i den dunkelt upplysta hallen. 

Ninja kände sig lite vemodig – nästan melankolisk – när hon gick in för att uppsöka sin make och kanske någon gäst som inte hunnit dra sig tillbaka till sitt gästrum ännu. Många gäster hade lämnat herrgården på eftermiddagen, för att åka tillbaka till sitt eget efter helgfirandet.

 

***

 

Sara blev mer och mer osäker över om hon verkligen skulle fortsätta sin relation med Mikael, hon som inte hade några adliga gener som vad Sonja von Glansen hade, Mikaels förra fästmö. Flera gånger under den långa midsommarvistelsen, hade Sara fått höra av Ninja hur bra hon kommit överens med Sonja.

Nu förstod Sara varför Mikael ansåg att det var så viktigt med dyrbart porslin och äkta kristall. Kristallarmaturer hade det varit i taket på de flesta rummen i hans föräldrars hem, drog Sara sig till minnes. Att det var dyra möbler, det behövde man inte vara någon kännare för att se. Det var så mycket onödig lyx i det hemmet, så det stod Sara ända upp i halsen. En del var snyggt det medgav hon, men inte allt.

Det blev för mycket av prål och grannlåt, tyckte Sara. Hon skulle ha satt värde på om det varit någon enda plats som varit lite mer diskret. Inte ens toaletterna var utan lyx. Toarullshållaren och handdukshängare var av allra märkvärdigaste slag och dyrbara knoppar och knappar. Ett sådant hem skulle hon aldrig kunna skapa åt Mikael. Hon ville inte ens ha något liknande själv. Sorgligt nog förstod hon att det var just en kopia av sitt barndomshem som Mikael suktade efter att skapa tillsammans med henne.

Jag är fel person för Micke. Så är det, tänkte Sara bedrövat. Ändå älskar jag honom, bortom allt förnuft. Det är det ingen tvekan om. Sara kände sig uppgiven när hon tänkte så. Hon visste inte hur hon skulle handskas med sina inre stridiga känslor och tankar.

Sara beslöt, att försöka hålla tankarna på Mickes släkt ifrån sig. Det var ju inte hans föräldrar, som hon skulle leva tillsammans med. Hon fick väl förklara för honom, att han inte kunde vänta sig, att få ett sådant exklusivt hem tillsammans med henne, som vad han var uppvuxen i. Hon skulle förklara för honom att det inte skulle bli någon kopia av hans föräldrars boning, ifall han inbillade sig det.

 

 

***

 

För att slutligen dra ett streck över midsommarfirandets grå fransar, beslöt sig Sara och Mikael för att resa på en välbehövlig utlandssemester. De skulle titta lite på Frankrikes omtalade vinodlingar. Besöka gamla slott och beskåda krigshärjade forntidsborgar och gravfält och mycket annat.

De hittade många fina restauranger och provsmakade vinsorter som de aldrig hört talas om. Under den här semestern kom de varandra närmare igen och Sara vågade åter tro, att de var ämnade för varandra. Deras erotiska lek så här långt bort från Mickes släktingar var himmelsk, tyckte hon. Micke kunde kyssas som ingen annan man och han kunde locka fram hennes lust, så det kröp i kroppen. I Mickes famn vågade hon ge sig hän och under deras erotiska lek förde han henne till oanade höjder, så hon nästan kände sig bortom sans och vett. Sådana gånger försvann alla tankar på att bryta förhållandet. De skulle leva tillsammans i evighet.

 

***

 

Det var först nu vid trettio års ålder som Sara kunde satsa på ett hem åt sig själv. Under sina studieår eller som praktikant, hade hon bott på många olika platser i Sverige, men nu hade hon kämpat färdigt med alla tråkiga hyresrum och andrahandslägenheter, där allt redan funnits på plats, bara att använda.

Sara hade sedan några år tillbaka fått fast anställning, och hon hade även lyckats få fatt i en insatslägenhet på två rum och kök. Hon skulle tapetsera om den nya lägenheten, så den såg ljusare ut, och möblera den med sin egen stil. Det skulle säkert bli hemtrevligt. Med andra ord: hon skulle sätta sin egen prägel på bostaden. Allt detta skulle ske innan den siste november, för då skulle hon vara utflyttad från sin andrahandslägenhet och då var det bra om den nya lyan var helt klar för inflyttning. Det skulle bli roligt med något eget, men alla nyanskaffningar kostade, märkte Sara. Men allt behövde inte anskaffas omedelbart.

 

***

 

Det var den här hösten som förhållandet mellan Sara och Mikael sattes på prov, trots den underbara semestern som de ganska nyligen hade haft tillsammans.

Sara som kom från en vanlig arbetarfamilj, hade ingen önskan att leva på något speciellt fint sätt eller vräka sig i lyx. Hon ville ha ett lagom elegant hem, som inte var för enkelt, men inte heller för luxuöst.

– Jag vill inte leva på ett overkligt och tillgjort sätt, förklarade hon för Micke, när han hade kommit med förslag på vilka möbler hon skulle köpa till sin nya lägenhet.

Skulle Micke absolut leva efter någon uppgjord färdig mall, fick han i så fall göra det med någon annan än henne. Sara var alltför jordnära för att ha lust att spela märkvärdig eller fin. Livet var för kort för sådan teater, ansåg hon.

En eftermiddag åkte Sara ensam till en stor möbelaffär för att titta på möbler och jämföra priser. Hon hade räknat lite på vad en soffgrupp med bord och en bekväm fåtölj skulle få kosta. En bokhylla måste man väl ha, tänkte hon, men det skulle, för mitt behov, vara sju gånger mer praktiskt att ställa några bokskåp i rad utefter en vägg, men … Något får man ju offra för skönheten också, tillrättavisade hon sitt praktiska jag. Med bokskåp slipper man dammiga böcker och städningen blir enklare och visst finns det väl snygga bokskåp. Nå … Sagt och gjort, hon skulle undersöka saken.

Sara gillade sådant som var arbetsbesparande. Hon hade så många intressen som var större än att städa, feja och dammtorka.

Hon parkerade bilen utanför det stora möbelvaruhuset och gick in. Hon strosade runt i lugn och ro. Provsatt ett par soffor och antecknade priserna på det som hon ansåg var av intresse och i rimlig prisklass. Hon skulle räkna på alltsammans i lugn och ro när hon kom hem. Hon anade redan inne i affären att hela kalaset skulle bli på tok för dyrt, för att hon skulle kunna köpa allt – på en enda gång. Att ta lån och ställa sig i skuld nu – när hon fortfarande hade studieskulder – kändes inte relevant.

När Sara pratade om att hon skulle titta in på en möbelaffär, hade Mikael börjat yra om möbler designade av Carl Malmsten. Sara blev inte svaret skyldig. Hon frågade Micke vad det var för fel på en möbel som var designad av den välkände Ingvar Kamprad.

Sara såg att Micke inte alls gillade hennes mothugg och detta gjorde, att hon började finna nöje i att gå extra djupt i sitt resonemang om praktiska och billiga saker. Hon ville nästan köpa billigt, bara för att retas med Micke. Eller om det var för att visa honom att hon minsann gjorde som hon själv ville. Hon ville gärna pika Mikael för hans exklusiva föräldrar och påminna honom om, att hon inte ville ha möbler i tung herrgårdsstil.

Mikael var en musikalisk begåvning. Men musiken gick inte att leva på. Så den hade han bara som hobby. Mikael var en skicklig arkitekt med egen firma, redan i så unga år som hans 39 fyllda – och med en exklusivt möblerad lyxvåning med en massa märkvärdiga prylar. Sara avundades honom inte. Mycket av det Mikael ägde var anskaffat genom lån och så ville inte hon ha det.

Sara kunde gå så långt i resonemanget med Micke, så hon kunde erkänna, att om hon inte alls behövde tänka på pengar, kunde hon skaffa lite mer exklusiva möbler, men hon ville inte ha ett vräkigt hem. Man skulle kunna leva också, inte bara se till exklusiva grejer och jordiska ägodelar. Sara ville gärna se sig om i världen. Att avsätta en slant till en semesterresa, tyckte hon var lämpligt placerade pengar när man jobbade och slet ett helt år mellan varje långledighet. 

Micke som var enda barnet till en far med hög ställning inom Vattenfall & Kraft AB. Och med en mor som var lärare, kunde han kanske ha ett visst föräldratryck på sig. Känna krav på att lyckas i livet. Det förstod Sara. Det försökte hon även ta hänsyn till, men hon tänkte för den skull, inte utplåna sig själv och sina egna åsikter. Där gick gränsen.

 

***

 

Sara tyckte att det började bli jobbigt med alla argument som hon var tvungen att framhålla, för att inte behöva anamma Mikaels åsikter i allt. En kväll när hon höll på att inreda sin lägenhet, kom Micke förbi och hade med sig ett par pizzor.

Sara brukade inte vara den som var lättretad eller snarstucken, men den kvällen var hon kanske för trött för att orka argumentera emot allt som Micke hade att invända, både när det gällde hennes val av möbler och mot de textilier som hon ansåg passade. Det var hon som skulle bo i lägenheten, inte han, Mikael von Sederkrona.

Sara kände hur hon mer och mer retade upp sig på allt tanklöst Micke slängde ur sig. För att inte tala om hans skryt över sina egna grejer, som han underhöll henne med så fort han fick tillfälle.

Hon kände att snart skulle den där omtalade droppen komma, den som fick en redan full bägare att rinna över. Den kom också. Samma kväll när Micke sa:

– Varför väljer du alltid det som ligger längst ner på alla listor? Han började räkna: Siden. Sammet. Trasa. Lump … Alltid väljer du det billigaste och sämsta … Jag tycker att du ska försöka tänka om. Jag vill kunna känna mig stolt över dig, älskling.

Sara drog av sig den exklusiva förlovningsringen. Det blänkte till i diamanterna när hon slängde ringen på Micke med orden:

– Ge den här gyllene bojan till någon annan kvinna! Någon som du kan bestämma över, och som du kan visa upp utan att behöva skämmas … Jag vill inte ha den längre. Tack för lånet och adjö, Micke!

Sara gick med raska steg ut ur vardagsrummet och ut i hallen. Öppnade lägenhetens ytterdörr och klev åt sidan och gjorde en gest med handen mot dörröppningen, samtidigt som hon bad Mikael lämna lägenheten omgående. Det var ord och inga visor. Det var ingen idé för Mikael att protestera, det förstod han. Den här sidan av Sara hade han aldrig tidigare sett. När han försökte tala Sara till rätta, satte hon helt sonika händerna för öronen, som en tjurig skolflicka och upprepade orden: gå, gå, gååå … så det ekade i trapphallen.

”Grannarna!” tänkte Mikael nervöst. Väluppfostrad som han var, så blev han rädd för att skämma ut sig där i trapphuset.  Rätt vad det är kommer någon ut och undrar vad jag har ställt till med, tänkte han och kände fasa vid tanken på att behöva förklara detta invecklade meningsutbyte med fästmön inför en helt främmande och nyfiken granne. Därför skyndade han sig bort från sin uppretade fästmö.

Sara stod kvar i den öppna lägenhetsdörren, till dess hon hörde hur porten nere i entrén öppnades och hur den föll igen med en dov duns. Nu var Mikael ute ur hennes liv.

– Skönt, sa hon för sig själv, backade in i lägenheten och stängde lägenhetsdörren med en smäll.

Nu skulle hon aldrig mer behöva knyta händerna i byxfickorna över sagda grodor från den mannen.

Hon kände sig nästan darrig efter den enormt starka ilska som anfäktat henne. Hon visste inte att hon hade sådana krafter inom sig, men hon hade ju behärskat sig i flera år. Det var hennes enda försvar. Fast lite skämdes hon, trots allt. Man beter sig inte så, sa det inom henne. Även Sara hade en fin uppfostran, men någonstans måste man säga ifrån och sätta ner foten.

Efter det där grandiosa midsommarfirandet hos Mickes föräldrar, blev aldrig deras relation lika bra som den varit innan. Den tanken rann upp just nu efter hennes fabulösa utbrott.

 

***

 

Dagen efter den här uppgörelsen, kände sig Sara lättad och fri, som om hon opererat bort en farlig cancertumör. Nu kunde hon verkligen andas ut och göra som hon ville. I fortsättningen skulle hon inte behöva ta emot förebråelser eller tillrättavisningar, från en märkvärdig och stöddig snubbe.

Nu skulle hon åka till en mattaffär och kosta på sig den där lite för dyra mattan. Den hade hon gjort sig förtjänt av nu, när hon gjort upp räkenskapen med Micke. Hon kände ingen som helst saknad efter honom. Det hade kanske inte alls varit kärlek, det hon känt. Hade hon möjligen förväxlat känslan av samhörighet med kärlek? Eller var det just detta som brukade kallas ”passion”?

Att det var tryggt och skönt att ha någon att prata med och luta sig emot när man var trött och kanske kände sig ledsen var en sak, men en sådan känsla kunde man knappast bygga ett äktenskap på. Så det var nog tur, att hon tappat humöret och gjort slut medan tid var. Dumt att hinna gifta sig först och gå skilda vägar senare i livet, resonerade hon. Det blev tillräckligt många skilsmässor ändå – så inte behövde hon vara med och höja statistiken över kraschade äktenskap. 

I fortsättningen skulle hon säkert bli ganska ensam, det förstod hon, eftersom hon inte hade några syskon. Föräldrarna var döda sedan många år.

– Det får lov att gå ändå, sa hon och härmade efter sin faster: ”Det är bättre att ingen kälke ha, än en som inte vill gå vägen.”

– Micke ville verkligen inte gå min väg, sa Sara i en lång utandningssuck, när hon var på väg i sin bil för att åka till Mattboden. Hon svängde in på deras kundparkering. Slog av motorn och steg ur.

Sara hade haft det jäktigt på jobbet och hon ville gärna få lägenheten i ordning för inflyttning, samtidigt som hon var tvungen att städa den våningen som hon skulle flytta ut från, så den var klar för inflyttning av nästa hyresgäst. Hon undrade om hon höll på att bli sjuk, för hon kände sig alltid trött och missmodig nu för tiden. Fast det är klart … Vem skulle inte bli missmodig, när hela livet fått en så hastig omsvängning. Att helt plötsligt befinna sig som singel igen, när hon varit så nära att ingå äktenskap med sin drömprins.

Hon drog en djup suck.

Det hade blivit för mycket stress både på jobbet och privat och så brytningen med Mikael mitt uppe i alltsammans. Det kändes nästan som om det brann en eld inom henne för jämnan. Hur skulle hon hinna allt? Bara flyttningen var avklarad, skulle hon varva ner och ta igen sig lite. Hon kände att hon behövde göra det. Kanske ta ut några semesterdagar och göra något helt annat för att komma i balans. Allt detta hade slitit på henne. Dumt att bränna ut sig redan på hösten, när hon hade en lång vinter framför sig.

Sara undrade vart tiden tagit vägen. Hon hade haft gott om tid i början av hösten. Men som vanligt, när hon hade gott om tid, slarvade hon liksom bort den, genom att alltför många gånger intala sig; att hon hade så väldigt gott om tid. Och så till sist hade det blivit bråttom istället.

 

***

 

– Detta är första dagen på resten av mitt liv i min nya lägenhet. Mitt alldeles egna hem, suckade Sara förnöjt och vände sig om i den breda, och lite för dyra sängen och sträckte på sin lekamen för att morna sig.

Hon strök med vänsterhanden över det nya lakanets blommönster i rött och olika rosa nyanser. Det högg till i hjärttrakten, just som hon fick se sitt bara ringfinger. Ingen ring! Hon kom att tänka på den där gången när hon stått inne på Hemtextil och valde just dessa lakan. Hon hade då trott att under den här rosa påslakansdrömmen … där skulle hon och Micke sova …

Det var med Micke, som hon ämnat dela säng. Inte ville hon ligga ensam, i den här rosa drömmen, under resten av sitt liv. Hon fick svårt att hålla tillbaka en snyftning. Inte skulle hon  börja gråta, mitt i sin nyfångade frihet …?

 

***

Inte god nog åt Baronessan … Avsnitt  3

 

Sara låg på rygg i den nyköpta sängen i sin nya lägenhet. Hon såg på sitt ringlösa finger. Hon kom att tänka på den där gången när hon stått inne på Hemtextil och valde just dessa lakan. Hon hade varit så säker på att det var Micke och hon som skulle sova under de lakanen. Hon svalde den envisa gråten, som hela tiden ville upp till ytan.

Det var med Micke, som hon hade ämnat dela både livet och sängen. Fast den här dyrare varianten av säng, hade hon egentligen inte tänkt sig från början. Till sist hade både sängen och mattan blivit av det dyrare slaget. Var det bara för att ingen annan bestämde över henne, och försökte styra hennes val, som var anledningen till att hon valt det lite dyrare alternativet? Konstigt, tänkte hon. Så lite man känner sig själv.

Ringen … Förlovningsringen … Hade Micke tagit upp den från golvet eller låg den fortfarande kvar under något skåp i hennes gamla våning? Den där ödesdigra kvällen, när hon tappade behärskningen för första gången och kastat ringen på honom. Hon kunde inte minnas att han böjt sig ner för att ta vara på den. Nå, det spelade ingen roll, den ringen skulle hon ändå aldrig mer bära.

Sara lät blicken glida bort till fönstret med de ljusblå blommönstrade tyllgardinerna, de som Micke hade tyckt sett för oansenliga ut. Han hade rått henne att i stället skaffa tunga, maffiga sammetsgardiner, som gav intryck av stil …

Sara rös till och lät blicken vila på den stora fikusen och den blommande mönjeliljan. Hon noterade även att novemberkaktusen hade klarat flytten från den förra lägenheten, utan att fälla sina knoppar, som nu lyste röda. Knopparna riktigt glödde. Var det för att välkomna henne i sin nya bostad?

Hon hade glömt att fälla ner persiennerna i går kväll, det var därför som östersolen försökte titta in. Det var lördag och hon var ledig, och kunde vända sig om och sova en stund till, om hon ville. I dag skulle hon börja sin efterlängtade och välbehövliga vila. Hon skulle inte göra något annan än det hon hade lust med under ett par dagar. Det var ett löfte som hon gett sig själv för flera veckor sedan och nu ämnade hon uppfylla det.

 

***

 

När Sara äntligen bestämde sig för att gå upp och äta frukost, höll hon på att tuppa av, när hon klev ur sängen. 

– Oj, då! För lågt blodtryck, viskade hon och lutade sig ner på sängen igen.

När hon efter en stund, reste sig upp från sängen igen, lite mer försiktigt, kom det en våg av illamående, så hon fick skynda sig ut i badrummet och kräkas.

– Inte för att jag vill ha maginfluensa nu när jag är ledig, men något annat får det absolut inte vara! stönade hon och torkade sig om munnen och satte sig på locket till toan och vilade huvudet i händerna.

Hur är det man säger? undrade Sara i tanken. Ovissheten är värre än vissheten! Eller är det tvärt om …?

– Äsch! Det beror väl på vad det är …, suckade hon och satte på vattenkranen och tog lite rosendoftande tvål i handflatan och blaskade vatten i ansiktet och torkade sig på badhandduken som låg på pallen sedan igår kväll, då hon tagit sig en lång varm dusch innan hon kröp ner i sängen.

– Jag får försöka ta mig till apoteket och köpa ett sådant där graviditetstest, innan apoteket stänger. Så jag får veta …

Hon reste sig upp, tog av sig nattlinnet och lät det falla till golvet och vred på duschen.

Hon lät vattnet rinna över kroppen som om hon trodde att hon kunde skölja bort allt obehag.

 

***

 

När Sara var så långt kommen, att hon var ute på gatan, kände hon sig frisk igen, men hon skulle trots det ge sig iväg till apoteket. För säkerhets skull ämnade hon köpa en förpackning Clearbluetest. Fast efter så mycket turbulens i privatlivet som flyttning, och uppbrott från pojkvännen, plus stressigt på jobbet och till yttermera visso en mörk höst, var det väl inte så konstigt om hon känt sig som hon gjort denna första lediga morgon i sin nya bostad.

– I sådana lägen kan nog den starkaste få ett anfall av illamående och bli tvungen att kräkas, tröstade Sara sig och låste upp bilen.

På hemvägen från apoteket tog hon vägen förbi Åsens Kemtvätt och hämtade ut draperierna och en matta som hon lämnat in för tvättning. Bra att hon hade valt att tvätta de grova draperierna i stället för att köpa nya. Den nytvättade mattan skulle passa bra i den rymliga hallen.

– Bravissimo! utbrast Sara högt för sig själv när hon höll på att stuva in alltsammans i bilens bagageutrymme.

– Så ska det låta! hörde hon en man säga. Sara vände sig hastigt om och fick syn på en man som småskrattade när han passerade henne. Det var tydligen en annan kund som just parkerat vid sidan av hennes bil. Han log och höjde handen till hälsning innan han skyndade in genom dörren till kemtvätten.

– I fortsättningen måste jag bli försiktigare med att prata för sig själv, som en gammal tant, viskade Sara.

Hon skämdes och smällde igen bagageluckan och slank hastigt in bakom ratten.

I sin nya lägenhet skulle hon få användning för de gamla draperierna. Sovrummet hade två ingångar. En från köket och en från vardagsrummet. Om hon ställde den längsta bokhyllan på tvären över det långsmala sovrummet, och köpte skenor och fäste i taket, och satte upp draperierna, kunde rummet delas. På så vis kunde hon få ett datarum med ingång från köket, utan att störas av en eventuellt obäddad säng. Det skulle då bli ett bra arbetsrum.

Sara kände sig matt när hon äntligen stod vid sin ytterdörr efter att ha uträttat sina ärenden på staden. Hon reglade upp och klev in. Paketet från kemtvätten slängde hon ner på hallgolvet, vrängde av sig jackan och hängde den över pallen som stod vid hatthyllan. Sedan tog hon ett par steg mot köket. Påsen från apoteket slängde hon på köksbänken. Mer bråttom med det där testet var det inte, än hon kunde ta igen sig lite först. Hon klev ur skorna mitt emellan köket och hallen. Gick i strumplästen in till sovrummet och slängde sig på sängen en stund.

 

***

 

Dagen därpå samlade Sara natturin i en plastmugg och gjorde graviditetstestet innan hon satte igång med något annat. Det gick inte att skjuta på det längre.

Aldrig hade tre minuter varit så långa som då. Hon hajade till när hon tittade på stickan.

– Men hur är det möjligt?! Nä, men det här får jag göra om, det kan inte stämma, fortfor hon viskande.

Sara läste på förpackningen: ”Kissa på stickan”, stod det. Kanske blev det för starkt när jag stoppade ner stickan i muggen eller höll jag den kvar för länge i urinen …? funderade hon.

Hon gjorde en grimas och sträckte sig efter förpackningen och tog ut en ny sticka. Hon stoppade ner nästa sticka, men bara helt hastigt, och lade den ifrån sig på kanten av handfatet och fällde ner toalettlocket och sjönk matt ner på toastolen. Med armbågarna mot knäna lutade hon ner huvudet i händerna. Hur skulle hon gå tillväga nu, ifall hon väntade barn? Skulle hon bli tvungen att …

Nej, nej… tvinga mig att leva ihop med Micke, kan ingen göra, tänkte hon.

Så osmart det var att brytningen mellan dem hade kommit först nu. Hade hon brutit tidigare, hade hon inte varit gravid. Vad ville ödet med detta? funderade hon.

Sara plirade försiktigt mot handfatets kant och sträckte sedan ut handen och tog stickan och avläste resultatet: ”Gravid”.

– Jaha, två tester som visar lika. Då är jag …

Hon reste sig upp. Då kunde hon nog lita på resultatet. Då var hon alltså med barn. Mikael von Sederkronas barn. Det skulle Ninja veta, for det genom Saras tankar. Snipnästa Ninja skulle bli farmor. Vad skulle hon ha tyckt om det, ifall hon vetat?

Nu hade ju i alla fall det där problemet med den biologiska klockan försvunnit. Den hade alltså tickat färdigt. På gott eller ont. Vilket det blev, fick hon väl se. Hon skulle bli mor!

Under några sekunder, vällde en stor lyckokänsla upp inom Sara mitt i allt vemod – men stunden efter dök den första orostanken upp. Hur skulle hon klara allt det här med ett barn – alldeles ensam?

Aldrig hade Sara önskat så hett som nu, att hon hade haft en släkting, som hon kunde ha vänt sig till och ventilerat det uppkomna problemet med. Abort … Nej, det var inget alternativ för Sara. Så sannolikheten var stor att hon, om några månader, skulle föda ett barn. Hennes och Mickes barn. Det fick hon inrätta sitt liv efter. Frågan var bara om hon skulle förbli ensam förälder eller om hon ändå skulle försöka leva tillsammans med Mikael. Om han ville det, det var också en fråga. Kanske hade han ändrat sig.

Var det möjligt att han kunde mogna snabbare, om han fick veta att han skulle bli far?

Svaret stod nog skrivet i stjärnorna, misstänkte hon.

 

***

 

Hur än saker och ting skulle bli i framtiden, så var Sara i alla fall tvungen att kontakta Mikael. Han hade rätt att få veta att han skulle bli pappa.

Sara ringde till honom och undrade om de kunde träffas. Hon föreslog Skogsgrottan; en liten restaurang i utkanten av staden. Hon förklarade att det var något viktigt som hon behövde samtala med honom om.

Mikael kom. Han trodde att Sara tagit sitt förnuft tillfånga, som han uttryckte det – och att hon ville fortsätta där de slutade sist de träffades. När Mikael fick veta att hon var gravid, blev han först alldeles stum.

Sara satt tyst och väntade på svar, men förstod att Micke behövde få tid att tänka över nyheten. Efter en stund sa han att de fick ordna tid hos en präst och tidigarelägga sitt bröllop. Det skulle säkert gå att fixa, trodde han.

När Sara talade om att hon ville bli ensamstående mor, blev Mikael helt ställd. Efter en stunds inre överläggning med sig själv, verkade han bli både rädd och förbannad på en samma gång, för han sa:

– Om jag inte får vara med som den far jag är, rekommenderar jag att du gör abort! – Jag vill inte ha barn på bygden. Ett barn ska ha en trygg familj att växa upp i. Om du inte godtar mitt förslag, får du klara dig utan mig. Bara så du vet, sa han strävt.

– Ånej, Micke! Abort, får du mig aldrig att göra!

– Som jag nyss sa, så vill jag inte ha barn var som helst, utan att kunna ge dem en rejäl grund att stå på. Det får du lov att respektera, Sara. Om du inte går med på att vi gifter oss och gemensamt tar hand om barnet, så kommer jag att förneka faderskapet, hotade Mikael. Bara så du vet, betonade han.

Förneka faderskapet var alltså hans alternativ, om hon inte gifte sig eller gjorde abort. Sara kände sig ställd, och svarade inget, så Mikael fortsatte:

– Om du inte går med på att gifta dig med mig, och ta han om ungen på vanligt sätt. Då får du klara dig bäst fåglarna du kan!

Mikael reste sig upp slängde några hundralappar på bordet för det de beställt, och lämnade Sara ensam vid bordet. Utan en enda tillbakablick banade han sig väg mellan de tomma borden och lämnade restaurangen.

Sara trodde först att han bara hade gått ut för att få en nypa frisk luft – och att han skulle komma tillbaka in när han tänkt igenom saken lite – så hon satt kvar och väntade en bra stund. Men när hon suttit och väntat inemot en halvtimme, lämnade även hon restaurangen. När hon kom ut, såg hon inte Micke någonstans. Inte hans bil heller. Han hade lämnat henne, så enkelt var det.

– Nu har jag fått precis som jag ville ha det. Bjuden är fägnad, heter ordspråket. Ingen idé att började klaga. Jag avvisade honom, och då får jag stå mitt kast, suckade Sara.

Punkt slut!

Lite snopet kändes det trots allt. Inom sig ångrade hon sig nästan. Men nu gällde det att inte tveka. Hon hade gjort sitt val.

 

***

 

Efter att Sara brutit med Mikael, tyckte hon onekligen att det kändes lite konstigt att stå så helt ensam med allt. Det var ett stort ansvar att bli förälder, det kände hon tydligt nu.

Tiden gick och Sara tog kontakt med Micke ett par gånger, för att höra om han möjligen hade ändrat sig och ville bli en medverkande förälder även om de inte gifte sig. Tyvärr! Mikael höll kategoriskt fast vid sitt beslut; att förneka faderskapet. Han stod orubbligt fast vid det som han sagt till henne allra första gången när hon berättade om graviditeten. Sara fick göra vad hon ville, men han tänkte inte skriva på några papper och godkänna faderskapet, och inte gå med på några blodprovstagningar heller, om inte hon ändrade sig och gick med på att gifta sig, för då kom saken i ett helt annat läge, menade han. Ord stod mot ord, alltså; hårt mot hårt.

Då får det väl stå fader okänd i kyrkoboken då, tänkte Sara. Hon hade ingen lust att fortsätta bråka. Hon visste hur hon ville ha det, även om hennes alternativ inte var det perfekta.

 

***

 

Efter de återstående månaderna av graviditeten – som Sara tyckte kändes som en hel evighet – födde hon en välskapt flicka. Vid hemkomsten från BB med babyn, skickade hon ett SMS till Mikael och erbjöd honom att få komma och titta på sin dotter. Ifall han hade ändrat sig i fråga om faderskapet, bad hon att han skulle höra av sig så snart som möjligt, så hon fick veta vad hon skulle uppge till myndigheterna.

Sara fick svar omgående. Mikael skrev att han inte hade ändrat sig när det gällde faderskapet. Hon behövde inte kontakta honom fler gånger. Han tänkte inte ändra sig. Dessutom hade han träffat en ny kvinna, så han tyckte att de skulle bryta kontakten helt – och önska varandra lycka till.

Som en påminnelse, och för att understryka, att han menade allvar, slutade han sitt SMS med att han ville att var och en skulle sköta sitt i fortsättningen, utan att blanda in den andre fler gånger.

Tydligare än så kunde han inte ha uttryckt sig, tänkte Sara och kände sig både kränkt och rejält arg, samtidigt som hon kände sig ledsen och ensam. Helst av allt hade hon velat gråta.

Nu fick Sara lust att ta tag i rättvisan. Det var kanske dags att sätta hårt mot hårt på riktigt … och låta Mikael bli kallad till blodprovstagning och till sist bli tvungen att sätta sitt namn på pränt – och erkänna att barnet – som han gett sina gener i arv till.

Det var ytterst nonchalant av Micke att bära sig åt som han gjorde, tyckte Sara. Hon ångrade att hon varit så enfaldig och inte bråkat tidigare, för att få honom att erkänna faderskapet. – Fast egentligen var det ju hennes eget fel. Han hade ju velat gifta sig med henne. Men … trots allt ansåg inte Sara att hon enbart fick skylla sig själv som inte gått med på äktenskap. Det var många med henne som hellre ville bli förälder utan vigsel inför präst och församling. Och ett äktenskap med Mikael hade kanske inte blivit något annat än en bråkig samvaro, med ständig kamp om vem som hade rätt. En sådan tävling ville inte Sara låta ett barn växa upp i, även om hon helst såg, att hon kunde tala om för barnet vem som var dess far.

 

***

 

Sara råkade in i en depression och orkade inte fullfölja sin tanke på att tvinga Mikael att ta blodprov. Hon la ner projektet. Det var enklare. Det var bättre att hon lade sin energi på att ta hand om sin dotter och att själv bli frisk och arbetsför igen. 

Även om det smärtade Sara att inte ha någon fortsatt kontakt med Mikael, så förbjöd henne stoltheten att krusa mer för honom. Hon fick försöka inse att han inte var den drömprins hon en gång trott. Hon fick vara tacksam över att hon insett vad han gick för. 

Visserligen var Mikael den ende som hon hade haft så djupa känslor för och nu efter att hon fött flickan och såg drag i hennes lilla ansikte som påminde om fadern, kunde hon känna ren ångest ibland, över att inte ha en enda möjlighet att få träffa Micke och visa vilket fint flickebarn han var far till.

 

***

 

På något egendomligt sätt, var det som om Sara saknade Micke mer än vad hon trott att hon skulle göra. Hon hade verkligen älskat honom. Sara kom på sig med, att hon ofta kände sig besviken över att inte få ringa till honom och tala om vilka framsteg lillan gjorde. Hon hade önskat att Mikael åtminstone hade fått se sin dotter en gång. Se hur duktig och fin hon var. Hon hade önskat att han skulle ha tagit del av tösens uppväxt, och följa dottern i hennes utveckling till en ny liten människa. Men ack, nej! Så skulle det inte bli.

Till att börja med grät Sara ofta, men så småningom kände hon sig mer kränkt och arg och tårarna sinade så småningom och depressionen försvann, och kanske ledde det till att hon fick ett lite hårdare skal.

Nu när Sara fått höra att Micke redan skaffat sig en ny kvinna, kändes det nästan som om det var Micke som lämnat henne istället för tvärt om. Sara hade gjort sitt val och hade haft sina chanser, som hon försuttit eller tackat nej till. Nu började livets allvar. Ensam skulle hon fostra den här nya lilla människan.

Hon skulle klara det.

 

***

 

Sara hade turen eller oturen att genom Ingela, en arbetskamrat, få höra lite om Mikaels nya flamma. Sara fick veta att den nya kvinnans namn är Rakel och att hon var kommen från en ganska rik släkt. Ingela berättade vidare:

– Rakels föräldrar omkom i en olycka för något år sedan, så Rakel – som jag tror är enda barnet – ärvde den stora hästgården som föräldrarna ägde. Hon lär visst ska vara otäckt bortskämd, den tjejen. Det har jag hört av flera, tillade Ingela. Hon öser ut pengar på dyra saker som hon inte ens har användning av. Det är en riktig lyxbrud, som Mikael fått fatt i.

– Då passar hon ju ihop med Mikael! inflikade Sara beskt. Och i herrgårdsmiljön kommer hon givetvis att passa in som fisken i vattnet. Den damen måste vara som klippt och skuren att bli sonhustru åt baronessan Ninja, fnös Sara och gjorde en grimas av ogillande.

– Vänta du! Vi har inte sett slutet på den historien än, sa Ingela och flabbade till som om hon visste något som hon inte ville berätta.

 

***

 

När Saras flicka, Rosita, var dryga året och kunde vara på dagis medan Sara arbetade heltid, blev ekonomin bättre. Och då blev ju även en del annat lättare, när hon inte behövde vända på varenda krona. Sara hade till och med råd att leja barnvakt någon kväll i veckan för att gå på bio eller teater. De här två senaste åren hade känts som att sitta ensam i en isoleringscell. Eller som om hon varit en fjärilslarv i en mörk ogenomtränglig puppa under väldigt lång tid. Men nu var hon på väg att kravla sig ut ur sitt gömsle. Kanske inte som en grann fjäril, men åtminstone som en frisk individ med framtidsvyer. Det kändes skönt att komma ut bland andra människor igen.

Saras arbetskamrat, Ingela, var en bra bit över fyrtio år, men hon och Sara kom mycket bra överens både i arbetet och privat. Nu skulle de åka ner till Frankrike å arbetets vägnar. Paris närmare bestämt. Det var sommar och det skulle nästan kunna bli som en liten semestertripp, för de var ju lediga på kvällarna.

Saras flicka skulle Ingelas bror och svägerska, Tore och Kerstin ta hand om under tiden. De hade själva barn i ungefär samma åldrar, så det skulle gå bra med en till, hade de sagt. Det kändes tryggt, för att sätta lilla Rosita på både dag- och natthem, skulle inte ha känts bra.

 

***

 

Resan till Paris blev upptakten till Piers uppdykande i Saras liv. Hon träffade honom och några andra forskare som höll föredrag om försurade sjöar och vattendrag. Pier berättade att han om ett halvår skulle börja arbeta i Sverige, vid samma företag som Sara var anställd; Miljöcenter AB.

I slutet på första veckan i Paris, när Pier och Sara råkat hamna vid samma bord under lunchen, anförtrodde han Sara att han såg fram emot att bli närmare bekant med henne och landet hon kom från.

Pier skulle jobba med ett projekt som på sätt och vis hängde ihop med Saras eget arbete. Han var forskare, och forskade bland annat på små encelliga djur i olika försurade miljöer. Han lovade hålla mail och telekontakt med henne under det närmaste halvåret och fram till dess han skulle flytta till Sverige.

När trippen till Paris var över, kunde Sara konstatera, att hon hunnit bli förälskad, trots att hon försökt bromsa sina känslor. Att bli så betuttad i en man som inte ens bodde i hennes eget land, var både dumt och krångligt, ansåg hon.

– Där ser du, sa Ingela, det finns fler karlar i världen än Mikael von Sederkrona. Var det inte det jag sa?

 

***

 

 Ingela kunde så småningom tala om för Sara, att Rakel höll på att göra Mikael rådlös med alla sina inköp. Dessutom spelade hon på trav. Inte bara på sina egna fålar, utan på alla andras hästar och förlorade ofta stort.

– Jag kan inte begripa, hur du får reda på allt om just de där två, sa Sara och såg fundersam ut.

– Kära du det är enkelt. Jag har nämligen en lillebror. Han är femton år yngre än jag. Han, Tore alltså, hade ihop det med just den här mänskan, Rakel, innan hon träffade Mikael. Den kvinnan höll på att lägga min brors ekonomi i ruiner.

– Åneeej … Vad i all världen är det du säger, utbrast Sara.

– Min bror, Tore, jobbar under Mikael på arkitektfirman. Så det är ganska enkelt för mig att hålla reda på både Rakel och Mikael. Så om det är något du vill veta, så fråga bara mig, sa Ingela.

– Menar du att Rakel och Mikael … Din bror och …

Sara tystnade. Världen är bra liten när allt kommer omkring.

– Det skulle man kunna säga, sa Ingela och flabbade till.

– Kom Micke emellan din bror och Rakel menar du?

– Nej, då. Inte alls. Det var slut mellan Tore och Rakel när Mikael fick ihop det med henne. Men brorsan ville varna Micke när han fick nys om att han börjat träffa Rakel. Tore, visste ju hurdan hon var.

– Micke lyssnade väl inte, va?

– Nä, du vet karlar – Mikael tyckte väl att Rakel verkade vara ett bra kap. En stor hästgård var hon ju ägare till! En lysande framtid med hans sätt att se saker på.

– Se-där-ja… En sådan gemål passade väl Micke, fnös Sara.

– Jo-visst. Det lät ju fint förstår du. Så Mikaels intresse blev stort när han fattade att han fått fatt i en societetsbrud. Tänk dig … En lady som kanske till och med skulle duga åt hans mor.

– Jaa… Den kattan, Ninja … Henne fick jag nog av redan första gången jag träffade henne, suckade Sara.

– Vem det är vet inte jag, sa Ingela, men fy, tusan, så illa jag tyckte om Rakel. Hon höll på att bli min lillebrors olycka och min också, förresten.

– Det låter som om Mikael har gjort sig förtjänt av just henne, sa Sara och kände sig ganska belåten av det Ingela berättat.

Nu hade ju Sara fransmannen att intressera sig för, så hon brydde sig inte lika mycket om vad Mikael gjorde. Pier ringde flera gånger i veckan. De sände mail med foton till varandra. I sina heta SMS talade Pier om att han längtade efter henne och väntade på den dagen, då han skulle flytta till Sverige.

Sara tyckte att livet såg ljust ut. Hon var glad över att hon träffat en man som hon kunde älska, och kanske även leva tillsammans med. Hon hade nästan trott, att hon inte skulle kunna glömma Mikael. Nu kanske hon kunde lägga epoken med blåblodiga Micke bakom sig och bygga upp en ny framtid med Pier. Han hade inget emot att ta hand om Rosita. Dessutom verkade han ha bra hand med barn. Vilket inte alla män hade.

 

***

 

Strax efter nyår flyttade Pier till Sverige. Han hade genom sin tjänst fått en lägenhet inte alls långt från Sara. Det var en andrahandslägenhet, möblerad och fix färdig, bara att flytta in.

Kort tid efter att Pier kommit till Sverige, påstod han att han fått hemlängtan och började prata om att han ångrade sin flytt. Han ville först inte alls träffa Sara. Vad var nu detta för konstigheter? Sara försökte prata med Pier, men han blev allt dystrare och bad henne lämna honom ifred, så han kunde reda ut tankarna.

Vad hade hänt med Pier? De hade ju haft så intima telefonsamtal, och han hade skrivit så längtansfyllda mail. Och när han till slut flyttade hit till Sverige, och de kunde fortsätta där de slutade i Paris, då vände han Sara ryggen. Så märkligt!

Vilken besvikelse. Hon som väntat, hoppats och längtat så. Hur skulle hon göra nu? Det vara en tanke som hon både somnade och vaknade med.

 

***

Inte god nog år Baronessan … Avsnitt 4

 

Den kvällen när Pier ringde på Saras dörr, blev en kväll att minnas. Sara kände sig överlycklig, när hon äntligen fick återse Pier. Varför hade han inte kommit direkt hem till henne så fort han kom till Sverige? Det hade ju verkat som om det bara var för jobbets skulle han flyttat till de här nordliga breddgraderna. Som om han glömt allt de haft gemensamt.

Nu kunde kanske Sara andas ut. Kanske skulle de få rå om varandra. Krisen med Piers vantrivsel verkade vara över. Äntligen såg han fram emot allt som gick att göra i Sverige. Snön skulle så småningom komma, och då blev dagarna ljusare. Hade Pier möjligen lidit av en höstdepression?

– Lite ombyte är väl inget att bli så desperat över, skämtade Pier, nu när han satt i Saras soffa med ett gott franskt vin.  

Rosita verkade också gilla honom. Hon var inte ens blyg, utan kröp ganska snart upp i hans knä. Bättre än så här kunde inte livet bli, ansåg Sara.

När Pier bott i Sverige i tre månader, föreslog han att de skulle flytta ihop i Saras lägenhet. Då kunde han säga upp sin lya och de kunde använda pengarna till något bättre. Det gick Sara med på. För som det var nu, vistades de för det mesta hos henne.

På Rositas treårsdag åkte de till Kolmårdens djurpark och bodde på Vildmarkshotellet några nätter. Det kändes bra att leva som en familj med Pier som trygg pappa. Han tog ansvar för lilla Rosita. Han hade god hand med småttingar, märkte Sara. Han var som skapt för att vara pappa, brukade hon skämtsamt säga, när han busade och lekte med Rosita.

 

***

 

Frampå höstkanten fick Sara ryktesvis höra, att Mikael fått göra sig av med sin dyra lyxvåning. Pengarna som han fick för den hade han fått sätta in i Rakels hästgård, för att undvika att hon gick i konkurs.

När hans föräldrar fick veta den egentliga orsaken till att han bytte ner sig så rejält i sin boendestandard, började de förstå att det gick åt stora pengar för att underhålla Rakels lantgård.

 Det som inte gick åt till löner eller inköp av nya hästar, foder eller hyrda stallplatser, gick upp i rök när Rakel spelade på travet.

Spelandet på hästar hade gjort att Rakel varit på väg att förlora sin gård mer än en gång, men Mikael hade varit hygglig och gått in och räddat den i sista stund.

Den här senaste gången, räckte det inte med att ta ut sparade slantar. Mikael hade blivit tvungen att sälja sin lyxvåning och skaffa sig en mindre och enklare bostad. Efter den betan, hade Mikael sagt till Tore, att nu började han förstå varför han blivit varnad av honom; Rakel var inte bara spelberoende. Den kvinnan var som besatt av att skaffa lyxattiraljer. Allt som gick att köpa för pengar skulle hon ha, även om hon inte hade råd, hade Mikael avslöjat för Ingelas bror.

Micke hade även anförtrott Tore, att nu skulle han ta sig bättre i akt och försöka dra sig ur förhållandet med Rakel, innan han var helt bankrutt och hamnade hos kronofogdemyndigheten. Tiden med Rakel skulle han dra ett streck över och minnas som en dyrköpt erfarenhet. Det var ett löfte Mikael gett sig själv. Fast det var innan han lyckats komma ur förhållandet med Rakel.

Den här nya försiktigheten hos Mikael, hade kanske Rakel märkt, för bara några månader längre fram i tiden, kom hon med påståendet att hon var gravid.

Detta vände givetvis uppochner på Mickes mor, Ninja, som i sin tur vände uppochner på de övriga som bodde på H herrgårdens domäner. Det ställdes till med ett bröllop, vars like sällan skådats. Mikael var ju ende sonen och hans gemål var ättling till en godsägare. Även om Rakels gård inte var lika stor som Sjöviks Herrgård, så var den dock ett gods som det gick att skryta med inför förnäma bekantskaper när Ninja hade sina fina bjudningar och större kalas.

 

***

 

Livet för Sara och Pier gick sin gilla gång och Pier var en bra far för Rosita. Över jul det här året ville han dock åka hem till Paris och fira julen tillsammans med sin åldriga mor som levde ensam sedan Piers far hastigt avlidit. Han ville gärna stötta henne. Ingen visste hur länge han skulle få behålla henne. Hon var till åren kommen.

Sara förstod och tyckte att han resonerade rätt, men det blev en snöplig jul för henne och Rosita, men Sara visste ju att hon hade gett sig i lag med en annan landsman med både släkt och egna traditioner. Det var något som hon fick lära sig att acceptera. Det talas ju om kulturkrockar, men hon skulle överbrygga skillnaderna, och vara en förstående livskamrat. Hon älskade ju Pier.

Strax efter jul fick Sara syn på brudfotot av Mikael och Rakel i tidningen. Tyllslöjan var så lång att den nästan föreföll att gå flera varv runt brudens fötter … Åh! Vilken brudbukett! Ett helt fång med rosor! Två små, söta tärnor, lika klädda och med varsin blomsterbukett i händerna, stod de vid sidan om bruden. Alltsammans såg vräkigt ut – men kunde man ha väntat sig annat? Det var väl Ninja som hade haft ett finger eller fler med i spelet, misstänkte Sara, och var tacksam att det inte var hon som stod bredvid Mikael på fotografiet.

Men det var trots allt med ett stick i hjärttrakten som Sara lade ihop tidningen och kastade iväg den på högen för papperåtervinning.

Äsch! Hon var ju lycklig nu. Hon hade sin Pier som klarade sig utan lyx. Han var lika praktisk som Sara själv och de kom bra överens i sina åsikter om hur man skulle leva. Micke fick väl leva som han ville. Det där skulle hon inte plåga sig med att tänka på mer. Inte nu. Hon visste ju, att hon inte skulle ha fått det lätt med Mickes släkt och kanske inte ens med Micke som make.

 

***

 

Den dagen som Sara fick veta av Ingela, att Rakel hade sagt att graviditeten var falskt alarm – då skrattade Sara hjärtligt, även om det kanske var elakt att göra så. Det gick visst inte så lätt att få nya barn, efter det Micke ratat barnet som Sara födde åt honom. Var det straffet han fick nu kanske, tänkte Sara.

– Rätt åt honom, kvittrade Sara skadeglatt. Fast skrattar bäst som skrattar sist, finns det tyvärr ett ordspråk som lyder.

Men lite skadeglädje kunde hon väl få unna sig efter allt tråkigt hon genomgått?

 

***

 

När Pier kom tillbaka från sitt julfirande, tyckte Sara att hon inte riktigt kände igen honom. Han var så sval och avståndstagande på något vis. Tyst och inbunden. Hon frågade honom om det var något allvarligt fel med hans mor. Om hon verkade ha svårt att reda sig själv.

– Nej då … Det är väl som det brukar vara med åldringar, men bekymmersamt är det givetvis nu när hon inte längre har farsan.

– Jo, det är klart.

– Lite oftare än en gång om året måste jag försöka hälsa på henne i fortsättningen, sa han.

– Givetvis ska du stötta henne, så länge du har henne i livet. Hon är ju din mor. Annars kommer du bara att ångra det du inte gjorde medan du hade chansen.

– Du har nog rätt, sa Pier och gav henne en kamratlig kram.

När Sara föreslog, att hon kunde följa med på nästa resa, tackade Pier omedelbart nej. 

– Om du hellre vill åka ensam, så visst … gör det! sa Sara lite överraskad över det bestämda tonläget som Pier hade haft.

Sara och Micke hade – under sin tid tillsammans – haft en fantastisk älskog. Fast, det hon hade med Pier, fick väl duga – deras erotiska samspel var bra, men de höjderna hon nått med Mikael, nådde hon aldrig med Pier. Även om han var både erfaren och påhittig, så var han dock inte Micke. Pier var ju bra på alla andra vis och han var inte någon statusjägare och det satte Sara värde på.

Sara kunde vara den hon var tillsammans med Pier och det hon gjorde eller köpte dög åt honom och det var mer än det hade gjort åt Micke, påminde hon sig. Micke hade slängt en massa anmärkningar omkring sig mot slutet av deras förhållande. Han hade blivit rent ut sagt oförskämd. Nästan elak.

Pier försökte istället muntra upp Sara och försökte bygga upp hennes trasiga självtillit, och framförallt bestämde han inte hur hon skulle vara.

Pier var bra på sitt eget vis, han hade många fördelar som få andra män var ägare till. Sara kände sig lycklig. Riktigt lycklig för allra första gången sedan hon och Micke separerade. Sara väntade även Piers barn nu, det visste hon alldeles säkert. Hon hade dröjt med att berätta det för honom, för hon hade dålig erfarenhet av hur män tog emot sådana besked. Det kunde få vänta ytterligare en tid. Än dröjde det innan det skulle börja synas.

 

***

 

Senaste rapporten från Ingela, var att Rakel blivit tvungen att göra sig av med sin hästgård. Den var alltså såld. Hon skötte inte avlöningarna till sina anställda och betalade inte räkningarna för hyra av stallplatser åt hästar, som var inhyrda hos tränare. Hon struntade i att betala andra arvoden också, som till exempel räkningar till veterinärer och hovslagare. Inte ens foderräkningarna blev betalda i tid. De anställda sade upp sig en efter en – och till sist stod Kronofogden på stallbacken. Ingen avundsvärd situation.

Det gick inte att resonera Rakel tillrätta på något vis – annars hade väl nederlaget – med att gården såldes på exekutiv auktion – kunnat undvikas, menade Mikael, när han anförtrodde sig åt Tore.

Sara undrade många gånger, vad nippertippan Ninja, Mickes mor, tyckte om den frun, som Micke så hastigt skaffade sig i byte mot Sara. På den frågan kunde hon inte få något svar, för Ingela fick aldrig fatt i någon sådan rapport.

Fast så särskilt nöjd kunde väl inte Ninja vara? Att skryta med en sonhustru som hotar att sätta hennes son på bar backe, kunde väl inte kännas vidare angenämt. Dessutom verkade det dröja med de där blåblodiga ättlingarna. Ninja hade inte fått några barnbarn att skryta om. Vilken också måste anses vara en stor tragedi för en så förnäm slottsfru som Ninja von Sederkrona.

 

***

 

När Pier kom hem från Paris efter den resan han hade gjort över påsken, var han ännu mer dämpad än vad han varit vid julen. Sara frågade om mamman blivit sämre, men fick svaret att det var ungefär likadant som i julas. Men att det ändå var bekymmersamt, när han själv var så långt bort som i Sverige.

En kväll när Rosita sov sedan ett par timmar och Sara hade duschat och klätt sig i ett extra fint nattlinne och satt på sig sin morgonrock, den som hon köpt åt sig själv som julklapp, tänkte hon krypa in i Piers famn och berätta att han skulle bli pappa, till ett alldeles eget barn … Men när Sara gick fram till Pier och lade armarna om halsen på honom, där han satt i läsfåtöljen med en bok i knäet – sköt han henne i från sig, istället för att sträcka ut armarna och ta tag om henne, för att dra henne ner till sig som han brukade. Han skyllde på att han skulle gå och borsta tänderna.

Sara kände sig avvisad och besviken, nästan dum, men om Pier kände sig ofräsch, och inte ville kyssa henne förrän han borstat tänderna, så skulle hon nog sätta värde på den omtanken, tröstade hon sig.

Hon fick väl kyssen när han kom tillbaka. Det var bara det att efter en stund hörde hon hur han spolade toan och släkte i badrummet, och han kom inte in till henne i vardags­rummet. Istället hörde hon hur hans steg avlägsnade sig bort till sovrummet.

Sara kände sig avspisad, och ensam, men tänkte att hon inte fick vara barnslig. Hon stängde av teven, släckte läslampan och gick in till sovrummet hon också.

Hon tog av sig morgonrocken, strök med handen över den mjuka ytan, innan hon slängde den över sängens fotände. Med endast sitt svarta, spetsprydda nattlinne på sig, kröp hon ner på sin sida av dubbelsängen. Hon hörde att Pier inte sov, även om han försökte låtsas sova. Sara lät sin hand söka sig in under täckets kant, men det enda gensvar hon fick av Pier var orden:

– Snälla, Sara! Inte i kväll. Jag är så fruktansvärt trött. Vi tar det en annan gång. Godnatt med dig, älskling!

Så vände han sig om med ryggen mot henne och somnade ganska snart. Där låg Sara och visste inte vad hon skulle tänka eller tro. Istället för att ligga sömnlös och fundera, gick hon upp och satte sig och läste i en lånebok en stund, för att om möjligt få tankarna att sluta kretsa omkring Pier och vad som kunde tynga honom.

 

***

 

Den dagen som Sara talade om för Pier att hon väntade barn, verkade han inte alls reagera. Det enda han sa var: ”Jasså, säger du det!” Precis som om hon berättat vilken trivial sak som helst, som han inte behövde bry sig om att svara på. Han undrade inte ens när det väntade barnet skulle födas. Sara kände sig så makalöst besviken. Hon frågade honom, om han inte var glad för barnet.

– Både ja och nej, svarade Pier enstavigt och lät samtalet övergå till den vanliga tystnaden som numera rådde mellan dem.

 

***

 

Sommaren kom och gick. Pier var rar, men fjärmade sig ofta från både Sara och Rosita. Han satt ofta i egna funderingar, verkade det som. Deras kärleksstunder blev färre och inte så spontana som tidigare. De älskade aldrig på någon öde ö, ute i någon av de många skogssjöarna längre. Där de hade en kanot som de brukade paddla ut med när vädret var fint. Pier verkade avslagen på något vis. Kanske var han sjuk och inte ville tala om det, med tanke på att Sara hade tillräckligt att tänka på ändå?

Allt som oftast kom hon på honom med, att han pratade med någon i sin mobiltelefon, utan att det gick att få honom att tala om vem han talat med. Sara hade frågat honom om han hade någon annan kvinna i Paris.

– Någon annan kvinna! härmade Pier och såg förvånad ut. Nej, givetvis inte. Räcker det inte att jag har en gammal och sjuk mor som verkar vara mer döende än levande, snäste han.

Pier åkte ner till Paris minst en gång i månaden och alltid skulle han åka ensam. Och när han kom tillbaka, var han som regel ännu dystrare än när han for. Så här kunde de ju inte fortsätta att ha det.

Sara började också bli dyster. Hon irriterade sig över att det inte gick att prata med Pier. Vart hade den glade och kärleksfulle Pier tagit vägen? Hon saknade den levnadsglade sambon. Pier var ju numer som ett inneboende stort barn, som hon både lagade mat och tvättade åt och städade efter.

 

 ***

 

Frampå senhösten kände sig Sara rejält besvärad av sin graviditet. Hon mådde dåligt och hade ofta förvärkar och otrevliga sammandragningar. Barnet tryckte på urinblåsan, så hon fick svårt att hålla sig. Hon kände sig ynklig på alla sätt och vis. Även äggvita hade spårats vid senaste provtagningen. Mödravården var inte alls nöjd med proverna. Sara ombads att ta det lugnt och vila så mycket som möjligt. Hur ska det gå till? tänkte Sara ironiskt.

Rosita, blev snuvig och fick ont i öronen, blev kinkigare än vanligt. Hon kände väl sin mors oro. Barn gör ofta det.

Pier visade inte någon glädje över sitt stundande faderskap.  Sara begrep sig inte på honom längre. Hade han slutat älska henne? Men varför var han då kvar? Varför bröt han inte upp, gjorde slut helt enkelt? Det tyckte Sara var lite egendomligt. För om han hade hittat någon annan … Varför var han då kvar hos henne och dottern? De var ju inte gifta än, så det var i princip bara att öppna dörren och gå.

Bara förlossningen var över, skulle Sara ta tag i den här biten med Piers uteblivna lust och hans egendomliga beteende. Han som alltid hade varit het – som sydlänningar har ord om sig att vara. Något var det som störde honom, men det gick inte för Sara att lista ut vad det var. Hon fick bida tiden, tills det här med graviditeten var överstökat, men sedan skulle hon ta tag i deras förhållande innan krisen djupnade ännu mer. 

När november månad var till ända och tiden gått in i december och utetemperaturen höll sig strax under noll med vackra vintriga vyer, som borde ha lättat upp Saras sinne, kände hon sig fortfarande lika dyster.

Snötyngda granar och vita hustak påminde henne om en kommande jul. Dagarna blev korta och mörka och Sara började känna att graviditeten kostade på. Hon bad Pier att han skulle stanna hos henne och Rosita över den här julen. Nedkomsten var beräknad till 15 december. Något direkt svar från Pier fick hon inte då. Han hade bara svarat lite svävande:

– Vi får se hur det blir med den saken. Mor är dålig och jag har ansvar för henne också. Jag är hennes ende son, hade han svarat. Som om det befriade honom från allt ansvar för sitt ofödda barn, och för Sara och lilla Rosita.

Då blev Sara arg och skrek:

– Din morsa hit och din morsa dit! Ta hit din sjuka morsa! Vad ska du göra när din morsa kolat då? Hör du inte hur galet ditt resonemang låter? smågrälade Sara som tröttnat på att ideligen matas med hans sjuka mor och hans ansvar för henne.

Oooj! Fader vår! tänkte Sara, vad har jag nu sagt?

Inget hände, trots att Piers humör brukade vara hett. Han tog istället sin jacka från kroken i hallen och drog den hastigt på sig och gick ut. Dörren for igen bakom honom med en smäll. Vart han tänkte ta vägen så sent på kvällen, vågade inte Sara fråga, och så småningom gick hon och lade sig.

Ifall Pier kom hem onykter från någon krog, var Sara rädd att hon skulle brusa upp. Sådant hade också börjat inträffa, och då hade det hänt att han slagit till henne. Inte så hårt, men en obehaglig upplevelse hade det varit. Hon kände inte längre igen sin älskade Pier. Vad var det som höll på att hända, och varför gick det inte att få svar på de frågor hon ställde?

Alltid fick Sara komma i andra hand. Så hade det varit under hela sommaren och den långa hösten. Kunde Pier ha misslyckats på jobbet? Hon visste att jobbet här i Sverige hade varit enormt viktigt för honom. Han arbetade ofta över nu för tiden. Det var också något han inte behövt göra under det första året. Hade han kanske fått ihop det med någon svensk kvinna, så det var hon som gick under uttrycket: ”övertidsarbete”. Sådant kunde inte Sara kontrollera med lätthet. Hela det här sista året hade Pier gått som i en annan värld.

Problemet som Pier hade, måste finnas på någon av dessa platser: jobbet här i Sverige eller släkten i Frankrike eller en annan kvinna, endera här i landet eller i Paris. Något var det som inte stämde. Eller så hade han helt enkelt tröttnat på henne, nu när hon inte var frisk och dessutom stor och otymplig som ett hus.

 Det värsta som Sara kunde drabbas av – var att Pier hade slutat älska henne. Att han hade tröttnat på henne, men varför sa han inte det då? 

Visst hade väl Pier varit onödigt mån om sin sjuka mor, nu när Sara väntade hans barn och dessutom mådde dåligt. Var det för mycket begärt att Pier åtminstone kunde stanna i Sverige över julen. Inte skulle han väl ge sig iväg till Paris, nu när hon kunde föda vilken dag som helst.

Sara hade vädjat till Pier om att han skulle stanna hos henne och Rosita, men tyvärr svarade han inte ens. Rörde hans omsorger om modern, kanske i själva verket en annan kvinna? Det var vad Sara oroade sig mest för. Hon hade försökt pressa Pier på den saken, men han hade bara blivit arg och förnekat hennes dumma och svartsjuka påstående. Men hur skulle Sara få reda på hur det hängde ihop?

 

***

 

Strax innan Sara skulle föda sitt barn, släppte Pier bomben. Han bekände för Sara, att han ljugit under en lång tid. Han berättade, att han var gift och hade tre barn med en kvinna i Paris. Det där med hans mor var en nödlögn, förklarade han. Han hade varit tvungen att besöka sin familj ibland, de behövde honom, sa han.

– Och vilken familj … behöver inte fadern i familjen, sa Sara ironiskt och kände hur en djup förtvivlan lägrade sig över henne och ögonen tårades, när hon lyssnade på vad Pier hade att säga, utöver det han redan hade sagt.

Arbetet här i Sverige, hade bara varit ett tidsbegränsat jobb som forskare. Att tiden var på väg att rinna ut, hade han undanhållit för Sara.

Nu var tjänstetiden utgången och han tänkte inte be om förlängning. Pier hade även tagit ut innestående semesterdagar och hade på så vis redan slutat sin tjänst. Han hade just idag gjort sin sista arbetsdag i Sverige och stod nu i begrepp att resa tillbaka till Frankrike.

De två, Sara och han, hade haft sin tid tillsammans, förklarade Pier. Ingen ursäkt bad han om. Detta skulle alltså Sara bara ta emot utan protester eller förebråelser. Pier räknade tydligen med att deras förhållande bara varit tillfälligt, precis som hans arbete i Sverige hade varit och nu skulle han tillbaka hem till sin familj i Paris. Mer var det tydligen inte med det.

Detta var för starkt för att Sara skulle orka ta in hela den helvetiska berättelsen. Hon kände hur chocken spred sig som ett gift i kroppen. Hon förnam en obehaglig tyngd i mellangärdet, som om hjärtat ramlade ända ner i maggropen och hon trodde nästan hon skulle kissa på sig. Hon blev tvungen att skyndsamt ta sig in i badrummet, innan hon ramlade i golvet. Hon kräktes galla, något annat fanns inte i magen, för hon hade inte orkat äta just något den här dagen.

– Gode Gud! hjälp mig om du kan! bad hon tyst. Nu är allt slut!

 

***

 

När Sara kom hem från mödravårdskontrollen nästa dag, låg ett avskedsbrev under julgruppen med den vita ängeln, som stod mitt bland blommorna med knäppta händer.

I brevet skrev Pier:

 

Sara! Min kära, älskade Sara!

Tack för den fina tid vi har haft tillsammans! Jag har verkligen älskat dig på riktigt, men … Sara min älskade – jag trodde ett tag att jag skulle kunna bryta med min familj och ta ut skilsmässa, men vissa familjeomständigheter gör, att jag måste ta mitt ansvar och ta hand om min familj. Jag vill inte att du söker efter mig, för det blir bara ännu mer elände för mig då – så snälla du, dyk inte upp i Paris! Det klarar jag inte! Jag kommer att ha fullt upp med min familj i framtiden. Försök att förstå! Barnet som du väntar, vill jag att du ensam tar hand om. Jag ska sända dig pengar till hjälp, men jag vill inte binda mig vid att skriva på något faderskapsintyg. Hoppas att du förstår och förlåter!

Pier.

 

***

Inte god nog åt Baronessan   Del 5

 

Att Pier utan större avsked kunde lämna Sara i det tillstånd som hon befann sig – och dessutom alldeles före julen, kändes alldeles för hårt. Helt overkligt. Som en mardröm – omöjlig att vakna ur. Aldrig hade Sara – ens i sin vildaste fantasi – kunnat föreställa sig, att det fanns en människa som med berått mod, kunde föra henne helt bakom ljuset under flera år, och sedan ha mage att ställa henne helt ensam med konsekvenserna. Hur är en sådan person skapt, som kan leva ett sådant dubbelliv? undrade Sara i sina tankar.

Är Pier över huvud taget värd att sörja? Svaret hade hon inom sig, men som bekant, rättar sig känslorna sällan efter förnuftet. Skulle hon någon gång kunna komma över detta hemska svek? Skulle hon kunna skratta någon mer gång i det här jordelivet? Saras hela framtid var långa rader av frågetecken. Hur skulle livet gestalta sig i fortsättningen?

Sara grät och grät, men vad hjälpte tårar, de bara utarmade henne mer och mer. Tårar och förtvivlan, ändrade inte det faktum, att hon väntade barn med en man som övergett henne. Lämnat henne utan att uppge minsta spår, där hon kunde få tag på honom. Paris … Där gick han nog säker för henne och även för sitt barn. Hur kunde Pier göra så? Det var den fråga som Sara ställde sig gång på gång.

Kanske var det chocken som gjorde att Sara bara två dagar efter att Pier rest, fick fara till BB. Hon fick klara av att föda även det här barnet, utan att ha någon trygg hand att hålla i under värkarbetet.

Trots alla svårigheter födde Sara ett välskapt, svarthårigt, litet pojktroll. Hon såg redan när barnmorskan lade honom på hennes bröst, att det var en liten kopia av Pier. Han ska få namnet Pier, tänkte Sara, för pojken skulle väl aldrig få se eller träffa sin biologiske fader.

Långt mörkt hår, som en liten flicka. Han var så söt och hjälplös när han låg där som en liten groda på Saras bröst. Hon kände sig trots allt lycklig i det ögonblicket. Hemma väntade storasyster Rosita tillsammans med Ingela, som släppt allt för att stötta.

Sara kände sig rik. Hon hade något som inte Mikael hade – inte ens fader Pier hade sin guldklimp. Den här lyckan var bara Saras. Hon hade båda sina barn inom räckhåll. Hon, ägde de här två barnen som inga fäder ville kännas vid. Jag är lycklig, tänkte Sara och kysste det lilla trollet på den mörka hjässan. Lill-Pier gnydde till och det lät som om han grymtade: ”Fy usch!”

Sara somnade mitt uppe i alla tankar. Barnmorskan lyfte försiktigt bort Lill-Pier från Saras bröst, innan han riskerade att falla i golvet.

 

***

 

Det gick några år och Sara levde ensam med och för sina barn. Manfolk tänkte hon aldrig mer se åt. Det var ett släkte för sig, resonerade hon. ”På män kan man inte lita”, brukade hon säga när någon frågade, om hon inte skulle försöka se sig om efter någon ny man.

Av Ingela fick Sara veta att det gick allt sämre med Rakels och Mikaels relation. När Mikael sålt sin lyxvåning och föräldrarna fått klart för sig vad som var den egentliga orsaken till det steget, blev de bekymrade och Ninjas varma relation till svärdottern, Rakel, kallnade kvickt.

Ninja började förstå att det var Rakels hästgård som hela tiden underminerat hennes solvente son. Att det inte enbart var underhåll av gården eller personalens löner, misstänkte Ninja långt innan hon fick höra att Rakel spelade på trav och förlorade stort. Svärmodern började förstå vartåt det lutade … Men exekutiv auktion, blev ändå en sak som kom lite överraskande för Rakels svärmor.

 

***

 

Mikaels och Rakels äktenskap upplöstes, och Rakel fick behålla den nya våningen. Själv flyttade Mikael till en av de lediga flyglarna på Sjöviks Herrgård.

Åren hade inte stått still på Sjövik heller. Oskar och Ninja skulle trappa ner, på så vis hade det blivit en flygel ledig förklarade fadern för Mikael. Oskar hade arrenderat ut jorden och sagt upp arbetarfamiljen, som ändå hade tänkt gå i pension och flytta in till centralare ort.  Det var då som Mikael kom med frågan om han kunde få hyra den lediga flygeln.

– Ja visst, pojken min. Du får så gärna överta flygeln och inreda den som du vill. Hoppas att du finner någon flicka som är värld att hålla av. ”Det är icke lätt för mannen att vara allén”, härmade fadern efter ett bibelcitat.

Oskar gav sonen en faderlig klapp på axeln.

 

***

 

I kyrkboken stod det ”fader okänd” för båda Saras barn. Inte något att skryta med, men hon själv visste vilka fäder barnen hade. Så skammen var inte lika stor som vad det såg ut som i kyrkboken. Det var alltid en tröst. Ingen hade något med henne att göra eller vad det stod i kyrkans böcker om hennes leverne.

Rosita hade fyllt 13 år och Lill-Pier skulle bli 10. Den här eftermiddagen var Sara ute på staden tillsammans med sina båda barn, för att om möjligt införskaffa några julklappar. En gran skulle de titta på hos torghandlaren Gran-Erik, som egentligen hette Erik Gran och som var en gammal välkänd bonde som brukade sälja några granar på torget vare år. Kanske de skulle beställa en fin liten gran, som de kunde få hämta på hans skog några dagar före julafton, så den inte behövde stå ute på balkongen så länge.

– Vad säger ni om att vi tar en fika på Gallerians cafeteria, innan vi går bort till Gran-Erik?

Givetvis blev det ett ja-svar på den frågan, och trion styrde målmedvetet stegen mot Gallerian Lyran. Kanske kunde de i julruschen spana in ett icke upptaget bord, så de kunde beställa varsin bakelse och sätta sig ner en stund.

– Det är ansträngande att springa gatlopp på det här viset, man blir ju alldeles stel i benen, sa Lill-Pier lillgammalt och sträckte på benen.

Julmusiken strömmade ut från Gallerians ingång:”Räven raskar …” och ”Hej tomtegubbar slå i …” Efter en stunds tystnad sjöngs ”Stilla natt”, av en barnkör och många fler fina julmelodier, framfördes av kören som stod på en liten uppbyggd scen.

Sara blev stående vid ett tillfälligt utplacerat stånd, där det såldes sagoböcker för Rädda Barnens räkning. Där såldes den omtalade sagoboken ”Hästens julafton”, med alla de där pratande djuren, som fanns på gården. Den boken som barnen så gärna ville ha.

– Vi köper den som högläsningsbok för julaftonskvällen, föreslog Sara.

– Ja, ja… så bra! sa Lill-Pier, som var den av barnen som var mest intresserad av sagor. Sara ställde sig i kön efter en äldre dam som förmodligen skulle köpa boken som julklapp till något barnbarn.

Utan att vilja tänka tanken, så tänkte Sara så här: Hur länge dröjer det, innan jag själv står med samma blåton i håret, för att köpa sagoböcker till mina barnbarn? Åren som jag skulle ta så väl vara på – de har gått alldeles för fort. Vart tog de vägen?

Sara drog in andan i en djup suck, när hon hastigt fick byta plats med damen framför, hon med det blåtonade håret, som blivit färdigexpedierad.

När Sara hade köpt sagoboken och fått den inslagen i tomtepapper med massor av krusat snöre, och just skulle vrida sig om för att gå tillbaka till barnen, blev hon stående öga mot öga med en välklädd man. Lite längre än hon själv och med ett bekant utseende. Vem var han?

– Men … Hejsan! Är det inte du, Sara? utbrast mannen och hans ansikte sken upp.

Mannen hade fått tinningarnas grå charm, såg Sara … Men, vem …?

– Joo, men … Är det du Micke? utbrast Sara och hjärtat tog ett igenkänningsskutt.

Hon kände sig plötsligt dum och obekväm, men ändå glad.

Fast här, inför allt folk i julruschen, kunde hon inte stå och gapa ut gamla minnen. Därför tog hon några steg bort mot barnen, men vände sig halv om, och såg sig över axeln och mötte Mickes blick, just som han höjde handen som i en vinkning och ropade:

– Vänta lite Sara! Inte så bråttom … Vi kanske …

– Barnen väntar där borta, avbröt Sara och gjorde en gest bort mot Rosita och Lill-Pier som stod vid ingången till Gallerian.

Micke tog ett par steg fram till Sara.

– Kan jag inte få bjuda dig och barnen på en fika så här i juletid?

– Jaa-joo… kanske det … Okej svarade Sara och så gjorde Mikael sällskap med henne bort till barnen och alla fyra gick in i den delen av Lyran där det fanns ett kafé.

”Café Cittran” stod det i neonskrift över ingången. Lokalen var upplyst av julstjärnor och lyktor som hängde ner från färggranna girlanger som gick kors och tvärs i taket. En bamsetomte satt med en stor säck på en ditforslad granstubbe. Tomten var ingen riktig tomte. Den drevs med elström och sjöng: ”Hej tomtegubbar slå i glasen …” Bredvid på en tavla fanns Kaféet meny: Kaffe, te, saft, läsk, juice och glass och så vidare. 

Rosita hade fått veta vem som var hennes pappa, men hon hade aldrig sett honom i verkligheten. Inte förrän nu. Fast just då visste hon inte att mannen som kom fram till henne och Lill-Pier, i sällskap av Sara, var hennes far.

På något sätt var Sara tvungen att meddela detta till sin dotter – fast hon kunde knappast göra en sådan betydelsefull presentation stående mitt ute på torget …? Nej, det var en alltför banal plats att presentera far och dotter på – allra första gången de träffades, så Sara teg.

När de tagit plats vid ett fönsterbord och fått det de beställt, märkte Sara hur Mikael hela tiden lät blicken landa på flickan som bar hans DNA. Säkert såg han likheten, men vad han tänkte eller kände, kunde inte Sara utläsa.

Under tiden som de satt och fikade, berättade Mikael, att han sedan en del år tillbaka, bodde ensam i en av Sjöviks flygelbyggnader.

– När jag nu så lyckosamt stötte på er utanför Gallerian, skulle jag vilja passa på att framlägga en önskan, om det låter sig göras? sa Mikael. Eftersom du, Sara, också lever ensam nu, så kunde väl du och barnen komma ut till mig på landet och fira en vit jul? En jul på landet vore väl inte så tokigt för barnen? Snö finns det så det räcker. Kola och knäck lovar jag att de kan få hjälpas åt att koka. En stor gran kan vi säkert hitta i skogen. Nå, vad säger ni …?

– Bra! Jätte-braaa …, sa Lill-Pier! och klappade Sara ivrigt på armen. Då behöver vi inte beställa någon pytte-liten gran hos Gran-Erik!

Sara såg som hastigast på Pier och nickade, och lät blicken landa på Micke och så utbrast hon förskräckt:

– Menar du … – till Sjövik? Sara mindes sin och Mickes midsommarfirande för längesedan. Hon tystnade och såg hjälplöst på Pier som fortfarande höll sin hand på hennes arm, i hopp om att få kontakt med sin mor.

– Njaa … Joo-meen du förstååår …

Mikael skyndade sig att ta in luft, för att ge Sara en förklaring, innan hon hann tacka nej till hans förträffliga förslag:

– Inte till mor och far. Jag menar givetvis, att ni ska komma till mig i flygeln. Mamma lägger sig inte längre i vilka besökare jag har. Vi har lärt oss av livet både hon och jag. Jag menar; Vi låter varandra leva i fred och ro, utan att lägga oss i varandras göranden och låtanden.

– Jaae … – det där är jag tvungen att tänka på. Jag måste resonera med barnen.

– Jamen, jag vill gärna åka ut på landet och fira en äkta tomtejul, envisades Lill-Pier ivrigt och klappade ännu hårdare på Saras arm.

– Vi får resonera om saken, svarade Sara och såg skarpt på pojken, som drog tillbaka sin hand och såg lite skamsen ut över att ha blivit så skarpt tillrättavisad.

– Visst, ska ni fira jul på landet, sa Mikael och tog upp ett visitkort ur plånboken och gav det till Sara och bad henne ringa, så fort hon hade bestämt, hur det skulle bli.

 

***

 

När Sara och barnen kom hem efter julhandelen, och hon fått tillfälle att förklara för barnen att mannen som bjudit dem på kaféet var Rositas pappa, blev båda barnen först helt tysta. Därefter blev de ännu ivrigare att få fira jul på Slottet, som Pier ville kalla Mikaels bostad.

– Jasså… det är han – den stilige mannen – som är min pappa, sa Rosita. En greve eller vad var det han var? Han bodde ju på ett slott! Eller var det Herrgård?

 Lill-Pier tyckte bara att det var fjantigt att höja den där gubben till skyarna. Han själv hade ju en äkta fransman till far och vad han hade för kungadömen i Frankrike, det visste ju ingen. Hans pappa kanske var kung på ett vinodlardistrikt rent av, menade Lill-Pier.

– Tänk dig, Syrran … ett vit-rappat slott, med tinnar och torn mitt i ett vindistrikt, retades Lill-Pier och gjorde vida gester med armarna framför sin syster! Kanske min pappa rider där på en vit häst och ser över vinfälten, och ger order åt sina slavar, skroderade han och gestikulerade vilt med armarna framför Rosita och såg mäkta imponerad ut. Dä du, syrran! flamsade han, så Rosita knuffade bort honom med orden:

– Skrävelmåns, där – gee dig!

– Nå, nu får ni sluta kivas! förmanade Sara.

 

***

 

När Sara ringde till Mikael för att tacka nej till förslaget om att fira jul i Sjövik, lade Micke in all sin övertalningsförmåga för att locka Sara att ändra sig.

Han förklarade för Sara, att hon inte skulle behöva ängslas för att träffa hans mor. Ninja och Oskar höll sig för det mesta inomhus när det var vinter. Barnen kunde åka pulka eller skidor i backarna runt sjön. Så kom han med förslaget att de kunde göra utflykter och grilla. Åka skridskor på en fin isbana som idrottsklubben såg till att hålla i prima skick.

Fast det går givetvis att vara inomhus också. Det finns fin björkved som man kan göra en brasa av i den öppna spisen och läsa sagor. Eller titta på någon intressant DVD-film. Barnen kan få bestämma schemat, föreslog han. Mikael kunde tänka sig att vara med på det mesta, hade han lagt till i ett förbigående.

Sara hörde att detta var något som Micke verkligen önskade. Till sist kände hon sig övertygad om att det kanske vore en bra idé att fira jul i Sjövik. Så det blev ett ja från henne.

 

***

 

Sara slog sig ner med ett anteckningsblock och en penna.

– Nu ska vi inrikta oss på att skriva upp vad vi ska anskaffa inför resan. Du Rosita har väl ingen skiddräkt … den har du väl vuxit ur? Och du, Pier, har väl fått större fötter, så du kan kanske inte ha dina gamla skridskor?

– Nej, det kan jag inte, det måste bli nya, sa Pier utan att ha en aning om sina fötters storlek.

Han vickade lite försiktigt på en tå medan hans ögon spelade av förväntning inför resan till Sjövik.

– Nu får vi inrikta oss på vad vi måste handla inför den här resan, inte en massa onödiga prylar, fortsatte Sara.

– Inget onödigt … nädå … Men det kan bli många nödvändiga grejer, inflikade Pier och blängde på sin syster som försökte dämpa hans iver en aning genom att handgripligen trycka ner honom i soffan.

– Sluuuta vetja, du tar ju dööö på mig! ylade Lill-Pier och grabbade tag om systerns nacke och drog ner henne på golvet med en duns.

– Hör ni! Bryyyt! beordrade Sara. Sätt er ordentligt bägge två, så det går att föra ett vettigt samtal med er.

Småmuttrande slutade barnen att bråka och de satte sig väluppfostrat i soffan. Men Pier höll upp den stora prydnadskudden likt en sköld mellan sig och systern.

Rosita blängde en sista gång på Pier, innan hon föste sitt långa hårsvall över axeln.

 

***

 

Det blev nästan bråttom med packningen inför julresan. Men på förmiddagen den 22 december stängde Sara locken på resväskorna och bad Rosita att hon skulle bära ut deras packade grejer och ställa dem i hallen. Sara skulle hämta  bilen från garaget och varmköra den. Sedan skulle de ge sig i väg till Sjövik. Vädret var inte det bästa. Yrsnön virvlade i luften, men hon skulle köra försiktigt.

När Sara kom ut på gården, märkte hon att ovädret var värre än vad hon först trott. Mycket värre än det som väderlekstjänsten hade pratat om. Snöstormen piskade henne i ansiktet, så hon blev tvungen att fälla upp kapuschongen och hålla igen den vid hakan med ena handen. Hon böjde ner huvudet mot virvelvindarna som förde med sig den otäckt vassa snön, som gjorde att det stack i kinderna när den träffade huden.

Vinden låg på från garagen och en kastby sopade, i ett nafs, med sig snö som samlats på ytterkanten av taket och ett vitt snömoln kom rakt emot Sara, som fick stanna och vända ryggen åt det värsta snödrevet. Det här var ju inte väder för en hund att vara ute i. Långt mindre att ge sig ut på långkörning. Nej … det kunde inte gå.

Hon skulle kanske bli tvungen att ställa in resan en dag eller två, men … Vad skulle barnen säga då? Så besvikna de skulle bli.

– Fy! utbrast Sara och ruskade den mesta snön av duffeln när hon kom in i garaget.

Hon blev stående en bra stund där inne och funderade över vad hon skulle göra. Åka eller stanna hemma. Men så bestämde hon sig och satte sig in i bilen och startade. Under tiden som hon körde fram till hyreshusets port, tänkte hon fortfarande på att det vore bättre att ringa till Micke och säga att de borde skjuta upp resan till nästa dag när ovädret kanske gett med sig. 

 När Sara kom in till barnen lade hon fram sitt förslag, som möttes av ett unisont buuu-ljud …!

– Titta ut! Så ser ni själva vilket oväder det är!

Men förslaget om att skjuta på resan … Det örat ville inte barnen höra på. De ville i väg så fort som möjligt. ”I dag! Nu, nu, nu …”, tjatade de ikapp och Sara såg att bakom deras förväntansfulla ansikten, skymtade besvikelsen och hon sa:

– Okej! vi försöker väl att ta oss i väg då.

– Waoow …, hojtade Lill-Pier och studsade som en guttaperka-boll på hallmattan.

 

***

 

Barnen laddade bilradion med julmusik och julstämningen infann sig även hos Sara, som började gnola med i en populär melodi.

Pier småpratade om vilka aktiviteter han och systern skulle ägna sig åt när de kom ut till Sjöviks Herrgård. Vilken upplevelse det skulle bli. Tänk att få berätta för klasskompisarna om spökjakter och allt möjligt annat som man bara kunde göra på gamla slott.

– Hänger du med mig ut på spökjakt någon natt? frågade Pier sin syster, och gjorde hemska grimaser framför Rosita där de satt i bilens baksäte.

– Äsch! lägg av, sa Rosita.

– Tänk att få fira jul på ett slott, tjoade Lill-Pier drömmande.

– Herrgård, tillrättavisade Rosita, eller Gods kanske man också kan säga.

– Tror du att det finns spöken där? Riktiga spöken menar jag, undrade Pier.

– Så klart att spökena är riktiga! Lossas-spöken finns väl inte …

– Waaow…, så spännande … Vi smyger ut vid midnatt när mamma somnat och uppsöker slottsvinden, viskade Pier till sin syster.

– Fantisera lagom, svarade Rosita och slängde undan sin lugg och glodde på sin bror med låtsad fientlighet.

Snön yrde så det var riktigt svårt att se att köra. Vägen drev igen framför bilen. Spår efter bilar som kört före var snart igensopade. Allt var bara vitt, vitt, vitt. Dessutom verkade det som om snön var kram, eller om det var rutan som blev varm av defrostern. Snön klabbade fast på rutan, samtidigt som den kyldes av så pass av vinddraget så blötsnön frös fast på vindrutetorkarna, som blev som isklubbor som bara for fram och tillbaka över rutan och gjorde sikten ännu sämre.

Det var långt mellan rastplatserna, och när det någon gång dök upp en, så var märket för det mesta övertäckt av drivsnö så det knappt syntes och parkeringsfickan var igenkorkad av drivsnö så det knappt gick att köra in där. Eller så observerade Sara skylten alldeles för sent och vågade inte bromsa med risk för att få sladd. Hon fick på så vis kika mellan de där isränderna som torkarna åstadkommit på rutan fram till nästa p-plats. Hon bet ihop käkarna så hårt att det nästan smärtade utåt öronen. Radion stängde hon av för att lättare höra motorljudet.

Varje gång som Sara lyckades stanna på en parkeringsplats, gjorde hon ren rutan och torkade av lyktorna som också blev fulla med issörja. Mörkret föll snabbt en sådan här dag när det var så gråmulet. Det var inte så många mil hon skulle köra, men väglaget var så eländigt: spårigt och slirigt.  Vägverket hade inte hunnit få undan snön ännu, dessutom föll det hela tiden ny.

Inte blir det bättre när jag kommer in på den där krokiga sträckan som betecknas allmän landsväg; gamla riksvägen, alltså, tänkte Sara. Den vägen var hon så småningom tvungen att svänga in på, för att komma till Sjövik. Gamla riksvägen, som i vanliga fall var dåligt underhållen – var den överhuvudtaget plogad nu efter att yrvädret började för snart ett dygn sedan? Om de har lyckats ploga den vägen en enda gång sedan ovädret började, så får jag vara glad, tänkte Sara och plirade ut i grådiset så det sved i ögonen av ansträngningen.

Sista gången som Sara stannade för att röja av snösörjan från vindrutan, ringde hennes mobil. Hon fumlade med frusna fingrar i väskans ytterfack för att få upp telefonen. Det var Mikael, som ville tala om att han sett att ovädret tilltagit och blivit orolig för den dåliga landsvägen. Han hade gett sig ut med sin Jeep för att undersöka om plogbilen hunnit röja vägen, och då funnit att den var helt oplogad.

Den ”Gamla Landsvägen” var spårig och på sina ställen låg drivorna packade så hårt att det varit svårt för Mikael att ta sig fram, trots att han färdats i en fyrhjulig Jeep. Han bedömde att det var omöjligt att ta sig fram där med en vanlig personbil. Därför hade han stannat uppe vid avfarten, vid Kvarnberget och ringde nu därifrån till Sara och sa:  

– Hej, det är Micke. Stanna vid Kvarnberget, där vid avfarten från riksvägen. Resten av vägen är oframkomlig med vanlig personbil! Kör in till ”Mjölnaren” och ställ bilen vid kvarnhuset. Jag åker dit nu, så får ni åka med mig resten av vägen till Sjövik.

När Sara hörde detta, blev hon så glad att hon glömde bort det dåliga väglaget och fick en rejäl sladd på bilen.

Sara hörde hur barnen skrek när bilen tappade väggreppet.

 

***

Inte god nog åt Baronessan    Del 6

 

Mobilsamtalet med Micke avslutade Sara med att säga:

– Bra!– Då säger vi så. Då kör jag in vid Kvarnen.

Ett leende lekte på hennes läppar när hon knäppte av telefonen och stack den tillbaka i väskans ytterfack och satte sig i bilen igen och påbörjade sista delen av färden medan hon tänkte på Micke. Hon talade om för barnen vad han hade sagt.

Hon var lättad över Mickes erbjudande att plocka upp dem vid Kvarnen. Den där gamla krokiga grusvägen brukade vara besvärlig att köra på, till och med under sommaren. Alltid spårig, gropig och dåligt underhållen.  

Med glädje noterade Sara att Micke inte verkade lika ansvarslös längre. Med stigande ålder, kanske det har blivit en mogen man, även av Mikael von Sederkrona, tänkte Sara och körde med stigande glädje bilen vidare i snöstormen.

Ynglingen i Micke verkade liksom vara ersatt av manligt ansvarstagande. Sara var förvånad över att han tydligen förändrats under åren.

Hon kände sig upprymt, och gladde sig åt den kommande julhelgen tillsammans med barnen och Mikael ute på Sjöviks herresäte. Hon var så inne i sina tankar att hon missbedömde nästa kurva och kom för långt ut på vägkantens snömodd, och fick sladd. Bilen gjorde ett helt varv i den hala snösörjan, men behöll alla hjulen kvar mot asfalten. Bilen blev alltså kvar på vägen. När Sara samlat sig kunde hon fortsätta färden, men nu med skärpt sinne.

 

***

 

Julen blev en mycket fin högtid. Rosita som fått veta att Mikael var hennes far, var både imponerad och glad. Lill-Pier gillade ”Greve-Micke” mycket bra. En bra lekfarbror, var grabbens omdöme. Schyst bostad också, medgav Pier inför sin stolta storasyster.

– En skaplig gubbe att ha som farsa, sa Pier och gjorde lång näsa åt systern som lekfullt tryckte ner honom i fåtöljen.

Det som Sara var helt omedveten om, var att Mikael talat om för sin far hur det förhöll sig med Saras flicka, Rosita. Han hade berättat, att Rosita var hans biologiska barn, som han hade tillsammans med Sara. Micke hade avkrävt sin far, Oskar, ett löfte om att han – på inga villkor – fick röja den hemligheten för Ninja. Åtminstone inte än. Mikael bad även Oskar, att han skulle vara tomte på julaftonen. Så blev det bestämt att det skulle bli.

Oskar blev glad och otroligt stolt över förtroendet att få uppdraget som tomte. Han ämnade spela sin tomteroll till nöje för både sig själv och den yngre generationen.

Till allas förvåning kom tomten åkande i en släde, dragen av grannens stora ardennerhäst. Det var Anton, den nye drängen i granngården, som var kusk.

Varken Sara eller barnen kunde lista ut vem Micke hade lejt som tomte. Någon gång skulle han avslöja det, lovade han, men inte förrän efter nyår. Micke blev själv överraskad över Oskars idé om att komma i en juldekorerad, hästdragen släde. Hästen hade en liten pingla hängande framme på selens bogrem, precis som det anstår en ardennerhäst när det är jul. Släden var pyntad med tallris och glitter. Fint värre.

 

***

 

På annandagen stack Mikael och Lill-Pier iväg till en ishall för att prova skridskoisen under julklappsskrillorna, som Pier hade fått av tomten. Sara och Rosita skulle åka skidor ända bort till Sjöviks jaktstuga som låg en knapp mil bortom herrgården. Inga backar, för de skulle skida gent över sjöviken.

I den timmerstugan hade barnen fått för sig, att det skulle vara häftigt att få övernatta. Micke var genast med på noterna och tyckte att Lill-Piers idé var bra.

Sara och Rosita vallade sina skidor och stack iväg tidigt på förmiddagen medan Micke och Pier var på skridskoisen. De två skulle komma efter till sportstugan när de åkt färdigt.

Micke hade någon dag innan pratat med en granne som lovat åta sig att ploga bilväg fram till stugan. Men fram till vedboden och uthusskjulet, samt källan fick Sara och Rosita hjälpas åt att skotta små gångstigar. Sedan fick de bära in ved och göra upp eld i stugan så det blev varmt så det gick att bo där.

Hämta vatten var inte lätt att göra, när det låg ett tjockt istäcke över källan.

– Vi måste knacka hål på isen först, sa Sara och ställde ner hinkarna i snön.

– Vi får leta reda på den där is…is-bilen eller vad den kallades, det där verktyget som man kunde göra hål i isen med, sa Rosita.

– Ja, just det. Isbillen skulle ju stå i uthusboden, svarade Sara.

– Knasigt ord, sa Rosita.

– Håller med, sa Sara och styrde stegen mot boden för att hämta endera en yxa eller den där isbillen, som Micke pratat om.

 

***

 

Sara kunde inte stanna i sportstugan längre än veckan mellan jul och nyår. Hon var bjuden att fira nyår hos vänner i Jönköping. Det var ett löfte hon gett långt innan jul. Men hon skulle bli tvungen att åka ensam dit visade det sig. Barnen ville hellre stanna kvar hos Micke i Sjövik. Inte ville de tillbringa flera dagar i en stadslägenhet i Jönköping och bara se på teve och DVD-filmer. Inte nu när de kunde göra så mycket annat som var roligare. Om det blev kramsnö som väderleksprognosen lovat, skulle de göra en jättelik snölykta, utanför flygelbyggnaden. Micke skulle hålla i arkitekturen, hade han lovat barnen.

– Låt ungarna stanna! sa Micke. Jag har ändå inget annat för mig i nyår. Jag kan fira nyår här på herrgården eller i jaktstugan eller åka emellan de två ställena. Jag är glad över att få umgås med barnen. Jag vill skriva mitt namn som fader för Rosita. Tänk över det medan du är i Jönköping.

Jasså nu passar det, tänkte Sara, men högt sa hon:

– Jag ska tänka på saken, det lovar jag.

Vad menade han med det där? Skriva på nu … det behövdes väl inte. Det där kunde hon grunna på under nyåret.

 

***

 

Barnen fick stanna hos Micke och dagen före nyårsafton blev det omslag i vädret och det blev den ljuvligaste kramsnö. Mikael blev byggarbetarbas för snölycktetillverkningen. Han och barnen kramade hårda snöbollar i mängder och byggde en gigantisk snölykta i två våningar och satte små värmeljus i en del av grottans fönster. Även tomtebloss monterades fast i en del fönster. Ett ljus skulle sättas i en röd urna inne i grottan, så det såg ut som en öppen brasa. Allt skulle tändas när det blev mörkt.

Tomteblossen var sådana som sprätte små gnistor, likt stjärnregn. Det skulle bli kusligt elegant.

Om det sedan blev kallt igen, skulle Mikael ta vattenslangen och spraya vatten över grottan, så den fick frysa och bli en mäktig is-iglo. Hade de tur och det blev kallt under en längre period, kunde isslottet hålla sig långt in i nästa månad och kanske ända in i februari, och ge glädje för barnen även nästa gång de kom och hälsade på, menade Mikael.

– Så klart att vi kommer fler gånger, skroderade Pier och kramade en snöboll så hård att den nästan blev till is. Här är det ju riktigt mysigt att vara, det är min bedömning, sa han så lillgammalt, att Micke blev tvungen att dra på smilbanden.

 Den här snögrottan skulle bli något för de gamla – inne i herrgården – att titta på, när det mörknade framåt kvällen, hade Rosita sagt till sin bror. Hon visste att de som bodde där inne, var hennes farföräldrar, men hon hade aldrig träffat dem. Hon föreställde sig att de var urgamla, nästan som riktiga troll.

 

***

 

När Sara kom hem till staden efter julfirandet i Sjövik, ringde hon till Micke, innan hon började packa inför nyårstrippen till Jönköping. Hon ville höra hur han klarade av att ha hand om barnen. Han som aldrig hade haft några barn.

Det kändes lugnande när hon hörde att barnen var ute och åkte pulka. I telefonsamtalet märkte Sara att Micke verkade mycket allvarlig. Han hade sagt något om att han ville prata med henne, när hon kom tillbaka från Jönköping, då när hon skulle hämta barnen. Han poängterade att hon inte fick komma med snäv marginal, för han ville absolut prata med henne i lugn och ro en stund.

Sara undrade om han inte kunde berätta i telefon, vad det var han hade på hjärtat, men det kunde han inte, påstod han.

Månntro om det var så, att Micke tänkte be henne om att han skulle få ensam vårdnad om Rosita … nu när det tydligen passade honom att vara far? Nu när han insett att han inte kunde få fler egna plantor än Rosita. Då kanske det passade Herr von Sederkrona att pränta ner sitt namn och erkänna faderskapet. Men i ett sådant fall skulle Sara sätta sig på tvären. För hon trodde inte att Rosita skulle välja bort sin egen mamma som hon levt tillsammans med i hela sitt liv. Om inte flickan också blivit smittad av de där gamla högfärdsgenerna som fanns dold i arvsmassan hos den biologiske fadern. Så tösen på så vis hellre ville växa upp på ett ställe som det gick att skryta med.

Sara var faktiskt lite ängslig när hon kände efter ordentligt. Hon litade inte på män överhuvudtaget, och absolut inte på Micke eller fransmannen som var far till pojken hennes.

I samma stund som Sara tänkt tanken till punkt, fick hon ett rejält ångestanfall. En ren panikångestattack, måste det ha varit. Den slog ner som en blixt – kom från ingenstans. Hon fick hjärtklappning, blev torr i munnen och darrade som en frusen tax. Blev matt och yr och började må illa. Hon kände sig helt plötsligt genomsjuk.

Hon tog sig med knapp nöd in i sovrummet och kröp ner under täcket och lyssnade till pulsslagen inne i huvudet. Posch – posch – posch … lät ljudet inne i hennes huvud. Nu kommer jag att dö, var en tanke som trängde sig på … Hon höll händerna för ansiktet och kröp ner under täcket, så hon blev osynlig.

Jag måste ringa återbud till resan ner till Jönköping, tänkte hon. Eller kan jag möjligen ta tåget?

Hon skulle i varje fall inte klara av att köra bil – det var ett som var säkert.

Jag måste ha somnat eller har jag kanske dött? undrade Sara när hon vaknade och hade täcket spunnet om sig likt en kokong. Hon kämpade och drog för att få bort täcket, så hon kunde få lite syre.

Oj, så ljust det var i rummet! Hur hade hon kunnat somna mitt på dagen? Kanske hon hade tuppat av, så dåligt som hon hade mått. Nu var åtminstone paniken borta, men ångesten malde lite fortfarande. Som en dov molande värk i bröstet eller var det kanske i huvudet obehaget satt? Svårt att avgöra. Hela känslan var fruktansvärt otrevlig. Hon önskade bli fri från den så fort som möjligt.

Sara tog sig i alla fall upp och ringde till Karita i Jönköping och talade om, att hon hade blivit hastigt sjuk, utan att riktigt veta vad hon blivit ansatt av.

– Kanske är det den där nya influensan, som jag aldrig hann vaccinera mig mot, gissade Sara. Blir jag inte bättre tills i morgon får jag inhibera resan och gå till vårdcentralen.

– Krya på dig och kom när du har frisknat till, sa Karita. Du vet att du är välkommen när du än kommer.

– Tack ska du ha … Jag hör av mig i morgon, sa Sara innan hon avslutade samtalet.

 

***

 

Så kom de där mörka tankarna tillbaka och plågade henne på nytt. Tankarna om hur hon skulle kunna undvika att Rosita skulle välja att bo hos Micke. Sara hade nog utövat suggestion på sin hjärnbark, så bekymret om var någonstans Rosita ville bo, hade blivit rena självuppfyllande profetian. ”Rosita skulle givetvis välja att bo hos Micke.” Sara hade gjort detta bekymmer till en egen sanning. ”Flickan skulle välja att bo hos sin far…”

Hur skulle hon själv ha gjort om hon – som barn – hade fått ett sådant erbjudande? Att vara dotter till en adlig far …

Tänk om Rosita valde att bo och växa upp hos Micke. Nära naturen. Nära till både badplats, skidbackar och jaktstugan mitt i storskogen. Kanske bli delägare i en stor Sankt Bernhardshund, valpen som Micke skulle hämta bara den blev ett par veckor till. Barnen och Micke skulle åka och hälsa på hunden när hon var i Jönköping. Rosita och Pier skulle få ge hunden varsitt namn. Så klart att båda barnen ville vara hos Micke. Vad hade hon, Sara, att locka med?

Nu kände Sara hur lite hon hade att erbjuda sina barn – om hon jämförde sig med Mikael. Vad hjälpte det att hon älskade sina barn, att hon kunde ge sin högra arm för att få behålla dem? Inget offer var för stort, tyckte hon. Hennes kärlek till sina barn var verklig och sann, men vad betydde det för barnen? Kanske inte ett enda dugg i jämförelse med den lyx och status som fanns på Sjöviks Herrgård.

– Så dum jag var som överhuvudtaget tackade ja till att fira jul tillsammans med Micke. Jag lär mig aldrig, bannade Sara sig själv med gråten i halsen.

Micke den listiga räven skulle alldeles säkert lägga beslag på Rosita. Så orättvist … Nu när Sara ensam lotsat flickan genom halva barndomstiden.

Kan Micke vara så nedrans gemen, så han påverkar Rosita, så hon väljer bort sin egen mamma? funderade Sara och fick en klump i halsen.

Nu för tiden, fick ju barnen välja själva vem de ville bo hos.

Sara skulle inte ha mycket att sätta emot, ifall Micke började yra om att få vårdnaden. Ingen skulle bry sig om vad hon sa i en eventuell vårdnadstvist. Det förstod hon. Hon hade sett så pass mycket av Micke under tidigare år, så hon var beredd på nästan vad som helst från den uppfinningsrike mannen.

Just då slog en välkommen tanke ner i Saras hjärna. Tanken som fick hennes ångest att lindras en aning. Mikael hade inte skrivit på något papper om faderskapet ännu. Det hade hon ju alldeles glömt bort. Det stod ju ”Fader okänd” i kyrkoboken. Hur skulle Micke kunna tilltvinga sig vårdnaden om ett barn, som inte ens modern visste vem som var far till?

Sara skrattade till och drog en lättnadens suck och sjönk ner på en köksstol och snyftade när spänningen började släppa. Mikael skulle inte, på laglig väg, kunna ta flickan ifrån henne. Skönt!

– Tack min gode Gud; ”för att jag inte vet vem fadern är!” utbrast Sara lättat och ventilerade sina lungor med ett par långa in och utandningar. Nu var hon beredd att möta Mikael von Sederkrona. Kampen om Rosita skulle han inte vinna. Inte förrän tösen var så pass gammal att hon själv kunde veta sitt eget bästa.

Skulle det bli strid på kniven, fick hon väl dra en nödlögn för Mikael och inbilla honom, att det kunde vara någon annan man inblandad i Rositas tillblivelse. Då skulle hon få behålla flickan. För då skulle Mickes nyvaknade intresse dö i sin linda.

Hon skulle se till att han inte fick skriva på något faderskapsintyg, för så länge som det stod som det gjorde i kyrkoboken, kunde han inte göra anspråk på sin dotter. Inte utan Saras medgivande.

När Sara fått tänka igenom hur pass mycket det kunde ligga i hennes oro, för att Micke kunde påverka Rosita att flytta till honom, fann hon oron överdriven och bestämde sig för att åka till Jönköping och fira nyår. Hon skulle för säkerhetens skull ta tåget. Hon var osäker på hur pass klar i hjärnan hon var efter den där hemska ångestattacken. Hon ville inte sätta sig bakom ratten ens ner till järnvägsstationen, utan tog taxi dit.

Det var bra, på så vis fick hon inte sin bil stående på långtidsparkeringen, där den riskerade att bli stulen. Sådant hade hänt för folk före henne, det visste hon.

 

***

 

Sara letade rätt på sin plats i tåget och sträckte sig på tå i ett försök att trycka upp den tunga väskan på den smala hyllan ovanför sin sittplats. Sedan sjönk hon ner på sätet och knäppte upp jackan och drog av sig halsduken. Nu skulle hon försöka slappna av och komma i form, innan hon var framme i Jönköping.

Hon hade varit förutseende nog och tagit med sig den lilla nackkudden. Hon placerade den bakom sin stela och onda nacke. Lutade sig bakåt och lyckades hitta en bekväm ställning. Hon blundade och drömde sig bort … minnet av hennes sista natt i jaktstugen tillsammans med Micke dök oanmäld upp: Barnen hade haft en jobbig dag. De skulle helst göra allt på en och samma dag; åka skidor och pulka – bygga kojor i skogen där borta vid jaktstugan. De skulle hinna göra snögrottor och läsa sagor. De var så trötta när kvällen kom, så efter att de hade grillat och ätit ett par korvar, kröp de till sängs och förmodligen tvärsomnade båda två, för det blev helt tyst.

Sara och Mikael blev sittande ensamma vid brasan den kvällen, utan att ha så mycket att säga till varandra efter det att barnen krupit upp till sovloftet.

Medan brasan falnade försökte Micke påminna Sara om händelser de varit med om förr. Sara satt mest tyst och lyssnade på Mickes berättelser och iakttog hur elden med svepande rörelser slingrade sig hit och dit som en osalig ande över de sista resterna av glöden.

– Sara! sa Mikael, vred sig om och såg på henne. Jag är så glad över att du beslöt dig för att ta barnen med dig och fira julen tillsammans med mig, trots att jag egentligen inte alls förtjänade ett sådant offer från din sida.

– Nej, men offer … Vem har talat om offer, sa Sara nästan irriterat. Vi har väl haft roligt allihop, framförallt barnen och Lill-Pier mest skulle jag tro.

– Nu måste jag få ge dig en julkram, sa Micke och lade armen om Sara och drog henne intill sig.

Först kände Sara hur hon spjärnade emot, men mjuknade ganska snart i hans famn och när han viskade i hennes öra att han ville ge henne en julpuss, rös det över hennes rygg av välbehag och hon besvarade hans kyss utan protester.

Både Sara och Micke blev kvar i omfamningen. De gled ner på fällen och blev liggande bredvid varandra.  

Utan att veta vem som tagit initiativet, hade de älskat framför den nästan utbrunna elden. Sara kände så väl igen Mickes grepp, hennes kropp mindes … Micke förde henne åter till de där sällsamma höjderna som bara han kunde. Efter deras älskog somnat de på golvet och vaknade inte förrän de frös.

När Sara upptäckte var hon låg, lät hon blicken vila på Micke en stund. Han sov fortfarande och hon försökte kravla sig upp utan att väcka honom. Hon smög sig iväg till sin bädd i det minsta rummet.

Om det så bara var för den erotiska lekens skulle, kunde Sara svara ja på ett frieri från Micke, tänkte hon där hon satt i tågkupén. Resten spelade ingen roll. Hon kom på sig med att det kändes som om hon skulle kunna leva med Micke i både slott och koja. Fast när hon nu äntligen kommit fram till den slutsatsen, ville väl Micke inte alls binda sig på nytt. Bränd som han var efter sin lyxhustru.

Sara kände att även hon skulle ha velat stanna kvar hos barnen och Mikael över nyåret i stället för att lämna dem åka till Jönköping, men den här resan var uppgjord sedan långt tillbaka.

Sara öppnade ögonen en aning och kisade lite genom fransarna och såg att det fanns många medpassagerare på tåget.

 

***

 

Under tiden som Sara var i Jönköping, hade Mikael besökt sina föräldrar i stora huvudbyggnaden. Nu hade han även avslöjat för sin mor, att Rosita var hans flicka och han hade förberett Ninja på att han tänkte adoptera Pier, Saras pojke, om bara Sara gick med på det, hade han lagt till.

– Då vet du det mor, att det är bara det ena barnet som bär dina adliga gener. Den manliga arvingen blir alltså adopterad av mig har jag planerat. Dessvärre har den pojken förmodligen inte blått blod i sina ådror, som du och farsan har, lade Mikael till, lite sarkastiskt.

Ninja fick tårar i ögonen, när hon hörde vad sonen sa och hon svarade:

– Om jag inte fått så dåligt självförtroende, redan som barn, hade jag inte behövt framhålla det där med blått blod och adlighet, på det där sättet som jag har gjort i alla år. Det är mycket som du inte vet, pojken min!

Ninja snöt sig och torkade en tår från sin lite rynkiga kind, men höll kvar samtalsämnet och fortsatte:

– Under hela min skoltid blev jag mobbad för att jag var mörkhårig. De andra ungarna i skolan brukade säga, att jag hade kommit till, när ett tattarfölje drog förbi i hemsocknen.

Nu ångrade Mikael, att han nyss varit så raljant mot Ninja, men hur skulle han ha kunnat veta?

– Kom så går vi bort till soffan och sätter oss istället för att stå här mitt på golvet. Jag har en hel del som jag skulle vilja prata med dig om, när vi nu råkade komma in på arv och gener, mumlade Ninja och började gå mot soffan.

Ninja satte sig ner och lät som hastigast blicken glida ut genom fönstret, där hon fick syn på barnen som åkte pulka för fullt. Då log hon och sa:

– Jahaa, så fort gick det att bli farmor.

Ninja verkade vara glad över att släkten utökats så hastigt. 

– Ja, det var väl ganska smärtfritt, eller hur? sa Mikael och skrattade till helt kort.

– Sätt dig bekvämt, så jag inte behöver känna mig stressad när jag talar. Det är så obehagligt att skynda sig att prata med någon som står i startgroparna för att ge sig iväg, sa Ninja och klappade med handen på den lediga platsen på soffan.

Så började hon berätta:

– Jag visste ju mycket väl, att det brukade komma tattare ibland på vårarna och även på höstarna kunde de komma en sväng och be om att få övernatta på mina föräldrars gård. Tattarfamiljerna kom åkande efter häst och skrinda. De brukade stanna några dagar varje gång och hjälpa far med allehanda reparationer av redskap och även slipning av saxar och knivar, samt förtenning av grytor och pannor. Skolkamraterna påstod att jag hade blivit till vid ett sådant tillfälle.

Mikael satt tyst.

– Jag visste ju att min far brukade låta dem sova i ladan bredvid logen. Skolkamraterna sa att min mor hade gått ut till tattarna och ”gjort det där …”, och så hånskrattade de och pekade finger åt mig, och kallade mig för horunge, och tattarunge.

Mikael tog sin mors hand och såg bedrövat på henne.

– Under skoltiden kallades jag ofta för Tattar-Ninja. Jag drogs med den där misstanken, tills jag blev så gammal så jag redan var gift med Oskar, innan jag vågade fråga min mor hur det egentligen förhöll sig med allt det där som skolkamraterna påstod.

 

***

 

Inte god nog åt Baronessan   Del 7   

 

Ninja och Mikael satt inne i Herrgårdens bibliotek. Ninja försökte förklara för sin son hur hon hade haft det i skolan när hon var barn. Hur svårt mobbad hon varit. Ninja framhöll att hon först som vuxen vågade ta upp sitt problem med föräldrarna och fråga dem hur mycket sanning det låg i ryktet om att hon skulle vara frukten av en förbindelse som modern hade haft med en av tattarna.

Föräldrarna hade aldrig hört något om det felaktiga ryktet. Fadern blev förbannad och modern grät och sa till Ninja, att hon borde ha kommit till dem omedelbart, för det där ryktet hade ingen grund. Ninja var ingen tattarflicka som vad skolkamraterna hade påstått.

– Mor talade om att på hennes sida fanns det en vallonsläkt, och det var inget man skulle skämmas över. Valloner var ett folkslag som man istället skulle vara stolt över, om man hade i sitt släktträd. Valloner var ett intelligent och händigt folk, försäkrade min mor, för mig sa Ninja och drog en tung suck och såg på sin vuxne son innan hon fortsatte sin berättelse:

– Min mor trodde att det möjligen kunde vara det här vallonsläktet som kunde ligga till grund för det försmädliga ryktet. Eller så var det helt enkelt enbart elakt förtal av vanliga kaffetanter. Någon hade kanske sagt fel någon gång (sagt tattare, när de menat valloner) och så blev det en höna av en fjäder. Men när mor berättade det här för mig, var ju skadan redan skedd, förklarade Ninja.

Ninja försökte få sin son att förstå att då när hon äntligen fick klart för sig, att hon inte tillhörde någon tattarsläkt, ville hon försvara sig och sin släkt överallt.

– Jag ville aldrig mer plågas av detta vedervärdiga rykte som klippte ner mig – till grunden – redan som barn. Jag försökte hävda mig där jag kom åt. Jag ville ge igen – på allt och alla – för allt jag hade fått ta emot. Jag ville kränka andra, på samma sätt som jag själv blivit kränkt, men det blev fel. Jag gav igen på dem som jag vågade mig på … De skyldiga … de hade ju gått fria för länge sedan.

Ninja suckade på nytt.

– Som vuxen försökte jag skaffa mig den självkänsla, som jag tidigt miste på grund av mobbningen, men det var inte min avsikt att bli sådan som jag till sist blev, sa Ninja och torkade bort en tår som försökte ta sig nerför kinden.

Hon tog upp sin vita spetsprydda näsduk och torkade båda kinderna som fuktats av tårar.

Micke skruvade lite generat på sig.

Ninja snöt sig innan hon fortsatte sin berättelse:

– Så råkade jag ju ha ett konstigt namn också. Kanske min mor inspirerats av någon tattarkvinna, som hon tyckt sett vacker ut … inte vet jag. Jag har aldrig frågat henne varifrån hon fått idén till mitt namn, men kamraterna i skolan skrek att ”Ninja” var ett typiskt tattarnamn. Jag själv har aldrig forskat i saken, det kanske bara var något som de hittade på, för att kunna vara ännu elakare mot mig. Ja, ja, suckade Ninja. Nu vet du … varför allt har blivit som det blivit. Jag kan bara be dig förlåta mig.

Mikael blev också rörd. Tyvärr hade även han kommit lite på sned i livet, på grund av att hans mor blivit mobbad som barn. Fast hans självkänsla hade inte skadats, han hade blivit lite för stöddig i stället. Det där blå blodet som han tidigt hört berättas om, hade blivit en snubbeltråd för honom. Men att det förhöll sig på det här viset med moderns högfärd, det hade han aldrig kunnat ana.

Mikael ville inte anklaga sin mor eller ge henne skulden, för att förhållandet mellan honom och Sara kapsejsat. Men indirekt hade faktiskt mobbningen av modern spelat en viss roll i att allt hade blivit just som det blev mellan honom och Sara. Mikael hade utan att veta varför, antagit moderns statusjakt och överlägsna beteende. Vilket inte alltid var till gagn för honom.

Som Mikael fattade det nu, så skulle Ninja gärna medverka till att Sara och han kunde återknyta banden från förr. – Hon bad Mikael, att han skulle förklara för Sara hur allt hängde ihop med: ”den där strama och fisförnäma herrgårdsfrun, Ninja”

Det lovade Mikael att han skulle göra.

 

***

 

När Sara kom hem från nyårsfirandet i Jönköping, gav hon sig nästan omgående iväg till Sjövik. Där hade hon barnen. När hon parkerade vid garagelängan, där hon och Micke parkerade den gången hon skulle träffa hans föräldrar för allra första gången, upplevde hon ingen nervositet, utan en känsla av att här hörde hon hemma. Allt det där gamla, kändes så avlägset.

Den här gången skulle Sara inte styra stegen mot herrgårdstrappan, utan till en av flygelbyggnaderna, där en av lantarbetarna på godset bott en gång i tiden. Godsets ägor var nu utarrenderade till granngården Sjötorp. Så i den ena flygeln bodde Mikael, och just nu även Saras båda barn. Hon skyndade på stegen, för att komma in till dem så fort som möjligt. Hon hade längtat efter dem. Hon hade nog längtat efter Micke också.

När Mikael, lite senare på kvällen, bad att få prata med Sara – som han anhållit om att få göra redan före nyår – kände hon åter den där obehagliga ångesten stiga upp inom sig. Hon vände alla taggarna ut för säkerhets skull och satte sig rakryggad på yttersta kanten av en fåtölj mitt emot Mikael och bad honom börja sitt anförande.

– Låt höra, käre vän, vad det är du kan ha i dina tankar. Det måste vara viktigt, eftersom du inte kunde tala om det för mig i telefonen!

Mikael började berätta …  Sara blinkade ett par gånger extra, innan hon frågade Mikael om han drev med henne eller om han möjligtvis drev med sin högt vördade moder, för det lät som om Sara var välkommen in i den fina släkten.

– Jag driver inte med någon av er, förklarade Mikael. Jag ber dig, Sara, att du ska lyssna på mig och inte slå mynt av mitt underläge.

Micke talade om för Sara, att han hade berättat för sin mor om Rosita. Att den flickan var hans barn, men att han inte vågat säga något tidigare, just med tanke på den fina släkt som modern ansett sig tillhöra.

Micke berättade för Sara, att hade redogjort för mor Ninja varför han inte erkänt faderskapet. Han hade även talade om för Ninja, att han förmodat att hon skulle ha fått dåndimpen om han kungjort att hon skulle bli farmor till ett utomäktenskapligt barn. Därför hade han vägrat erkänna faderskapet, när inte Sara ville gifta sig med honom.

Mikael visste ju hur modern såg på skam och skuld … och på folkprat. Och hur lätt Ninja trodde att det var att skämma ut och dra vanära över släkten.

Mikael såg på Sara och sa:

– För du ville ju inte gifta dig med mig då. Eller hur, Sara?

Oj! tänkte Sara och orkade knappt dra andan åt sig. Var det för att rädda skinnet på den där satmaran till morsa, som var anledningen till att Micke förnekade faderskapet och ställde till allt så det blev som det blev …

Sara suckade och såg ner på sina händer som låg som avsvimmade i hennes knä och hon tänkte: var det därför som Micke vände mig och Rosita ryggen … Hon hade svårt att fatta. Blinkade några extra gånger, innan hon åter såg på Mikael.

I den stunden när hela berättelsen la sig tillrätta inne i Saras tankevindlingar blev hon förstummad. Därefter blev hon rent ut sagt förbannad på Ninja, Mikaels mor, och sedan ledsen för att denna moder, lyckats förstöra lyckan – först och främst för sin son och sedan för Sara, och ytterligare i förlängningen, kanske även skadat hennes flicka, Rosita.

Sara knöt händerna utan att hon visste om det och kände sig helt maktlös för ett par sekunder, men sa till sist:

– Men …? Men …

Sara satt bara och kippade efter luft som en fisk på land. Hon saknade ord och kunde inte bena ut sina tankar. Vem var mest skyldig till att Rosita blev utan far? Var det hon själv kanske …? Hon som vägrat gifta sig … Ja, sååå kanske det förhöll sig … Eller var det Micke som inte ville erkänna faderskapet? Eller var det Ninja …? Sara satt så djupt försjunken i tankar, att hon inte hörde när Mikael friade till henne, hon sa bara:

– Förlåt! men vad sa du? Var det något viktigt?

Då reste sig Mikael upp och föll på knä framför henne och sa:

– Ja, det var något riktigt viktigt … Vill du gifta dig med mig, Sara? Snarast möjligt, lade han till, även om det inte riktigt passade in i ett frieri.

Sara var så omtöcknad, så hon knappt kunde fatta, att Mikael verkligen hade friat till henne. Så hon bara såg forskande på honom ett bra tag och teg, som om hon noga övervägde saken.

– Snälla Sara, säg ja! Då blir jag lycklig, förstår du och det blir min mor och far också. Dessutom tror jag att vår flicka, Rosita, blir glad, om du gifter dig med mig. Men allra gladast blir Lill-Pier, för det var han som bad mig fria till dig efter alla konstens regler. Och nu har jag gjort det din son bad mig göra. Sälla svara mig är du gullig, säg jaaa! Jag lovade Lill-Pier att jag skulle fria. Vad svarar du, Sara?

– Då brast Sara i gråt och hickade fram sitt ”Ja!”

Så lycklig som hon kände sig då, hade hon aldrig kunnat känna sig om inte Ninja varit som hon varit.

 På det här viset hade Sara och Mikael fått kämpa för sin kärlek. Den hade satts på många svåra prov. Hade de fått varandra på ett enkelt sätt, hade de inte satt lika stort värde på varandra, som vad de gjorde nu efter alla elddop.

– Kan du inte stanna här i Sjövik över trettonhelgen, Sara? Jag vet att du kan ta ledigt om du bara vill … Vi kunde åka ut till jaktstugan och fira helgen där, då behöver du inte vara så nära mina föräldrar heller.

Sara drog in andan och svarade:

– Nu, är jag inte rädd för din mamma längre. Jag ska faktiskt gå över till Ninja i morgon och ta en pratstund med henne. Hon kanske trots allt är en vettig människa … längst där inne!

– Jahaaa, sa Mikael och riktigt tappade hakan i ordets rätta bemärkelse.

Det hade han inte kunnat tänka sig. Men okej, det var nog en god idé, att Sara tog ett eget initiativ till försoning.

 

***

 

Sara gjorde som hon tänkt; gick över till den blivande svärmodern Ninja von Sederkrona på eftermiddagen nästa dag. Sara tyckte att det var mer än tragiskt hur en dålig självkänsla hos en människa kunde fördärva så mycket.

Ninja och Sara gick in i biblioteket, där de kunde sitta ostörda och samtala.

Oskar visade sig vara den gentile äldre herreman, som han hade ord om sig att vara. Efter någon timme knackade han på dörren till biblioteket och talade om att nu kunde damerna få kaffe om de kände för det. Det serverades i köket talade han om. Det var nämligen så, att han hade fått främmande en stund efter att Sara och Ninja tagit plats i diskussionssoffan, berättade han.

– Jahaa, du Oskar, sa Ninja. Det är fru Mellqvist, hon skulle titta förbi här någon dag, men varför sa du inget?

– Nej, nej … Jag fick trevligare gäster än fru Mellqvist, kan jag tala om … två lite mindre personer kom hit, förstår du.

Nu förstod inte Ninja alls.

– Vilka menar du nu, mindre … Fru Mellqvist är väl inte så stor.

– Jag har våra barnbarn sittande ute i köket! De väntar på er, för jag bad Micke sticka i väg och köpa en tårta, så han kommer snart han också.

– Barn … – – – barn …, härmade Ninja oförstående. Ja just det … Barnbarn, menar du förstås! Ja, kors hur ska man kunna komma ihåg, att man har blivit farmor så här på ålderns höst, sa Ninja och blev tvungen att torka sig med baksidan av handen, först på ena kinden, sedan på den andra.

Tårarna envisades med att trilla, så Ninja fick svepa över ansiktet med förklädet som hon inte hunnit ta av sig när Sara kom på besök.

– Förtretsamma tårar, mumlade Ninja och log genom tårdiset mot Sara och klappade henne på axeln. Du ska ha tack för barnen, Sara. De är så fina, båda två. Vad skulle ålderdomen vara utan sådana där barnbarn … som alla andra har haft – men som jag trodde att jag aldrig skulle få.

 

***

 

Sara log lite vemodigt när hon sa:

– Nu är det bara formaliteterna på papperet som är kvar. Sedan kan vi anse oss vara en hel och enad familj. Det var bara så synd att det tog så lång tid, innan vi kom underfund med att vi hörde ihop, tillade hon när de allesamman satt vid det stora köksbordet i det rymliga herrgårdsköket för en eftermiddagsfika med tårta.

– Skönt att sitta i köket, sa Mikael. Det har jag knappt inte gjort en enda gång sedan jag blev vuxen. Här känner man sig mer som en människa. Jag börjar anamma Saras ideologier om praktiska och billiga möbler och att grejerna man skaffar ska vara lätta att hålla rena och fina. Du får förlåta mig mamma, men jag har börjat tänka om. Inget ont om det hem som du har skapat. Det är bara det att jag har funnit att det som Sara försökte få mig att förstå; det är att det faktiskt är mycket lättare att leva i ett enkelt hem, om man vill ha både barn och husdjur. Vi ska ju snart hämta en jättestor kompis. Den är liten nu, men den kommer att bli stor.

Piers ögon tindrade.

– Pluto … ska han heta, sa han och sken med hela ansiktet.

– Pluuuto … Aldrig, sa Rosita, då tänker man ju på den där löjliga seriehunden!

– Den är inte löjlig, invände Pier. Den är ur-charmig. Häftig svans har han också, och långa öron. Snygg färg.

– Det låter som om du har köpt dig en elefant … Tänker du bli cirkusdirektör? smålog Oskar, och såg på Mikael. Det sa du som liten, att du skulle bli, när du blev stor.

– En hund. En bamse Sankt Bernhardshund är det, fyllde Rosita i. Vi har hälsat på honom, han är störtskön, ska ni veta. Brokig i alla möjliga färger. Rutger kanske han kan heta.

– Ruutger … Så löööjligt, fnissade Pier. Han är världens gulligaste hundracka. Han förtjänar ett riktigt namn. Som Pluto. Jag ska kalla honom för Pluto, i alla fall, tillade han.

– Så gräsligt, kontrade Rosita och rynkade på nästan och tittade stint på sin bror. Snälla börja inte kalla hundkraken för Pluto.

Oskar satt bara och såg road ut medan han åt tårta, och drack kaffe. Då och då såg han med intresse på de övriga familjemedlemmarna, framförallt på barnen som småkivades.

– Fick du tag på några DVD-filmer? frågade Oskar i samma stund som han ställde kaffekoppen på den tomma tårtassietten som ett tecken på att han var nöjd.

– Jo, då! Jag fick tag i dem som du pratade om. De var så nyhemkomna till affären, så de hade inte packat upp dem ännu. Men de ligger i bilen. Jag ska ta in dem senare.

Ninja hade suttit tyst en längre stund, när hon vänd mot Rosita och Pier sa:

– Jag tycker mig ha hört att du och din bror är mycket intresserade av friluftsliv och att vistas i naturen.

– Ja, det är vi, svarade de samstämmigt.

– Jag sitter och tänker på att under påsken ska Friluftsfrämjandet ha en tävling i geocaching … Det kanske skulle vara något för er? sa Ninja.

– Vad är det? frågade Rosita.

– Jo, det kan jag tala om; det är en ganska ny sport. Den kommer från USA. Man ska gå på skattjakt.

– Waow… utropade Pier och studsade ett par gånger på stolsitsen. Häftigt! Skattjakt ute vid stugan, som i sagorna, fast på riktigt. Kan inte bli bättre, sa han och slevade in sista tårtbiten och svalde.

– Jag har hört lite talas om det, sa Sara, men då måste man ju ha en Gps … och det är inga billiga leksaker.

– Nej, de kostar en slant, men nu är det så, att föreningen hyr ut sådana tingestar, förklarade Ninja.

– Jamen, hur går skattjakten till? undrade Pier ivrigt. Förklara, snälla!

– Jo, ser du Pier, föreningen gömmer allehanda grejer ute i naturen, under stenar, ihåliga stubbar eller rent av uppe i träden. Sedan får den som söker leta reda på sakerna med en sådan där Gps. Kanske farfar eller pappa Micke kan hjälpa dig så du får öva med vår Gps, så du får lära dig hur man ska handskas med en sådan tingest, sa Ninja. Det skulle väl vara en alldeles förträfflig trettondagssyssla? För jag tyckte att jag hörde något om att ni skulle ut till jaktstugan över den helgen.

Oskar strök bort lite smulor från bordet och började tala:

– Jag kan berätta för er, att den tävlingen som blir i Slottsskogen, den som Friluftsfrämjandet anordnar, blir lite svår, men å andra sidan har de gömt desto värdefullare skatter.

– Var är vår Gps, är den kvar i båten, kanske? frågade Ninja.

– Nej, jag tror att den ligger i bilen, eller … – nej, vänta … Jag tror jag tog in den. Jag har den bestämt på mitt arbetsrum. Jag ska se efter, sa Oskar och reste sig upp och gick mot arbetsrummet.

Pier reste sig också upp, som om han tänkte följa med, men stannade i steget och tittade på både sin mamma och på sin nyfunna farmor, Ninja, utan att flytta sig.

– Ja, stick iväg med Oskar du, sa Ninja och nickade åt pojken.

– Tack, sa Pier och slank i väg, och hann upp Oskar ute i hallen.

Efter en stund kunde de som satt kvar vid kaffebordet ute i köket höra hur diskussionen gick högt inne på Oskars arbetsrum.

– Jag tror minsann att Pier får sin första lektion redan i dag, sa Mikael och log.

– Ja, nu är nog Oskar i sitt esse, förmodar jag, sa Ninja. Han älskar att förklara och teknik är ju något han verkligen behärskar. Ju mer invecklat, desto bättre.

När det blev dags att gå hem, förklarade Oskar att den här Gps;en som han hade, den kunde Pier få av honom, för han ämnade köpa sig en ännu exklusivare.

– Jättebra, sa Micke, då kan vi träna över trettondagshelgen ute i snårskogen vid jaktstugan.

Det bestämdes att under påsken skulle de allesammans träffas vid Slottsskogen. Med eller utan Gps. Hela den här härliga storfamiljen skulle för första gången göra något gemensamt under påskhelgen. 

– Innan ni går vill jag tala om, att om ni skulle vilja söka på andra platser, var som helst i Sverige, så måste du, Micke, gå in på Internet och registrera dig på www. … och ange ett användarnamn och se på övriga regler och bestämmelser. Det här som Friluftsfrämjandet anordnar i Påsk, det är helt privat för deras medlemmar och släktingar, det glömde jag att säga, insköt Ninja. Jag måste anmäla hur många som kommer, men ni har väl redan bestämt er, va?

– Ja-ja-men-san vi kommer allihop, sa Lill-Pier, så det går bra att anmäla oss när som helst.

– Ja, så svarade junior i min familj, sa Sara och det är bäst att lyda, log hon och rufsade om sin pojke i håret.

 

***

 

– Micke! Har du möjligtvis en mobilladdare i din bil. En som passar till min bil och min telefon? Min mobil är urladdat, och laddsladden till bilen, råkar befinna sig hemma.

– Nej, ingen som passar i bilen, men jag har en fast ladd- anordning som passar till en sådan telefon som du har.

– Jahaa, men jag tänkte åka hem och hämta en del saker och då är jag inte betjänt av en fast laddare.

– Men ta den här, sa han och räckte henne sin telefon. Jag sätter din mobil på laddning när jag kommer in, så kan du ju slå ditt eget nummer i fall du vill prata med mig eller med någon av ungarna och jag får väl slå mitt eget nummer, om det är något jag vill prata med dig om.

– Tack ska du ha. Låt inte ungarna vara uppe för länge. Jag blir kanske sen. Hej och Puss …

Sara skyndade iväg till sin bil. Micke skulle gå in till barnen som just då prövade Gps:en som bäst. Han skulle också delta i undersökningen om hur en sådan tingest fungerade.

Sara hade inte kört långt när det plingade till i mobilen. Det kom ett SMS.

– Jaha, så roligt, att jag är saknad, sa hon, men erinrade sig i tankarna att det kanske var Pier … som ville ha tillstånd att vara uppe en stund längre den här kvällen.

Jag ska ringa honom så fort jag kommer hem, tänkte Sara.

Hon hann inte längre än till Kvarnberget, när nästa SMS kom. Bäst att stanna och ta reda på om det är något viktigt, tänkte hon och stannade för att titta på sina SMS.

Sara knappade fram det första SMS:et och började läsa:

”Hej älskling!” – ”Jag har vunnit 3000 rixdaler på travet.”

– Jamen Micke spelar ju inte på trav …, viskade Sara för sig själv.

 ”Jag bjuder på mat o lite till … Hör av dig! Jag väntar på dig!”

”Du vet vem.”

Nej, det här kan inte var Micke, tänkte Sara och bläddrade fram nästa SMS:

 ”Du får stanna över natten, Ps. hör av dig! Din för alltid!”

Åååh …! Nu kom Sara ihåg att hon hade Mickes mobil. Det förändrade saken. Vem hade sänt dessa SMS till honom? Det verkade vara från en tuff och utmanande person. Vem sände sådant till HENNES Micke? som Sara tyckte att han var nu efter återföreningen. Var han inte singel när de träffades då strax före jul? Ljög han kanske bara …?

Skulle hon fråga honom om de här SMS:en eller skulle hon bara radera dem och låtsas som om hon aldrig sett dem?

När Sara kom hem, ringde hon till Ingela som kände till Mickes tidigare äventyr.

Väninnan blev glad för Saras del över att Micke och hon hade funnit varandra igen. De där med SMS:en kunde Sara glömma, påstod väninnan.

– Det är Rakel, som håller på så där! Så fort hon har vunnit på trav och fått i sig för mycket alkoholhaltiga drycker. Bli inte bekymrad. Radera hennes meddelanden och glöm bort det. Visst kan du fråga Micke, men han har inget ihop med den mänskan. Han har nog bara glömt att nämna detta för dig. Det där är vardagsmat för honom. Han tar aldrig henne tillbaka. Lita på mig, sa Ingela.

Sara drog en lång suck av lättnad. Hon skulle ringa lite senare till Micke och säga åt honom att krama barnen god natt.

 

© Ingbritt Wik