Träffad Av Amors Pilar

Prolog:

Regina Giertz är änka, och har så varit under många år. – När hon slutar förvärvsarbetet känns ensamheten påträngande. Att sitta hemma och uggla helg som söken är förintande. PRO:s dansaftnar kanske kan vara något. På en sådan tillställning träffar hon en trevlig man, som hon gärna delar resten av livet med.

Men tji får hon. Reginas dotter – som även är diakonissa i församlingen – försöker sätta stopp för den romansen. ”Skaffa dig en hundvalp i stället, och håll dig på mattan”. Dottern anser att en ny man i moderns liv är ett svek mot den för länge sedan hädangångne fadern.

Genom mötet med danskavaljeren, Arne Palm, dras Regina in i en släktfight, som får henne att baxna. Arnes okände son dyker upp som gubben i lådan. Den gamla släkthistorien kommer även att beröra Reginas nära och kära. – Även den dygdiga diakonissan hamnar lite snett.

Gamla intriger blir som nya. Väl dolda hemligheter förs upp i ljuset för att dammas av.

 

***

 

 

Persongalleri:

 

Regina Giertz: Änka efter Professor Frans Giertz

Gudrun Giertz: ogift dotter till Regina

Gerda Helmér: dotter till Regina

Charlie Helmér: Gerdas make

Carola Helmér: äldsta dottern till Gerda och Charlie

Jessika Helmér: yngre dottern till Gerda och Charlie    

Arne Palm: Reginas kavaljer

Sören Kyrklund: Arne Palms okände son

Tobias Kyrklund: Sören Kyrklunds äldste son

Pontus Kyrklund: Sören Kyrklunds yngste son

Vera Kyrklund: Sören Kyrklunds mor

Ragnvald von Appelberg: make till Elna och far till Vera

Elna von Appelberg: Maka till Greve Ragnvald von Appelberg

  Och mor till Vera deras enda dotter

Emanuel Kyrklund: far till Olof Kyrklund

Olov Kyrklund: ende sonen till Emanuel Kyrklund

 

***

 

Kapitel 1

 

Diakonissan Gudrun Giertz fick veta att hennes mor, Regina – som varit änka i nästan sju år – gått och blivit intresserad av en man. Till råga på allt elände, hade modern hittat den där avfällingen på ett dansställe. Ett syndens näste som Gudrun kallade alla danshak. Detta ville inte dottern att folk på trakten skulle få reda på. Hon sa därför till sin syster Gerda, när hon pratade med henne i telefonen, att hon ämnade försöka tala förstånd med deras mor, innan hon skämde ut både sig själv och sina barn. Modern var ju i alla fall fyllda sjuttio, så inte skulle hon intressera sig för manfolk vid den åldern …?

Systern, Gerda Asplund, var av en annan mening, men så var hon inte diakonissa heller, som Gudrun – och hon bodde inte i en liten landsortshåla, som vad systern gjorde, utan i en större stad, så hon sa:

– Jamen – de där PRO-danserna är nog ganska oskyldiga. Även om det finns medlemmar av båda könen på de där dansaftnarna, så är det ju äldre folk alltihop och många är ju gifta med varandra. Så det är nog inget raggarställe, som vad du får det att låta som, Gudrun, försökte Gerda tillrättalägga det hon hade fått höra av systern.

– Det är det väl, invände Gudrun strävt. Mamma har ju raggat upp en gubbe där. Och hon har ju själv sagt att hon gillar den där änklingen. Hon har ju träffat honom just på en sådan där dans … Tedans eller vad sjutton de kallar det.   Och …, hon ska ju träffa honom igen, så då är det väl inte så oskyldigt?

– Nej, men snälla, Gudrun, de är vuxna! De vet nog vad de gör. Om mamma och den där mannen skulle träffas igen, så går de kanske på bio eller drar iväg till ett kafé och sätter sig och pratar om hur livet har varit för dem. Vad för farligt skulle kunna hända mamma då, tror du?

– Nej, inte farligt … jag menar… – Jag vill inte att det ska bli en massa folkprat och har man blivit änka som mamma, så anser jag att man bör leva ensam tills … Ja, tills hon åter möter pappa, om du förstår hur jag menar …?

– Äsch! Skitsnack!

– Du vet inte du, hur det är att bo i ett litet samhälle, där alla känner alla, tillade Gudrun med en uppgiven suck.

– Äh, strunta i vad folk säger, vetja! Gammalt folk måste ju också få träffas och umgås med varandra, fattar du väl! – En vän är väl inte fel att ha, även om man är gammal? Jag har ju min man Per och jag hoppas på att jag ska få ha honom länge, mycket längre än vad mamma fick ha pappa.

– Jameen … Ni är ju gifta, och det är ju inte …

Där blev hon avbruten av systern.

– Mamma känner sig väl ensam. Hon har ingen att prata med eller göra något ihop med. Att alltid sitta och titta på teve ensam, är väl inte något som kan ersätta en levande vän att umgås med?

– Jag håller inte med dig! protesterade Gudrun lite avmätt.

– Nej, jag hör det, men jag kan tala om för dig att Ebba, en dam på 69 år, som bor i samma område som jag, hon blev änka för några år sedan och hon är faktiskt särbo med en trevlig man nu. Hon har liksom levt upp, och det kan vi väl unna vår mamma att göra också, sa Gerda i ett försök att få systern att se annorlunda på moderns umgänge med andra människor.

Nu ville inte Gudrun prata längre med sin syster, när hon inte alls kunde se saken från hennes sida.

– Du får skaffa dig en boyfriend du också, syrran! retades Gerda.

– Jaag …? Du är inte klok! – Nej, vet du vad! Har jag klarat mig i 54 år utan en gubbe, så måtte det väl gå bra några år till. För det första har jag inget intresse … inte har jag tid heller, så det så. – Jag har så många strängar på min lyra – så jag klarar mig utan manfolk, och det tycker jag att mamma också kunde göra. Hon som varit gift med pappa sedan hon var nitton … tjugo år.

– Jamen … det är inte bra för äldre människor att sitta och uggla ensamma. Det finns forskning som hävdar…

Där blev Gerda bryskt avbruten av Gudrun som fnös och drog in luft för att fortsätta.

– Hon kan väl skaffa sig en pudel om hon absolut vill ha sällskap.

Där sade syskonen ”hej” och avslutade samtalet – men nu hade de nästan kommit på kant med varandra och det var inte roligt. De hade aldrig varit direkt ovänner tidigare, trots att de var så olika, som bara två syskon kan vara.

 

***

 

Regina hade varit änka i många år, men hon hade svårt att vänja sig vid den där ensamheten som ibland kändes mer än besvärlig. Barnen var vuxna och hade sitt.

Det var en fin augustieftermiddag. Himlen var blå, sånär som på, att den stundtals förmörkades av en del blygrå skyar. På teves väderleksprognos utlovades att det skulle klarna upp frampå kvällen. Det skulle inte bli något regn den här dagen. Så om det blev en klar natt, kunde det enligt almanackan bli månsken. Tänka sig en klar månskensnatt … Fullmåne! – Om inte de där trasiga skyarna blev till åskmoln, kunde det bli en förtrollande fullmånenatt som bara augusti månad kunde bjuda på.

– Bannemej att jag ska till Kronoparken i kväll. Det är inte många danser kvar på den här säsongen nu, muttrade Regina och bläddrade i PRO-häftet och räknade hur många danser det var kvar.

Hon kunde se för sin inre syn, hur en stor måne skymtade mellan de stora tallarnas kronor vid dansbanan, ute på udden och hur månen speglade sig som en gul strimma i Skattlösasjöns mörka vatten. Det ville hon se på riktigt, om det bara var möjligt att ta sig dit.

 

***

 

Kapitel 2

 

På ett annat ställe några mil från Regina satt Arne Palm och bläddrade i ett likadant häfte över PRO:s danser. Han hade tänkt ge sig iväg på pensionärsdans eller tedans som det kallades. Han lade ihop häftet med en suck när han konstaterat, att det snart var slut på de där trevliga danskvällarna ute på Rosornas udde. Eller Kronoparken som de flesta sa, för det var Kronans mark där ute vid Skattlösasjön.

– Ja, ja. Nu är det inte många danser kvar.

Det var tragiskt, tyckte han, för när alla utomhusdanser var slut för säsongen … då var det höst och sedan skulle det bli vinter.

En lång ensam vinter.

Han skulle alltså bli tvungen, att ta sig igenom en mörk höst och en lång vinter till, utan att ha träffat någon ny vän. Rättare sagt kvinna, för manliga vänner hade han redan, så på den fronten klarade han sig med de gamla kompisarna. Det var en nära relation till en kvinna som han saknade. Och som han saknat allt sedan Ingegärd gick bort för snart tio år sedan.

Fast aldrig hade han känt sig så ensam som vad han gjorde nu. Förr när hans krafter var på topp, hade han haft så mycket att intressera sig för, så då hade han inte varit klok nog, att se om sitt hus och skaffa sig en ny kvinna, som han kunde leva med återstoden av de år han hade kvar.

När sorgen efter frun hade avklingat, så han åter kunde se framåt, hade han tyckt att det var skönt att vara ensam och få rå sig själv. Göra vad som föll honom in, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Ingen som han behövde fråga till råds eller be om löfte…

Han hade blivit bortskämd. Kanske lite egoistisk. Men nu var han trött på att alltid göra vad som föll honom in. – Nu skulle han mycket väl kunna tänka sig att bli tvungen att ge förklaringar eller be om både råd och löfte inför det han tänkte ge sig på, om han bara hade en vän som han kunde leva sina ensamma dagar och nätter tillsammans med.

– Vinden har vänt, sa han och drog fingrarna genom sitt grånade hår och gick fram till fönsteret och tittade ut. Lite grått, men det skulle klarna hade han hört på väderlekstjänstens senaste rapport.

Arne hade sålt villan, och flyttat till en lägenhet. På så vis hade han numera mycket mindre att sköta och bry sig om. Tiden var som gjord för att ha någon att pyssla om, och leva för. Men att hitta en kvinna vid hans år … snart sjuttio, det var inte lätt. Alla hade endera sin gamla partner kvar i livet eller så hade de redan skaffat nya bekantskaper, verkade det som.

Hela sommaren hade Arne åkt hem ensam från danserna, det var något som han inte behövt göra för bara fem år sedan. Då hade det alltid funnits någon dam som verkat intresserad av honom, men var fanns det någon ensam änka idag? Satt sådana små pärlor hemma i stugorna och kurade eller spelade de bingo med grannen? – Det fanns inga singlar på danserna längre. Kanske blev det så när man kom upp i åren.

För tio år sedan drällde det av både änkor och frånskilda fruntimmer, brukade Arne säga och berätta för sina gifta manliga vänner, vilken Hero han var på danserna. Hur eftertraktad han var som danspartner. Att detta under bara några år kunde ta så tvärt slut, hade han aldrig räknat med. Nu dansade de flesta, par om par, med sina lagvigda partners och det var med en nådig nick från någons äkta hälft som Arne fick låna dennes fru för en stilla vals.

 

***

 

Regina Giertz hade suttit med sitt PRO-häfte och bläddrat, men lade ihop det och kikade upp mot himlen en extra gång. Hur skulle hon göra? Skulle hon åka på dans till Kronoparken eller skulle hon strunta i det och gå och lägga sig och läsa istället? Hon började känna sig lite trött, hon var ju i alla fall drygt sjuttio år, så åldern började ta ut sin rätt. Dessutom hade hon putsat fönster idag.

– Men nog skulle det vara roligt om jag kunde ta mig iväg, sa hon högt för sig själv.

Det fanns ju en del män som dansade riktigt bra och som var både stiliga och som luktade gott. Kanske skulle jag försöka ta mig iväg, tänkte hon och sände fullmånen ytterligare en tanke. Det kanske skulle bli fint där ute på udden i kväll. Rent av romantiskt och förhoppningsvis bra musik och dansanta herrar. Hon suckade.

Regina körde inte bil längre, så det var inte så lätt att ta sig åt något håll, men om hon höll sig väl med Astrid … Då kanske hon kunde få följa med henne och hennes Holger. Frågan var om de skulle iväg på någon dans just i kväll. Hon visste att de hade varit iväg på dans två fredagar i rad tidigare. Kanske tyckte de att det räckte ett tag …

– Säkrast att ringa Astrid och höra efter hur de har tänkt sig, innan jag gör några glädjeskutt, sa Regina och reste sig upp från trädgårdsstolen och gick uppför trappan och in i huset.

Regina hade tur. Astrid och hennes man skulle dit och de lovade att komma förbi och plocka upp henne vid sextiden. Då skulle de hinna lagom till dansen som började klockan 19.00.

– Det ska bli månsken i kväll, kvittrade Astrid i telefonen, så nu tycker jag, att du ska försöka bjuda upp någon trevlig herre till en dans i kväll! Du har varit ensam i så många år nu, Regina, så nu räcker det.

– Jo, jag borde försöka bli lite modigare. Jag skulle önska att jag kunde träffa någon trevlig man, svarade Regina, utan att vara säker på att hon vågade sig på att bjuda upp någon.

Att bjuda upp en herre, kändes nästan som att gå ut på jakt och kvinnor i hennes generation var uppfostrade med, att det var männen som skulle vara jägare. 

 

***

 

Dansen var i full gång när Holger svängde in på parkeringen med sina damer.

– Jaha, nu är vi här, sa han. Det är kanske säkrast att jag, redan nu, anhålla om att få en dans med er båda när vi kommer in, för sedan blir det väl några andra gubbar som slår klorna i er. 

Skämtsamt tog han en dam under vardera armen och banade sig väg in mot parken.

Första dansen tog Holger med Regina, efter att artigt ha frågat sin fru, om det gick för sig att han gjorde så.

Regina började spana ut över folket medan hon dansade med Holger. Det var en speciell man hon hoppades få syn på, men han kanske inte är här i kväll, tänkte hon när hon låtit blicken svepa över de dansande. – Jo, så fick hon se att det var nog just den mannen som försvann bortåt cafeterian. Honom hade hon så gärna velat dansa med förra gången, men hon hade varit för feg för att bjuda upp. Han hade inte ens tittat åt hennes håll på hela kvällen, förra gången.

Hon skulle göra som Astrid rått henne; bjuda upp honom själv redan när nästa dans. Ingen idé att vänta på att han skulle få syn på henne och få lust att bjuda upp just henne, för det skulle kanske aldrig hända.

När Holger lämnade av Regina på den plats där han bjudit upp henne, klappade Astrid henne på axeln, lutade sig fram och viskade:

– Kom ihåg vad det var jag sa till dig i telefon!

Regina nickade och svarade halvhögt:

– Jo, jag ska lyda. – Jag lovar.

Astrid höll upp en tumme i luften och log mot Regina innan hon följde med sin make upp på dansgolvet.

Regina sökte med blicken över den halvskumma lokalen, men kunde inte se till den stilige mannen någonstans. Först när hon lät blicken landa i trängseln på golvet bland de dansande, upptäckte hon honom. Där … Ja, där dansade han runt med ett bastant blåhår … Regina hade inget blått i sitt hår, hon tyckte det verkade så utmanande med blått hår. Det skulle i så fall vara mycket svagare blått, om hon skulle våga sig på en sådan toning.

– Meen, står du kvar här, på samma ställe fortfarande sa Astrid när hon kom tillbaka från dansen med Holger.

– Kära du … det är sannerligen inte lätt, att bjuda upp den gubben, sa Regina. Kärringarna slåss ju om honom, verkar det som. Den gubben borde man ha haft en köbricka till, skämtade Regina låtsat surt.

– Det är bara nya tag som gäller i kväll, påminde Astrid och viftade med sin tumme, så Regina blev generad och tog tag om Astrids hand och höll i den medan hon sa:

– Sluta veva med tummen, du skämmer ut mig. Alla tror att det är helt akut och så viktigt är det inte, att få fatt i en gubbe.

 

***

 

Alldeles före pausen fick Regina fatt i den eftertraktade mannen och bjöd upp honom. Åh! – Så bra han dansade, rena drömmen att svänga sig med en man som förde så bra i dansens virvlar, som vad den här gentlemannen gjorde. Doften av rak- eller hårvatten gjorde att Reginas danssteg blev ännu lättare. Hon svävade …

– Till och med den som inte kan dansa, skulle kunna dansa med dig, sa Regina helt spontant, men tyckte efteråt att det lät lite insmickrande, men hon hade talat direkt ur hjärtat.

När hon dansat de två danserna, som hon bjudit upp till, bjöd han upp henne till nästa dans, som tack för dansen. Han passade då på att presentera sig. Han hette Arne Palm, fick hon veta.

Regina kände att det här var just den mannen, som hon skulle vilja ha, men det var inte bara att ta den man ville ha, det visste hon och försökte lägga band på sina nerver.

– Det blir paus efter den här dansen, kan jag möjligen få bjuda damen på en kopp kaffe i cafeterian då?

– Tack, gärna, sa Regina så hastigt, att det kanske lät som om hon var riktigt kaffesugen.

 

***

 

De följdes åt till caféterian. Det gick lätt att para med Arne. Många roliga anekdoter berättade han för henne medan de drack kaffe. Han avslöjade en del fadäser om hur det varit på en del andra danser, som han bevistat under årens lopp. Han var inte rädd för att bjuda på sig själv. Han berättade gärna om sina egna tillkortakommanden med värme och de skrattade båda två åt hans missförstånd och galenskaper, som han råkat ut för.

– Så här roligt som jag har med dig, Arne, har jag aldrig någonsin haft på en dans, sa Regina i samma veva som hon tackade för kaffet.

– Nöjet är helt på min sida, svarade Arne och bockade chevalereskt och fortsatte i nästa andetag med att säga:

– Kanske är det lika bra att jag dansar nästa dans också med dig, så jag vet var jag har dig.

– Ja, gör det! Där är så lätt att man tappar bort varandra i den här smeten, sa Regina lyckligt och såg upp i Arnes gröna ögon. Skulle hon fånga sin prins redan i kväll, tro? Hon vågade knappt hoppas, att ödet skulle vara så milt emot henne.

När allt kommer omkring är han väl gift, tänkte Regina, men han hade inte haft någon ring, det hade hon sett när de drack kaffe.

Arne dansade både tango, vals, hambo och foxtrot, det kändes nästan som att bäras runt dansgolvet, när hon dansade med honom.

Under kaffepausen hade Regina fått reda på att han varit på många, många danser, och att han varit medlem i PRO under många år. Det var därför han kände så många damer. Damer som var gifta och hade sina män med sig, men som tyckte att det var roligt att dansa med en kavaljer som kunde stegen. Arne hade haft alla dessa damer som danspartners i många år, hade han berättat. Så alla de där stiliga, blåhåriga tigrinnorna, var alltså inte ute efter Arne i annat syfta än att få dansa med honom. Det var skönt att höra och Regina andades ut i en lång suck och vilade blicken på Arne under dansen.

Det var alltså anledningen till att det varit hart när omöjligt för henne, att hinna få fatt i honom för att bjuda upp till en dans, innan någon annan dam hängde sig om halsen på honom. Det var svårt att fatta, att det bara var danspartners och inte en massa singeldamer som försökte fånga in honom, för han var mycket elegantare än de övriga männen, och det var nog inget som Regina bara inbillade sig. Arne la ner både tid och energi på att fixa till sig inför en danskväll, för han var ju dock en jagande man och var tvungen att lägga på ett extra kol. Ett kol som de gifta männen för länge sedan slutat att lägga på för att få dansa med sin dam.

Astrid skrattade åt Regina när de till sist stötte på varandra.

– Du är rosig om kinderna som en liten flicka, kommenterade Astrid. Det ser ut som om du är på väg att bli kär …

– Äsch då, svarade Regina lite generat. Men du förstår, jag kan knappt fatta…, men jag tror att jag har fixat det? Han ville ha mitt telefonnummer och det fick han. Hoppas att han ringer också, men han kanske har samlat in fler telefonnummer … Fickan full, så att säga, skrattade Regina och ruskade på sina silverlockar.

– Nej, nej! Så där negativ får du inte vara. Seså! Upp med hakan och stick iväg och dansa sista dansen med honom nu, så åker vi hem sedan. Ska vi mötas på parkeringen, som vi brukar göra? frågade Astrid.

– Det gör vi, det är okey! Hej, så länge, sa Regina och svävade iväg bort mot Arne som satt och vilade sig på en bänk. Just som hon kom om hörnet, såg hon hur en blåhårsdam landade mitt framför honom. Inte nog med att hon var bred som en ladugårdsdörr, hon var tuff också. Hon greppade tag i Arnes axelvaddar och hojtade: ”Upp med dig gubbelille, jag vill dansa sista med dig”.

Hur kunde någon vara så fräck? – Komma så där och anfalla hennes Arne, när han bara satt och samlade nya krafter inför sista dansen som han lovat, att han skulle dansa med Regina. Regina blev så besviken att hon stannade i steget och bara stod som fastvuxen och såg efter Arne och den där blåhårskattan när de gick hand i hand upp till dansgolvet.

Näe, tänkte Regina, nu gör jag en sådan där damernas tjyv-dans! – Men vågar jag det …, blev hennes nästa tanke.

 

***

 

Kapitel 3

 

Arne Palm ringde till Regina nästan varje kväll efter den där danskvällen. Han hade blivit fängslad av den här kvinnans utstrålning. Det var något speciellt med henne, tyckte han. De hade mycket att prata om och de trivdes med varandra. När Arne frågade om de kunde träffas och hitta på något att göra gemensamt, svarade Regina ja, utan att tveka. Det där nejet som Arne förberett sig på, att han skulle få … det uteblev.

Han drog en lättnadens suck, så hörbar att Regina frågade om han inte mådde bra.

– Jo, då… jag mår bra. Förträffligt faktiskt, tillade han.

Arne och Regina kom överens om att de skulle göra en liten sightseeing i hans hemstad. – Regina skulle ta bussen från Smedhälla och Arne hade lovat möta henne vid busstationen i Hammarstad nästa tisdag. Den dagen skulle det dessutom vara marknadsdag, och en sådan gång brukade det vara fart i staden. 

Det skulle bli roligt att gå på marknad, någon sådan tillställning hade inte Regina varit på under de senare åren. Inte en enda gång efter det hon slutade köra bil. På marknadsdagar kunde man hitta sådana grejer, som man aldrig kunde få tag på i vanliga affärer. Fast det var alltid så mycket folk och trängsel på marknader, och ingen stans där man kunde sätta sig för att vila. Men hon såg fram emot den här marknadsaftonen med Arne.

Regina gjorde ett besök hos frissan dagen innan hon skulle träffa Arne. Hon bad tillochmed frisörskan om att hon skulle sätta i en aning blått i hennes silvervita hår.

 

***

 

Regina bläddrade i busstidtabellen och bestämde sig för att åka med eftermiddagsbussen nästa dag.

Hon var ungdomligt klädd. Det kunde hon konstatera när hon stod resklar framför hallspegeln. Ingen hatt! – Nej, så tantig skulle hon inte vara, och nu hade hon nypermanentat hår med en aning blå slingor. Den korta, bruna mockakappan hade hon uppknäppt, så det syntes mer av den färggranna scarfen som hon köpte i samhällets enda manufakturaffär när hon var på hemväg från frissan.

En liten axelremsväska hängde hon, lite tufft, över ena axeln, nickade åt sig själv i spegeln: – ”Hej-på-dej-du”, sa hon innan hon gick ut och reglade dörren efter sig.

Hon skulle ta en promenad till busshållplatsen i det fina höstvädret som SMHI lovat skulle få förbli under resten av veckan.

När hon gick förbi sin postlåda tog hon ett steg fram till den, öppnade locket och kikade i den, men den var tom.

Regina kände sig mycket yngre nu efter att träffat Arne. Märkligt, men så var det. Det hade blivit mer liv i kroppen. Det tyckte hon åtminstone själv, och hade hon nog rätt i. För vem som helst kunde se att livslusten speglades i hela hennes väsen.

Dottern hade inte varit nöjd med Reginas beslut att träffa Arne, men det tänkte Regina strunta i. Hon var en vuxen individ och tänkte även i fortsättningen styra sitt liv själv, som hon gjort i så många år tidigare. Inte skulle hon låta jäntan bestämma – ånej! Någon måtte fick det väl vara. Än är jag vid mina sinnens fulla bruk, tänkte Regina där hon gick i septembersolens milda strålar och såg ut över slättland och åkertegar, som för längesedan fått sin havre eller råg bärgad. Stubbåkrarna lyste ockragula… Luften var klar som kristall och Regina drog in ett extra långt andetag och vilade blicken på några rönnar, som var helt översållade av orangefärgade bärklasar. Oh! Så grant de lyste i solen.

– Så mycket rönnbär… det betyder en sträng vinter, viskade hon för sig själv.

En vinter som hon kanske skulle möta utan att vara lika ensam som alla andra vintrar, som hon genomlevt sedan hon blev änka.

Det var nu drygt en månad sedan Arne och Regina träffades på dansen på Rosornas udde. Hög tid att lära känna varandra lite närmare, hade han sagt i telefonen häromdagen, och det hade han rätt i. Regina hade velat träffa honom för längesedan, men hon ville inte ta initiativet. Ängslig för att verka för intresserad. Det kunde uppfattas som påfluget. Hon ville inte ta några risker att bli missförstådd. Arne ville hon bli långvarigt bekant med, det hade hon känt redan under den första danskvällen. Han var just den mannen som hon ville dela resten av sitt liv med, om det bara var möjligt.

 

***

 

När bussen svängde in på busstationen i Hammarstad, fick Regina se en skymt av en man som stod vid busstationen. Visst var det Arne? Hjärtat gjorde ett sådan där igenkänningsskutt. Precis så som det hade gjort i ungdomens dar. Regina blev paff, för det hade hon inte trott att hjärtat kunde göra vid hennes ålder. Var hon på väg att bli kär? undrade hon med både glädje och förskräckelse. Hur skulle hon hantera sådana känslor nu? Det var nästa fråga hon ställde sig.

Regina reste sig upp och gick framåt i bussen. Hon nickade mot chauffören just som hon gjorde sig beredd att stiga ner på första trappsteget.

Nu skulle hon möta Arne som väntade på henne.

– Heej, sa Regina och gick fram till Arne, som omfamnade henne.

– Du ser ut som en frisk fläkt.

Arne såg beundrande på henne. Han var en man som var artig och gärna uppmuntrade sina medmänniskor.

De gjorde sällskap in till centrum där marknaden hölls. Oj, vad många stånd. Hela torget i Hammarstad var fylld med glada knallar som stod bakom välfyllda stånd. Där fanns allt som gick att köpa för pengar. Korgar, borstar, yxor och allehanda verktyg. Garner och handarbeten, kläder och stövlar. Godis och mängder av honung från biodlare i trakten. Renskinn och mattor. Ja, allt fanns där.

Arne köpte en CD-skiva som han gav till Regina och sa att den kunde hon spela när hon kom hem. Titeln på första melodin var: ”Kärleken finns i alla åldrar.” Hon log mot Arne och gav honom en varm blick och sa ”Tack”.

– Får jag bjuda dig på något ätbart, frågade Arne. Det finns en pizzeria i nästa kvarter.

– Gärna svarade Regina.

Hon var både hungrig, törstig och trött i benen, men hon hade inte velat säga något till Arne.

De valde ett bord inne på Pizzerian och slog sig ner. Det var inte mycket folk där den här eftermiddagen. Det verkade som om de allra flesta bara hämtade sin pizza och gick hem och åt den. Därför kunde hon och Arne sitta och prata om vad som föll dem i sinnet, utan att någon annan lyssnade.

Maten smakade bra och klockan tickade på mycket kvickare än vad någon av dem hann registrera. Rätt som det var upptäckte Arne att det bara var fem minuter kvar till sista bussens avgång mot Smedhälla.

– Vad gör vi nu? Det finns inte en chans att hinna med bussen nu, sa Regina förfärat.

– Vill du att jag skjutsar dig till Smedhälla eller törs du följa med mig hem och ta bussen därifrån i morgon? undrade Arne och såg frågande på Regina.

Regina var tyst en stund som om hon höll på med någon slags inre överläggning, men reste på sin gestalt och sa:

– Visst, törs jag övernatta hos dig! Det låter som ett bra förslag och då behöver inte du köra flera mil bara för att jag glömde bort att titta på klockan. Regina log ett leende som inte speglade någon besvikelse alls.

Hade hon kanske hoppats på just detta slut på den här trevliga dagen? Nej, så var det nog inte. Hon hade helt gått upp i vad Arne berättade och hon hade lyssnat så intensivt, att hon helt glömt bort tiden och hon satt så skönt där inne på pizzerian bredvid Arne. Hon hade kunnat sitta ännu längre.

När de lite senare promenerade till Arnes bil sa han:

– Om jag vetat att jag skulle få främmande, skulle jag ha städat innan, men nu får du ta det som det är.

– Självklart, svarade Regina.

 

***

 

Kvällen hos Arne Palm blev trevlig. De såg en DVD-film och drack te och småpratade. När det blev dags för att sova, bäddade Arne i bäddsoffan i vardagsrummet. Han talade om att den inte var vidare bekväm, och erbjöd sig därför, att om hon ville, kunde han ta soffan, så fick hon ta hans säng istället.

– Ånej, inte har jag kommit hit för att ta sängen ifrån dig. Soffan blir bra, men har du en gammal t-shirt som jag kan få låna, så vore det bra.

– Jo, då! det har jag nog, sa han och gick iväg och drog ut en byrålåda.

– Titta vad jag har, sa han och drog upp en blårandig nattskjorta ur lådan. Den här fick jag på en födelsedag för evigheter sedan. Jag har aldrig använt den.

– Den var grann den! sa Regina.

– Jag använder aldrig nattskjortor. Jag tycker de är förknippade med nattmössor och gamlingar, som levt flera generationer före min tid.

Han hängde den framför sig och vickade på höfterna. Båda skrattade åt hans sätt att beskriva nattskjortans väg genom tidsepokerna.

Regina tog den på sig och kom för att visa upp sig.

Hon såg mycket käck ut i den och Arne sa:

– Behåll den, för du klär i den! Det är bara nattmössan som fattas, men du får gärna låna en av mina toppluvor, skämtade han.

 

***

 

Nattsömnen blev lite stukad, för soffan var rysligt hård och ogästvänlig. Utöver att den var på tok för smal, så lutade bädden lätt utåt rummet, så Regina hade en känsla av att hon behövde hålla i sig, för att inte falla ur bädden. Risken kändes stor att hon skulle falla ur om hon somnade … Om hon någon gång skulle göra det… Vilket hon starkt betvivlade.

Efter någon timme klev Regina resolut ur det där slagskeppet och vandrade i nattmörkret utan att tända och fann köket utan större strapatser. Hon skulle dricka vatten och sedan leta upp något som hon kunde lägga under framkanten på soffan, så den slutade luta som en beskjuten skuta. Det var nog ingen märkessoffa, misstänkte hon. Inte den dyraste soffan i sortimentet. Helt enkelt inte ens ämnad att vara bäddsoffa.

I köket fann Regina vad hon sökte; i en kruka på arbetsbänken fanns en del rustika köksredskap. Gammeldags träslevar. Hon tog två av de största och gick in och stoppade dem under soffans framfötter. Så lade hon sig ner i bädden på prov för att känna efter.

– Så där ja, viskade hon. Det blev mycket bättre.

Så mycket bättre, att hon till sist måste ha somnat.

Förmodligen hade Regina somnat strax innan Arne kom in med morgonkaffet, som han ville bjuda henne på. Nu var det inte lätt att bli vaken. Herreguud. Regina var mer död än levande när Arne kom in med kaffet.

Hon hade somnat till ordentligt. Nu var hon tröttare än när hon lade sig. Fast det fick väl kaffet råda bot på, försökte hon skämta och gäspade samtidigt som hon gnuggade sig i ögonen. 

 

***

 

En helt ny solig dag låg framför dem och nu skrotade de alla tankar på att Regina skulle ta första bussen hem till Smedshälla. Det fanns ingen som väntade på henne där hemma. Hon bestämde sig för att stanna några dagar och semestra hos Arne.

Att Regina skulle ge sig ut på ett sådant här äventyr, var mycket olikt henne, men är man kär så är man kär, även om man är pensionär, tänkte hon.

– Kul med ett äventyr på ålderns höst, skämtade Regina. – Det man inte gör i ungdomsyra, det gör man i ålderdomssvaghet, sägs det, sa hon och skrattade gott, samtidigt som hon plirade mot Arne.

 

***

 

Arne hade dator och det var bra, för då kunde han ge Regina lite gratislektioner. På så vis förenade hon nytta med nöje. Det var Arne som lagade till middagen medan hon satt och lekte på datorn. Vilken lyx för henne att bli så uppassad.

Nästa natt fick soffan stå obäddad medan Regina sov på Arnes arm. De var som skapta för varandra. Varför hade de levt ensamma i flera år …, bara tolv mils avstånd? Det var slöseri med tiden, tyckte de båda två och gjorde sig riktigt bekanta med varandra under nattens lopp.

På morgonen kände Regina sig lite dum, vad var det hon hade gett sig in på …? Hon försökte slå bort känslan med att säga åt sig själv; att det fick hon fundera närmare på, när hon kom hem till sin ensamma stuga. För i dag skulle de ut och bese ett fågeltorn, som låg ett par mil utanför stan. Kanske skulle de få se några intressanta flyttfåglar. Det var längesedan hon ägnade sig åt den hobbyn. Inte hade Regina trott, att hon skulle träffa ytterligare en man, som var intresserad av fåglar, när hennes lagvigde rycktes bort från henne.

Tänk så många turer det är i ett människoliv, tänkte Regina och kände inte den där obehagliga ångesten som hon alltid brukade anfäktas av, när hon tänkte på livet, åldrandet och framtiden och ovissheten efter livets slut. Döden! – Slutet på resan. Evigheten …

Den här dagen var det lite kyligare, så Arne föreslog att hon skulle låna hans anorak och ta en av hans ylletröjor på sig under den.

– Det kan bli kyligt om vi ska stå vid ett fågeltorn någon timme, förklarade Arne och tog några kliv fram och tillbaka på balkongen i ett försök att avläsa vind och kyla.

Arne hade gjort matsäck, som de kunde njuta av ute i höstens färgrika snår, medan de fågelskådade. Kaffe från termos brukade smaka bra när det dracks ute, och i all synnerhet om man drack det i sällskap av en kär vän.

En skogspromenad med några upphittade trattkantareller blev en bonus på deras utflykt.

Det som blev ett extra plus på utflykten var att Regina hittade en flatbottnad gammal eka, när hon rundade en liten udde. Det var rena lyckträffen att hon fick korn på den. Ekan var svår att se, eftersom den var nästan överväxt av meterhög vass. Hon väntade in Arne och föreslog, att de skulle ta sig en tur med ekan.

– Jamen, den är ju alldeles smitfull med vatten, invände Arne.

– Ja, det ser jag väl. Men kolla där i fören, där ligger det två rejäla öskar, vi kan ta varsitt så är vattnet snart utöst, sa Regina ivrigt och tog ett par steg fram till båten.

Hon lyfte på sittbrädan till det lilla sätet längst fram i fören.

– Se där, sa Arne förvånat. Där ligger det ju ett gammalt gäddrag.

Nu blev det liv även i Arne.

– Ro drag… Det var inte i går jag gjorde en sådan sak. Det har jag inte gjort sedan jag var ung.

– Då är det dags, svarade Regina.

– Jo, men … nappar gäddorna så här sent på hösten? Det brukade väl vara mest på sommaren som man brukade ro drag.

Ekan var snart tömd på vatten eftersom de hjälptes åt.

Märkligt att någon går ifrån en båt på det här viset, filosoferade Regina när hon klev i och satte sig i baksätet.

Arne sköt ut ekan en bit och klev i han också.

– Det sitter en liten kniv inkilad under ena årtullen, konstaterade han.

– Den sitter väl där för att man ska ha något att ta ihjäl fångsten med, kontrade Regina.

– Allt finns visst i den här gamla ekan, konstaterade han. Bra!

Det var Regina som skulle lägga ut draget och dra upp fångsten, eftersom Arne var rorsman. De märkte ganska snart att ekan läckte en hel del. Fast det var de beredda på, att den skulle göra, för de såg att någon tidigare användare hade stoppat trasor i de värsta springorna. Den här ekan hade med andra ord gjort sitt för bra längesedan, men en tur till ut på sjön, skulle den väl klara, resonerade de.

Årtullarna var torra, så det skrek förskräckligt för varje årtag som Arne tog.

– Det var ett otrevligt ljud, sa han och lyfte först upp den ena åran och blaskade vatten på årtullen och sedan gjorde han likadant på andra sidan.

– Så där, nu kanske det blir tyst, åtminstone en stund.

Arne rodde längs stranden för mitt ute på det djupaste stod inte fisken, hade han lärt sig. När de kommit utanför vassruggen och näckrosblackorna, lät Regina draget sjunka i det mörka vattnet. Hon såg hur det blänkte till när draget virvlade ner i djupet.

Något napp kände inte Regina, där hon satt och höll i linan med ena handen, men det spelade i och för sig inte så stor roll. Det var själva utflykten tillsammans med Arne som var det häftigaste. Hon visste nu att den här mannen ville hon dela resten av sina år med. Han var lugn och verkade vara snäll. Hon kände sig lyckligt lottad som kunde sitta i en eka och se på sin älskling. Det var inte så längesedan hon bara hade trånat efter honom på dansgolvet, utan att veta om hon någonsin skulle kunna få möjligheten att bli hans kvinna.

Arne är snygg, trots att han inte är någon ungdom, tänkte Regina och lät blicken vila en stund på honom, där han satt på rorsbrädan och tog kraftiga årtag, utan att det plaskade när han satte ner årorna. Det var en konst att ro så rakt och så tyst. Det visste Regina som inte var någon skicklig roddare. 

I samma stund som Regina förkunnade att det blev napp, ändrade hon ställning i båten för att veva upp draget med fångsten, men då … Ja, då brast det ur en stor bit ur ekans botten, alldeles bredvid en gammal lagning och vattnet forsade in. Hon försökte sätta foten över springan, men det förslog inte det minsta.

– Gud i himmel, vi blir dränkta och jag har napp … Aarneee…! – vad ska vi göra, skrek hon gällt så det säkert hördes vida över det öppna vattnet.

– Ta det lugnt, sa Arne och släppte årorna. Dra upp gäddan du, Regina, så ska jag täta skutan, om jag kan.

Arne drog av sig halsduken med ena näven och med den andra tog han loss täljkniven. Tur att det satt en kniv instucken i ekans kant. Han slängde ner halsduken på ekbotten och med hjälp av kniven började han pressa ner delar av tyget ner i sprickan, medan vattnet forsade in och Regina ömsom vevade upp draget, ömsom tittade på Arne och bad till Gud och alla himmelens änglar om skydd, för simma… Nej, det skulle hon inte klara, inte så påpälsad med kläder som hon var nu.

Regina hade svårt att koncentrera sig på att veva upp draget på vindan, när vattnet hela tiden sprutade upp ur ekbottnen. Till sist drog hon i alla fall upp fångsten som landade med ett plask i ekans vattenfyllda botten. Abborren undrade säkert över vart han hamnat.

Arne kastade till henne ett öskärl och nu började hon ösa för kung och fosterland.

– Så där, nu tror jag att vi är räddade, sa Arne och satte tillbaka kniven i ekans kantbräder. – Oj, vilken fin firre du har dragit upp, sa han lite förvånat, för han hade haft sitt intresse inriktat på att täta ekan. – Nu, du min sköna, ror vi in till land, innan bottnen brister på ett nytt ställe. För nu har jag ingen mer halsduk.

 

***

 

Abborren som de fångat just under den värsta sjönöden, blev deras middagsmat tillsammans med trattkantarellerna som de hade hittat under vandringen. Det var Arne som lagade maten, medan Regina tog igen sig efter det strapatsrika äventyret på sjön.

Regina trivdes så bra i Arnes sällskap, så hon stannade ytterligare ett par dagar hos honom i Hammarstad.

– Det är kanske säkrast att återvända hem till Smedhälla, så inte någon av döttrarna efterlyser mig, skämtade hon med Arne.

 

***

 

Kapitel 4

 

Det som Regina inte hade räknat med, när hon presenterat Arne Palm för den äldsta dottern, det var att hon kunde ta så illa upp över att hennes mor träffat en man, som hon ville umgås med. Dottern Gudrun, och Regina kom ihop sig riktigt rejält. Dottern hade sagt att om modern skulle börja bete sig som en löpsk tik, ämnade hon gå i förtidspension och flytta från trakten, för inte tänkte hon, Gudrun, bli utskämd av en fjolla till mor, som inte kunde hålla sig på matten på ålderns höst.

– Ska du ge dig i väg och övernatta hos manfolk, så man nästan får efterlysa dig?! Fattar du inte, att du skämmer ut både dig själv och dina barn? var Gudrunds kommentar, när hon hade eldat upp sig till max ilska.

Arne han är lycklig han, tänkte Regina, för han har inga barn som sätter käppar i hjulen, för det han vill göra. Fast hon skämdes samtidigt när hon tänkte så. Det var ju nästan som att önska bort sina barn och de ville hon verkligen ha kvar i sitt liv.

Hur skulle hon kunna förklara detta för Arne? Skulle han kunna förstå? Säkrast att varva ner lite, tänkte Regina, men sluta att träffa Arne, som dottern krävde, det ville hon inte höra talas om.

 

***

 

Till att börja med, sa inte Regina något till Arne om sin dotters motvilja, att de träffades. Arne märkte dock att Regina inte var sig lik och blev bekymrad och trodde, att han hade forcerat bekantskapen så hon ångrade sig. Ofta frågade han i telefon om det var något som hon ångrade eller var missbelåten med, men han fick bara till svar, att det inte var något sådant. Men något var det ju… Det var han klok nog att begripa, men vad? Det kunde han inte räkna ut.

Inget av de förslagen – om att göra något tillsammans – nappade Regina på. Hon till och med började antyda att de borde leva sina liv på var sin kant i fortsättningen. Goda vänner kunde de vara, men kanske inget mer …

Precis så hade Regina yttrat sig i det senaste telefonsamtalet, men då var inte Arne nöjd, utan krävde att få en förklaring. Först då fick han veta, att Regina fått ultimatum av sin ena dotter. Regina var ledsen över detta och tappade konceptet och började gråta i telefon och klagade över att hon inte vågade gå emot sin dotter.

– Gud hjälpe dig! sa Arne. Du är en klok och tillräckligt gammal dam, för att gå dina egna vägar, utan att ha en fångvaktare, som förstör livet för dig. Säg åt din jänta, att hon ska leva sitt eget liv och strunta i vad du gör! Du behöver ingen förmyndare Regina!

– Det har jag sagt så många gånger, så nu har vi blivit ovänner och det har vi aldrig tidigare varit. Det är så fruktansvärt ledsamt att vara ovän med ungarna, kan du förstå det, Arne?

– Det är klart att jag begriper att det är hemskt att behöv bli ovän med sina barn. – Kärleken har visserligen sitt pris, sa Arne, men ett så högt pris ska du inte behöva betala. Kalla samman dina döttrar och försök resonera med dem. Helst skulle jag vilja komma till dig och försöka få dem att se saken från en helt annan sida, tillade han.

 

***

 

Arnes förslag om att Regina skulle sammankalla båda sina döttrar, var ett bra förslag. Nu blev det visserligen inte så, utan det var Gudrun som åkte hem till sin syster Gerda, så att de båda fick möjlighet att spegla det här problemet mellan sig.

Gudruns syster, Gerda, sa:

– Jag har en arbetskamrat som ständigt klagar över att hennes mor, som också är änka, inte kan klara sig utan henne. Min väninnas problem är motsatsen till ditt, kära syster Gudrun. Vill du byta med henne, kanske? I så fall får du avsätta mycket av din fritid för att hålla din mor sällskap i fortsättningen, för det får hon göra. Hennes mor har ingen gubbvän som du så försmädligt kallar mammas Arne. Därför får Annie, som arbetskamraten heter, åka till sin mamma både på vardagar och helger och det är ett hiskligt slit mellan hennes egen familj och modern. Var glad för att vår mor klarar sig bra utan oss! – Tänk igenom det här åtminstone och känn efter, om du skulle vilja avstå någon av dina exklusiva resor, för att istället följa med din mor på en PRO-bussresa, när dina kompisar sticker utomlands, som ni gör ibland!

Gudrun tappade i den stunden sitt väl genomgångna manus. Det som hon repeterat in och memorerat, om hur illa hon tyckte om moderns relation med Arne. Nu skulle Gudrun verkligen fundera och gå igenom vad Gerda hade sagt. Kanske kunde hon rucka lite på en del …? Det var onekligen tänkvärt det hennes syster hade berättat. Inte ville hon, Gudrun, hålla sin mor sällskap, lika mycket som vad Gerdas arbetskamrat fick göra med sin mor, men …

 

***

 

Kapitel 5

 

Det var nära att Regina gått in i en djup depression den här hösten. Just den här hösten som hon hade hoppats så mycket av. Den här hösten, när hon trodde, att hon skulle slippa fortsätta leva i sin gränslösa ensamhet. Ensamheten som så många gånger varit på väg att knäcka henne …

Det skulle inte ens bli några PRO-danser som hon kunde se fram emot i fortsättningen, för dansaftnarna var slut för säsongen. Det skulle inte bli några danser förrän nästa år. Men nu visste hon ju vad Gudrun tyckte om danshaken. Sådana sammankomster var ett djävulens påfund, som inte hennes mor borde ägna sig åt. – Det var ord och inga visor, som Regina fått lyssna till. Dottern hade varit rasande.

Regina var ledsen över det motstånd som Gudrun bjöd henne, när det gällde hennes umgänge med Arne. Hennes nyfödda kärlek. Den kärleken som hon hoppats skulle sätta guldkant på hennes sista år. Flera gånger hade Regina och dottern drabbat samman och det hade slutat i ändlösa gräl och upprördhet för dem båda. Mer än som kamrat ville inte Gudrun att Arne skulle ses som av familjen. Det var det som var Reginas stora sorg.

Besvikelsen över att bli tvungen att sluta träffa Arne, gav henne dystra och mörka tankar. Hon tyckte inte att det fanns någon mening med att fortsätta kämpa. – Leva för enbart sin egen skull, tyckte hon var helt ointressant.

Regina sökte tröst hos Arne via telefonledningen eller genom SMS på mobilen. Det kunde inte hennes dotter kontrollera. Det var Arne som lärt Regina hur hon skulle göra för att kunna knappa in ett meddelande på den där minidatorn som hon tyckte att mobiltelefonen representerade. Till och med kamera fanns det i telefonen. Hon hade bilder på Arne i den, men vågade inte visa bilderna döttrarna. De skulle bara säga något nedlåtande om gamla gubbar eller som Gudrun brukade säga ”din gubbvän”. Det lät så rått och förnedrande på något vis, tyckte Regina.

Regina och Arne hade inte träffats mer än ett par gånger sedan marknadsdagen i Hammarstad, då när hon tog sig friheten och stannade hos honom i flera dagar. Det hade ju varit i september.

Arne hade haft på förslag, att han kunde komma och hämta henne för en liten utflykt, men Regina skyllde på, att hon var tvungen att kratta löven, som det här året blivit liggande, eftersom hon mått så dåligt hela hösten. Hon ville inte säga rent ut åt Arne, att hon tänkte lyda sin dotter och avstå från kärleken.

– Jamen, löven de kan vi kratta tillsammans, allra först, föreslog Arne. Jag saknar löv att kratta, sa han skämtsamt. Jag trodde nog aldrig, att jag skulle sakna den sysslan, när jag sålde mitt hus, men sanningen är, att jag saknar just de stunderna …

Regina bara suckade som svar och strök, med fingret, bort lite damm från den svarta telefonen.

Arne fortsatte:

– Tänk så härligt det är att gå och sprätta i gamla höstlöv och minnas … Minnas andra höstar och hur det har varit då. Det finns minnen, som bara dyker upp när man krattar löv, sa han. Det är egentligen ett stressfritt jobb. – Att räfsa löv, medan solen skiner från en höstklar, djupblå himmel, det känns befriande.

– Menar du verkligen det? sa Regina förvånat.

– Kanske tycker jag att lövkrattning förefaller roligare nu, när jag inte har några egna löv att kratta.

– För min del, så tycker jag att det känns oöverstigligt med de här löven som ligger som ett täcke över hela trädgården. Aldrig har det varit så motigt som i år, och aldrig har löven legat ända in i slutet av november, som vad de gör i år, klagade Regina. Snart börjar det snöa, fortsatte hon.

– Lugn madame! Nu tänker jag sätta mig i bilen och då är jag hos dig om bara någon timme. Klockan är ju bara förmiddag ännu. Ta dig en kopp kaffe, medan du väntar på mig. Har du en extra kratta eller ska jag ta med mig en?

Regina skrattade för första gången på länge och sa:

– Nej, någon sådan behöver du inte ta med dig. Jag har tre stycken, fler behöver vi nog inte.

 

***

 

När klockan var kvart över fyra den här hösteftermiddagen var löven krattade, komposten lagd och en hel del annat var också avklarat. Just då svängde Gudruns bil in på gården.

Regina kände det som om hon blev tagen på bar gärning och kände en ilning av ångest. Vad skulle Gudrun säga nu, när hon låtit Arne komma hem till henne … trots allt? – Å, vilken otur att Gudrun skulle komma på besök just i dag – som om dottern hade känt på sig, att jag brutit mot reglerna, tänkte Regina.

Arne var den av dem som just då befann sig på grusgången, så det blev han som fick ta emot Reginas dotter.

– Oj, då! Så fint det har blivit i trädgården! Och granris över rabatterna, och allting. – Ja jag säger då det! – Då kommer jag kanske hit alldeles i onödan, sa Gudrun och såg verkligen snopen ut.

Hon hade under lång tid sett och även noterat att Regina trappat ner på sitt arbete i trädgården. Hon hade nästan blivit lite bekymrad ett tag. Blivit orolig över att Regina kanske skulle be henne om hjälp med trädgården. För själv hade Gudrun absolut inte tid att sköta moderns trädgård. Hon hoppades att det skulle gå att få igång modern igen. Kanske skulle det gå ifall hon gav henne ett litet handtag med trädgården, så här i sista momangen, innan allt frös till för gott.

Gudrun kom helt av sig när hon såg att hennes insatser inte behövdes.

– Då får jag kanske i stället fråga om det är för sent med kaffe? – Jag har nämligen varit förbi Ekmans bageri och köpt en del godis till kaffet, sa Gudrun och vinkade åt sin mor.

 

***

 

Efter det här besöket när Gudrun träffat Arne Palm när han var i full fart med att hjälpa Regina med trädgården, verkade det som om Gudrun kunde se lite mildare på Arnes uppdykande i hennes mors liv.

Regina försökte inte fösa ihop dottern med Arne, för det anade hon, att det bara skulle ge motsatt effekt.

Regina bjöd inte hem Arne någon mer gång före jul. Hon ville inte stöta sig med dottern, så hon nöjde sig med att prata med honom på telefon.

Ett fint Luciafirande skulle i alla fall Regina se till, att hon och Arne fick, utan att dottern skulle kunna förhindra det. Hon hade hört att PRO eventuellt skulle gå samman med en konstförening och anordna en resa med hemlig destination. Det skulle väl vara något att överraska Arne med, mitt i den mörkaste och dystraste årstiden. Regina kände ju folket i sin pensionärsförening relativt bra, så hon skulle genast undersöka saken.

När Regina hade gjort sitt telefonsamtal till PRO och lagt på telefonluren, kände hon sig nöjd med sig själv:

– Jajamensan, nu var det klart, sa hon för sig själv och strök handflatorna belåtet mot varandra.

Hon reste sig makligt från pinnstolen, drog koftan tätare om sig och gick ut i köket. Det hade börjat bli riktigt kyligt inne. Det satt en termometer på utsidan av köksfönstret och hon gick fram för att se hur många minus det kunde vara på utsidan av fönstret.

– Hu, så olustigt, mumlade hon och ruskade lite på huvudet över kallgraderna, som hon fått bekräftade genom en hastig titt på termometern. 15 minus, inte klokt, muttrade hon.

Regina bestämde sig för att hålla kylan stången, genom att tända en brasa i öppna spisen. Det brukade hon göra så här frampå kvällen. Huset var gammalt och gistet och det var skönt med en sprakande brasa. Men först skulle hon brygga en stark kaffetår och sedan ringa till Arne och berätta om resan.

Arne lät glad när Regina berättade om den stundande utflykten. En tredagars resa med buss inom Sverige. Med övernattningar på pensionat eller hotell. Resan skulle gå av stapeln dagen före Lucia och de som anmälde sig skulle möta upp vid busstationen i Hammarstad klockan 08.30 på resdagens morgon. Var de hamnade framemot kvällen skulle bli en överraskning.

 

***

 

Dagen före Lucia, hade Regina beställt telefonväckning, för tänk om hon inte skulle höra väckarklockan, vilket öde. Hon hade till och med bett Arne att han också skulle begära väckning. Fast han bara skrattade åt henne och sa att det var i ungdomens dar som han kunde sova så hårt att han missade väckarklockan. Det skulle nog inte hända igen, försökte han lugna henne.

Regina tog inga risker. Hon ville verkligen att de båda två skulle komma med på den här resan. Därför ringde hon till Arne, så fort hon själv blivit väckt och hade slängt på sig den gamla morgonrocken och klivit i sina så kallade nattofflor och hasat sig bort till telefonen.

När Regina fällde upp persiennen, såg hon att stora snöflingor dalade ner från den mörka himlen. Skulle det bli yrväder? Det sa de inget om på teven, tänkte hon och gnodde sig i ögonen. Det verkade ju som om det redan kommit en hel del snö under natten.

Regina tog taxi till Hammarstad. Det var så sällan hon kostade på sig något så den här gången fick det kosta, hade hon sagt till sig själv. Hon sparade på så mycket annat.

 

***

 

Arne och Regina bestämde sig för ett gemensamt dubbelrum, utan att bekymra sig över, att de inte hade något vigselbevis att visa upp. – Men i den här brokiga samlingen var det inte någon som frågade efter något dylikt. Här var varken döttrar eller kyrkans närmaste krets medbjudna.

De gäster som inte redan var vakna och uppstigna, väcktes den här morgonen av Luciasången. Hotellet hade lagts i halvdunkel inför Luciaföljets ankomst. Entrédörrarna öppnades av personalen, som även gick före Lucian och alla tärnorna och öppnade alla rumsdörrar, en efter en. Så att de som inte ens krupit ur sina slafar, kunde höra sången och se de vitklädda gestalterna med alla tända ljus.

Det var så vackert att Regina brast i gråt, och hon såg att även Arne blev rörd.

– Detta var så vackert och högtidligt, så först trodde jag att jag var död, sa Arne. Jag visste ju inte …

– Nej, jag började också fundera var jag var, avbröt Regina. Ja, du store så pampigt det var. Aldrig – inte ens på teve har jag sett ett så lysande Luciatåg med en så innerlig sångglädje. Ja, det var fantastiskt.

 

***

 

Eftersom resenärerna inte försetts med ögonbindlar, kunde de konstatera att resans fortsättning bar i väg upp mot fjällvärden. Enligt sista rapporten från vägskyltarna som satt här och var, skulle de snart vara framme i Åre, men vad som skulle tilldra sig där, visste de inte. Åka slalom hoppades de flesta att de skulle slippa.

Åreskutan låg som en stor jäsande deg på höger sida om vägen. Snön gnistrade på toppen där granskogen inte orkade växa.

Skidliften rörde sig sakta som en sengångare upp mot skutan – rakt över den breda slalombacken.

– I den där backen eller i den hemska liften, skulle jag aldrig frivillig vilja befinna mig, sa Regina halvhögt till Arne, där de satt i bussen och såg ut på Jämtlandsvintern. Hoppas att de inte tänker tvinga oss upp i en sådan där sak, fortsatte hon bekymrat och tog Arnes hand.

– Nej, snälla du! Sådana dumheter får de väl inte hitta på, utan att fråga folk först, lugnade Arne henne och klappade henne på handen.

På vägens vänstra sida låg Åresjön platt, långsträckt och vit och glimmade i solen. Den här dagen var fin. Det var till och med plusgrader så det var inte kallt. 

När de gått ur bussen, fick de reda på att de kunde gå ner på Åresjön. De fick omtalat för sig, att de skulle titta åt ett visst väderstreck, för att så småningom få se ett himlafenomen … Det lät nästan ruskigt.

– Vad i all världens dagar kan det vara, sa Arne och såg undrande ut.

Regina och Arne tog varandra i hand och vandrade längs en skottad och lätt sandad gångstig ner till sjön. Det kändes roligt att gå där bredvid varandra. De påminde varandra om – att om de inte hade gått på den där dansen i augusti, så hade de säkerligen inte kunnat gå här bredvid varandra som två ungdomar just den här fina vinterdagen. Friska var de ju båda två, även om åldern hade tagit ut det bästa av deras liv. De hade i alla fall varandra och det kändes enormt tryggt. Den här resan skulle Regina kanske ha gjort ändå, även om hon inte träffat Arne, men göra en så här fin resa ensam: nej, det skulle inte ha varit alls lika roligt. Tyst inom sig tackade Regina sin Himmelske Skapare och såg i smyg på Arne som kände att hon såg på honom och tryckte hennes hand lite extra och gav henne ett varmt leende.

Så småningom avslöjade reseledaren att Tomten skulle komma och ha julklappsutdelning. Alla skulle få gå fram till tomten och ta emot just sitt paket och ta honom i hand och hälsa. Så de senare, när resan var över, kunde skryta inför bekanta med att tomten hade hälsat i hand på var och en av resenärerna. – Stämningen där på Åresjön var ganska uppsluppen, när resenärerna stod och pratade och skämtade med varandra i väntan på Jämtlandstomten.

Tomten skulle komma i luftballong, utbasunerades det och alla började titta bort över skogstopparna i den riktningen som reseledaren tipsat om.

Detta blev den andra stora överraskningen. Luftballongen kom och den sänkte sig ner över Åresjön som ett jättestort ägg. Den landade ganska nära den överenskomna platsen.

Nu förstod Regina varför alla varit tvungna att skriva en adresslapp till sig själva under resan, och lämna den till busschauffören. Reseledaren hade skyllt på att det var bra för ledningen att ha en adresslapp, ifall någon skulle glömma kvar något i bussen. Då var det enkelt för dem att skicka det kvarglömda till rätt person.

Regina hade skrattat och undrat vad de skulle glömma då, som så tydligt skulle peka på vem det tillhörde.

– Man kan aldrig vara för säker, hade busschauffören svarat och blinkat åt henne.

 

***

 

Tomten ropade upp Regina som nummer två och hon fick gå fram till luftskeppet och ta emot sin julklapp med sin egenhändigt textade adresslappen påsatt. Den som hon nu kände igen som den hon själv skrev i bussen. Hon tog tomten i hand, det var sannerligen ingen dålig näve! En stor karl var det. Skäggig var han, så alldeles otroligt. Äkta skägg var det dessutom. Därom rådde inget tvivel. Det måste ha färgats vitt, för tomten var absolut inte mer än fyrtio bast … Inga tvåhundra år som vad reseledaren hade påstått.

Det hade väl gått till så att någon – mot lock och pock eller bra betalning – låtit hår och skägg växa under det senaste året, just för att kunna vara Åreskutans tvåhundraårige tomte, som även tomten själv påstod att han var.

Detta var en allt igenom fantastisk resa och Regina och Arne undrade hur de som ordnat den här resan fått uppslag till allt som hände under den.

Det var just sådana saker, som den här resan, som bidrog till att länka samman människor som nyss träffats. Att göra saker tillsammans som gav minnen att bygga en fortsatt gemenskap på, var en bra grund att ha i ett begynnande förhållande.

 

***

 

Kapitel 6

 

Några dagar före julafton, kom Reginas båda döttrar hem till henne, för att fira en Lill-Jul, som de kallade det. Systrarna hade anlitat cateringföretaget Manjana och hade med sig ett härligt ”julbord” i kartonger. Och det var tur, för Regina hade tappat taget och hade inte ens kaffe hemma. Någon julhandel var ju inte nödvändig. Hon skulle ju sitta där ensam i sin stuga vid skogskanten i utkanten av samhället. So

what? Hon klarade sig med det hon hade i skåpen, fast ett paket kaffe kunde hon väl köpa sig nästa gång hon var nere på samhället.

Nu blev det julafton på ett helt annat sätt, än vad hon hade kunnat föreställa sig. Aldrig hade hon blivit så uppvaktad och omhändertagen av sina telningar, som vad hon nu blev … och vad var anledningen till det???

När de ätit en god, vällagad julmiddag och döttrarna hade diskat upp och ställt köket i ordning, så serverades ”cappuccino con panna”.

Regina hade aldrig hört ordet, men det var ett specialkaffe.

– Kaffe med vispgrädde, varför kan man inte säga så, för det är ju precis vad det är, det ser jag ju, sa Regina, som var lite förvånad över alla vrickade namn på drycker och maträtter.

Hon skulle aldrig våga gå in på någon bar eller pizzeria nu, för hon skulle inte begripa vad hon beställde och förmodligen skulle hon gå bet på att uttala de krångliga namnen som stod på menyerna. Fast det sa hon ju inte till sina världsvana döttrar.

– Ja, ja, så blir det när man sitter ensam för jämnan. Man kan inte hänga med, suckade Regina och sneglade på sina världsvana och beresta telningar.

– Ä, så farligt är det väl inte, snäste Gerda. Du får väl ge dig ut och träna. Stick iväg till KarlOttos bar nere i samhället. Säkert har han något lustigt på sin meny, som du kan öva på att uttala.

– Herre min Je … hur du pratar flicka! Var det enda svar som Regina kunde komma på.

Det är inte så enkelt att bli världsvan i en hast, när man knappt varit utanför sin egen länsgräns på flera år, tänkte Regina upproriskt. Man slänger sig inte in i vad som helst när man är helt singel i alla sammanhang, men sådant kunde ju inte döttrarna förstå, som hade så många vänner och kompisar att frottera sig mot.

Båda barnen var beresta. Var någonstans var det som inte Gudrun hade varit på sina utlandsresor? – Gerda som hade familj, var inte riktigt så berest, men så pass mycket hade hon fladdrat runt, så Regina många gånger hade svårt att förstå vad hon talade om. Hon kunde berätta om helt andra kulturer, som var latin för modern, som knappt hade varit i Norge eller Danmark.

Regina kände sig ofta dum inför sina döttrar. Oh! så många gånger hon hade önskat att barnen kunde ha känt sig stolta över att ha henne som mor … Men nej, vad i helsike skulle hon kunna utföra, som imponerade på så bildat folk? – Fast stopp ett tag, manade en röst inom henne. Hur var det med den där saken egentligen? Hade verkligen inte hon, Regina, något som barnen kunde vara stolta över? – Kanske, till och med vara avundsjuka på …??? – Men hur skulle hon kunna ge sig själv ett objektivt svar på det? Hon som var född in i sitt yrke. Reginas mor var väl lika god som Moa Martinsson och äpplet faller ju som bekant inte långt från päronträdet, säger de som inte vet skillnaden på de två stora fruktträden. Fast man kan se skillnaden på bladen, om man inte klarar av att skilja på frukterna, brukade Regina säga, när det var någon som bar sig synnerligen dumt åt.

– Ja, ja! Man får själv skaffa sin egen upprättelse, sa Regina halvhögt.

– Vad sa du, mamma? sa Gerda och höjde på sina svalvingade ögonbryn.

– Nja, det var inget särskilt. Jag bara tänkte högt, sa Regina och höjde på sina egna svalvingade bryn. Än hade de inte grånat. De var till och med äkta i färgen, och det var mer än vad man kunde säga om döttrarnas. Deras ögonbryn var av naturen mer urblekta i färgen … förmodligen på grund av faderns arvsinblandning – den blonde vikingen.

Just innan barnen skulle gå, prasslade Gudrun med något i sin handväska och tog upp ett kuvert med en grann tomte påklistrad. Hon räckte fram gåvan och sa:

– Det här är från mig och Gerda. God jul och gott nytt år!

– Men inte ska ni väl ge mig … Ja, menar … Jag har ju redan fått denna påkostade Lill-Jul? – Ni har väl hål att stoppa era slantar i ändå … utan att… ni ska slösa dem på mig!

Regina öppnade kuvertet.

– Oj! – Två biljetter till Nyårsrevyn på Pallaz. Den som ska ha premiär i början av januari.

Det hade hon sett i dagstidningen och det bekräftade även biljetterna som hon höll i handen. Men det var något som såg galet ut. Väldigt galet …

– Har det blivit något fel? undrade Regina – I det här kuvertet ligger det ju två biljetter till revyn …?! – Menar ni att jag ska se den två gånger? – Så bra kan den väl ändå inte vara…

 – Nej, lilla mamma, svarade Gudrun, så bra är den nog inte.

Ett ögonblick blev det alldeles tyst i köket.

– Det är meningen att du ska ta Arne med sig på revyn.

– Arne …, sa Regina utan att klara av att fullfölja meningen.

 

– Jag och Gerda ska också gå, förklarade Gudrun. Vi ska gå gemensamt på den allesamman.

Nu tog Gerda till orda:

– Efter revyn ska vi göra sällskap till den nyöppnade restaurangen, Bjällran, och äta en bit mat.

Regina fick bita sig i kinden för att inte börja gråta. Men att hennes gröna ögon blev blanka av tårar kunde hon inte dölja, trots att hon försökte blinka bort tårdiset. Så här omtänksamma barn hade hon aldrig trott att hon hade, men det var verklighet. De stod framför henne på köksgolvet båda två. Det var ingen dröm, även om det allra först nästan känts så.

Regina hade behövt nypa sig i armen, för att känna sig säker på att detta under verkligen hände. Barnen verkade ju bry sig om henne, trots att hon hade trott motsatsen under många, många år. – Regina blev tvungen att känna i västfickan efter en näsduk. Hon snöt sig så diskret hon kunde. Flickorna såg smått generade ut, över att ha en så känslosam mamma. Hon var tvungen att försöka behärska sig och bli tuffare. Det gick inte an att vara så blödig. Det var inte modernt att fälla tårar vid hennes ålder. Kanske inte vid någon ålder, tänkte Regina och försökte pressa fram ett litet leende, som mest kändes som ett varggrin. – Usch! 

Döttrarna förklarade att eftersom Arne verkade vara en gentleman, ville nu både Gerda och Gudrun ta in honom i familjegemenskapen. Döttrarna sa att de hade förstått, att Regina träffade Arne i smyg, trots alla förbud.

– Nu blir det inget mer smygande, för att träffa karlar, mamma, skämtade Gudrun, som nu såg på det hela med helt andra ögon.

Arne var skötsam och såg inte ut att vara den som tänkte sol och våra deras mor. – Gudrun kramade om sin mor, och i samma stund passade hon på att be henne om förlåtelse, för att hon varit så avig och omöjlig, när det gällde det här med kärlek på ålderdomen, som hon kallade sin mors förälskelse.

När döttrarna gett sig av, var Regina tvungen att lägga sig och vila en stund. Hon andades lättad ut, det kändes nästan overkligt, att det här kriget med den äldsta dottern, äntligen kunde anses avblåst.

 

***

 

Kapitel 7

 

Regina orkade inte ringa till Arne, och berätta om det förestående nyårsfirandet förrän nästa dag. Han blev glad, när han fick höra om den stora julklappen som barnen gett henne. Vilken glädje att döttrarna började acceptera honom. En bättre julklapp än denna, hade Regina inte kunnat få. – En tung sten hade lyfts från hennes hjärta.

Det hade tagit tid att övertyga äldsta dottern, om att det inte skulle bli någon skandal, om hon och Arne slog sig ihop för gott. Nu var äntligen Gudrun övertygad – och nu skulle Regina se framtiden an med tillförsikt, och det talade hon om för Arne.

– Nu Arne kan du få komma hit till mig och fira jul, för nu är det fritt fram. Nu behöver du inte sitta i din ensamhet i Hammarsta.

– Så underbart! svarade Arne.

Tyvärr, var det ett helt annat bekymmer som dök upp… Tiden …! Tiden var på tok för knapp, för att Regina skulle ha någon möjlighet, att hinna ordna en trevlig jul för sig och sin älskade Arne. – Hur skulle hon bära sig åt, för att om möjligt kunna bjuda Arne på ett trevligt julfirande hemma i sin stuga, när inget, i hennes hus, var förberett för julfirande?

Det här året hade Regina inte ens fått upp adventsstakarna i fönstren under hela den långa, mörka adventstiden. Hon hade struntat i allt och suttit och kurat i mörkret. Endera med något att läsa eller sett på teve, alltmedan snön utanför drev igen framför trappan och ända upp mot halva ytterdörren. Fönstren gapade mörka som tomma ögonhålor mot den täta granskogen, som stod mol tyst i kyla och vintermörker medan kastbyar och snöstormar dansade i kapp utanför stugknuten.

Det fick vara svart i hela huset, sånär som på några enstaka ljuspunkter, som en och annan svag bordslampa och den lilla lampetten vid hallspegeln. Då såg hon åtminstone att ta sig fram mellan rummen, utan att gå på någon möbel.

Regina tröstade sig med, att hon inte hade några nära grannar, som fick bekymmer över hennes nersläckta hus. Det var skönt med mörkret, tyckte hon. – Mörkret stämde så väl överens med hennes sinnesstämning. Allt annat skulle ha känts som ett hån mot henne i den sinnesstämning som hon befann sig. – Regina hade nästan helt tappat taget om livet. Hon hade bestämt sig för att strunta i julfirande och allt vad helger hette i fortsättningen. Det hade varit så mycket intriger och bråk om hur hon skulle leva under de senaste åren.

På grund av detta hade hon inte känt minsta glädje eller lust att göra i ordning inför julen. De där juldagarna de går så fort – och är snart överståndna – och sedan är det vanliga veckor med en radda måndagar igen. Så hade Regina resonerat och lagt sin energi på helt andra saker.

Men som genom ett trollslag förändrades allt – och nu gällde det att kunna göra det bästa av den jul, som både bildlikt och bokstavligt talat stod för dörren. Hennes dörr! – Reginas dörr!

Hon suckade över hur tarvligt och ojust de närmaste hade behandlat henne. Hur de under lång tid hade burit sig illa åt mot henne. Hon ruskade på huvudet och försökte, som så många gånger tidigare i livet, att samla ihop sig och ta nya tag.

Det var ”icke allenast” det här med Arne Palm, som barnen bråkat med henne om … Nej o nej! Det hade varit mycket, mycket annat också genom åren. – Allt sammantaget hade klippt ner Reginas livsglädje, och nämnvärt försämrat den kvalitet på livet som hon skulle ha kunnat ha.

Fast med tanke på Gerda … så måste jag ju vara rättvis, tänkte Regina. Jag måste hålla i minnet, att konstigt nog har åtminstone den dottern haft ett helt annat synsätt på det här med Arne …

Gerda och hennes man Charlie Helmér, hade faktiskt inte haft något alls emot att Regina startade ett nytt liv tillsammans med en man.

– Ja, ja … Det är som det är!

Hon sträckte på sig och gick bort mot kaffebryggaren. Kanske kunde en stark kaffetår få livsandarna att återvända.

 

***

 

Med lätta steg gick Regina till biblioteket och lånade några läsvärda böcker så hon skulle ha någon intressant läsning under julhelgen. Fast hon skulle nog tjuvstarta och läsa en del kapitel även mitt uppe i det brådskande julstöket, när hon ansåg att hon gjort sig förtjänt av en liten rast.

På vägen hem från biblioteket gick hon förbi ”Olgas manufaktur” och stannade till vid det upplysta och julskyltade butiksfönstret. Oj, vilket raffigt set av bh och trosor en skyltdocka var utstyrd i. Syndens svarta färg, med röda inlägg här och var. Häftigt och sexigt på samma gång. Skulle hon våga köpa ett sådant raffset? Eller var hon för gammal att styra ut sig i sådana utmanande plagg? – Kanske skulle hon bli tvungen att åka in till stan för att skaffa sig så djärva underkläder? Hon gamla människan, kunde väl inte köpa sådana sexiga och syndiga underkläder hemma i det lilla samhällets enda manufakturaffär? Vad skulle affärsinne­havarinnan, Olga, tänka om hon …

Tänk om jag vore några år yngre, tänkte Regina med en vemodig eftersmak och skakade uppgivet på huvudet. – Där avbröt Regina sina tankar och gick resolut fram och tryckte upp dörren som gav ett välkomnande pling ifrån sig, när klockan som hängde över dörrens insida rörde sig fram och åter. Regina steg in i affären med ett glatt:

– God Afton i stugan!

Hon nickade åt innehaverskan som kom ut från ett angränsande rum.

Skönt att jag har turen att vara den enda kunden, nu när jag ska köpa så intima plagg, tänkte Regina och gick fram till en snurrställning med kläder, där det stod PANG-REA …! Det kunde kanske finnas något mer som hon kunde passa på att köpa, när priset halverats. – Men det såg inte så ut.

– Jag såg skyltdocka i fönstret. Den var klädd i så fina underkläder, och nu vill jag köpa en omgång sådana raffiga underkläder. Fast i min egen storlek.

Olga såg inte ens förvånad ut, utan vände sig om och drog ut en låda och sa:

– Turligt nog har jag ett enda exemplar kvar i rätt storlek till dig. Storleken som dockan är klädd i är bara för pygméer. Jag har snart sålt slut på samtliga exemplar av just de där underkläderna. De säljer jag utan besvär. – Jag hoppas på att få hem en sändning till innan jul.– Här ska du se, sa Olga och lade fram det sista exemplaret av setet. – Vill du prova?

– Nej, jag köper dem utan att prova, jag har så mycket kläder på mig, så det är för krångligt att plocka av sig allt för att prova.

– Då slår jag in dem och önskar dig en god jul. Det är alltid roligt, att ta på sig något nytt, sa Olga, som inte heller var purung.

Det verkade inte vara så konstigt att en äldre människa kom in och ville köpa utmanande underkläder. Regina kände sig styrkt av sitt samlade mod. Tänk om hon hade gett sig till att åka ända in till stan, bara för att köpa sig snygga underkläder, när det var så bråttom med så mycket annat. Så dumt hon hade tänkt, resonerade hon nu, som om hon aldrig hade tänkt, just så som hon hade gjort bara för en liten stund sedan.

Vad skulle hon köpa till Arne i julklapp? – Så gick hon och funderade medan hon promenerade hemåt och höll hårt i påsen med underkläderna.

Morgonrock hade han ingen, men sådana var så hemsk dyra. Kanske fanns det något annat, som han behövde. En massa onödiga prylar var det ingen idé att köpa, när man var så här gammal. Sådant hade man redan för mycket av.

Jag köper det klassiska – tofflor…, tänkte hon. För de tofflorna som Arne har, de har verkligen sett sina bästa dar.

Hon visste att de var snedgångna och uttrampade, och förresten hade de aldrig varit snygga. Sådana där rutiga tygtofflor, med grov gummisula, så de tillät ägaren att gå en sväng ut; för att slå en drill utanför väggen.

– De där gamla tofflorna är så gubbaktiga. Han ska inte ha sådana där gedigna gammel-mans-tofflor på fötterna och hasa sig fram i, muttrade hon för sig själv.

Hon skulle satsa på ett par svarta skinntofflor, utan kappor, som Arne ändå strax trampade ner. De gamla tofflorna skulle hon slänga i soporna, så fort tillfälle gavs.

 

***

 

Kapitel 8

 

Arne som hade blivit invigd i hur Regina hade haft det, tog nu tag i det här med julfirandet. – Han tackade med glädje ja till att fira jul hos Regina. Men han kunde inte förlika sig med, att hon ensam skulle ordna med allt i sista stund. Varför skulle hon stressa ihjäl sig för deras gemensamma julfirande, när allt hade varit emot henne under så lång tid? Regina hade ju inte ens tillåtits tid att ordna med en jul tillsammans med någon, på grund av misshälligheterna mellan sin äldsta dotter.

Varför kunde aldrig barnen se, hur fel det var att modern alltid satt ensam när det blev jul eller andra större helger och högtider. I alla år alltsedan Regina blev änka, hade hon suttit ensam i sin stuga, när alla andra hade varandra… Det var ett så inskränkt tänkande, ansåg Arne. Stor skam med andra ord, att hon inte skulle få umgås med honom, nu när hon funnit en vän. Det drabbade ju även honom negativt.

Men tack och lov, nu hade ju Regina fått tillstånd att träffa honom. Hon och Arne hade till och med fått varsin biljett till nyårsrevyn av döttrarna, och de skulle göra sällskap allihop till revyn.

– Det kan man kalla för en kovändning, sa Arne. Eller lappkast om man hellre vill använda den klyschan.

Regina lyssnade tyst till Arnes röst i telefonluren och lät honom fortsätta berätta om sina idéer.

– Jag föreslår att vi delar på arbete och ansvar när det är så knappt om tid. Det är väl inte din sak att ordna allt, bara för att det är hos dig vi ska fira julen. Tycker du att det skulle vara enbart min sak att dela mig som masken Max, för att hinna allt, om vi istället bestämde oss för att fira julen här hos mig…? frågade Arne – Svara mig på det om du kan, Regina!

Den frågan fick henne att bli helt tyst en bra stund, innan Arne hörde henne tveksamt svara:

– Nääij … Då skulle jag ju givetvis baka lite gott kaffebröd och ta med mig till dig, och julskinkan den skulle jag …

Där tystnade hon och bara lyssnade till Arnes fortsatta monolog.

– OM du bara ger mig tillåtelse att komma över till dig redan i morgon, så ska jag skotta bort den där snön, som du berättat, att den nu går nästan ända upp till fönstren. Och jag skulle kunna se till att få hem en julgran. Glitter och julpynt till granen kan jag köpa här i stan, och ta med mig. Det är enklare än att du ska leta i kartonger uppe på en mörk vind i brådskan.

– Jaa, kanske det, svarade Regina dröjande.

– Vi kan göra julförberedelserna på ett helt annat sätt, än vad jag förstår att du är van, Regina! – På ungkarlars­­ vis, menar jag, förtydligade Arne och lät finurlig.

– Ja-haa. Det kanske går bra, men hur gör ungkarlarna då.

– Jo, förstår du. Julbaket gör de på Ica och även julskinkan tillreds där eller på Coop. Färdigkokt … bara att griljera och den är nog nästan lika god som den hemlagade.

Reginas motstånd sjönk i takt med Arnes förslag och enorma övertalningsförmåga. Vad mer kan han hitta på, den där mannen? undrade Regina.

– Jo, ser du, Regina. Man behöver inte äta ihjäl sig, bara för att det är jul. Nej, då! Man kan göra så mycket annat som är roligare. Det enda som jag vill ha hemlagat, det är julgröten. Risgrynsgröten, den kan du få koka, för den man kan köpa som är färdigkokt är inte lika god som hemlagad.

Nu skrattade Regina, för första gången på mycket, mycket länge. Vilken karl han var, han Arne. Vilken glädjespridare och problemlösare.

– Jamen, invände Regina. Julstädningen den …, den har du väl ändå inga lösningar på, så här i hanken som det blev med vår gemensamma jul?

– Jo-jo-men-san, det har jag visst det. Har du inte någon dammsugare? – Om inte, kan jag ta med min.

– Jo, det har jag väl men …

– Ja-men, då så! Då dammsuger vi och eventuellt skakar av någon mattstump. Det kan jag göra om du tar dammtrasan, för sådant där småplocka…, det avskyr jag. Det där med skurvatten och allt annat, det tar vi efter helgen istället, förstår du, sa Arne. Det blir ändå så mycket skräp och smulor under bord och på mattor, under de där helgdagarna. För att inte tala om granbarr. Det blir jul utan att vända uppochner på hela huset, ska du få se, tro mig, försäkrade Arne lugnande och lät riktigt förnumstig.

– Mmm, mm, hummade Regina som svar.

Han är klok den där karl’n, tänkte hon.

– Skulle det mot förmodan bli mildväder i mellandagarna, så hjälps vi åt att krama snöbollar och så bygger vi en isiglo utanför norra köksfönstret. Blir det sedan kallare igen, ska jag spraya den med vatten några gånger. Du må tro att det kan bli en fin uteprydnad att sätta ljus i, när vi ska fira nyår!

Detta lät förunderligt klokt och framför allt underbart. Kunde man verkligen göra så? – Ta sådana genvägar, när man var kvinna …? Det funderade Regina över en bra stund, men om Arne inte hade större pretentioner än så … Varför skulle hon då motsätta sig en nästan arbetsfri jul? Det skulle väl vara katten så mycket bättre att göra som Arne föreslagit. Dessutom kunde de göra sällskap ut i skogen när Arne kom, och välja ut en julgran och hjälpas åt att få hem den. Hon hade ju en härligt frisk granskog på sina ägor.

 

***

 

Kapitel 9

 

Arne sålde sin lägenhet och flyttade till Regina strax efter nyår. Det fanns ingen tid att förspilla. Avståndet – om man skulle köra bil i vinterhalka och snö – kändes ganska långt, så varför kunde de inte bo på samma ort i fortsättningen?

 Det där med att bo ihop utan att vara gifta, det retade sig Gudrun en hel del på, men hon kunde inte göra mycket åt den saken. I fortsättningen skulle hon inte behöva komma och skotta någon mer snö hos sin mor. För under återstoden av den här vintern skulle Arne hjälpa Regina – och det var ju bra.

När det nästa gång vårades i trädgården, skulle Regina inte behöva vara ensam och det var väl skönt att dottern slapp tänka eller oroa sig för hur hennes mor hade det. Kanske hade systern Gerda rätt i det hon sagt … Det mesta skulle te sig både lättare och bättre för dem alla om Regina levde tillsammans med Arne resten av sina dagar.

Så länge som Regina och Arne hade varandra, skulle de klara sig själva. De skulle åldras tillsammans. Det var vad de önskade och ville.

Ja, okey då! – Jag får finna mig i att tiderna förändras, tänkte Gudrun och kände sig nöjd med hur allt blivit till slut. Fast hon hade sin syster, Gerda, att tacka för att hon kommit till insikt om att äldre människor också hade ett liv, och att det inte alls borde räcka med att skaffa hund. Det var kanske så att man behövde både en hund och en manlig vän, för att må riktigt bra.

Gudrun och log för sig själv vid tanken på hur glada och lyckliga Regina och Arne hade sett ut.

 

***

 

Våren började så smått att ge sig tillkänna. Ute i rabatten bredvid postlådan fick Regina se, att snödropparna hade kommit upp och en del krokus förvarnade om sitt uppdykande genom att visa sina små vita toppluvor nere bland granriset, som hon och Arne hade lagt på i höstas. Snödrivorna började smälta och de bara fläckarna blev allt fler och större för varje dag. Kung Bore var på väg att släppa sitt grepp.

Under de gamla mossiga äppelträden var snön grådaskig av lav som fallit ner från grenarna under blåst och töväder, och under ett av träden hade ett rådjur försökt sparka i snödrivan för att komma ner till marken. Kanske i hopp om att hitta något sent nerfallet äpple. Hungern var kanske svår för djuren så här på vårkanten, innan det började grönska på ängar och hyggen i skogarna.

Arne och Regina bodde nu tillsammans i hennes hus. De levde alltså i synd som Reginas äldsta dotter kallade det. Ja, dottern, Gudrun, var ju en kyrkans trofasta tjänare, så det var kanske inte så mycket att orda om, att hon hade en sådan inskränkt syn på sin mors leverne. Gudrun var diakonissa och om då modern inte gjorde som hon borde, fick ju dottern ta skammen inom församlingen. Det var kanske inte så lätt.

Arne hade fått bra betalt när han sålde sin lägenhet i Hammarsta. Så nu kunde de köpa en del nya möbler, när de bestämt sig för att leva ihop i Reginas stuga. Han hade tagit det bästa av sitt möblemang med sig dit. En del av Reginas gamla möblemang hade de slängt ut och ersatt med det bättre av Arnes grejer.

Mycket av det som Arne hade ägt hade rest vidare till tippen och han fick i stället njuta av en mycket bekvämare sittplats i Reginas nästan nya skinnsoffa, istället för den där nersuttna gamla utdragssoffan som han hade haft. Den där bäddsoffan som Regina fått sätta träslevar under framkanten på, för att inte ramla i golvet den första natten hon övernattade hos Arne. Det hade de skrattat åt många gånger efteråt.

Det var skönt att ha en del tokiga minnen gemensamt. Det länkade ihop. Som den där gången när Regina hittat den kasserade ekan, och de hade gett sig ut på sjön i den. Då var det nära att de hade gjort sin sista seglats. Men turligt nog hade Arne dragit av sig halsduken och lyckades med en kniv stoppa ner den i ekbottnens stora spricka, där vattnet pressades upp likt en vals utblåsning.

Spännande minuter.

Regina och Arne skapade sig ett alldeles eget och fräscht hem, genom att använda sig av bådas bättre saker och i samstämmighet låtit det sämsta gå vidare till loppmarknader och soptippar.

– Tänk så mycket skit och skräp man upplåter sina dyrbara utrymmen till, hade Regina sagt och sett under lugg på Arne, som också verkade ha varit en stor samlare.

– Ja, vilka ekorrar vi har varit. Vad trodde vi, att vi skulle ha allt skräp till egentligen? svarade Arne och såg smått road ut.

– Ja-men…, du vet väl… ”Kan vara bra att ha …”, så tänkte man ju om minsta lilla grej… och så fick det åka tillbaka in i skåpen igen, förkunnade Regina.

– Jo, jo, hummade Arne i en medhållen nickning.

– Om vi nu kunde undvika att samla nytt skräp, sa Regina förnumstigt. Nu när vi äntligen har lite plats åt de grejer vi har. Sådana grejer som man har användning av dessutom.

– Vi får försöka hålla koll och förmana varandra, föreslog Arne.

 

***

 

Den här dagen sken solen från en blå vårhimmel och luften kändes lätt att andas, men det drog lite kallt, så Regina fällde upp kapuschongen på sin anorak, eller rättare sagt, på Arnes anorak, för hon hade lånat den. De skulle gå en sväng bort över inägorna som hörde till Reginas gård.

– Tänk, du Arne … Nu är det vår första vår i eget bo, sa Regina kärleksfullt och såg på Arne.

Arne var hennes alt numera. Det var skönt att hon till sist fått sin dotter Gudruns välsignelse, att leva tillsammans med en ny man. Gudrun har alltid varit så noga, så petig på något vis, grunnade Regina där hon gick. Men att dottern skulle vara lagt åt helt fel håll när det gällde karlar, hade hon som mor allra först försökt blunda för. Men nu i den här stridshettan med Arne, hade hon fått klart för sig hur det stod till med den äldsta dottern. Hon var naturligtvis…

Regina undvek att sätta ord på vad Gudrun var.

När Regina hade träffat Arne Palm och allt det där bråket mellan henne och dottern uppstod … – ja, då hade det framgått ganska tydligt hur det förhöll sig med den saken, för dotterns del. Det var högst beklagligt, tyckte Regina, men givetvis var det inte något hon som mor kunde göra något åt eller ändra på. Hon undrade i sitt stilla sinne om ”sådant där” var ärftligt och vem dottern – i så fall – hade fått den arvsgenen från. Reginas man hade varit lagt åt hetero-hållet och även hans släkt, så vitt hon visste. Hennes egen släkt då… hon funderade lite. – Jo, där var alla gifta, inga gammelfröknar där … Konstigt. Vad i all sina dar kom sådant där an på …? Att en del blev lagda åt fel håll och började älska samma kön som de själv tillhörde.

Regina ruskade på huvudet där hon gick bredvid Arne och filosoferade, medan de ystra vårvindarna lekte runt hennes uppfällda anorakshuva.

– Fast … Det är klart att någon … måste ju vara den första, råkade Regina säga högt, där hon gick bredvid Arne på den första riktiga vårpromenaden – samtidigt som hon tog ett stort kliv över en vattenpöl.

– Hur menar du då? Visst är det första gång vi går här på promenad, men inte den sista får jag hoppas, sa han och såg på Regina, som började småskratta och höll handen för munnen.

– Nej, förlåt, jag råkade tänka högt. Jag är ju så van att gå ensam här över gärdena … Jag är så bekymrad för Gudrun. Ja, det har du väl också förstått, att hon är en … en flata! – Ursäkta uttrycket… – Förlåt! – Jag menade inte att uttrycka mig så rått, men du förstår, va?

– Ojaa, då! nog har jag fattat det, men inte behöver du väl vara så över dig given för det?! – Den läggningen är det många fler som har. Den delar hon med många.

– Jo, men kära du, hon kommer att få leva som ungmö i hela sitt liv – och dö som en gammal obrukad nucka och jag tror inte, att det är det hon vill. Stackars Gudrun. Hon är olycklig förstår du väl! Min stackars lilla flicka.

– Ånej, se så! – De som är lagda åt det hållet, hittar allt sina livskamrater, de också. Det vet du väl. Titta på kändisarna. I teve och i musikbranschen … De gifter sig åt höger och vänster både med motsatt och med samma kön. De gifter sig och skiljer sig, precis som vanligt folk.

– Jamen, du förstår inte, Arne! Det blir skillnad för Gudrun, som är diakonissa. – Hon kan inte skämma ut sig med att …

– Njaa, tror du det?

– Jo! Det begriper du väl … Vad skulle folk säga, om diakonissan i socknen gick och blev i lag med en annan diakonissa … Det låter väl förfärligt! Visst skulle väl det se bra galet ut!? – Det får man väl ändå hålla med om. Kyrkans män och kvinnor, som ska visa oss andra dödliga hur man bör och måste leva för att få en biljett till himlen, mässade Regina och vred på huvudet och såg med fast blick på Arne.

– Jamen, Regina, nu låter du lika antik som din dotter nyss gjorde, när du och jag träffades. Ni har banne mig drag av varandra ni två. – Ja, ja. Äpplet faller inte så långt från päronträdet, som du, Regina, brukar säga, skrattade Arne och plirade illmarigt mot henne.

– Njaa, så kanske det är, men jag kan nog föreställa mig, att även Gudrun tänker så.

Regina suckade.

– Ska vi inte vända nu, Arne, och gå hem och koka en kopp kaffe och ta fram några kanelbullar ur frysen? Det är kallt.

Arne log och höll med om att det faktiskt kändes lite kyligt om kinderna i den lite snåla blåsten över det öppna landskapet.

 

***

 

Kapitel 10

 

En helt vanlig måndagsförmiddag när Regina gick ut till postlådan för att hämta posten, såg hon att längst ner i postlådan fanns det ett vanligt vitt privatbrev adresserat till Arne. Konstigt, tänkte hon. Det är ju knappt någon som skriver vanliga pappersbrev nu längre. Allt kommer ju som mail på datorn eller som SMS i mobiltelefonen. Vem är det som ännu inte skaffat sig dator, utan behållit penna och papper och använder sig av den gammaldags transporten genom Postverkets försorg?

Plötsligt dök en otrevlig tanke upp och hon kände sig alldeles kall. Kanske det kunde vara från någon gammal flamma till Arne? Någon av de där blåljusen som hon hade sett på pensionärsdanserna …? – Kanske är brevet från den där satmaran som snodde min dans med Arne, den där dansen som han lovat mig i förväg. Den där gången… en av de första gångerna där på Rosornas udde, gick Regina och grunnade medan hon var på väg tillbaka in.

Den tanten var inte blyg, det mindes Regina med en rysning. Oj, så stött mänskan blev när jag tjuvade Arne för henne mitt under sista dansen. – Så låg det nog till. Kanske är det hon som suttit och knåpat ihop ett handskrivet friarbrev till min Arne. Det skulle inte förvåna mig, tänkte Regina och vände på brevet ännu en gång, men ingen avsändare stod att finna.

Mycket egendomligt, tänkte hon och vred och vände på brevet. När man var ung, så trodde man att när man blev gammal, om man blev det, då fick man ha sin gubbe i fred, men icke … Det var lika stor efterfrågan på andras gubbar nu som då. Det kunde Regina med sorg i hjärtat konstatera. Och nu för tiden var ju kvinnorna mer oblyga – än på den tiden när hon var ung.

På de där PRO-danserna hade Regina hade observerat att det funnits många rävhonor uppe på dansgolvet när det var en bra orkester som spelade. Dessutom var det ju fler kärringar om en gubbe så här upp i åren, för många karlar kolade ju före sina kvinnor och på så vis blev det en uppsjö av änkor. – Änkor vart man än tittade.

– Visst sjutton! –  Regina var ju själv änka, erinrade hon sig och nästan skämdes över att hon hade tänkt ironisera över alla änkor som fanns i pensionärsföreningen. Till och med den som var kassör i föreningen var nybliven änka tillika nybliven pensionär. Ja, oj, så många änkor det fanns. 

De ägde väl inga datorer de där torra, gamla kärr…– damerna, misstänkte Regina och kände hur nerverna i mellangärdet spände sig i en knut, och det började strama i nacken och käkarna. – Usch! Tänk om jag skulle ta och gå raka vägen bort till soptunnan och avyttra brevet där? Då skulle alla bekymmer vara ur världen. Hon började gå med bestämda steg mot soptunnan. – Arne kan ju inte fråga efter något brev som han inte vet, att han skulle ha fått, fast det är klart … – Den som har skrivit det här brevet kanske förväntar sig ett svar, och kan få för sig att ringa till Arne och fråga…

Regina stannade i steget. Stod stilla en stund och såg på snödropparna hur de nickade oskyldigt vita mot henne i den svaga vår-brisen, några blå krokus hade krupit ur sina vita luvor och liksom log med pistillerna mot Regina, där hon stod och såg ner på den våta myllan med bekymrad min. – Nej, tänkte hon. Jag gör säkrast i att ge Arne brevet!

Så vände hon om.

Hon suckade och drog koftan tätare om sig och linkade med bestämda steg iväg bort mot trappan med posten under armen. Hon tittade en extra gång på brevet, innan hon öppnade ytterdörren för att gå in. Östersund … fick hon se att det stod i stämpeln. Nej, men så långt undan var det väl ingen – av de där dansanta damerna – som var? Kanske brevet var från någon helt annan, i alla fall, försökte hon intala sig som en tröst.

– Bäst att Arne får det, viskade hon, öppnade dörren och steg in.

Så småningom skulle hon kanske få reda på vad det var för elände som kom i ett så vitt och fint kuvert. Hon skulle fråga honom. Jag borde ha rätt att få veta, tänkte hon och gick mot vardagsrummet, där hon visste att Arne befann sig. 

– Här! Post till dig, sa Regina och singlade iväg brevet över soffbordet bort till Arne, där han satt i lugn och ro och löste korsord.

Han såg verkligen lika nyfiken och undrande ut, som vad Regina kände sig. Så hon sa:

– Öppna det och läs högt, det är väl från någon gammal fjälla. Kanske från någon du har dansat med, och som har blivit dökär i dig, Arne! – Tror du inte det …?

– Ånej, så omsvärmad var jag inte, sa Arne tillrättavisande och tog upp brevet från bordet och vände och vred på det, för att om möjligt hitta avsändaradressen någonstans. Men någon sådan fanns det inte.

Regina ville dölja sin nyfikenhet och gick därför ut i köket och körde igång med den lilla disken som blivit efter lunchen, den som hon tänkt spara och ta efter att de ätit middag.

Med oro noterade hon, att det blev oroväckande tyst inne i teverummet. Arne tycktes lusläsa sitt brev och begrunda innehållet. Hon började svettas på ryggen och axlarna hade krupit upp alldeles för högt.

Till sist hörde hon hur han kom klivande utåt köket. Sakta och försiktigt, som om han inte visste om han skulle våga visa sig för henne. – Sanningens minut verkade vara kommen för Arne. Vad var det han skulle meddela? – Att han ville bli fri eller…?

– Mycket märkligt har jag varit med om i mina dar, men det här tar nog priset, sa Arne och höll upp brevet som någon slags fredsduva mellan sig och Regina. – Läs, sa han och räckte det skrivna arket ännu närmare henne.

– Nej, fräste Regina, som blivit nervös och låtit tankarna skena iväg, så hon var beredd på det allra värsta.

Hon ville inte läsa Arnes kärleksbrev. – Hon hade skinn på näsan åt alla, utom mot sina döttrar.

– Berätta istället vad brevet handlar om, beordrade hon Arne, utan att se på honom, eller sluta gnugga med diskborsten i den redan rena karotten.

– Ja, kära du, hur ska jag börja?

– Skit i alla omskrivningar, rådde hon irriterat, och säg rent ut vad brevet handlade om, dikterade hon och skramlade onödigt mycket med porslinet i diskbaljan.

– Jaa, jag har blivit far på gamla dar!

– FAAR, du skojar…!

Nu slutade Regina gnugga den redan rena karotten vände sig hastigt om och spände blicken i Arne.

 

 

– Va, är det för gallimatias du pratar. Far, så dumt! – Gamle gubbe! – Försök med ett annat skämt! Det där var inte särskilt genomtänkt.

– Jo, hör här, försökte Arne: Jag hade en gång i min allra yngsta ungdom ett förhållande med en kvinna … men jag fick inte gifta mig med henne för hennes föräldrar. Jag var nämligen inte fin nog och flickan tillhörde en grevefamilj. Appelberg tror jag bestämt att det var de hette. Appelberg med von före, så det förstår du väl, att där hade inte jag något att hämta. Det var alltså en blåblodig släkt, förstår du. Fint värre!

– Kyss mig långsamt, sa Regina och viftade med en blöt hand som om hon inte alls trodde på vad Arne berättade.

– Jamen lyssna nu då. Det här är dagens sanning. – Vi hade blivit kära i varandra, den där blåblodiga flickan och jag, och vi ville gifta oss. – När vi bestämde oss för att prata med hennes föräldrar, fick vi veta att hon, Vera, hette hon, flickan … Hon, flickstackaren var bortlovad till prostens son. Prostsonen som just då blivit prästvigd och som skulle ta över ämbetet efter dåvarande prosten. Kan du tänka dig, ett så grymt öde? Vi fick dela på oss och där med jämt. Veras far hotade mig. Han sa; ”om han fick se mig en gång till på Godset Stjärnstasund, skulle han ladda bössan och sikta noga så han inte missade.” – Det var ord och inga visor det, må du tro.

– Jahaa – och hur … på vad vis och sätt kommer du in i bilden … Jag menar efter den betan vågade du väl knappast visa dig på det där godset någon mer gång?

Nu hade Regina mjuknat och blivit riktigt intresserad, för hon började förstå att det inte var någon omedelbar fara för att hon skulle mista sin Arne.

– Kära du! Så här var det: Jag gjorde militärtjänsten uppe i Östersund vid A.4. – Vera och jag… Vi träffades allra första gången på ett kafé inne i stadens centrum och sedan …

Arne avbröt sig och rykte lätt på axlarna och gjorde en liten grimas, sedan sa han:

– Ja, det gick tydligen som det gick. – Jag kan inte säga mer just nu. Följderna av vår kärlek blev ju … Ja, som du förstår så blev det följder. – Fast det fick jag aldrig reda på. Inte då… Inte förrän nu förstår jag hur det blev. Jag har alltså ingen aning om vilka dramer och bataljer som har utspelats där uppe i norr, förstår du.

Regina stod som förstenad med diskhandduken hårt tryckt mot sig.

Arne nästan stönade och höll sig för pannan en stund, innan han fortsatte sin berättelse.

– Just nu, i denna stund, har jag förstått, att den kärleken måste ha burit frukt. Jag har tydligen fått en son. Hur det nu kan komma sig, att jag inte fått veta det förrän nu. Det förstår jag inte … Här i brevet står det, att det är jag som är far till pojken som Vera tydligen födde någon gång efter det att jag hade muckat från militärtjänsten. – Vi får vänta tills den här mannen, som kallar sig Sören Kyrklund kommer på besök. Det lär vara min ättling, så står det åtminstone i brevet. Den här Sörens mor, måste vara VERA … Vera Kyrklund alltså. Hon har tydligen avlidit och på sin dödsbädd berättade hon för sin son, att det var jag som var hans riktige far … (biologiske far). Alltså inte Olof Kyrklund som hon skulle gifta sig med.

Arne suckade och strök sig över sitt grånade hår och gick bort till köksbordet och lade brevet ifrån sig och satte sig tungt på en stol och fäste blicken i fjärran.

– Det känns verkligen konstigt att bli far vid den här åldern, det måste jag erkänna, sa han och visste inte om han skulle gråta av glädje eller titta bort för att han var rädd för vad Regina skulle säga, tycka och tänka.

Han blev tvungen att dra upp en näsduk ur fickan och snyta sig. På något vis blev han rörd över det här oväntade beskedet. Det kändes som om livet inte var slut än på mycket länge, nu när han fått veta att han hade en son. Men vad skulle pojken tycka?

Hade Vera gift sig med Kyrklund? Jo, det måste hon ha gjort, eftersom pojken hette Kyrklund. Var han gamle prosten Kyrk…

Arne avbröt sina tankar och funderade över Kyrklund en stund. Levde inte Kyrklund längre? Eller hur kom det sig att Vera kunnat anförtro en sådan stor hemlighet åt sin son? – Kanske de var skilda, hon och Olof Kyrk…

Sorgligt! Vera var alltså död nu. – Ja, det är klart! Alla får inte ett långt liv. Han fick en snabbt uppdykande känsla av melankoli … Vera hade varit en fin människa, tvärs igenom. – Hon var nog lite skör och bräcklig den flickan. Men Kyrklund… Jo, han hade varit frisk. Han hade varit en stor best. Honom hade Arne sett ibland på stan i Östersund. Det mindes han. Fast aldrig ett ord hade han hört på den tiden om att denne skulle vara Veras tilltänkte äkta hälft … Så det måste hon ha varit ovetande om då, flickstackaren.

Arne suckade… Alla bitarna skulle väl falla på plats när sonen … När Sören Kyrklund kom. När det nu blev. Det stod det inget om i brevet, men det stod, att detta var en förvarning om att han skulle komma… så hade pojken skrivit. – Ja, pojken, ja … Han måste ju vara inemot de femtio åren nu, funderade Arne. Hade han familj…? – Det hade det inte stått något om i brevet. Han skrev att han skulle komma – han nämnde inte om någon familj eller fru. Så han var kanske ensam.

Regina torkade sina händer när hon hade svabbat av diskbänken och lade kärlhandduken över diskbrickan. Sedan satte hon sig vid köksbordet mittemot Arne. Hon log och sa:

– Jag får väl gratulera till det stora undret. Det är inte var dag som man blir far…! Fast det borde ju ha varit farfar. Det hade kanske passat bättre …, men först måste man ju bli far, innan man blir farfar, det är klart. Fast … ingen vet, du kanske har barnbarn också. – Det här må man kalla överraskningar, sa Regina och sträckte ut sin hand över bordet och la sin hand över Arnes stora labb.

Regina var outsägligt tacksam över att inte brevet kommit från någon blåhårig, dansant kärring. Nu kunde hon åtminstone släppa det.

Arne satt tyst och försökte smälta det han nyss fått veta. Regina var tyst en stund hon också. Så sa hon:

– Då får jag väl sätta igång att baka bullar och något mer gott till kaffet, för han kanske kommer och har en storfamilj i släptåg.

– Nej, han skulle komma ensam … så fattade jag det. Han skrev inte om att någon mer skulle vara med.

– När skulle han komma, skrev han det?

Arne bara skakade på huvudet.

 

***

 

Hela den eftermiddagen, efter att Arne fått beskedet att han hade blivit pappa, var han tyst, inåtvänd och overksam. Regina misstänkte att han funderade över kvinnan ”Vera” som var mor till hans son. Kanske sörjde han över att hon var död. Regina förstod… Men Arne kanske tyckte att han inte kunde tala med henne om det som han och Vera en gång hade haft. Eller var det vetskapen om att han alldeles nyss fått en son, som höll hans tankar sysselsatta? – Det måste ju givetvis kännas lite konstigt att bli pappa så plötsligt och framförallt – så sent i livet. Dessutom helt oförberedd, som han varit.

Regina ville inte störa honom i sitt tänkande. Det är klart att hela hans liv fick en nytt utseende nu. Det fattade och förstod Regina. – Arne var inte längre den ensamme, barnlöse änkeman – som han i så många år hade trott, att han varit.

 

***

 

Mor till Vera; Elna von Appelberg och hennes make greve Ragnvald von Appelberg levde och arbetade på Stjärnstasunds Gods som den stora egendomen hette. Elna var från början en vanlig bonddotter som Ragnvald friat till, dock med sina föräldrars godtycke. Hon var dotter till en av socknens storbönder, R. Silverås.

En son var det som greve von Appelberg önskade sig allra först, men någon son som kunde axla föräldrarnas arbete med godset gav sig inte tillkänna. Åren gick, men så småningom utökades familjen med ett flickebarn. Vera hade kommit till världen.

Några fler barn, än den flickan, fick de inte. Det var till att börja med en stor sorg, men den sorgen mattades när Greven – som han allmänt kallades – blev mer personligt bekant med porsen Emanuel Kyrklund. Inte ens den mannen kunde föra människosläktet vidare med mer än en enda son. Allt eftersom åren gick och vänskapen mellan Greven och Prosten höll i sig, växte förväntningarna på att deras barn kanske kunde slå sig ihop. Prosten Emanuel Kyrklunds son, Olof, var sex år äldre än Vera, så de kunde nog få ett gott liv tillsammans spånade föräldrarna.

Med tiden blev föräldraparen, Appelberg och Kyrklund, helt eniga om att Vera skulle giftas bort med Prosten Emanuel Kyrklunds son, Olof, som också invigts i planen och som såg fram emot ett giftermål med granntösen, för hon var grann.

I den vevan som Arne Palm träffade Vera och de två förälskade sig i varandra, kom Olof Kyrklund tillbaka hem till prästgården efter studier i Uppsala. Han var färdigstöpt präst. Bröllopet mellan Olof och Vera kunde stå när som helst.

Olof hade ingen möjlighet att arbeta som präst i sin hemsocken. Det skulle inte bli aktuellt förrän den dagen då han skulle efterträda sin far i hans ämbete. Hur länge det skulle dröja, det visste väl inte ens änglarna i Guds himmel. – Än hade Emanuel en del år kvar till pensionen. Det var ju vanligt att präster behöll sin befattning även efter pensioneringen. Hur Emanuel planerade var det ingen som hade vetskap om.

Någon brådska med att Olof och Vera skulle gifta sig var det inte. – Inte förrän Vera kom hem och anförtrodde föräldrarna att hon hade bjudit hem en pojke, som gjorde militärtjänsten inne i Östersund.

Då var det som allt förändrades i pakten Appelberg & Kyrklund.

I vidlyftiga gester berättade Vera, att hon var kär i en man, som gjorde militärtjänst här uppe, och att mannan hette Arne Palm.

Då minsann spetsade fadern, Ragnvald von Appelberg, sina öron. Han gjorde klart för sin dotter, att han och hennes mor hade en överenskommelse med Prosten Kyrklund och hans son, Olof. Nu fick Vera förklarat för sig att hon skulle bli svärdotter i prostgården.

Prostinnan Ingegärd som var traktens hemsömmerska tillika med kyrkans och prostens hjälpreda, hade lovat att sy upp brudklänningen åt sin svärdotter när det blev så dags. Det skulle bli ett stort nöje, hade hon anförtrott grevinnan Elna.

Att det skulle bli protester mot samgåendet mellan Vera och Olof … Det hade ingen av de tilltänkta brudpars-föräldrarna räknat med. – Ett så gott parti för barnen …

När Vera fick höra vad föräldrarna hade stakat ut för henne, slog hon båda händerna för ansiktet och gallskrek:

– Aldrig. – Aldrig i livet … Det får ni mig aldrig till! – Gifta mig med en präst – när jag älskar Arne Palm! – Aaaldriiig …

– Vad farao är det för fel på Emanuels grabb? – Kan du vara så snäll och tala om det för mig, tokiga jänta! Gormade fadern.

– Fel och fel, snyftade Vera. Det har jag väl inte sagt, att det är … Men jag har inte tänkt gifta mig med en präst. Lite roligare vill jag ha i mitt liv. Jag vill dansa och ha roligt medan jag är ung. Sjunga, dansa och älska …

– Sa – sa…  – Sakta i backarna. Ta igen dig, unga dam! Inga dumheter, sa greve Ragnvald.

Elna snyftade, och försökte trösta dottern.

Det skulle bli ett gott parti, om Vera bara tog sitt förnuft till fånga och gifte sig med Olof Kyrklund. Han var ju sedan länge inställd på att vigas vid Vera. Att Vera själv var ovetande om föräldrarnas planer var han dock ovetande om.

Modern förklarade för dottern att hon som var den enda arvtagaren, skulle en gång få överta hela herrgården och den låg granne med prästgårdens ägor. Ungdomarna skulle bli ägare till stora domäner. De skulle kunna leva verkligt gott, förkunnade mor Elna, för en dotter som inte alls ville lyssna.

– Det kommer att bli bra, bara du väl är gift, försökte modern att locka sin dotter.

På ett så stort gods, som det skulle bli om prästgårdens ägor slogs ihop med Stjärnstasunds stora domäner – skulle de kunna ha både drängar och pigor. Barnflickor och annat tjänstefolk. En guvernant kunde anställas som hjälpte barnen att komma rätt i skolan. Till och med så långt som till musikundervisning hade föräldrarna planerat. Den nya kantorn, var ju en hejare på alla instrument och ung var han också. Säkert kunde han någon gång i framtiden ge pianolektioner och lära ut notkonsten åt deras barn.

På så vis skulle inte Vera behöva slita ut sig, fortsatte modern att väva på sina förhoppningars långa vepa, om hur bra dottern skulle få det, som blivande prostinna.

Det var med kärlek som modern planerade för Vera och hennes tilltänkta familj. – Givetvis var det av kärlek till sin avkomma, som även den stränge och dominante Greven planerade för sin enda dotter. Men så galet det kändes för flickstackaren, som inte alls var kär i Olof Kyrklund, utan som förlorat hela sitt hjärta till Arne Palm. Hur skulle den här historien sluta. I den här härvan var det mer än en vilja inblandad.

Starka viljor.

Hur detta skulle sluta var i den stunden minst sagt spännande. Skulle Arne Palm få korgen eller skulle han vinna över prostsonen, Olof Kyrklund.

Ödet skulle avgöra.

 

***

 

Kapitel 11

 

I Smedhälla hade brevet anlänt och avslöjat att Arne Palm blivit far till en son. Arnes ättelägg skulle komma på besöka. Arne var nog lite nervös inför mötet.

Regina stod i rumsfönstret och spanade och såg när den gräddgula Audin rullade in på gården och stannade alldeles vid garaget. – Ur steg en reslig man. Klädd i strikt grå kostym. Barhuvad. Därför såg hon att mannen även hunnit få de grå tinningarnas charm. Han var säkert omkring de femtio … och då var det ju inte konstigt att håret börjat gråna, men mörk hade han tydligen varit. Han gick med spänstiga kliv mot huset där Arne och Regina bodde. Rak i ryggen – och han hade ingen övervikt att dra på.

Regina gick med snabba steg ut i hallen och ropade:

– Arne, din son är här nu!

– Inte än! Det måste vara någon annan, så fort kan han inte ha kört.

– Jo, kom ner och ta emot honom nu. Det passar inte att jag välkomnar honom, förstår du väl, Arne!

Arne drog en kam genom håret och gjorde en grimas åt sin spegelbild: Åldern sätter ju sina spår, tänkte han.

Grabben undrar säkert var jag är för en skinntorr gubbe, svarade Arne från övre våningen.

– Ta igen dig, Arne! Det är väl klart att hans mamma har talat om, att det var en man, jämngammal med henne själv, som blev far till honom, sonen din… menar jag. – Åldern, den kan ingen komma ifrån. Alla som får leva, åldras, det är helt normalt, och din son kommer givetvis också att åldras.

– Det är så sant. Men man kan ju chansera olika mycket … olika fort, menar jag, sa Arne.

– Jamen, för fridens namn, Arne. Du kan väl inte gömma dig hela dan där uppe. – Sonen har väl kommit för att träffa dig. Du blir inte yngre och fagrare ju längre du dröjer med att visa dig?!

– Nej, nej, jag vet!  – Jag kommer … – Jag skulle bara …

Där tystnade han och det där lilla mumlet som följde, hörde aldrig Regina, eftersom hon skyndsamt gick ut till köket.

Till sist hörde Regina hur Arne kom nerför trappan, men det gick bannemej inte fort. Det lät som om han hade bly i benen.

– Nå …, sa Regina och log lite retsamt och fortsatte utan krusiduller:

– Lika bra att du vänjer dig vid att möta dina ungdomssynder. – Ingen vet; det kanske dyker upp flera, nu när mödrarna börjar falla ifrån …

Arne bara ruskade på huvudet och gick ut mot köket för att ta sig ett glas vatten. Han hade blivit så konstigt torr i munnen.

 

***

 

Under veckan som gått hade Arne och Regina hjälpts åt, att ställa i ordning det som varit Arnes kontor till ett trevligt rum.

Rummet var stort och Arne hade för tillfället bara skrivbordet, ett par bokhyllor och sin dator efter ena sidan.

Den där gamla sängen som stått där kånkade de ut och placerade i uthuset, och den gamla Emmafåtöljen och den utslitna fotpallen fick hänga med.

Efter det gjorde de en resa till IKEA och hittade en trevlig sittgrupp. – Så nu kunde Regina säga varsågod åt herrarna och gå före med brickan varpå de kylda välkomst­drinkarna var placerade.

När hon öppnade dörren till arbetsrummet, möttes de av en hemtrevlig inredning. Två fåtöljer i mörkt oxblod stod vid ett runt bord framme vid fönstret. En cyklamen i violett var placerad på den virkade bordduken och Saintpauliorna blommade både rosa och blått i fönstret bakom den vita rosenmönstrade tyllgardinen. En stor vilstol i svart skinn med tillhörande fotpall stod vid den andra fönsterlösa långväggen, där sängen tidigare hade stått. Rummet var ljust och blev så luftigt efter den nya möbleringen.

Middagen hade Regina utlovat att servera vid fyratiden. Efter den upplysningen lämnade hon herrarna att klara sig själva med orden:

– Nu drar jag mig tillbaka till mina sysslor, gott folk.

 

***

 

Det var inte utan, än att Regina kände sig lite pirrig när hon struttade rund bland grytor och karotter köket. Så här annorlunda främmande var hon inte van att laga mat till. Hela tiden malde: det första intrycket man får av en människa, lägger grunden till ens uppfattning… Hon ville visa Sören  Kyrklund ( eller om det var Palm), att hon var värdig att leva ihop med hans far. Nu förstod hon hur Arne hade känt det strax innan sonen anlände. Fast då hade hon själv varit riktigt kaxig. 

Regina hade gjort sig extra noga med Slottssteken den här gången. Men just som hon tänkte ge sig själv beröm då… Då upptäckte att ansjovisfiléerna som skulle ha legat på steken fortfarande låg kvar på fatet som stod på arbetsbänken och steken var nästan klar…

– Satan! muttrade hon och höll fatet med ansjovisfiléerna i ena handen medan hon stirrade på Slottssteken … som om hon förväntade sig att filéerna strax skulle lägga sig som remsor över den, bara hon väntade tillräckligt länge.

 Efter en stund, öppnade Regina skåpdörren under diskbänken. Med en kvick rörelse, vippade hon fatet, så ansjovisarna ringlade ner i slaskhinken.

– Adjöss med dem, sa hon och ryckte på axlarna och sköt igen skåpdörren med en liten bestämd smäll. – Säkert har Sören Kyrklund annat och viktigare saker i sina tankar, än att söka efter rätt smakupplevelser på en kötträtt, som han inte ens vet namnet på, om inte jag säger det innan, tänkte hon tröstande.

 

***

 

Bordet skulle dukas. Regina hämtade den hemvävda linneduken som hon sällan använde. Det var hennes mor som en gång vävt den.

– Den här duken har jag inte använt sedan det yngsta barnbarnet döptes, sa hon och bredde ut den över bordet.  

Sedan kom turen till det finaste porslinet och besticken som hörde till. En bukett tulpaner hade stått i svalen under natten. Hon tog fram vasen och bytte vatten och släppte ner en sockerbit i vattnet, och satte ner blommorna i vasen, och placerade blommorna mitt på det dukade bordet.

– Det blev som pricken över i:et, sa hon och backade ett par steg.

De avnjöt maten och det inköpta vinet. Samtalet kring middagen gick förvånansvärt smidigt. Det fanns mycket i både Arnes och Reginas liv som förtjänade att berättas.

Det var först när de kom till desserten, som det blev pinsamt tyst. Sören Kyrklund berättade, att det var han själv, som hade övertagit sin fars ämbete och att det nu var han som predikade i den lilla vita landsortskyrkan vid Stjärnstasund…

Arne nickade. Han visste ju mycket väl vilken kyrka Sören pratade om. – Just där… när både Arne och Regina fattade att Sören var präst, försvann den glättiga stämningen, lika hastigt som när höken visar sig ovanför en hönsgård en sommardag.

Samtalsämnena bara dog. Det fanns liksom inget mer att säga. Enstaka frågor riktades till Sören, i egenskap av hans prästerskap. – Konstigt, tänkte Regina och förblev tyst i sina funderingar. – Varför skulle man inte kunna prata med en präst som med vilken svensk medborgare som helst? Men det tog liksom emot.

Hon sökte febrilt efter en ny infallsvinkel i middagsunderhållningen …

Maten … nej, det var inget samtalsämne. Den var det inte hon som skulle kommentera, men den hade smakat bra, även om ansjovisfiléerna fanns på ett helt annat ställe än där det borde ha varit. Den fadäsen tänkte hon inte tala om, inte ens för Arne. Lite glömsk kan man väl ha rätt att bli, när man ska göra något så extra, som att laga välkomstmiddag till en förlorad son. – Eller rättare sagt återfunnen son.

Tystnaden fortsatte att knäppa i väggarna, men så … – Regina blev den som bröt tystnaden, genom att berätta att hennes äldsta dotter var diakonissa i deras församling.

Sören höjde överraskat på ögonbrynen och såg förvånad ut.

Se där ja … det piggade upp stämningen avsevärt. Samtalet sökte sig in på Sörens Kyrklunds arbetsuppgifter inom det kyrkliga och vad diakonissorna hade för roll i församlingsarbetet. De kom överens om, att bjuda in Gudrun till den förestående söndagsmiddagen. Dottern – diakonissan, hade fått gåvan att underhålla både glada eller kroniskt sura människor, samt även de som var sörjande eller hade stora bekymmer att brottas med. Att Gudrun var lagd åt fel håll när det gällde karlar, behövde inte omnämnas. Det fick förbli en hemlighet.

Regina misstänkte att det kanske var så, att de genuint religiösa människorna, lät det kyrkliga arrangemanget få ersätta den där köttsliga kärleken, och då spelade det ju rakt ingen roll åt vilket håll Gudrun var lagd, och det tyckte Regina var en sagolik tröst. En stor lättnad. Dottern skulle kanske kunna leva lycklig trots allt.

 

***

 

Dagen därpå (söndagen) var det strålande solsken. Far och son tog en lång promenad över ägorna. Nu kunde de få samtala i fred, utan något extra öra som hörde vad som sades.

Sören berättade att han varit gift, men att äktenskapet upplösts för ett tiotal år sedan, och att hans ex. hade lyckats vända båda deras gemensamma barn emot honom. Det kändes tungt, erkände han.

– Därefter dog min far – den som jag trodde var min far, alltså. Han var den som jag alltid hade sett upp till. En god människa och en kärleksfull far. 

– Han kan inte ha varit så värst gammal, din far, när han dog, menar jag, inflikad Arne och såg forskande på Sören.

– Nej! Det var han inte. Det var en olycka!

– Så… Tråkigt. – Det är inte mycket man vet om sin framtid. Livet kan ta hastiga svängar…

– Ja, visst, det kan det. När man minst anar det, kan livet svänga om så hastigt, så man inte vet hur man ska klara ut problemen som uppstått. Jag kände mig vid det laget – när far dog – ganska besviken på livet, sa Sören dystert. Mor levde ju och hon var visserligen inte så gammal, men hon började se tärd ut. Det hade jag lagt märke på länge. Hon verkade ofta grubblande och såg sällan riktigt glad ut. Barnbarnen fick hon ju inte träffa, för de var ju vända med taggarna ut emot henne också. Mitt ex. hade ju förvandlat barnbarnens känslor för farföräldrarna till likgiltighet eller rent ut sagt till något som gränsade till avsky eller hat. – Det vet jag att mor sörjde över, för hon hade sannerligen inte gjort mitt ex. något ont.

– Det är tråkigt när det blir så, sa Arne tankfullt och tänkte på hur jobbigt Regina hade haft det innan barnen släppte in honom i familjegemenskapen.

Han rös till och hoppades att inte Sören skulle märka att han genomfors av obehag vid minnet.

– Anledningen till att min fru bar sig så illa åt mot min mor, fanns det ingen orsak till, bara att hon var mor till mig, räckte. Hur som helst: Fult gjort var det.  

– Ta ett snack med Reginas dotter, Gudrun, föreslog Arne. Hon brukar ofta lyckas med att ena sådana där schismer, som kan uppstå vid skilsmässor och bodelningar och liknande. 

Det var sant att Gudrun var bra på att ena stridande parter, även om hon inte klarat av att lösa sin egen dumma konflikt med sin mor, den gången när Regina träffade Arne. Då var det Gerda, Gudruns syster, som medlade fred.

Det är konstigt, tänkte Arne, hur många olika slags bråk det kan uppstå i en släkt, trots att parterna från allra första början älskar varandra och som varit ytterst måna om varandras väl och ve.

– Avundsjuka och missunnsamhet, är väl de största fienderna till ett normalt och kärleksfullt samliv mellan familjemedlemmar, sa Arne. Fast vad som människor hakar upp sig på, är inte alltid lätt att bena ut.

Sören berättade att den äldste av hans söner, äntligen hade börjat höra av sig lite oftare till honom, och det försökte han uppmuntra.

Sören tyckte det var skönt att få prata ut med Arne. Tänk, att jag hade en så förståndig, biologisk far. Man blir aldrig för gammal, för att behöva ha en far eller en mor, trots mina många år på jorden, tänkte Sören. Ibland kände han sig lika vilsen och otrygg, som vad han kunde göra som grabb. Sådana där känslor av melankoli och ensamhet hade han redan som barn, men då tröstade han sig med att bara han blev vuxen, skulle han inte känna sådana otrevliga känslor. Han hade helt enkelt trott att äldre människor aldrig plågades av sådana otrevligheter.

Nu visste han bättre.

 

***

 

Regina märkte ganska snart att Sören Kyrklund hade ett visst intresse för hennes dotter, men tyvärr var det inte Reginas sak att varna Sören … Han var tvungen att själv klara av att läsa av Gudruns signaler. Regina skulle gärna ha tagit emot Sören som sin svärson, men det var en omöjlighet, den platsen skulle Sören aldrig få i Reginas hjärta. Fast nu när det visat sig, att det var Arne som var Sörens far, skulle hon ju få träffa honom ganska ofta ändå. Hon skulle kanske få ge honom en del moderliga omsorger. Utan släkten på den nye faderns sida, skulle Sören bli ganska ensam och utan släktband, eftersom han var enda barnet som Vera och Olof Kyrklund fått.

Det stora godset drevs nu enbart av och med anställda. Sören hade tillräcklig med kyrkan, ansåg han.

– Om ingen av mina sönder bestämmer sig för att överta godset, så ämnar jag sälja det, sa Sören som var den som ägde godset ensam nu efter att föräldrarna var borta och han själv skild.

Han anlade en bister min.

Jag vill komma ifrån deklarationer, skatter och allt bekymmer som det innebär, att vara ensam ägare till en så enormt stor gård, sa Sören och såg riktigt uppgiven ut.

Det är klart, att som ensam man med ett helt annat yrke än jordbruk, blev givetvis Sörens föräldrars stora gods mer en tyngd och ett onödigt bekymmer, än en glädje.

– Vi i vår församling har pratat om att vi skulle behöva anställa en diakonissa, eventuellt två, men det dröjer innan det blir bestämd hur det blir med den saken, sa Sören.

 

***

 

Kapitel 12   Sören Kyrklund … Arne Palms son

 

Sören började berätta om hur det hade gått till, när han fick reda på, att det inte var prosten, Emanuel Kyrklund, som var hans dagars upphov. Han började berätta att Elna von Appelberg, mormor till honom, var en ganska kuvad grevinna och hustru. Det var Greven, som han alltid benämndes, som var den som regerade på Stjärnstasunds Gods. Grevens stora sorg var, att det inte hade kommit någon son som kunde överta det kära Godset som gått i släkten under många generationer, och som var Grevens ögonsten och livsverk. Greven var gallsur, brukade folk på trakten säga. Det var ingen, som ville ha alltför mycket med honom att göra.

Han blev kanske lite mindre vresig när äktenskapet till sist resulterade i en dotter. När till sist den dagen kom, då han kunde tänka på att gifta bort henne med Prosten Kyrklunds son, Olof, verkade det som om han blev mer tillfreds med livet. – Men Greven var och förblev en auktoritär person.

Greven blev varse att hans enda dotter inte var lättstyrd. Kanske hade hon fått lite arv från Greven. Honom var det ingen som klarade av att bestämma över?

Det var tack vare sin underdåniga hustru, Elna, som Greven kunde tygla arvtagerskan till Stjärnstasunds Gods. Han fick ofta hoppas på hustruns stöd och övertalnings­förmåga, för att lotsa dottern dit han ville. Kanske hade hon fått alltför mycket DNA från Greven, som var en mycket målinriktad person och som absolut inte var den människa som andra kunde styra. Vera von Appelberg var med andra ord en motspänstig ung fröken, och Greven trodde, att om han hade fått en gosse …, han fick för sig, att sådana var lättare att tämja än flickor. – Han såg ju hur bra det gick för Prosten Emanuel Kyrklund, som var hans närmsta granne och förtrogne vän. Hans grabb verkade rätta sig helt och hållet efter sin fars snitslade bana. Dessutom utan protester eller onödigt krångel.

För Grevens del blev det medelst lock och pock, som han till sist lyckades få Vera att gå med på att gifta sig med Olof Kyrklund. Men lätt hade det sannerligen inte varit att komma dithän. Det hade kostat honom många löften och en hel del hot också, om sanningen ska fram. Han hade fått ta dottern i upptuktelse flera gånger, innan hon insåg sitt bästa, menade Greven.

 

***

 

Efter den här första helgen när Sören Kyrklund besökte Arne och Regina, kom han tillbaka och hälsade på, så ofta han hade någon längre ledighet. Det var ju en bit att köra ända från Östersundstrakten.

Till sin glädje upptäckte Regina att Gudrun ofta frågade efter den trevlige prästen. Hon hade till och med yttrat, att han hade så mycket kloka idéer inom det kyrkliga. Var det bara det kyrkliga? – Regina hoppades att det mot förmodan kunde vara något mer. Fast hon kom mycket väl ihåg vad Gudrun hade sagt, när Regina allra först började träffa Arne; Gudrun hade levt utan karl i så många år, så hon skulle alldeles säkert klara sig utan en sådan under sina återstående år.

Det där ordspråket: när Satan blir gammal, blir även han religiös … – Ingen är sämre än den kan ändra sig … Det fanns många talesätt. Kanske Gudrun kommit på andra tankar. Hoppas kunde man alltid.

Ödet har många finurliga vägar, tänkte Regina. Sören Kyrklunds öde fascinerade henne en aning. Nu hade hon fått höra hur Sörens mor hade haft det … Det hade nog inte varit lätt för flickstackaren att vara dotter till Greve von Appelberg, nej, uj, uj, uj!

 

***

 

Kapitel 13    

 

Mor Elna och dottern Vera Setterberg

 

År 1953 stod Elna von Appelberg i sitt kök och knådade en vetebrödsdeg när dottern, Vera, kom hem. Flickan verkade ovanligt uppåt och berättade, att på lördag skulle de få träffa hennes fästman … Arne Palm. Hon berättade att hon ville presentera honom för dem, innan han muckade från regementet och gav sig iväg till sina hemtrakter.

Elna släppte degen och tog ett steg bakåt. Borstade mjölet av händerna och satte sig på en köksstol. Hon såg på dottern utan att få fatt i orden.

Nu kände Elna smaken av eftertankens kranka blekhet. Varför hade de inte förberett flickan på, att hon skulle gifta sig med Olof Kyrklund. De hade varit så säkra …

Olof Kyrklund skulle ju snart komma tillbaka hem och vara färdig präst. – Eller varför hade inte dottern sagt något tidigare om att hon hade träffat en pojke, som intresserade henne? – Nu var goda råd dyra, det förstod mor Elna.

Det blev en smärre chock för både Elna och Vera den här dagen. För modern på grund av att dottern talade om, att hon hade bjudit hem en pojke, som skulle presenteras för familjen på lördagen. En grabb, som hon högtidligt kallade för sin fästman. – För dottern var anledningen till chocken, att hon fick veta, att hon var bortlovad som hustru och maka åt Prostens son, Olof Kyrklund.

Visst, Olof var stilig, det var han – men Vera kände honom knappt. Han hade ofta vistats på annan ort för sina studiers skull. Det var Arne Palm, som hon älskade.

– Kära barn, det här måste jag prata med din far om, men jag kan inte låta degen stå och jäsa sig förstörd. – Så vi får lägga allt det här på is till framåt kvällen, sa Elna och reste sig upp från stolen och gick tillbaka till bakbordet.

– Jamen, mamma, det där med att gifta bort sina döttrar, det gjorde man i forntiden, inte nu i dessa dagar …

– Ja, joo, jag vet! Din far skulle nog inte ha gått så långt som att gifta bort dig, om han bara hade fått en son, men nu har du ju ingen bror, som kan överta Stjärnstasunds Gods.

– Jaamen så kan ni väl inte tänka.

– Man måste tänka framåt ibland, min flicka … Det är ju du som ska överta hela godset en dag. Då behöver du ha en man som Olof Kyrklund vid din sida. En lugn och sansad karl som kan sköta en gård.

– Jaa-men, han är ju präst.

– Jo, visserligen, men han kan anställa folk, som sköter egendomen medan han själv predikar.

– Mamma, lyssna … Det är väl inte mitt fel, att far inte lyckats med att avla en son? Det ska väl inte jag behöva lida för.

Elna skakade på huvudet och började kavla ut degen. Det här jobbet hade hon gjort så många gånger, så det gick automatiskt. Medan hon snurrade till den ena kanelsnäckan efter den andra, var hennes tankar på helt annat håll.

Elna förstod mycket väl hur dottern kände det inför det faktum att föräldrarna utsett hennes gemål. Hon hade själv blivit intvingad i äktenskapet med Greven. Elna mindes att hon hade tyckt, att Greven var en envis, gammal get redan då, när de gifte sig för så längesedan. Han var mycket äldre än vad hon var. Vid minnet av sitt eget bröllop, rös hon till, trots att det var varmt i köket.

Även Elna hade haft ett hjärta som klappat för en helt annan man, men aldrig vågat ta steget och protestera. Så som vad Vera gjorde nu.

Lycklig kunde Elna inte påstå, att hon hade varit i sitt äktenskap med den så mycket äldre och stelbente Greven. Nja, han var inte handikappad i benen, utan stel i huvudet, tänkte Elna. Och det var värre än om han hade haft träben.

Elna suckade och lät minnena passera revy. Hon hade inte varit direkt olycklig heller. Hon hade haft det bra på många vis. Inga ekonomiska problem att brottas med. Det fattades aldrig något på Godset.

Fast rikedom – det ersätter aldrig kärlekens lycka, tänkte Elna, när hon snurrade ihop en kanelsnäcka och lade den på den svarta plåten. Har man en gång skänkt bort sitt hjärta, så har man … Det visste hon bättre än någon annan. Därför förstod hon sin dotter mycket väl.

På den tiden när Elna var ung, hade hon sett hur fattigt och eländigt vanligt folk hade det. Hur svårt det hade varit för gemene man under kriget. Många av hennes läskamrater fick kämpa för överlevnaden under kriget och den långa kristiden som följd, med dess svält, sjukdomar och elände, och inga pengar. Efter krigsslutet fortsatte ransoneringar under lång tid på många nödvändiga varor och även kläder. Då var det tryggt att vara gift med Greven och bo på ett stort gods, det förnekade aldrig Elna.

På så vis hade Elna lyckats med att intala sig, att hennes lott i livet ändå var att föredra, när hon försökte jämföra sig med sina jämnåriga kamrater. En del av dem hade fått försöka leva på en liten åkerlapp och dra sig fram med ytterst knappa medel. Flera av Elnas läskamrater, hade begåvats med många barn. Många gånger hade hon undrat över hur familjerna klarade livhanken på de knappa medel som stod till buds. 

En del hade kanske ett par, tre kor. I bästa fall ägde de en häst och några hönor och kanske även en hushållsgris. Dagsverke utöver den egna gården, det visste Elna att många var tvingade att göra. Fruarna brukade gå till de bättre familjerna och tvätta och gubbarna fick i bästa fall arbeta en del skift vid sågen. Det var vanligt. Fast hade maken häst, så blev han ofta ombedd – av dem som hade det ännu sämre ställt – att plöja eller harva där ingen häst fanns som kunde dra plog eller harv. Det var inget arbete som gav några stora inkomster, därför ville karlarna helst inte åta sig sådana tjänster, om det gick att undvika.

Elna suckade. Hon skulle prata med sin flicka och få henne att förstå hur familjens överhuvud (Greven) tänkte. Att det bara var av ren välmening, som han ville att Vera skulle gifta sig med Olof Kyrklund.

 

***

 

Vera kunde dock inte ringa återbud till Arne Palm, för han låg ute i vildmarken bland vargar, björnar och andra rekryter och skulle inte släppas fri av Kronan förrän på lördagen och då skulle han åka direkt till Stjärnstasund och Vera för att presenteras för Greven med familj.

Elna gruvade sig hela veckan för hur sammandrabbningen mellan Greven och den här unga pojken skulle bli. Vera grät och bönade om tillstånd, att få gifta sig med den här grabben som hon var förälskad i. – Greven var orubblig och hotade dottern med att göra henne arvlös, om hon inte gifte sig med Prostens son, som det för längesedan var uppgjort mellan familjerna. Att Vera aldrig hade planerat ett sådant giftermål, kunde inte Greven ta hänsyn till. Han visste vad som var bäst för sin vidlyftiga dotter, påstod han.

 

***

 

Den där lördagen – när Arne Palm kom på besök till Stjärnstasund – och Greven klargjort spelets regler – blev värre än ett krigsutbrott. När lördagen äntligen var genomliden av samtliga berörda – utom prästsonen Olof Kyrklund, som var helt ovetande om dramat som utspelat sig i granngården, låg det en dyster, nästan svavelosande stämning över godset. Den kvällen kände sig Elna och Vera helt utmattade och förbi efter allt som utspelats på godset.

Det var Greven som avgick med segern, tack vare sin hustrus böner – till den unga dottern – om att ta reson. Vera hade till sist lovat heligt och dyrt, att säga upp bekantskapen med Arne Palm och gifta sig med Olof Kyrklund. (För husfridens skull.)

Den kvällen gjorde Elna ett stort kryss i almanackan. Det gjorde hon endas när det var något riktigt hemskt som drabbat henne, eller om det någon gång var något minnesvärt och bra som inträffade. – Detta krigsslut som till sist arbetats fram, var ju både bra och dåligt. Bra på så vis att hon visste att dottern skulle få det bra med tanke på ekonomi och att Olov var en hygglig grabb. Dåligt på så vis att Vera inte hade fått följa sitt hjärta … Elna hade ju egen erfarenhet av att giftas bort.

Hur hade egentligen den där pojken känt sig, han militären Arne Palm …? Det hade Elna von Appelberg undrat över ibland, för grabben hade verkat trevlig och att han tyckte om hennes dotter det syntes tydligt. – Fast vad skulle hon kunna göra åt ungdomarnas hopplösa kärlek? Det var inte hon som var överhuvudet i familjen. Skulle hennes dotter leva olycklig om hon inte fick den här pojken? Skulle hon dö utan att ha känt lycka i sitt hjärta om hon gifte sig med den rekorderlige prostsonen, som själv nu var prästvigd? – Elna kände ett stort tungsinne, när hon försökte se in i framtiden.

 

***

 

Tiden gick och Elna såg hur hennes dotter blev allt blekare och tröttare. Skulle flickan klara det här? Vera verkade så skör. Dottern led verkligen av brustet hjärta, det förstod hon.

En dag kom dottern in till modern i tvättstugan. Hon såg mycket modstulen ut och Elna blev bekymrad över enbart anblicken av sin dotter. Kanske var hon på väg att bli deprimerad.

Men så bekände Vera, att hon var med barn … och att Arne Palm muckat från regementet, utan att ha en aning om hennes tillstånd … Då brast både Elna och dottern ut i gråt.

Nu var verkligen goda råd dyra. Hur skulle de handskas med detta nya bekymmer?  Nu var den biologiske fadern ”landsförvisad” från Norrland. Greven hade till och med hotat att skjuta den blivande barnafadern, om han blev synlig på Godset någon mer gång, så nu var det upp till Elna och Vera att lista ut hur fortsättningen på dramat skulle bli.

 

***

 

Kapitel 14

 

Det här med Veras graviditet blev ett stort bekymmer för både mor och dotter. Vera bad modern, att för Guds skull inte tala om det för fadern … Greven alltså, att det var på det viset med hans dotter, skulle han inte ta på rätt sätt. Vad fadern kunde ta sig på med då, vågade inte Vera ens tänka på. Det vågade å andra sidan inte modern heller, så inte var det speciellt svårt, att övertala Elna von Appelberg att tiga om dotterns grossess. – Oh, nej!

Mor och dotter blev tvungna att hålla tyst om graviditeten och planera för bröllopet med Olof, prostens son. Elna skulle samtala med maken och be honom göra upp med Prosten Emanuel och hans hustru och givetvis även prata med sonen – så datum för vigseln blev fastslaget. Därefter skulle Elna själv prata med prostinnan, Ingegärd, om det där löftet om att hon skulle åta sig att sy upp brudklänningen. Men aj, då! – Där gällde det – att det inte drog ut på tiden, för tänk om flickans midjemått började ändra sig vartefter Ingegärd provade sömnaden på dottern. Det skulle inte vara bra. Det kunde få en ände med förskräckelse.

Elna höll andan medan hon tänkte skarpt. – Så slog en tanke ner, sänd som från himlen … Hon blev tvungen att fortast möjligt berätta för dottern om sin geniala plan. Det skulle gå att mörka dotterns tillstånd för brudgummen och hans kyrkliga släkt. Ja, även för hela bygden … Om bara allt gick i lås. Men nu var det bråttom.

Elna knackade på Veras dörr och klev in utan att vänta på svar och började prata innan hon ens hunnit fästa blicken på dottern.

– Det är något jag skulle behöva säga dig, tös! sa modern upphetsat och skruvade på sig, där hon stod på tröskeln till dotterns rum.

– Ja, men ut med språket då! snörvlade Vera som nyss hade gråtit en skvätt.

– Ja, ja … Hur ska jag uttrycka mig, för att inte låta fräck eller okristlig … Jag tycker, rent ut sagt, att ni ska förlova er inom det snaraste. Du och Olof Kyrklund. Så snart som möjligt.

– Förlova …

– Ja, så fort som Ragnvald (Greven) har pratat med Prosten och Olof, och det ska jag se till att det blir gjort redan i denna dag, avslutade Elna och fäste blicken på dottern för att söka bekräftelse.

Sedan sänkte Elna blicken och tystnade och såg lite generad ut.

– Jamen, vad var det för farligt med det? undrade Vera.

– Njaa, nej! – Det var väl inget farlig, men … Jag menar, att du måste försöka få Olof, att göra det där med dig – … ja, detsamma som Arne Palm har gjort. – Ja … Du förstår väl …

Vera fnittrade till och sa:

– Men, mamma …, har du glömt att Olof är präst?

– Ja, men även sådana är människor. – Du kommer ju att föda barnet lite för tidigt. Det måste ju se ut som om det åtminstone skulle kunna vara Olof Kyrklunds avkomma. Hans arvinge – om du förstår hur jag menar? – Så ni får alltså inte dröja. – Inte vänta till efter… bröllopet …  

Där tappade Elna bort orden och bara såg blygt på sin dotter. Sådant här fick man inte prata högt om, knappast tänka, om man var en väluppfostrad människa, som Elna ansåg sig vara.

Där kunde inte Vera hålla sig för skratt när hon sa:

– Hörru, mor … Tror du verkligen att det kan bli svårt, att få en karl till att göra det där…? – Kan det vara därför som jag inte har någon bror? fnissade Vera.

– Nej-men … bevare mig, så du säger, flicka lilla. Så menade jag inte. Men du vet ju att … Ja, hans yrke, det kanske inte passar sig för en prästson att … Förresten han är ju präst själv nu …,

– Nä, just det!

– Men du … Det ska bli stor hippa för Prostens Olof på lördag har hört. Fest för att Olof blivit prästvigd. Kanske du blir bjuden …

– Men snälla du, jag kan väl inte …

– Nej, men raska på! – Låt det för Guds skull inte dörja för länge innan… Elna ruskade på huvudet och sedan klappade hon dottern på axeln.

– Lugn mamma! Nu är det ju du som är mest hispig. Vi måste väl få hälsa på varandra först! – Innan …, så fnissade hon igen åt sin mammas kryptiska uttalanden.

– Jo, det är så sant, men jag är rädd… Rädd att vi inte klarar av det här. Tänk om det blir skandal … Tiden är allt för knapp, för att vi ska kunna ta det lugnt!

Så brast Elna ut i gråt och blev tvungen att sätta sig på dotterns säng och lipa en stund, medan Vera tröstade sin mor.

Med tanke på Grevens häftiga humör, kan man gott förstå att Elna var rädd, både för sin egen del, och även för dotterns säkerhet. Greven hade väl inte direkt burit hand på någon av dem än … Men det hade varit ytterst nära nu i den här vevan med diskussionerna om giftermålet, som dottern först ville vägra att gå med på.

 

***

 

Kapitel 15

 

För att inte riskera att spräcka sömmarna på den färdiga brudklänningen, blev Vera tvungen att inta färre kalorier och ändå blev Elna tvungen att – dagarna före vigseln – gå upp på vinden och rota i en gammal amerikakoffert efter en korsett som hon visste fanns i den gamla lumpsamlingen. Kläder som varit omoderna redan på hennes mors tid. 

När Elna kom ner från vinden, såg Vera att hon bar något gammalt tygstycke under armen:

– Se här unga dam! Pröva den här, sa Elna och gav Vera en korsett med fjädrar och ställbara band i ryggen.

– Men fyy … den där vill inte jag haaa! – En skär gammal Spirella … Aldrig i livet att jag tar på mig den!

– Jo, den blir fräsch och fin om jag tvättar den. Vi måste ställa in den i midjan, så den håller klänningslivets mått, förstår du, flicka lilla. Annars kan du ju inte ha brudklänningens dragkedja stängd.

– En skär, hög gammal korsett med skosnörning i ryggen, nej mamma …, vad ska Olof säga? Han tror väl inte att jag är klok.

– Jamen du tar ju av den innan han upptäcker den, förstås. Och så har du ju en underklänning i vitt över korsetten, så den syns ju inte genom klänningen. – Se så, var förnuftig nu, min flicka! manade Elna.

– Ja, men jag ska ju ha slöjan över klänningen, så om det är en liten glipa där bak vid blixtlåset, så gör väl inte det så mycket.

– Så du pratar… Den risken törs vi då rakt inte ta! Tänk om det blåser, när du ska fotograferas på kyrktrappan och slöjan fladdrar undan. Ja, då står du ju där med din bara rygg. Det skulle just vara snyggt det. – Flicka lilla, sa Elna och ruskade på sitt grånande huvud. Du måste lära dig att vara lite förutseende, om du ska komma någon vart i livet!

 

***

 

Hur det nu än gick till, lyckades mor och dotter ro i land giftermålet, utan några fadäser. Vigseln ägde rum på Pingstaftonen när blommor och blad stod i sommarens skiraste flor och himlen var oskyldigt blå. Det var Prosten Emanuel Kyrklund, som förrättade vigseln mellan ungdomarna.

Kyrkan var smyckad. På trappan stod två björkar, en på var sida om den öppna kyrkporten. Inne i vapenhuset stod det en stor kruka med midsommarblomster och doftade ikapp med björklöven. Orgelpipornas smäktande toner hördes ända ut till kyrkliga parkeringen, där en hel hop nyfikna hade samlats med lådkameror i alla möjliga modeller, för att knäppa ett önskat fotominne från bröllopet mellan Vera von Appelberg och Olof Kyrklund. För nu var det för sent att uppvakta Vera. Efter den här dagen var hon för alltid oåtkomlig för de vanliga sockengrabbarna. Vera skulle bli prästens kvinna.

Vera var en förtjusande vacker brud i den vita chiffongklänningen som Olofs mor, Ingegärd, hade sytt. Konstigt nog var det ingen som yttrade något om det brådstörtade bröllopet. Kanhända att folk på trakten varit införstådda med, att det här äktenskapet skulle ingås, bara Olof Kyrklund blev klar med sina studier och blev prästvigd. Förmodligen var det endast Vera von Appelberg, som inte i tid hade hört ryktet om sitt eget val av brudgum. Därför borde ingen kunna kasta en sten på henne, för hon hade inte vetat om hur Ödet stod berett att laga till det för henne, men ödet … det verkade som om ingen dödlig rådde på det.

Det var ju föräldrarna som stjälpte hela lasset, så det blev som det blev! – Inte Ödet! Det var deras fel att Vera vigdes vid en kyrkans man, bärande en annan mans barn inunder brudklänningen. De enda två som visste om denna mörka hemlighet, var Vera och självfallet hennes mor Elna. Denna svarta hemlighet hade de lovat varandra, att de skulle bära inom sig ända in i döden. Det var ett löfte som de gett varandra. Vera skulle inte dra skam, vare sig över prostgårdens människor eller Stjärnstasunds Gods föregångare eller kommande ättlingar. Så var överenskommelsen – därmed jämt.

Vera hade inte blivit tvungen att lägga fingrarna på bibeln för att svära en trohetsed, men det var bara millimetrarna därifrån.

 

***

 

Elna var en förutseende kvinna och hon misstänkte starkt att hennes dotters alltför tidiga nedkomst kunde väcka misstankar i socknen. Ett barn som föds så pass mycket för tidigt, som denna baby skulle komma göra, borde rimligtvis inte vara lika fullgången, som den här varelsen skulle bli, ifall Vera födde på den förutspådda tiden.

Vera var både förtvivlad och arg. Djupt olycklig, över att hennes liv hade tagit en så tragikomisk vändning. Och som hon tyckte – helt utan hennes förskyllan. När hennes mor resonerade om framtiden och hur de skulle gå tillväga, för att ingen skulle få veta att barnet var någon annan mans, fräste dottern åt sin mor:

– Det är ju nästan konstigt, att ni inte ordnar med en Änglamakerska också. Skulle inte det vara det allra enklaste, att låta en sådan ta hand om alltsammans? Framför allt borde det väl vara något, som skulle passa alldeles förträffligt in i den tidsålder som du och pappa och prosten tycks leva i…?

Elna ruskade på huvudet, men klandrade inte dottern för att hon tappade humöret ibland. Det skulle vem som helst, i hennes situation, kunnat göra. Fast Elna hade haft god lust, att tala om för dottern, att man även kunde se på saken från ett helt annat håll. – ”Om inte hennes kära dotter, så totalt hade tappat huvudet och släppt Arne Palm så nära sig, så hade olyckan kunnat vara mycket mer begränsad – än vad den var idag.” Men Elna bet ihop och teg. Hon ville inte vara fördömande. Hon själv hade varit ung och det fanns ett uttryck som Elna mindes; ”det inte blir smör för alla som kärnar.”

Så drog Elna en djup suck vid tanken på sin egen ungdom, som, för tillfället, verkade ligga gräsligt långt borta. Flera eoner kändes det som.

Elna var tvungen att fortsätta att resonera med dottern. Hon vågade inte lämna något åt slumpen. Det var allt för mycket som stod på spel. – Vilken skandal det skulle bli, om inte Elna såg till att detta med babyns biologiska ursprung mörkades …

Elna blev nervös när hon såg, att dottern inte tog sig några större bekymmer. Orkade inte Vera eller struntade hon totalt i den lynchning, som det skulle komma att bli, om det kom fram att barnet inte var prästens. Gud hjälpe mig, tänkte Elna och funderade vidare över sina planer.

Elna hade själv mött så många svårigheter och motgångar, så det här skulle hon väl klara av att lösa. Det var bara det, att hon hade alldeles för kort tid på sig att agera.

Så kom Elna på, att hon kunde se till att Vera var på annan ort, när det var dags för babyn att se dagens ljus. Vera skulle få följa med henne till en släkting i södra delen av landet just under den där aktuella tiden för förlossningen. Det behövde inte se konstigt ut.

På så vis skulle senaste delen av grossessen och födandet ske obemärkt så att säga.

 

***

 

I god tid före nedkomsten reste modern och Vera med tåg söder ut till moster Tekla på Visingsö. En barnlös faster som Elna umgåtts med mycket i sina yngre dagar. När Tekla flyttade söderöver bröts kontakten nästan helt ett tag. Det blev så mycket arbete på Godset och avstånden satte stopp för att träffas ofta.

Tekla blev glad och bedyrade att de var så välkomna. Hon var till åren kommen och hade även blivit änka och tyckte det skulle bli trevligt med lite sällskap. Tekla bodde i en villa nära stranden, så Vera kunde vistas ute i lantluften.

 

***

 

När så dottern hade fött en välskapad pojke, som blev döpt till Sören, lät Elna meddela att Vera behövde vila upp sig efter den oväntade och jobbiga förlossningen. Elna förklarade för släkten i Norrland, att nu behövde dottern verkligen landa och vila upp sig och vänja sig vid att vara mor. De ämnade stanna kvar hos Tekla en tid … Och den tiden tänkte Elna töja på allt eftersom det behövdes. Åtminstone inemot en månad.

Tiden hos Tekla kallades för rekreation. Men mest var det för att ingen skulle behöva veta att babyn var mer än fullmogen vid födseln. Till och med mycket svart hår hade grabben. Inga som helst tecken på en för tidig ankomst. Elna brukade sätta en rosett i kalufsen när hon hjälpte Vera att sköta honom. Då brukade hon även säga att strax före hemresan får vi raka huvudet, så han ser mindre färdig ut …

 

***

 

Tiden stod inte stilla. Babyn som Vera Kyrklund födde i lönndom, blev med tiden en stilig man, till glädje för både föräldrar och övrig släkt. Han utbildade sig till präst, precis som de manliga i den Kyrklundska släkten gjort i generationer.

Så småningom började Sören Kyrklunds mor tackla av. Mormodern Elna och morfar, greve Ragnvald, var sedan en del år ur tiden. Därför hade Sören ingen som han kunde diskutera med, om det märkliga som Vera delgav honom på sin dödsbädd.

Vera Kyrklund bad sin son sitta ner och bara lyssna, för hon hade något mycket viktigt att anförtro honom.

Den sista eftermiddagen i Vera Kyrklunds liv, berättade hon för Sören Kyrklund att han borde ha ett annat efternamn. ”Du borde heta Palm i efternamn”.

Hon berättade att det var Arne Palm som var hans biologiske far. Hon försökte även redogöra i korta drag över varför det inte blivit så.

Sören fick nu veta varför hans mor gift sig med fel man. Men hur äktenskapet och livet för modern hade gestaltat sig till vardags, ordades det inte mycket om. Men så långt Sören visste, hade det väl sett ut som vilket äktenskap som helst. Han hade växt upp som enda barnet, fler blev det inte, och vad anledningen var, hade Sören aldrig funderat över.

Sören hade aldrig haft någon anledning att ifrågasätta vem som var hans far. Olof Kyrklund hade varit hans pappa både i glädje och i motgångar.

 

***

 

Kapitel 16

 

Vid en trevlig kaffestund i Regina och Arnes kök satt alla tre och hade en trevlig pratstund. Sören berättade lite om sitt liv, och om hur kullkastande det känts, att han i ”grevens tid” fått veta av sin mor, att det var Arne Palm som var hans far och inte Olof Kyrklund.

– Om inte mamma hunnit berätta sin hemlighet, skulle den för alltid ha blivit fördold – och då hade jag aldrig blivit bekant med dig, sa Sören och såg på Arne.

En del av Stjärnstasunds domäner var utarrenderat redan på Sörens mors tid – och resten drevs av anställda, precis som nu, berättade Sören för Arne och Regina. Medan Vera levde hade hon arbetat med hjälpverksamhet inom kyrkan. Det kallades inte diakonissa då, men det var dessa sysslor hans mor innehaft och nu arbetade Sören helt ensam med alla delar som hörde till den andliga vården, för såväl gamlingar ute i socknen, som övriga församlingsbor.

Sören berättade att han försökte förmå kommunens styrande att anställa en diakonissa eller två. Det där med kyrkans barntimme, hade han fått låta frikyrkorna slåss om, för själv kunde han omöjligt hinna allt.

Vid det här laget visste Sören, att Gudrun – med öppna armar – skulle tacka ja till en sådan tjänst. Så nu gällde det att övertala de gamla uvarna som styrde och bestämde inom Sörens Kyrklunds kyrksocken.

– Jag ska åtminstone göra vad jag kan, för jag har svårt att hinna med allt och det verkar vara fart och fläkt över Gudrun, så hon skulle vara en riktig skatt i vår församling.

 

***

 

Sören trivdes med sina nya föräldrar och kom så ofta han kunde för att hälsa på. Den här kvällen efter att allesammans druckit te och ätit fina smörgåsar bredda av Regina och Gudrun, hade Arne och Sören Kyrklund dragit sig in i vardagsrummet, medan Gudrun och modern var kvar i köket för att ställa undan och diska. När det var avklarat sa Gudrun till Regina, att hon hade ett ärende till kyrkan, men att det var så mörkt och kusligt ute, så hon inte visste om hon skulle våga ge sig i väg ensam. Men så fick hon en idé: hon skulle fråga prästen, om han hade lust att följa med. 

– Söören …! ropade Gudrun från dörröppningen in till vardagsrummet. – Jag har ett par koralböcker, som jag tänkte lämna tillbaka till kyrkan, innan kantorn börjar sakna dem. Skulle du möjligen ha lust att följa med bort till kyrkan, så jag får lämna igen dem? Jag tycker nämligen inte om att gå på kyrkogården efter att det blivit mörkt.

– Se där ja! Har vi kanske en spökrädd diakonissa? sa Sören och gjorde en spjuveraktig gest bort mot Regina, som nickade och log åt hans finurlighet.

– Du kan passa på att titta dig omkring i vår kyrka medan jag ordnar och ställer tillrätta en del, sådant som jag inte hann sist, fortsatte Gudrun.

Så följdes Gudrun och Sören åt ut. Regina tittade genom farstufönstret efter dem och såg att de ackorderade om vems bil de skulle ta. Det blev Sörens bil som de till sist valde.

– Tänk så bra det hade kunnat bli, om min flicka hade varit lagt åt rätt håll, suckade Regina och såg drömmande ut i den mörka kvällen, där hon stod med Arne tätt bakom sig.

Arne tog ett steg framåt och lade armarna om henne.

– Din son verkar ju intresserad av Gudrun… Visst gör han det, Arne?

– Jo, det tycker jag också, men de kanske kan finna nöje av varandra ändå. En vän är aldrig fel att ha, sa Arne lugnande och strök Regina över håret och kysste henne i nacken, så hon jämrade sig av både lust och av att det kittlade.

Regina kunde inte sluta bekymra sig för sina barn, trots att de var vuxna … nästan gamla både Gerda och Gudrun. En mor är för alltid en mor, brukade Regina säga när Arne påpekade det faktum att barnen var stora.

Det var över Gudrun som Regina hade mest bekymmer. Gerda var inte ensam. Hon hade sin man och sina barn och hos den dottern lunkade det på, en dag i taget, utan större katastrofer. Men Gudrun …, när den dottern kom hem från sitt kyrkliga arbete, då var hon ensam. Hon hade ingen som väntade. – Jo, katten Bartolomeus förstås.

Regina backade ur Arnes grepp och sa:

– Det är bäst att jag går upp till gästrummet och vädrar, så det är friskt ut när Sören kommer tillbaka för att lägga sig.

– Du har haft så mycket att stå i idag, raring, så sätt dig en stund framför teven och se på nyheterna och ta reda på vad för elände folk ute i världen har haft för sig. Jag går upp och vädrar och tar bort överkastet.

Det var alltid en varm och omtänksam ton mellan Regina och Arne. De levde verkligen i harmoni med varandra.

Reginas innerliga önskan hade alltid varit, att Gudrun också skulle komma i hamn med någon man, precis som Gerda, men nu… Nej, nu var det hoppet borta. Fast som Arne sa; de kan vara vänner och ha mycket roligt tillsammans ändå, de där två. Gudrun och Sören. Hon hoppades att Arne skulle ha rätt.

 

***

 

Kapitel 17

 

Gudruns 55-års-dag närmade sig. Med andan i halsen kom hon farande till Regina och Arne med sin katt, Bartolomeus, i en transportbox. Hon ville lämna sin älskling i deras vård under en veckolång resa, som hon och Sören Kyrklund skulle göra. Ja, hör och häpna: Gudrun berättade att Sören hade köpt en resa som födelsedagspresent till henne. Dottern var så upprymd, så hon nästan svävade över moderns hemvävda trasmattor där i köket. Om inte Regina vetat bättre, skulle hon ha trott att dottern gått och blivit förälskad på äldre dar. Men så kunde det givetvis inte vara? En kär vän hade hon i alla fall fått i Sören Kyrklund, den saken var klar och det var väl något att sätta värde på, ansåg Regina.

– Det är en konstresa, förstår du. Vi ska titta på konst som de stora mästarna har skapat.

– Jahaa, var allt Regina kom på att svara.

– Om ett par dagar sticker vi. Alla resenärerna ska mötas vid Hammarstads busstation, där resan tar sin början, berättade Gudrun med tindrande ögon.

– Jahaa, men … prästen då? Sören, menar jag. Skulle inte han med? Var sluter han upp någonstans, för åt norr går väl inte resan, så han kan hoppa på efter vägen?

– Nej, du har så rätt, lilla mamma, resan kommer att gå söder ut, men Sören, han kör ner hit dagen innan och sedan gör vi sällskap in till Hammarstad, han och jag.

– Bra att du talar om det för mig – men det var lite kort varsel, men skit samma. Gästrummet är städat sedan hans senaste besök, så jag ska nog hinna.

– Nej, mamma! Jag glömde säga; den här gången behöver du inte greja med något. Sören kommer direkt till mig och stannar hos mig över natten, för vi ska iväg tidigt på morgonen.

– Men passar det sig då …? – Ja, att han stannar hos en ensam dam, menar jag?

– Snälla du, vi är ju arbetskamrater, svarade Gudrun lite avmätt och fick ett besvärat drag runt munnen.

– Jo, jo … Det kan så vara, men… Jag tänkte bara, att du kanske var rädd för vad folk …

Där avbröt sig Regina. – Hon var inte den som missunnade dottern manligt sällskap. Hon hade inte heller tänkt ge igen för hur dottern varit mot henne, när hon träffade Arne. Nej, och nej!

Fast som dottern sagt, de var arbetskamrater. Kanske deras bekanta också ansåg att arbetskamrater inte var något att bekymra sig över… Eller så visste de kanske om Gudruns läggning. – Inget mer att orda om, ansåg Regina.

Gudrun berättade att resan skulle förläggas ner över Europa och det första museet de skulle stanna till vid, för att beskåda konst, var i Köpenhamn. Därefter planerades resan fortsätta vidare genom Tyskland och ner till Holland, som var själva pärlan när det gällde att studera konst som gjorts av Van Gogh och andra berömdheter från samma tidsepok.

De skulle bli övernattning på hotell eller pensionat, beroende på vad som fanns att välja på utefter färdvägen.

 

***

 

Regina lyfte upp Bartolomeus, som vägde hela åtta och ett halvt kilo och var en katt av modell större. Ändå var han inte fullvuxen. Han var nämligen en bengalkatt. Prickig som en leopard. Grann med sina rovdjursögon som gick i gulgrönt och som Arne påstod blänkte i rött när lampan var tänd.

– Konstigt att inte Gudrun behövde ha förkläde med sig på den här resan? sa Regina och såg på Arne.

– Så kan man uttrycka sig. Hon kanske ville vara på tu man hand med Sören! – Jag misstänker nästan, att hon inte ville ha något beskydd… den här gången, sa Arne och drog på smilbanden.

– En karl … Skulle hon verkligen vilja dela kabyss med en sådan varelse, min präktiga tös? sa Regina med en liten fnysning.

– Det var bara hon och Sören som skulle åka på den här resan. Jag menar att det inte var en vanlig konstresa, där halva kyrkans medlemmar ska vara med, så då blir det kanske annorlunda, inflikade Arne. Det finns väl ingen med på den resan som känner Gudrun, och då spelar det kanske ingen roll, om hon ses tillsammans med en man.

– Du har nog rätt!

– Mycket görs i smyg, av de där som håller sig för lite för mer än dig och mig, svarade Arne och såg på Regina samtidigt som han ruskade på huvudet.

– Nu var du väl ändå inte snäll, anmärkte Regina.

– Nej, det må så vara, men är det inte en uns sanning i det jag sa då…?

Regina snusade bara till lite irriterat, utan att vilja ge mothugg, för hur var det med de där som trodde, att de hade löst enkel biljett till himlen. Kanske Arne hade lite rätt …

 

***

 

Kapitel 18

 

Lite längre fram kom den där dagen, när Gudrun kom på besök hos Regina och Arne, för att berätta något roligt. Regina såg med en gång att det var något alldeles särskilt med dottern. Det fanns nästan som en synlig aura runt henne, och hon kunde inte vara tyst och hålla inne, så värst länge, med det hon hade kommit för att berätta:

– Jag har fått erbjudande, att börja arbeta som diakonissa i Sören Kyrklunds kyrkoförsamling, kvittrade hon som en tonåring och glädjen avspeglade sig i hela hennes gestalt.

Regina blev först paff. Skulle dottern flytta så långt norr över som till Jämtland …? – Men sedan gladdes hon med henne. Lite konstigt att Gudrun blev så otroligt glad över att få en ny tjänst som diakonissa. Hon hade det väl bra i sockenkyrkan, så vitt Regina kände till.

Var det klokt att Gudrun vid sin ålder, lämnade allt det gamla bakom sig … Släkt, vänner och bekanta. Skulle det inte bli både ensamt och isolerat där uppe i norr? Hon kände ju ingen mer än Sören. Visste Gudrun verkligen vad hon gav sig in på nu? undrade Regina. Att dottern var intresserad och trivdes med sitt arbete, det visste hon, men att ge sig i väg och leva med arbetet och en arbetskamrat resten av livet. Räckte det verkligen? Kunde det kallas livskvalitet?

För Regina verkade valet vara helt absurt. Hennes kloka flicka, skulle hon ge sig upp i Norrlandsskogarna på sådana premisser. Nu var Regina tveksam till sin dotters tvära kast. – Visste hon verkligen vad hon gav sig in på?

Kunde det, trots allt, vara så att det var prästen, Sören, som drog…? Nej, inte kunde han verka lockande för gamla, inbitna ungmön Gudrun? – Men vem vet … – Som kamrater kanske de kunde ha något att ge varandra de där två ensamma människorna, tänkte Regina. För inte skulle hennes dotter vilja vara nära en man av andra anledningar, än det rent oskyldiga, religiösa och kyrkliga arbetet …? Oh, nej! – Gudrun hade heligt och dyrt bedyrat; att hon hade levt i så…  många år – utan någon man. Så nog skulle hon klara sig resten av livet utan en karl. – Det var vad dottern hade sagt, när Regina hittade sin Arne. Det mindes Regina, alltför väl, att hon hade sagt. – Vad det nu var för fel på det manliga könet – det hade Regina aldrig frågat henne. 

Regina hade svårt att glömma, hur Gudrun slagit ifrån sig med båda händerna, över sin mors tilltag, den gången när Regina presenterat Arne Palm för henne.

Hur många gånger hade inte Regina och dottern blivit ovänner i de heta diskussionerna, om hur man borde leva. Gudrun hade tillräckligt många gånger talat om hur gammal Regina var, och att hon ingen karl skulle behöva ha på ålderns höst. Ingen ny efter hennes far, hade dottern menat. En karl … det hade då aldrig någonsin Gudrun önskat sig och en sådan kunde hon klara sig utan, predikade hon, så det ekade i furupanelen inne i Reginas stuga.

– Ja, ja … Den som lever får se, hade Regina suckat, när dottern – vid ett av sina besök – gjort sorti och argt stängt igen dörren efter sig, så det skallrade i farstufönstret.

Frågan var om Regina hade levt så länge nu, så hon skulle få se hur bra dottern kunde klara sig utan man?

– Ingen är sämre än den kan ändra sig, sa Arne där han satt vid köksbordet och doppade en skorpa i kaffet.

Den här dagen var inte Arnes bordsskick något som Regina uppskattade. För rätt vad det var gick det precis som hon, tyst inom sig, hade förutspått … Skorpan hade blivit så uppmjukad så en fjärdedel föll av och damp rakt ner i kaffekoppen, så kaffet stänkte över på duken.

Ja, ja … se karlar! tänkte Regina. Men det är hos mig det händer, inte hos min dotter som väl är.

– Jamen, vad menar du med att ingen är sämre än den kan ändra sig. I Gudruns fall går det ju inte att ändra sig … Sådana där böjelser eller vad jag ska kalla det, är väl medfödda …? suckade Regina.

– Hur det är med det där, vet vi ju inte säkert, avbröt Arne. Kanske inte Gudrun är lagt åt … Jag menar – vi har ju aldrig frågat henne om den saken!

– Visserligen inte, men hon har uttalat sig så tydligt, så det kan inte misstolkas.

Regina blev sittande tyst i tankar. ”Ja, ja, vi får väl se”, tycktes hon mumla nästan ohörbart och rörde i sin kaffekopp av gammal vana, för hon hade slutat med socker i kaffet. Hon var tvungen att tänka på vikten. 

 

***

 

Besöken av Sören Kyrklund blev ännu tätare efter den där konstresan, som han och Gudrun gjorde.

En sak till som blivit annorlunda var att Sören oftast var gäst hos Gudrun. Det blev i fortsättningen inte hos sin biologiske far och styvmor, Regina, som Sören parkerade sig, utan han landade numera alltid hos Gudrun, och sedan gjorde båda två visit hos Arne och Regina.

På ett sätt slapp Regina bry sin hjärna med vad hon skulle servera på middagsbordet. Även om hennes kokkonst inte var något att anmärka på, så blev det en hel del merarbete med gäster, än när det bara var hon och Arne och någon gång ibland Gudrun.

 

***

 

Kapitel 19

 

När Reginas barnbarn Carola och Jessika Helmér fick veta, att Sören Kyrklund stod i begrepp att sälja det stora godset, började systrarna diskutera med varandra. Kanske skulle det vara en bra affär att köpa Stjärnstasunds Gods tillsammans. Kanske göra om den stora herrgården till ett pensionat eller rekreationsanläggning.

– Ett SPA …, föreslog Jessika. Sådana växter ju upp lite var som helst.

Kanske skulle de lägga in en intresseanmälan på godset.

Det fanns nog en framtid i den idén som systrarna satt och spånade om. Jordbruksdelen gick att arrendera ut, för ingen av systrarna var gifta och ingen av dem hade ännu någon bestämd kavaljer, trots att de passerat 25-årsstrecket båda två.

Så där gick diskussionen mellan syskonen när de var på väg upp till Stjärnstasunds Gods för att hälsa på moster Gudrun. Hon hade flyttat dit och börjat som diakonissa i församlingen, där Sören Kyrklund var präst.

Jessika, som suttit tyst i flera mil och bara rullat tummarna medan Carola styrde hennes Jaguar upp över landet, hade gått på djupet i det där med moster Gudrun och mormors fästmans ”nyfödde” son … Sören Kyrklund.

– Hur hänger det ihop egentligen …? Bor det ingen på godset nu då? frågade Jessika som inte var vidare insatt i hur det där med moster Gudrun och prästen, Sören, hängde ihop.

– Du får fråga mormor Regina om det. Jag är inte heller insatt i hur det hänger ihop.

– Gudrun bor i varje fall inte på godset, det vet jag, sa Jessika. – Och prästen bor väl i prästgården, tyckte jag att mormor sa. Det är ju han, prästen, som äger både prästgården och Stjärnstasunds Gods nu, vet du väl!

– Prästen kan ju inte bo på båda ställena samtidigt, så en av de stora gårdarna kanske står tom, sa Carola och slängde en hastig sidoblick på sin syster, samtidigt som hon stängde av radion, som tappat bort våglängden, och bara sprakade.

Systrarna märkt hade varit så inne i sin diskussion, att de inte märkt att musiken ersatts med sprak.

– Godset var för stort för att någon ensam person skulle ha råd att värma upp det, tyckte jag att mamma sa, att Gudrun hade sagt till henne, förklarade Jessika för sin syster. Och att bo ensam i något så jättestort som en herrgård … Då får man inte vara spökrädd, som vad jag är. Jag skulle aldrig vilja bo så, även om jag nu råkar ha råd att göra det.

– Nej, bo ensam med bara ekot av sina egna steg i alla tomma rum … Nej, så skulle inte jag heller vilja ha det, sa Carola.

Systrarna enades om att moster Gudrun säkert bodde någon annanstans. Kanske det fanns någon flygel som var mindre och inte blev lika dyr i driftskostnad. Det var inte lätt att veta hur det såg ut på de där norra breddgraderna, när de inte hade sett godset eller prostgården ens på vykort och inte heller pratat med Sören eller Gudrun ordentligt. Allt de hade att gå efter, var andrahands­upplysningar.

– Det måste väl finnas arbetarbostäder på båda ställena? För inte ens prästgårdar drevs utan tjänstehjon, som drängar och pigor förr, menade Carola.

– Båda två arbetar i kyrkan som ligger alldeles intill gårdarna, och då vore det rättvist om båda hade nära till jobbet, inflikade Jessika som var en vän av rättvisa och ordning.

– Lite senare i dag, får vi väl svaret på alla våra frågor. Jag ska ringa till moster Gudrun, när vi kommer längre upp, för jag glömde att fråga hur adressen löd. Jag ringde från jobbet och ville inte göra ett onödigt långt samtal, urskuldande sig Carola.

– Nej, dra! Är vi på resande fot, utan att veta vart vi ska, skrattade Jessika. – Du är dig lik, syrran! Virrig har du väl alltid varit, men nu börjar du bli glömsk också – och sådant har jag för mig, att jag har hört att det kan ha med åldern att göra. Det märks rätt väl, att du är den äldre av oss, flinade Jessika retsamt.

– Tre år… puh! Tig du! Du kan få för mycket att tänka på du också en vacker dag, kontrade Carola och skrattade rått, men hjärtligt åt sin retsamma syster, som sällan missade ett tillfälle att pika Carola, för att hon faktiskt var lite disträ och vimsig ibland. 

– Den här Sören, eller vad det var du sa att prästen hette, har han barn? undrade Jessika.

– Jahaae, du! – Bra fråga – Jo, jag tror att mamma pratade om … Jo, han har bestämt två grabbar ungefär lika gamla som vi, men med dem var han visst ovän. De bor inte där, det vet jag. Kanske bor de inne i Östersund … Han skulle i alla fall sälja godset för att ingen av grabbarna ville ha det.

– Hoppsan, är det så kärvt mellan dem. Låter inte bra.

– Nej, nej, skyndade sig Carola att lägga tillrätta. Det var väl så här: att sönerna hade helt andra yrkesinriktningar. Ingen av killarna var jordbrukare. Så fattade jag det.

– Jahaa …, suckade Jessika lättat … Nej i ett sådant fall är det kanske inte så lätt att få ett stort herrgårdsgods på halsen – om man inte vet vilket man ska göra först, harva eller plöja.

Nu skrattade Carola och svarade:

– Du är ju lik mormor Regina du, Jessika. Hon är så där ironiskt skämtsam. Det måste vara en gen från henne som slitit sig loss och löpt vidare i släkten.

– Varför är de inte sams med fadern, de där ungarna, sönerna till prästen, menar jag? undrade Jessika.

– Njaa, jag har inte kläm på det där riktigt, men att det handlade om en tragisk skilsmässa, som skulle ha inträffat för en del år sedan, det hörde jag. Det var visst så, att kvinnan som prästen var gift med, vände ungarna emot honom.

– Aj, då …

– Förresten …, fortsatte Carola, hon vände visst ungarna emot hans mor också, ja, emot farmodern alltså. Det förklarade faktiskt mormor för mig, hon tyckte visst synd om den stackars farmodern.

Jessica vände blicken mot systern när hon sa:

– Men den tanten lever väl inte längre?

 

– Nej, det gör hon inte. Det är väl därför som Sören är ägare även till Stjärnstasunds Gods nu. Det var väl hans mors barndomshem, har jag fattat, avslutade Carola och koncentrerade sig på körningen.

– Så tråkigt då!

– Ja, visst, det är jättetråkigt att det blev så. Mormor berättade en del om hur den där stackars farmodern hade haft det. En väldigt gripande historia, skulle det visst vara, menade mormor, men hon har inte berättat den för mig, så jag vet inte vad det handlade om. Men farmodern hade visst varit illa ansatt av den där markattan, prästens ex. fru.

– Ja, men du vet ju en hel del, Carola. Varför har aldrig någon sagt något till mig?

– Ge dig! Du får skylla dig själv. Du är ju alltid ute och löper… ursäkta – joggar, menar jag, varje gång jag ämnar ge mig iväg för att hälsa på mormor.

– Äsch, så farligt är det väl inte?

– Jo, men … Om du inte ska ut på en joggingrunda, så ska du i väg och spela handboll. Du brukar svara, att du inte har tid att hänga med till mormor. Eller – så är det någon annan onödig sysselsättning som du anser vara viktigare.

– Jaa… ibland har jag väl haft annat för mig, erkände Jessika. Där blev Jessika avbruten innan hon hunnit tala färdigt.

– Nu får vi göra en paus i den här avhandlingen, för jag måste tanka, avbröt Carola och fällde ut blinkersen och styrde in i avfartsfilen. Blinkade ett par gånger med ljuset för att uppmärksamma en mötande bilist på att den körde med helljuset påslaget.  

– Varför tankade du inte innan vi åkte hemifrån som jag sa att du skulle göra? anmärkte Jessika.

– Neej, jag gjorde inte det, därför att jag tyckte att det var bättre att vi kom i väg nån gång. Vi var ju så sena. Mackar finns det lite varstans efter vägen. Varför skulle jag då ha gjort en extra avstickare till andra sidan av samhället, bara för att tanka?

– Ja, nä … Du har nog rätt. Det här blir bra, för då kan jag passa på att låna deras toalett… och köpa mig något drickbart också.

Carola steg ur, och Jessika gled ur vrålåket på sin sida och slingrade sig förbi bensinpumpar, parkerade bilar och kryssade mellan folk som kom ut från macken för att gå tillbaka till sina bilar. Det verkade vara rätt mycket folk i farten, trots att det var en vanlig vardag.

En liten stund senare, när Carola stod böjd och höll fast bensinpumpens munstycke i tankens öppning, dök Jessika upp bakom henne.

– Har du en dukat över, som du kan låna mig. Det kan gå bra med en fem-krona också.

– Vad ska du ha så stora pengar till?

– Fråga inte så dumt! Skynda dig i stället – jag pinkar snart på mig, jämrade sig Jessika.

– Jamen lilla du! Jag har inte fler händer, än de här två. Som du kanske ser, så är de fullt upptagna. Handväskan ligger på bilsätet, fortsatte Carola och nickade mot bilens framparti. Du får ta din veckopeng själv!

Hon log lite tufft mot Jessika, som skyndsamt gick runt bilen till förarplatsen och fick tag på en peng, så hon skulle kunna låsa upp dörren till toan.

Hon hade letat en lång stund innan hon till sist kunde hitta skylten: DAMTOALETT. Dasset var gömt på baksidan av macken. Ja, den toan gjorde skäl för uttrycket ”Hemlighus”, hade Jessika tänkt.

– Jaha, nu har vi full tank! konstaterade Carola. Så nu är det bara att rigga skutan och kapa trossen. – Dra in benen och stäng dörren är du snäll, Jessika, för nu bär det av.

 

***

 

Kapitel 20

 

Det som syskonen Carola och Jessika – vid hemkomsten från besöket på Stjärnstasunds Gods – kunde rapportera till sin mor Gerda och mormor Regina, det var att deras moster Gudrun och prästen var sambor i den gamla prästgården. Dessutom utan att vara gifta…!

– De var inte ens förlovade, meddelade Carola.

Hon hade åtminstone inte sett några ringar på någon av dem.

Systrarna som inget visste, om Regina och Arnes misstankar om Gudruns läggning, tyckte att det var konstigt, att mormor reagerade med så stor förvåning över att Gudrun och prästen bodde ihop.

 Carola trodde att det berodde på att gammel-moster Gudrun inte gift sig innan. Diakonissa som mostern var. Och med tanke på hur gammaldags syn, som moster Gudrun alltid hade haft på allt – så var det faktiskt konstig, det tyckte både Carola och Jessika.

– Sören … som är … som är präst och allt, hackade Gerda fram som ett passande inlägg. Jättekonstigt, att han kunde våga sig på ett så lösaktigt förhållande, som att bli sambo utan att först vigas.

– Det är väl ännu mer konstigt att moster Gudrun har blivit en fallen ängel…, flinade Carola.

– Uj… så du pratar, sa Gerda, men fortsatte: Prästgården ligger mitt ute på ett landsortsdistrikt. Vilket skvaller det borde bli i bygden …

Gerda ruskade på sig som om en rysning gått genom kroppen.

– Jag blev helt chockad, tog Jessika i. – Du vet väl, mamma, hur petig moster Gudrun var när det gällde våra kläder vi var tonåringar. De var ju alldeles för utmanande och det där med att måla sig, kallade hon för flärd och högfärd. Man skulle ju leva i saktmod och försakan. Det predikade hon alltid om. – Inte klokt alltså, sa Jessika och höjde demonstrativt på sina buskiga ögonbryn, som förmodligen var ett arv från hennes far.

Synd att brynen hade tendens att växa ihop över näsroten. Jessika hade inte haft tid att plocka dem på ett tag, så hon såg nästan lite manligt manhaftig ut, men … Vad gjorde det. Hon var frisk och det var huvudsaken.

– Allt det här är jättekonstig, mumlade Gerda, när hon fått ta del av sina barns redogörelse över besöket hos moster Gudrun.

– Vad för svårigheter hade det kunnat stupa på? – Att de inte gifte sig, undrade Jessika och såg på sin mor, som om hon möjligen satt inne med svaret, sedan såg hon forskande på Carola, som alltid brukade vara mer informerad än hon själv. 

De hade ju åtminstone nära till kyrkan, fortfor Jessika. Några stenkast bara. Och att få tag på en annan präst, som kunde viga dem, borde väl inte heller ha varit omöjligt, för det fanns en annan präst, Svante, eller vad han hette. Han som brukade byta av Sören ibland. Han kunde väl ha vigt ihop dem innan de slog sina påsar ihop, föreslog Jessika i en lite förtretad ton.

Gerda Helmér nickade i medhåll. Hon tyckte det var konstigt, hur hennes syster svängt om i sina göranden och låtanden. Det var inte likt Gudrun alls.

– Ja, jag säger då dä, suckade Gerda. – Den där prästen! – Hur kan han leva så modernt och slappt! Dessa ord passar på den prästen: ”Ni skola göra, som jag säger Eder – icke som jag själv gör!”

– Åh, var fick du det där ifrån, sa Jessika.

– Njaa, ni vet min mor … Regina – er mormor! Hon är omöjlig med sådana där halvelaka slängar. Men var hon har fått den ådran ifrån, får ni fråga henne. Jag vet banne mig inte mycket om min mors leverne … Det kanske skulle vara en intressant anekdot att läsa, men … Det skriver hon nog inget om. Skulle tro att hon är alltför smart författare,  för att lämna ut någon liten bit om sig själv, sa Gerda och såg på sina två vuxna döttrar.

– Mormor levde väl med den där farbrorn, han som var vår morfar. Jag minns nästan inte honom. Han gick ju och dog knall och fall, innan jag blev så stor att jag hann göra mig bekant med honom.

– Det är sant. Det gick fort. Något minns ni väl av morfar, så små var ni väl inte då?

– Jag, minns honom, sa Carola.

Men hon hade inte lust att utveckla samtalet vidare.

 

***

 

Kanske elakt att säga …, men det blev en massa gisningar och även skitsnack mellan Gerda och Regina och hennes barnbarn när de kom tillbaka från vistelsen hos moster Gudrun och prästen Sören Kyrklund.

Gerda verkade inte ha fattat att Gudrun kanske hade en annan läggning än den heterosexuella … Eller hur det skulle uttryckas, så Regina beslöt att tiga om sina misstankar – inför sin dotter och de vuxna barnbarnen. Gudrun själv fick väl träda fram och berätta när hon tyckte att tiden var mogen.

Regina sa lite ironiskt till Arne när det bara var de två:

– Ja, men du förstår väl, att det är billigare för två av Guds tjänare att bo i kollektiv. För så modern har nog inte Gudrun blivit, så hon kan tänka sig att leva i synd med en man, och till och med utan ringar … Nej, nej, du! – Där sätter hon nog gränsen. Du vet hur hon ser på ”lösaktiga förhållanden”.

Regina trodde att det var av bekvämlighet som de valt att både arbeta och bo under gemensamma tak – de där två Gudstjänarna. Men till sist är väl risken den – att de trampar varandra på tårna. Det måste bli för litet privat utrymme. Det kan aldrig gå i längden, funderade Regina.

Men hur som helst, det var inte Reginas sak att uttala sig om hur hennes dotter borde leva. Så hon försökte, så gott det gick, att vända ryggen åt sådana bekymmer, som hon ännu inte hade sett.

Regina valde att gå efter sin mors ordspråk: Var dag har nog av sin egen plåga.

 

***

 

Regina blev så häpen att hon hade svårt att finna ord, när hennes yngsta barnbarn, Jessika, talade om att hennes överåriga moster, Gudrun, hade verkat vara förälskad ända ut i varje fiber.

– Nja, men … började Regina lite försiktigt. Inte tror du väl det …? Det tror inte jag, råkade Regina säga och bet snabbt ihop, för att inte säga något som hon inte hade med att göra.  De kanske bara bor ihop, för att det är praktiskt och så kan de ju dela på hushållsutgifterna. Du förstår väl, att det blir mycket billigare att ha hushållet ihop. Att värma upp två hus blir ju dyrare än att bara värma upp en bostad, predikade Regina, som tänkte på att det skulle ha blivit ofantligt mycket dyrare, om en av dem skulle ha bott i huvudbyggnaden på Godset och den andre i den stora prästgården. Bägge gårdarna var ju på tok för vräkiga för ensamma människor.

När nu båda systrarna var på besök hos Regina, fyllde Carola på sin systers misstankar om att Gudrun var kär, genom att avslöja att hon minsann sett hur prästen kysste hennes moster när de trodde, att hon var ute tillsammans med Jessika.

– Men… vad är det du säger, tös!? – KYSSTE han henne. Jamen det måste ju ha varit på lek – förstår du väl! sa Regina

Då skrattade Carola så hon nästan höll på att kikna.

– På lek, ha, ha, ha … på lek, garvade hon. Det var det mest galna jag har hört dig säga, sedan jag föddes, mormor!

– Ja, ja … Vad ska man säga, då? Hon var ju så arg på mig när jag träffade Arne Palm, så inte trodde väl jag, att hon själv skulle kunna trilla dit. Bli kär i en karl…, menar jag. – Neeej, det är duu, Carola, som driver med mig!? bara för att du också vet, att Gudrun aldrig har intresserat sig för karlar.

– NEJ! bet Carola i. Jag skojar inte om så allvarliga saker som kärlek. Det förstår du väl, mormor!

Nu var Carloa allvarlig och vidhöll, att hon talade sanning.

– Du, mormor! – tror du verkligen, att de har en stor dyr nyinköpt dubbelsäng i en gemensam sängkammare, bara för att leka lite mellan psalmverser och bibelcitat … När de skriver prästens predikotext? – Tror du det?

– Nääe. – Jisses, så du säger barn. – Nääe … Det tror jag ju inte, förstås.

Nu visste inte Regina vad hon skulle tro. Inte vad hon skulle säga heller. Inget stämde med normala normer för hur man beter sig om man är en kyrklig och ogift individ …

Ja, ja, tänkte Regina och ruskade på huvudet som hon ofta gjorde när hon blev lite brydd. Hon gick ut i köket och hämtade sitt förkläde från städskåpet. Knöt det på sig alltmedan hon mumlade halvt ohörbara ord för sig själv, när hon började med lunchen som hon skulle bjuda sina barnbarn på. Flickorna hade hjälpt henne att putsa vardagsrumsfönstren. Helt utan anledning och utan att Regina hade bett dem om hjälp. De hade satt igång att jobba, enbart med förevändningen att det var skönt att göra något, som de fick använda händerna till. 

Båda barnbarnen hade yrken som gjorde att de var vitt skida från dammtrasor och skurborstar, det visste Regina. Men att töserna skulle finna nöje i grovjobb hade hon aldrig trott.

Så kom Regina på en sak som hon ville säga till flickorna innan de stack hem till sitt den här dagen.

– Hör ni ungdomar! – Vet ni vad jag har på förslag?

Ett unisont näää, hördes.

– Jag vill att vi behåller Gudruns och Sörens liv där uppe i Lapplandet för oss själva. – Jag förstår mig inte på min egen dotter, det måste jag åtminstone få säga till er, betonade hon. Gudrun har ju varit så enormt rädd för att skämma ut sig tidigare, det vet jag.  Så det här med att hon helt plötsligt är sambo med en man … Det behåller vi som en hemlighet för oss själva, ni och jag, sa Regina och såg stint på sina barnbarn.

Jo, visst …, det kunde de väl göra en hemlighet av, om det var så som mormodern ville ha det. Så stort intresse av vad den gamla mostern gjorde hade de faktiskt inte. De var unga och på frammarsch båda två. Snart kanske de själva skulle bli ansatta av den förunderliga kärleken som alla tycktes ha prövat. 

Nu visste inte Regina vad hon tyckte var värst … Att dottern levde så in i helsike fritt tillsammans med en man, som var präst och hon själv diakonissa … Eller om den värsta skammen var det som hon hade varit bekymrad för tidigare. Läggningen åt det lesbiska hållet…

Det är inte lätt att välja vad som är bäst eller värst av pest eller kolera, tänkte Regina. Hon skulle prata med Arne, som var en klok man. Fast han var inne till Hammarstad just den dagen. Men så fort han kom hem så …

 

***

 

Det blev dystra dagar för Gerda, när hon fick reda på att Carola och Jessika hade bestämt sig för att köpa det stora godset, långt där uppe i norr.

– Kära mamma, sa Gerda i ett telefonsamtal till sin mor Regina. Båda mina flickor har gjort som när flyttfåglarna blir ansatta av vårhormoner. De har dragit ­­– likt sådana där långbenta tranor – upp till norra delen av landet.

– Ja, ja! – Jag vet, men du ska se att det kommer att gå bra. De har åtminstone vanan inne att bo under samma tak. Det har ju gått bra för dem att bo på Näset. Bra att Charlies far … Ja, deras farfar, menar jag. Att han skrev huset på dem. Det har de nytta av nu när det har köpt en stor herrgård ihop.

– Ja, jo. Det är det väl, men nu säljer de ju det stora åbäket till Bergslagsgård, för att få pengar att sätta in i det där godset. Hur klokt är det, tror du? Tänk om de ångrar sig!

– Ja-meen, att sälja den där stora gården var väl bra, sa Regina. Då behöver de inte låna långt upp över skorstenen på det nya …

– Ja, men…, invände Gerda. De har ju inget att komma tillbaka till, om det skulle gå på tog med den där drömmen, eller luftslottet, som jag gärna vill kalla det där godset, snyftade Gerda.

– Upp med hakan, tröstade Regina. Flickorna kommer att ro i land det ska du få se. De ska ju inte bli pigor åt elaka överordnade. – Det är de själva som håller i piskan. Försök att se det på det viset, sa Regina med bestämdhet i rösten.

– Mmm … pep Gerda, som nu kände sig mycket liten och övergiven. Det är så svårt, när barnen flyttar ifrån en, klagade hon. Det blir så tyst, fast nu bodde de ju inte hemma förstås, men det känns som om det här steget är värre än det där första, när de flyttade till Näset. Då fanns de åtminstone på nära håll.

– Jo, avståndet är längre nu. Men de har bra bilar, så finns det tåg. Du kan ta tåget upp och hälsa på dem, om du och maken inte vill köra så långt.

– Jamen jag saknar dem, förstår du!

– Men snälla Gerda… Inte behöver du väl försöka övertyga din egen mor, om hur besvärligt det är när barnen flyttar ifrån en. Så lät det minsann inte den gången, när du själv och Gudrun fick luft under era vingpennor. Ni kraxade och slog vilt i luften några gånger och sedan seglade ni obekymrade ut till friheten, mot alla mina protester. Det var knappt att ni iddes komma tillbaka hem för att göra en kort hälsningsceremoni. Så glada var ni över att ha fått möta den stora friheten.

– Ja-jo! – Det där förstår jag bättre nu, mamma. Att livet ska vara så komplicerat.

– När barnen har kommit i ordning lite, kan du väl fara och hälsa på dem, rådde Regina! Rum lär det väl finnas på platsen, så du behöver inte bo på hotell i Östersund. För det var tydligen en hel massa utrymme där uppe, hörde jag av flickorna.

– Det finns nog plats för både dig och mig där, mamma, snörvlade Gerda och snöt sig.

– Barnen lever ju, och de är friska och glada, så upp med humöret nu. Det kunde vara värre.

– Säger du dä! Jo, det är klart, att det kunde vara värre, fast jag tycker att det är illa nog.

– Jo, men så är livet, förstår du. Man får vänja sig, sa Regina tröstande.

 

***

 

Kapitel 21

 

På det här senaste året hade det hänt mycket. Det hade varit många turbulenta händelser inom släkten. Reginas dotter, Gudrun, hade blivit sambo med en präst långt uppe i obygden. Den andra dottern, Gerda … Hennes båda döttrar hade också dragit iväg upp till norr som två nyfikna tranor och blivit kvar där utanför Östersund, de också. Ja, kära nån! Där hade systrarna med gemensamma krafter satt fötter på Stjärnstasunds Gods och Jessika var numera sambo med Sörens äldste son Tobias Kyrklund.

Till yttermera visso, var det nu för tiden bröderna Kyrklund som skötte det stora jordbruket. Skötte det mycket rationellt och skickligt med nyinköpta maskiner och stora lån. Samma gods som de allra först hade tackat nej till att bli ägare av.

Så kan det bli, tänkte Regina.

Allra först arrenderade Tobias Kyrklund hela härligheten av sin sambo Jessika och hennes syster Carola. Så hade han i sin tur anställt sin bror som dräng … Nej, nej … Det var inte riktigt lika tokigt som vad det lät. Så här var det:

Carola och Jessika köpte godset av grabbarnas far Sören Kyrklund och arrenderade ut jorden – allra först till en närgranne till prostgården. Så småningom blev Sörens grabbar intresserade av att ta reda på vad damerna höll på med och sökte in till en lantbruksskola. När de, som färdigbakade bönder, kom ut därifrån, arrenderade Tobias allra först hela åkerbruket och senare anslöt sig även den andre brodern till gänget på Stjärnstasund – och så arrenderade de dessutom tunnlanden som låg under gamla prostgården, så de blev både storbönder och arbetskamrater.

Att kärleken trasslade in sig så Tobias flyttade in i en av flygelbyggnaderna på Stjärnstasund, var en stor glädje för fader Sören Kyrklund. Nu hade han vunnit tillbaka åtminstone en av sönerna. Med lite tur kanske den andre sonen skulle mjukna. För nu verkade det som om ex:et inte klarade av att hålla sönerna kvar i sitt grepp.

 

***

 

– Konstigt att prästen, Sören, och Gudrun inte gifter sig, sa Regina, när hon och Arne samtalade om hur allt hade förändrats på kort tid.

– Ja, man kan inte förstå sig på den yngre generationen. De har tydligen inte samma synsätt som vi.

– Egendomligt att Gudrun nöjer sig med att bara vara sambo. – Tycker du inte det, Arne? Det var ju så noga med att vara pryd och hålla på ordning och reda och inte göra något som kyrkan inte förespråkat… Ja, jag menar – innan hon själv blev kär, hon Gudrun …

Nu fick Arne en speciell glimt i sina ögon:

– Vi kanske får gå före med gott exempel, du och jag och gifta oss, sa Arne och såg långt på Regina som kom gående ut till köket och tvärstannade mitt i dörröppningen av pur förvåning.

– Skulle det där vara ett frieri eller …?

– Ja, det var faktiskt min mening det … Vad svarar du, Regina?

– Käre, Arne … Är det inte bra som det är? – Ja, menar vi har ju varit gifta på varsitt håll en gång i tiden både du och jag, och nu …

– Säg inget mer nu, avbröt Arne, för jag tror att jag vet vad du tänker säga, och jag håller inte med dig om det. Jag tycker att vi kunde låta min nyförvärvade prästson, Sören, få viga oss. Det skulle kännas bra för mig. Det skulle kännas som att det förenade oss alla på ett bättre sätt.

Regina skrattade till, men sedan blev hon allvarlig och kröp in i Arnes famn, där han stod mitt på köksgolvet och så sa hon:

– Ja, Arne, jag vill bli din brud. Om det känns viktigt för dig, så är det givetvis även viktigt för mig att vi låter Sören Kyrklund viga oss samman. När ska vi slå till, tycker du?

– Jag ska ringa till Sören och höra efter, när han har en tid ledig för oss. Då kan vi kanske åka dit upp och samtidigt ta ut en veckas ledigt från allt och se hur Gerdas flickor klarar av pensionatet. Det skulle vara intressant att åka upp över ett sommarvackert Sverige.

– Ja, ja jaaa, sa Regina och studsade jämfota på köksgolvet som en ung flicka. Då kan vi fjällvandra också. Jättefint. Och vi kan plocka vildblommor till brudbuketten. Så gediget och annorlunda.

– Om prästsonen min har en tid ledig för oss i midsommar… skulle jag kunna boka den i så fall? undrade Arne. Vad säger du, Regina? Blir det för snävt i tiden?

Regina blev så rörd över att se hans innerliga glädje, så hon vågade inte svara, ifall rösten inte skulle bära, så hon bara nickade åt Arne.

När han försvunnit utom synhåll, tog hon upp näsduken och snöt sig och torkade ett varv med baksidan av handen först över ena ögat och sedan det andra. Svårt det där med blödigheten. Det var väl ett arv det också, misstänkte hon.

 

***

 

När Arne kom tillbaka, efter att ha ringt och pratat med sin son, såg han ännu gladare ut. Han gick med lätta steg genom köket och ut till Regina för att förkunna, att Sören gärna skulle viga dem, och att Sören själv höll på att leta efter en präst i samma ärende (någon som kunde viga honom och Gudrun) Det fick Arne klart för sig, när de hade pratats vid en stund. – Dessutom berättade Sören, att Jessika och hans ene son, Tobias, hade förlovat sig vid nyåret. Så allt detta kunde Arne berätta för Regina, när han kom ut till henne i verandan, där hon höll på att plantera om blommor.

Regina hade blomjord ända uppe i håret, hon var i färd med att skrämma liv i sina taniga pelargoner, genom att plantera om dem i större krukor och bättre jord, samt beskära varje planta bekymmersamt mycket. Skulle de klara det där, efter den långa solfattiga vintern? undrade hon för sig själv. – Jo, det skulle de nog. Hon brukade ju veta vad hon gjorde, när det gällde det här med växter och gröna fingrar.

 

***

 

 

Kapitel 22

 

Det blev inte bara dubbelbröllop, utan det blev till och med ett trippelbröllop. Tre brudpar i olika åldrar – i tre olika generationer – vigdes på en och samma dag i samma kyrka. Det kan man säga hör till ovanligheten. Sörens kollega, Svante Jellsta - Malm, fick den stora äran att sammanviga Gudrun Giertz och Sören Kyrklund -Palm, samt Jessika Helmér med Tobias Kyrklund. Därefter tog Sören Kyrklund vid och vigde samman Regina Giertz med sin biologiske far Arne Palm.

Det var Carola Helmér… Gerda och Charlie Helmérs dotter, som var tärna och Pontus Kyrklund, Sörens yngre son, som var marskalk.

Vad beträffar Carola och Pontus, var det en del av gästerna som påstod sig ha sett Amor vifta med sin pilbåge både i sakristian, samt även ett par gånger ute i vapenhuset under den stora festligheten. Så det kan kanske bli ytterligare två som kan bli ”ett” i en inte alltför avlägsen framtid? Så spånade en del av bröllopsgästerna när festligheterna var över.

Sannolikheten är stor – att de har alldeles rätt i, vad de påstår sig ha sett. För strax efter alla festligheter, stack marskalken iväg med tärnan långt sin kos … När de kom hem efter den resan, visade det sig att de var lika mycket gifta som de andra. Så det där med att bli ”Träffad av Amors pilar”, låg det nog en hel del sanning i. 

 

© Ingbritt Wik